Snälla, döm mig inte.

Om drygt två veckor är det loppdags igen. Karlstadsloppet står på tur och jag är anmäld i tjugoenkilometersklassen.
 
Idag hade jag planerat att springa en sista halvmara innan loppet. Det gick... sådär.
 
Jag slog samman två av mina favoritrundor, vilket i sig blev ungefär arton kilometer. Knappt sjutton orkade jag, sen blev det promenad sista biten. Dessutom var jag, efter att ha avverkat första milen, tvungen att stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Jag är, mentalt, inte helt van vid det men det fick lov att vara okej.
 
Jag ska ändå genomföra loppet som planerat. Som anmäld i halvmaraklassen, har en ändå möjlighet att välja att gå i mål efter en mil. Kanske gör jag det, kanske inte. Det får vi se.
 
Jag vet att det finns folk därute, som (mot bakgrund av vad de vet om mig, och ja, jag förstår er) är helt iställda på att all träning jag gör, gör jag som antingen självbestraffning, kompensation eller i rent förbränningssyfte. Jag förstår, er, jag lovar. Men. "NU ska jag försöka förklara något som jag länge har tänkt men aldrig har sagt."
 
Även om Han driver mig till mitt yttersta, ända in i kaklet och gärna in i duschen, så kan jag fortfarande njuta av träningen. Jag har aldrig sprungit ett lopp i syfte att förbränna kalorier. Jag upplever, ofta, ofta, en njutning i det faktum att min kropp orkar göra det jag ber den om. Och om den, som idag, protesterar mot träningen, för att jag tillfört för dåligt med näring, för att det är för varmt, för att den är outvilad, och jag faktiskt gör som idag och svarar kroppen med att stanna till och vila ett par sekunder, då blir jag glad. Glad av endorfinerna träningen ger, glad för att jag har självbevarelsedrift nog att lyssna på kroppen. Just detta har många så oändligt svårt att förstå, när jag väl berättat om mina perioder av maniskt tränande. Men även i dessa perioder mår jag bra av att få träna. Ja, många träninspass har ett ångestdämpande syfte. Men inte alla; minst lika många är sprungna ur det faktum att jag vill träna. Döm aldrig mina träningspass med baktanken att jag gör det på Hans order. Bestäm er, snälla ni, inte för att all träning är av kompensatorisk art. Ni kan faktiskt inte veta.
 
Applådera inte mina mil och kilometer. Jag begär inte det. Men. Försök komma ihåg att fråga mig, varför jag tränade just denna gång. Kliv av era höga, jävla hästar, släck det nedlåtande ljuset och fråga hur jag kände mig innan jag gav mig ut. Fråga hur det känns nu, efteråt. Era himlande ögon hjälper mig inte, inte när träningen faktiskt är av en positiv natur.
 
Om två veckor ska jag springa Karlstadsloppet. Applådera när jag går i mål. Åk och se mig löpa. Ta emot mig i målfållan, och fråga hur jag mår. Se mig njuta av min kropp. Se mig skratta av stolthet och glädje över att jag klarade det.
 
Och snälla, döm mig inte.

Kommentarer
Jenny säger:

Förstår-men samtidigt också de som funderar och reagerar. Kanske ofta av oro? Om du ändå tränar kompensatoriskt (?) och ångestdämpande är det ju också svårt för andra att vet när det är av vilket skäl-det är inte lätt att vara den som står vid sidan av och är orolig. Men jag kan också förstå dina känslor kring detta.

Svar: Ja, det är svårt för dem att veta. Just därför kan de gärna fråga. Och de som känner till mina bekymmer, vet också att det bara är att ställa en rak fråga.
Men jag förstår hur du menar. Och ja, det är klart folk blir oroliga. Dock hjälper det inte med översittarfasoner, och tyvärr kommer de ofta från folk som aldrig varit i närheten av ätstörningar mm förr...
Maria P

2014-06-05 | 08:46:45
Bloggadress: http://jenny.livskick.nu

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback