Maria P

Igår blev jag en sjal rikare. Och samtidigt, i ett tjillevips, blev jag sexhundra kronor fattigare. Så det kan gå. Egentligen hyser jag en liten önskan om att råka trilla över en lång, ljust vårgrön cape, men det lär ju inte hinna hända...

 

Men jag gillar den. Sjalen, alltså. Och den funkar till brudklänningen, om jag skulle få för mig att ha den vid fotograferingen.

 

Den ja... Fan. Vi har så många idéer, men alla alla är beroende av vädret. Och årtiondets syndaflod verkar ju vara påväg in. Är så besviken över det, att det tyvärr tar över allt nu ikväll. Ja det kommer bli så vackert och tårdrypande och allt ändå, men jag vill inte ha regn. Lite dropp, visst, men det jävla skyfall som lär ska komma... FAN! Vi hade så mycket på gång, idéer om foton på oss, idéer om foton på alla gäster men vem kommer vilja stanna kvar i skitvädret och bli fotad? Nej, just det.

 

Nej. Jag ska släppa det nu. Släppa det faktum att jag är lätt sönderstressad, bara vill få allt överstökat och det faktum att jag inte är större än att jag retar mig på något så banalt som regn. Jag vill släppa tankarna på att Finaste är borta ikväll, att jag är för stressad för att kunna somna så tidigt som jag borde. Upp fyra imorgon igen. Jomentjena.

 

Men. Den som överhuvudtaget nämner vädret som ska komma i helgen, får en örfil.

 

Tack och bock.

 

Ikväll har vi vikt och monterat ihop programblad, Finaste och jag. Skrivit ut, vänt på papper, skrivit ut igen, skrivit ut insticksblad, vänt på papper, skrivit ut fler insticksblad skurit isär pappersark, vikt papper, stoppat in insticksblad, gjort hål i papper, stuckit jungfruben genom hålen och vikt ut. Upprepat.

 

Etthundrafem programblad. Blev det.

 

Nu är vi övertrötta och lätt hjärndöda. Och jag ska upp vid fyra.

 

Tjing!

Såhär, lagom till bröllopet, skickade mamma med mig två champagneglas hem. Det blir nog en skvätt bubbel ur dem på lördag.

 

Och ja, tydligen har jag ägt dem i många år. Jag hade dock helt förträngt dem.

 

Femton år sedan, idag. Femton år sedan du slutligen dödförklarades. Några dagar tidigare hade du fallit ihop. Aneurysm, heter det visst.

 

Ibland undrar jag bittert varför det blev just du. Låt oss säga att Gud finns; Varför plockade han till sig just dig? Du, som i allt väsentligt levde efter hans ord och utförde hans gärningar? Vad skulle han med dig till, hos sig, när du gjorde sådan skillnad här hos oss? Varje dag förbättrade du liv. Förändrade liv. Gjorde skillnad för människor. 

 

Jag har så mycket kvar att lära av dig. Jag vill bli lika stark, lika viktig för andra, som du var. Femton år, och de vet ännu vem du var. Vet vems brorsdotter jag är.

 

Faster. Gudmor. Spindelmor.

 

Jag tar hjälp av dig. Hämtar styrka i dig. Du går bredvid. Uppfyller dina gudmoderliga plikter.

 

Hjälp mig bli mer som du.

 

 

Nu börjar kort, blommor och presenter trilla in. Tårar fälls av mig, av föräldrar och av barnen. Vi håller om och vi kramas och kramarna varar i en kvart ibland och då räcker de i tvåhundrasjuttio dagar.

 

Hur mycket förstår de? Vad innebär det där ordet? Sluta. "Jag ska sluta här". Så abstrakt, går inte att ta på. Det är precis som vänta. Vad innebär det? Försök förklara det för ett barn. Den som lyckas är värd ett pris.

 

Fast visst finns de, som förstår. Ett av mina gullefjun spelade medvetet ett dåligt parti memory, för att dra ut på leken och på så vis få leka med mig lite längre. Vår sista dag tillsammans, och vi har varit viktiga för varandra. 

 

 

Nej. Jag förstår inte. Jag har ju skött mitt jobb, som så många före mig. Jag har älskat det, älskar det, jag har lagt själ och hjärta i det jag gjort. Men i min gärning kan jag inte se att jag på något vis skulle vara unik.

 

Veckosluten kommer med obönhörlig hastighet. Veckoslut innebär avsked, tårar och sista kramen från varje famn. Kanske blir det något På återseende. Kanske. 

 

Älskade små...

 

Alltså förlåt ursäkta men jag tokälskar mitt nya hår. Och efter en tvätt vart det lockigt!

 

Minns ni, när jag skrev om att vi skulle till Vemforsen utanför Malung, att vi också skulle till travbanan som ligger i närheten?

 

Jodå, vi var allt dit. Och fotade. Massor.

 

Inte heller dessa bilder är redigerade överhuvudtaget. Har inte orkat. Ni får njuta ändå.

 

Och för oss som kan trav, kan jag meddela att banunderlaget är kanonfint. De har någon travdag där varje år. Då blir det lite liv i totoluckorna, och stallet och uppbindningsbjälken används. Folk finns uppe på grusbanken och där ser de bra ut över banan.

 

Dit ska vi igen. När det är trav, alltså.

 

Idag firar vi midsommar på jobbet. Kransen är på!

 

 

För snart två månader sen, var vi vid Vemforsen, Finaste och jag. Speedy Gonzales här, tänkte dela med sig av några bilder. De är inte ens redigerade. Snabbt jobbat, Persson.

 

Väl bekomme.

 

Måndag och på't igen. Sista gången jag tittade på klockan innan jag somnade var den kvart över två. Kvart över fem klev jag upp, och jag hade lyckats vakna till ett par gånger under morgonen.

 

Låt oss be en bön för att kaffe ska kunna styra upp det här (tillsammans med lite liniment, för jag går fortfarande sådär lagom sexigt stelopererat).

 

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?

 

Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.

 

Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.

 

Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!

 

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.

 

Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.

 

Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.

 

Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.

 

Från hotellet har jag ungefär hundra meter till havet. Jag blev emottagen av en liten man med mjuk skånska och han tog betalt för det fina lilla rummet och visade mig över innergården där det växer prästkragar och några blå blommor och där det står bord och stolar och han berättade att restaurangen vägg i vägg var öppen, för hur skulle han rimligen kunna veta att jag inte är hungrig, och att jag har en hel påse med bananer i handväskan? Det kan han inte, och han kan inte veta att jag plockade ur bananerna ur väskan innan jag gick ner till havet. Jag gick i de smala gränderna på kullerstenarna och såg rosor och nyponbuskar och en vildkaninunge.

 

Jag sitter vid havet och njuter av dess musik. Havet är aldrig tyst, men ändå fyller det mig med en märklig, lugnande tystnad. Inga ljud finns, och ändå sjunger havet en melodi som aldrig tar slut.

 

Det doftar tång och saltvatten. Det knirrar av tampar och dunkar i fendrar. Båtarna har namn som Marie och Johanna och Spättan och de vilar bredvid varandra nu ikväll.

 

Jag tänker på havet, hur jag alltid älskat det. Havet är aldrig stilla, aldrig tyst och jag undrar om min rastlöshet är besläktat med havets?

 

På min resa söderut, förbi fält med vallmo och blåklint, såg jag det plötsligt, strax i höjd med Laholm och jag inser att jag måste vara nära kusinernas stuga. Mamma och pappa försökte pussla in några dagar där varje sommar, tillsammans med kusinerna och vi trivdes där allihop. Jag vill dit, till klipporna och nyponbuskarna och kohagen. Jag vill sitta på min favoritplats och jag vill se om mina stenar finns kvar. Jag hade ett gömställe i muren och min stora sten, som liknade en båt, låg kvar i flera år. Den blev en stenåldersflickas leksak, ett skepp på gungande hav. Jag vill sitta på min älsklingsklippa och jag vill hoppa över den skreva på kanske tjugo, trettio centimeter som i många år var mitt Helvetesgap och Ronja hoppade, fram och tillbaka. Vi har några kort på det, men de är dåliga och de är från den tid då en bara tog två, tre kort, på sin höjd, på någonting för det var kamerafilm på rulle och när den var slut så hade en alltid glömt att köpa ny. Efter dagar, veckor, månader köpte en så en gul liten låda innehållande en svart plastburk med grått lock och däri låg rullen med tjugofyra eller trettiosex bilder och rullen fick en sätta i själv. I min kamera fick jag tillochmed skruva in filmen innan jag kunde börja ta kort. Sen var rullen slut och trots att skåpet över mikron innehöll massor av plastpåsar med klisterfilm på, såna som kommit med posten som ett oemotståndligt erbjudande, tog det dagar, veckor, månader innan filmen skickades in med tryckbokstäver i bläck på utsidan av påsen. Sen kom bilder i ett pappersfodral och sjuttio procent av bilderna var, mer eller mindre, skräp.

 

Det tänker jag på, här ute på piren. Jag tänker igen på havet, hur jag under de till synes oändliga bilresorna måste varit en plåga för mina föräldrar, i en kokhet gammal Saab utan AC och med mig som tjatade om havet från det att vi passerat Alingsås. Efter Falkenberg gick det att se, oändligt blått med vitt skum som vittnade om havets ständiga rastlöshet. 

 

Jag har gått barfota i sanden och stått i havsbrynet och känt vattnet på fötterna. Jag drar in doften av havet om och om igen. Det var kallt om mina fötter men jag tog sandalerna i handen och gick alla de sexhundratjugofem numrerade plankorna hit ut till pirens yttersta ände. Sanden var kall och mjuk. Havet doftar hav. Min fotlänk med bjällror gör att det klirrar om mig när jag går.

 

Havet tar aldrig slut. Tystnar aldrig. Stillnar aldrig. Det rullar på och fyller mig med lugn. Bjuder in mig. Jag litar på havet, trots allt det kan göra.

 

Älskade hav.

 

Sitter hos frisören och nästan kvävs i såndäringa slinghätta. Snyggt värre.

 

Blir det.