Maria P

Jag börjar skönja osäkerheten. Jag inser, sakta, att den som verkar så stark, så trygg, så säker på sitt Jag, är lika trevande som jag själv. Och det är inget konstigt. Inte ens lite överraskande. Jag hade bara inte sett det. All denna tid, och jag har inget förstått.

 

Men nu ser jag. Inser att det finns människor som behöver min hand att hålla i. Jag har fått hämta styrka hos andra och nu, plötsligt, är det min tur att vara den som ger.

 

Att jag skulle stötta upp åt ett så oväntat håll? Och samtidigt blir det så självklart, och enklare än vad det kommer verka. Osäkerheten och rädslan kom därifrån jag minst anade den. Men jag är inte rädd. Jag är lugn i det här. Det här är vad jag var menad. Den dagen, står jag där och ler. Några tårar. Men mitt leende kommer komma inifrån, Famnen kommer vara varm. Tårarna kommer vara av stolthet. Lättnad för någon annans skull. Och för min skull, men inte bara min. För andras.

 

Så mycket som är sprunget ur rädsla, och samtidigt finns inget att vara rädd för.