Sluta aldrig ge oss av dina ord.
Fina, kloka människa.
Tack för alla ord. Gör världen en tjänst. Sluta aldrig. Sluta aldrig ge oss av dina ord.
(Det är Linneas ord, men ikväll är de till Dig från mig. Just ikväll.)
- (Vill hålla i din hand och aldrig släppa, vill få möta din blick och säga allt det stora som har hänt. Förunderligheten. Bär den med mig.)
- (Att inte veta om världen eller jag själv nånsin skulle kännas begriplig igen. Vet du hur det är? Ens en minut är för mycket.)
- (Jag vill hålla i din hand, säga: det som finns med dig gör att jag gör helheten och tryggheten till min. Säga: det är räddning.)
- (Vill våga titta i dina ögon och säga: det känns som att jag har en punkt av helhet och trygghet nu, så stark att inget kan bryta igenom.)
- (Jag kan inte säga det bättre än så, inte ikväll. Men vill titta på dig och säga: fattar du hur stort det är, att det ens känns möjligt?)
- (Fattar du hur stort det är att nå till punkten av rent kaos, och inte bli galen? Att där kunna se det andra. Att tryggheten finns.)
- (Som glaskulor som gnistrar i solen. Genomlysta. Den bilden återkommer till mig. Som ljus.)
- (Jag önskar du fanns här nu. Så du kunde vara med mig i detta. Och jag vet. Det är inte så. Och jag vet. På ett sätt är du med ändå.)
Kommentarer
Trackback