Promenad
Man får faktiskt ändra sig. Det är okej. De flesta beslut som ännu inte är verkställda, går att riva upp. De flesta.
Det fick bli en promenad istället. En lång. Elva kilometer.
Det är ljust när jag börjar gå. Molnen täcker inte riktigt himlen, jag kan se blå fläckar. Jag ser månen som ännu inte helt lyses upp av solen, den har samma grå färg som molnen.
Jag går, mer eller mindre utan plan. Fast den börjar ta form, planen alltså. Jag går ner längs gatan och kan, mellan två låtar, höra speakern som ett mummel bortifrån travbanan. Jag tänker på dem som börjar ta sig därifrån just nu. Kanske med besvikelse i bröstet, kanske med glädje, en del är uppriktigt ledsna och de stora namnen har bara avverkat en dag, som alla andra, på jobbet. Kanske en bra dag. Kanske har de tjänat flera tusen, bara idag.
När jag svängt, hamnar jag till sist med sjön på min vänstra sida. Isen är helt borta på den här sjön. Den är liten, jag kan se över till andra sidan. Ibland springer jag runt, och ändra fram till vägskälet, håller jag det öppet för att kanske gå runt den ikväll. Men jag svänger höger och går under vägen istället.
Här finns fina hus. Järnvägsbrus. Gatuljus och Klarälvssus. Jag går över den första bron, den som går över den lilla ön, som omgärdas av Klarälven. Änderna flyter med älven när jag går över bron, över broarna. Jag kommer till Haga och jag går, medvetet, förbi affären och svänger in förbi min frisörs salong. Bara för att jag saknar henne lite. Redan, fastän jag inte tänkt gå dit på ett bra tag, oavsett vilket. Men jag väljer att sakna henne. Jag blir glad av att veta att hon trots allt kommer tillbaka, glad av att veta att hon faktiskt bor i närheten, fastän jag inte vet exakt var.
Jag tänker på begreppet hemma. Hur den här stan har blivit vårt hem, Finastes och mitt. Jag njuter av den, gläds av tanken på att det snart är vår, för Karlstad är vackert i vårkläder och i sommarskrud. Klarälven blir ännu mer blå, när den omges av grönska. Vi trivs bra. Just där vi bor, kan vi välja tystnaden och det är viktigt för mig. Närheten till vattnet är också viktig, och jag bara önskar att jag kunde se det, därifrån vi bor. Jag älskar vatten, det gör mig så lugn och trygg. Men vi kan välja att det ska vara tyst, vi har inte det ständiga bruset från motorvägen, och det är viktigt, det också.
Snart har jag kyrkan på min högra sida. Den är vacker, stor, majestätisk och vit. Jag kommer till torget och först då, inser jag att det börjat mörkna. Folk rör sig åt många håll. Någon kanske ska till en fest. En annan ska träffa någon hen längtat efter. En tredje ska hem, bara hem och vara ensam. Någon vill vara ensam, någon annan gråter ikväll över ensamheten.
Nu korsar jag älven igen, och där sitter Selma med älven bakom sig. Några barn klättrar upp i hennes knä, och jag undrar om de lyssnar till hennes sagor. Viskar hon till dem om Löwensköldska ringen? Får de veta vad Nils Holgersson gjorde? Skrattar de tillsammans?
Jag går, går och går, med älven nära, på min högra sida. När jag tittar åt höger, mot museet, inser jag hur bred den är. Den är stor, mäktig och fantastiskt vacker. Jag går och går, och där står en rödhårig kvinna med keps och hon har riggat en kamera upp mot ett hus. Jag vet inte varför, men huset har ett torn och det är vackert, kanske vill hon fotografera det. Kanske, eller så har hon ett annat syfte. Jag ser åt höger igen och där blir älven ännu bredare, där den klyvs av Sandgrundsudden. På cykelvägen där jag går, slingrar sig det vita bandet som delar vägen för gående och cyklister. Det är ett konstverk, det slingrande, svängande, krumbuktande bandet. Vansinne, tycker många. Ett genidrag. Tycker jag. Tog nog ett tag, mer än en dag.
Jag möter en man, en av många jag mött där jag gått. Han byter sida av cykelvägen och jag kan inte låta bli att undra, om han gör det för att jag ska förstå, att han inte vill mig illa. Fastän det ännu skiljer gott och väl femtio meter mellan oss, byter han, sakta, sida av vägen. Stannar till och ser sig över axeln innan han klart och tydligt stegar över. När vi gått förbi varandra, tagit några steg, sneglar jag bakåt och ser att han gått tillbaka på samma sida som jag och han fortsätter bortåt. Jag tycker det är sorgligt, att han, på grund av skitstövlar ska behöva visa mig att han inte tänker ge sig på mig, genom att ge mig löjligt mycket plats. Och jag var inte rädd. Det var jag heller inte en kilometer tidigare, när jag mötte tre män som gick i bredd och pratade. Jag räknar med att de flesta inte är rövhål som vill mig illa, jag räknar med att jag ska få vara ifred från de flesta. Det är sant, att han kunde dragit mig in i dungen, men jag räknade, redan när jag såg honom, kallt med att han skulle låta bli. Han kunde lyckats, för jag är inget vidare på självförsvar, men han hade det inte i tanken, och det är sorgligt att veta att han tror sig vara misstänkt för det.
Jag har strax Borgmästarholmen till höger. Där rör sig tre personer. Två är barn, som sparkar en fotboll mellan sig och en tredje person som är längre och står mellan två träd som tydligen får agera målstolpar, men det är omöjligt i mörkret att avgöra, om han är vuxen eller bara en äldre vän, ett äldre syskon.
Jag svänger bort från det krumbuktande vita bandet och nu får jag Jinders trygga, låga röst i hörlurarna. Hon sjunger en visa, som jag en dag kommer kunna göra till min. Det vet jag, så ska det bli. Jag korsar Klarälven ännu en gång, sista gången för ikväll och jag föreställer mig dess susande genom Jinders röst och motorvägens brus. Gatuljus, motorvägsbrus och Klarälvssus. Jag tittar åt vänster och ser de lila, lysande stolparna. Himlen över travbanan är mörk och jag tänker på alla de gånger den lysts upp av strålkastarna, lett mig hem. Jag ser hur trafiken börjar tätna längre fram, för hockeymatchen är slut. Jag vet inte hur det gick, och det intresserar mig inte.
Jag går, går och går. Och tvingas stanna vid rödljusen. Jag gillar inte att stanna när jag ska korsa en väg; det stör mina tankar. Till sist kan jag gå vidare och jag är påväg hemåt. Jag hajar till en stund, för luften fylls av en doft som kastar mig till stallet. Men bara för en stund. Jag väljer att gå gatan uppåt igen, och jag har kyrkogården nära. I ryggen motorbrus, till höger en flämtande skymt av ett gravvårdsljus. Höga hyreshus. Jag är hemma om bara någon minut och tankarna är klara, huvudet rent. Kroppen lugn. Hjärtat helt. Där uppe lyser vårt fönster, där inne finns Finaste. Han har suttit där, ensam, i snart två timmar nu.
Nu ska jag få se honom igen, och det gör mig alltid så glad.
Kommentarer
Trackback