Maria P

Alla mår dåligt ibland (och då menar jag, just nu, mentalt, i första hand). "Ibland" kan vara alltifrån ett helt liv, till bara några timmar. För min del har det mentala måendet varit på gungfly i runt arton månader.

 

Jag har svårt att definiera de senaste arton månaderna som depression; kanske skulle jag kunna kallas deprimerad, vad vet jag? Jag själv har dock svårt att sätta den stämpeln på vad jag går igenom. Exakt vad det beror på, vet jag inte. Jag vet att det faktum att jag fungerat någotsånär, både socialt och professionellt, inte skulle behöva stå i vägen för en depressionsdiagnos.

 

Deprimerad eller inte.

 

Ibland hade det kunnat vara skönt med en orsak. Förstår ni? Om någon går bort, så är det naturligt att bli ledsen. Ekonomiska bekymmer kan tära på måendet. Det finns förlossningsdepressioner, det finns de som är ensamma; utan partner eller vänner, eller som går igenom uppbrott.

 

Men jag då? Jag har en trygg ekonomi, en underbar fästman, vänner att lita på, ett jobb jag älskar (vilket har hållit mig flytande, då Finaste gått till jobbet och alternativet hade varit att sitta ensam hemma), en trygg och stabil och underbar familj, en släkt med stark sammanhållning. Jag har fritidsintressen. Jag är långtifrån dum; jag kan lära mig nya saker och behöver sällan känna mig mindre värd för att jag är den enda som inte förstår. Visst har jag förlorat nära och kära, men dem har jag (mig veterligen) tagit farväl av (visst saknar jag dem, särskilt morfar och faster, och jag kan ibland gråta över dem, men jag minns dem ändå med värme). Jag har inte varit med om något chockartat trauma den senaste tiden. Jag ser sällan tillbaka på diskussioner och ser mig själv backa; jag har skinn på näsan så det räcker och blir över.

 

 

Jag ställer mig den frågan själv. Andra, har garanterat funderat över det. Varför i hela friden är hon så nere? Varför är hon ledsen? Varför har hon en sjuttioelfte dålig dag i rad? Varförihelvete rycker hon inte upp sig?!

 

Om ni bara visste, hur mycket jag, ibland, längtar efter en orsak. En anledning att vara ledsen. En förklaring, de dagar då kroppen vaknar med ett enda uppgivet Nej. Om ni bara visste hur gärna jag vill kunna förklara att jag börjar gråta. Jag vill så gärna kunna ge ett svar på vad som gör att jag kryper ihop till en boll, skakar, gråter, nyper mig i underarmen och snärtar med gummibandet. Känslan av att aldrig räcka till, även om jag är i sammanhang där jag vet att något så enkelt som mitt jag, är fullt tillräckligt. Varifrån kommer den?

 

Om ni bara visste, hur gärna jag skulle vilja kunna ge en orsak, en enda, enkelt förklarad orsak, till att vara ledsen.