Maria P

Jag ska minnas Dina ord. Försöka tänka som Du. För jag vet, att skjuter jag på det här, så sviker jag mig själv. Och jag behöver stå på egna ben, inte klänga som en igel på andra. Jag har levt på andra så länge, och jag vill bevisa för mig själv, att det går.

 

Jag kommer sakna reflektionen med Dig, efteråt. Helt klart, det är den jag kommer sakna mest, för det har gett mig så mycket, hittills. Men jag ska, ska, ska orka. Jag ska gå direkt till gymet, ställa mig på en crosstrainer och släppa in Dig i mina tankar, låtsas att Du står bredvid mig och trampar, kommer med kloka ord och reflekterar. Se på det, utifrån. Att återge är inte samma sak, är aldrig samma sak.

 

Jag kan inte ljuga. Jag kommer sakna den där trygga handen, som tar min högra. Jag kommer sakna den fasta blicken, orden som bara kommer och tar vid där jag tystnar och som alltid träffar rätt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer önska att Du var med. Men att önska, och att inte klara sig ändå, är två skilda saker. Jag har gjort det förr. Fast med Dig, skulle jag kanske ägna lite mindre tid åt att söka efter flyktvägar, fysiska sådana.

 

Självklart skulle jag önska att Du var med. Det vet jag att Du vet. Men Du ska vara trygg i förvissningen om att jag klarar det. Att förhala det, gör inget bättre. Du har följt mig, Du följer mig, men någonstans behöver fighten vara min. Ingen annan ska behöva öda energi på mig. Jag fixar det, ska klara det. Det kommer jag göra. Jag skriver det, för att jag tror det. Vet det, innerst inne. För det finns inget att förlora, allt att vinna.

 

Där sitter du och där sitter jag