Hon var nära, så fruktansvärt nära
Jag drömde om Henne inatt. Hon var nära, så fruktansvärt nära.
Det var vår bröllopsdag. Inte ens den kunde Hon lämna ifred. Tillochmed där, skulle Hon håna mig, tala om vad jag kunde gjort bättre. Jag satt i en soffa och blev peppad av en vän, satt och fnittrade som en nykär tonåring, och där kom Hon och trängde sig ner. Nästan i mitt knä, satte Hon sig.
Någon i drömmen, jag minns inte vem, ville ge Henne en flaska bubbel, som ett tack.
Tack? För vad? Jag minns att jag skrek, vrålade och skällde. Smällde i en dörr, för Hon, ensam, har förstört så mycket. Och inte ens mitt livs hittills största dag, kunde Hon lämna ifred.
Jag behöver lugna mig, för det är snart ett dygn sedan jag vaknade med Hennes ansikte på näthinnan. Och det var bara en dröm. Och samtidigt minns jag den så tydligt, minns att jag var så arg på Henne. Jag vaknade upprörd och känslan gav sig inte förrän jag ilsket trampat mig till Hynboholm, först då orkade jag slappna av i skallen, och då tog motvinden äver så jag fick ändå trampa hårt.
Jag behöver göra upp med Henne, med den del av mitt förflutna som är Hon. I den planen ingår inga handskakningar. Ingen fredsuppgörelse eller ens vapenvila. Det är en plan som enbart innefattar rak ögonkontakt, klara budskap och total orädsla. Den innefattar famnar som fångar mig när det är över, en arm om mina axlar, en arm som stadigt för mig framåt, bort från Henne. Den innefattar tryggheten i vännerna som står bara några steg bort. Den innebär frihet från Henne.
Jag är inte rädd för Henne. Men Hon tar min energi, retroaktivt. Hon dränerar mig, fullständigt. Kraven Hon ställde, är vad jag bär med mig från de åren. Det är den lärdom jag drog, att prestation är vad som räknas. Utan prestation är en ingenting. Mitt intellekt vet bättre nu, men det är svårt att få intellektet att vinna över vad själen så länge burit på. Jag kan intala mig det, men det är inte min sanning. Inte än. Att göra upp med Henne, är ett steg på vägen. Inte det första, inte det sista.
Ett steg av många, på en lång och krokig väg.
Kommentarer
Trackback