Maria P

Helen...

 

Fantastiska Helen.

 

Älskade verkligen konserten, från början til slut. Sågottsom alla låtar gick rakt in i hjärtat. Tårarna letade sig fram, flera gånger, och när hon sen avslutade huvuddelen av konserten med Gabriellas Sång, kom verkligheten ikapp totalt.

 

Jag sjöng den, en gång, för drygt ett år sen. Jag har alltid tyckt om den, den har aldrig gått att lyssna sönder. Men, som jag påpekat förr, jag väljer aldrig en sång jag inte kan relatera till fullständigt. Blir jag ombedd att sjunga vid dop, bröllop, gudstjänster och annat, så gör jag låtarna till mina sågott jag kan. Jag blir tvungen att, i hjärta och huvud, ge texterna en ny betydelse, om jag inte kan hitta en källa till interpretation i min direkta närhet.

 

Den gången, för ett år sedan, var den min. Gabriellas Sång. Jag kunde ge den all den själ den förtjänar. Jag var stolt efteråt.

 

Sen kan jag aldrig komma upp i Helens nivå, det är mer eller mindre omöjligt. Men jag kunde sjunga sången, många år efter att filmen kommit ut. Oavsett orsak till att jag kunde välja den, är jag glad att jag till sist kunde göra den till min, utan att behöva spela teater kring det.

 

Lite folk träffade vi också, Finaste och jag. Mest gamla körvänner, men även lite annat löst folk.

 

Nu sitter vi däckade i soffan. Svärisarna är här, men de är nere hos svågern. Vi slötittar på MasterChef och dricker varsin Tuborg. Känns fint. Vi är grymt trötta och under vår snabba tur till Coop gick vi bara och fnissade, skrattade och flummade. Övertrötthet, japp!