Att sitta på en svamp och fundera


I'm in love (again)

 
He allegedly fell for me through an open window
Cracked his chest open to reveal his heart
Still skeptic of my intentions
He made me swear
That I would always be there
I will always be here
 
Oh I’m in love
Again, again
And you may call me tomorrow, my friend
Yes
You may kiss me
Again and again
I’ll hold on tight
 
I climbed upon his shoulders and laughed until I cried
The view and I collide to see this through his eyes
We never looked so pretty
Never seemed so real
I let go of myself now
And tell him how I feel

Oh I’m in love
Again, again
And you may call me tomorrow, my friend
Yes
You may kiss me
Again and again
I’ll hold on tight
 
So I let go of myself now
And tell him how I feel
 
Oh I’m in love
Again, again
And you may call me tomorrow, my friend
Yes
You may kiss me
Again and again
I’ll hold on tight
 
Oh I’m in love
Again, again
And you may call me tomorrow, my friend
Yes
You may kiss me
Again and again
I’ll hold on tight
 


Sådärja

Halva dagen är avverkad. Jag har hunnit dansa, sitta i ett kort möte och löpträna. Testade spåret för första gången på tre veckor och det var hur fint som helst. Bara några vattenpölar och en kort bit med is. Annars helt rent och mjukt och skönt för mina ben (som hälsar och tackar allra ödmjukast för bytet från asfalt till grus).
 
Inga fler direkta planer.
 
Såg Henne, på TV, speglas i vitrinskåpet.
 
Jag gick in hit och stängde dörren. Trots att ljudet på TVn är av.
 
*kräks*

Eindhoven - Bildbomb

Elfte april
 
Finaste på café | Jag på café
Jag i kön till Anne Franks Hus | Finaste i kö till dito
Ett museum vi aldrig besökte | Jag utanför en "shop" som troligtvis sålde annat än kaffe
 


Tolfte april
 
Finaste efter körövning | Puben med världens bästa namn
Finaste brudparet ever | Jag tar den första av alla gratisdrinkar
Urgullig tårtdekoration | Tårtbordet
 


Trettonde april
 
Sjukt glad A visar ett ljus och en tändsticksask | God öl | Finaste och jag
 

Fjortonde april
 
Welcom in de Efteling | Jättestor skattkista | Uppochner | Bur
Finaste håller inte måttet | Kärring med cigg | Surgubbe | Glad B
Greetings from Switzerland | Spegel med läskig gubbe | Jag och utsikten | Utsiktstorn
Greetings from Japan | My castle on a cloud | Lejonögon | Efteling

Fint flyt

Idag har jag testat floating. Helt gratis; jag fick ett presentkort av mamma, vilket hon i sin tur fått genom en tidning. Och ja, det funkar även för den som är lätt klaustofobiskt lagd. Jag slipper lida av det, så jag körde på; helt stängd tank, lampan av. Dock valde jag att ha lite musik påslagen.
 
Och. Så. Obeskrivligt. Skönt.
 
Väl man har slappnat av så bara... flyter man runt. Utan att man märker det. Då och då tittade jag upp och insåg att jag vridit mig någon decimeter sen sist. Och då var jag HELT övertygad om att jag legat prick stilla (vilket ju naturligtvis är nästintill omöjligt; man flyter ju runt i vatten). Jag förlorade helt uppfattningen om tid och rum. Jag har läst att vissa kan somna; jag höll mig dock vaken.
 
Och som sagt; man kan göra det även om man lider av lätt till medel klaustrofobi. Det går att köra med öppen tank och/eller tänd lampa. Musiken hjälpte säkert till en del också.
 
Summa summarum så kommer jag göra om det. Kanske testa utan musik, i kombination med massage eller så. Längre tid än trettio minuter, helt klart.
 
Gott så.
 
Klicka på bilden för bildkälla. Dock ett annat företag än det jag var på.

Underbara arbetsplats!

Dagens höjdpunkter (utan inbördes ordning).
 

 
E, fyra år, visar stolt att hon lärt sig dra resårbanden på overallen ner under skosulan.
Jag: Nämen? Har du lärt dig det? När jag var borta? Och så missade jag det... *Vänder mig till H, tre år* Har du lärt dig något nytt när jag var borta?
H: Nä... Men nu när du är här igen så kan jag göra det.
 

Jag hjälper M, fyra år, med vantarna. Vi småpratar litegrann och han säger, utan fjäsk:
Kul att du är tillbaka förresten.
 

 
Min kollega C pratar med O, sex år:
O: Jag vill bli vuxen!
C: Jaså? Hur kommer det sig?
O: För jag vill ha barn och en familj!
C (utan att tänka sig för, uppenbarligen): Då får du ju skaffa en tjej först.
O (som tydligen tänker lite längre): Ja... Men det går också bra med en kille.
 

 
Ja. Det var underbart att få komma tillbaka.

Slåss!

Har testat ännu ett nytt pass; BodyCombat. Det handlade om att slåss. Visserligen i luften, men annars påminde det mycket om boxing, som jag ju testat mycket förut. Bara en tänkt motståndare alltså, och jag hade bilden klar från början till slut...
 
Det kändes som mycket kortare än de femtiofem minuter det faktiskt handlade om. Vart gryyymt trött efteråt, men direkt efter passet; samma instruktör, samma sal, var det dags för Sh'Bam. Nya releasen är så sjukt kul!
 
Så efter två stenhårda pass plus cykel till och från gymet så är jag, som ni säkert förstår, lite mör. Det får jag =)

Nostalgitripp

Sitter på universitetsbiblioteket. Det är nog första gången jag sitter här utan att känna att jag borde vara någon annanstans. Surfar runt helt utan att känna att jag skulle bhöva plugga istället.
 
Att vara på universitetet på dagtid känns helfel numera. Inte alls samma känsla. Jag har inget gemensamt med folk som går i korridorerna.
 
Jag börjar bli gammal, helt enkelt.

Zweden

Svensk mark igen. Vi har verkligen haft det jättebra. Bildbomb kommer.
 
Men i korta drag:
 
Onsdag:
Strax efter midnatt natten till onsdag styrde vi mot Skavsta. Efter en förvånansvärt smidig väntan kom vi på planet, upp och iväg - och fram - i tid. Vi blev upplockade av A och B och installerade oss hemma hos dem.
Efter lite kaffe åkte vi in till Eindhoven centrum. Väldigt fin stad med blandning av nytt och gammalt. Det är verkligen en stad där man känner sig välkommen, kanske för att den är väldigt oturistig. Man slipper hålla stenhårt i allt, eftersom ingen per automatik tror att man är turist så finns det sågott som inga ficktjuvar. Vi gick runt i stan och hittade smultronställen.
Jag tog redan den kvällen en joggingtur i en kanonfin park i närheten av A och B. Sen blev det tidig sänggång - vaken sågottsom hela bilresan, lätt sömn på planet och en powernap på kvällen; jag behövde sova.
 
Torsdag:
Vi tog tåget in till Amsterdam där det blev ett mysigt cafébesök. Sen promenerade vi över kanalerna och tog oss till Anne Franks Hus. Otroligt häftigt museum, som ni säkert vet så är det installerat i samma rum där familjen gömde sig. Vi spenderade utan problem över en timme där. Vi avslutade Amsterdambesöket med ett par kvarter i Red Light District innan vi tog tåget tillbaka till Eindhoven.
Där träffade vi lite nytt folk, och jag hann med en ny löprunda, innan vi flyttade över vårt pick och pack till A och Bs kompis. Sjuuukt snygg var han (ja, jag får säga så för Finaste; dels är han van att jag utbrister att folk - kvinnor som män - är snygga, dels räknade vi snabbt ut att vår nye värd var gay). Han pratade sågottsom flytande norska och vi hade en trevlig kväll där. Jättefint gästrum fick vi dessutom.
 
Fredag:
Magical Wedding Day. A och B var fantastiskt fina och vigseln var fin. Inte för att vi förstod något; allt hölls ju såklart på Nederländska. Men kärlek vet inga språkliga gränser (guuud så filosofiskt). Efter vigseln tog vi en drink (fria drinker åt alla) på en liten pub, sen middag med L (vår tillfällige värd) och några till, därefter var det fest natten lång. Jag hade sjukt kul och ölen var fri. Man behövde inte ens gå till baren; servitörerna gick runt med fulla brickor och det var bara att grabba tag i ett glas när de kom förbi.
 
Lördag:
Lugn dag med lite strosande i Eindhoven. Vi gick på en kort, gratis konsert i en kyrka och efter det var det lite efterfest vid studentpuben (fri öl igen) och avslutade med middag. På lördagkvällen flyttade vi tillbaka till A och B och vi stupade i säng - igen.
 
Söndag:
Sista dagen (varm som sjutton; 22°C) i Nederländerna tillbringade vi på De Efteling; en sjut kul nöjespark. Tänk er Liseberg - de Luxe! ALLT fanns, vi hade lätt kunnat tillbringa ännu mer tid där. Men efter diverse berg- och dalbanor och annat skoj styrde vi hemåt. Jag tog en sista tur i parken och sen blev det sallad, öl och snack vid eldstaden (ute såklart) i flera timmar.
 
Måndag (läs: idag):
Tja... Bil, flyg, bil. Inte mer. Jag snörde på mig skorna så fort vi kommit hem och jag avverkade över fem kilometer på lite drugt tjugoåtta minuter! Det tempot på VårRuset, och jag klarar mitt mål för året =)
 
Tjing!
 

Sista kvällen

Eldstad ute. Öl. Värme.
 
Jaja.
 
Vi hörs imorgon.

Oj...

Alltså...
 
När man inte ens behöver gå till baren. Utan de går runt med brickor med fyllda glas.
 
Jag slutade räkna ölen vid niotiden.
 
Kort sagt. En jäkligt bra fest.

Fredag

Bröllop, öl, kaffe, vin.
 
Psalongs klockan tre.
 
Tjing!

Uppdatering

Amsterdam.
 
Anne Frank.
 
Kaffe.
 
Tåg.
 
Cykla.
 
Löptur.
 
Ungefär så.

Eindhoven

Vi är sedan drygt tolv timmar tillbaka i Eindhoven.
 
Vi har sett stan och jag har hunnit springa en skön tur.
 
Jaja, jobbigt att blogga från mobilen. Det kommer mer.
 
Så... Stay tuned.

Puuuh!

Var ju på releasen av nya BodyJampasset i lördags. Idag kördes samma pass, för andra gången. Och JÄVLAR vad jobbigt man kunde göra det för sig, bara för att man råkade fatta lite mer än senast. Jag är fortfarande alldeles eftersvettig, trots en halvtimme efter avslutat pass (jaja, jag har i och för sig cyklat hem de knappa fyra kilometrarna).
 
Nu blir det packande, inatt styr vi kosan mot Skavsta och därefter mot Nederländerna.
 
Tjohoo!

Kick!

Tisdag nästa vecka ska jag överleva tre saker. Eller fyra, beroende på hur man ser det.
 
  1. Solosång. Inför en förhoppningsvis ganska laddad Aula Magna. Jag ska sjunga Jag vet en dejlig rosa. Den kan jag. Men som vanligt så är jag redan lite nervös.
  2. Direkt därpå ska ett uruppförande ske. Jag, J och S. Vi ska sjunga min låt! Ursäkta men huuur mäktigt? Trestämmigt och allt.
  3. Dirigera Moving On.
  4. Dirigera Here Comes the Sun.
Jag, J och S övade lite på min låt idag. Det blir nog bra, bara vi lär oss vad vi ska göra. Det låter fint, det som sitter.
 
De två sistnämnda, mina dirigentuppdrag, fick jag öva med kören nu idag. Jag bad om coaching från L och han gav många bra tips. Så otroligt häftigt att få känna på vad en litenliten skillnad i vad jag gör, gör med hela kören och klangen de alstrar.
 
Det var en kick, minst sagt.

Den sanna sanningen

Som många (av det lilla fåtal som faktiskt är in här) har märkt (eftersom jag är en öppen bok när det kommer till skrivandet) så mår jag inget bra just nu. Jag hade väl egentligen inte mått bra på hela hösten, men det var för ungefär fem månader sen som jag började förstå att så var fallet.
 
Det började en måndag, den tolfte november, med att jag frös på jobbet och kände mig allmänt sliten och hängig och lite febrig. E ville skicka hem mig men jag vägrade. Vad skulle jag göra hemma? Hon tittade på mig, tog mig under armen och sa att hon ändå tänkt prata med mig den dagen, så hon kunde lika gärna göra det på en gång.
 
Hon placerade mig i en fåtölj på kontoret och satte sig mittemot på en stol, såg mig rakt i ögonen och frågade rakt ut:
-Maria, hur mår du egentligen?
Jag kan inte ljuga. Kan bara inte. Jag kan komma med undanflykter och jag kan undvika samtalsämnen. Men ljuga går inte. Jag vill inte, tycker inte om det och det syns direkt. Jag valde att inte svara på Es fråga. Jag visste inte vad jag skulle säga.
 
Så började hon. Hon berättade hur hon sett mig tyna bort under hösten, hur hon börjat bli orolig redan under september och hon berättade att hon såg, inte bara genom viktraset, att jag inte mådde bra. Hon berättade att hon nog sett att jag försökte dölja att portionerna blev mindre, färre och att mer och mer av det lilla som faktiskt hamnade på tallriken lika fort hamnade i matavfallet.
 
Jag sa inte mycket.
 
Dagen gick och jag började tänka. Känna efter. Tänka tillbaka på mitt och Es samtal och på vad jag hade velat svara, om jag gett mig själv tid för reflektion. Chefen kom till jobbet och allt var frid och fröjd. E stod i vanlig ordning och pratade med min chef en stund, det faller sig naturligt då E är ansvarig. Jag såg en blick åt mitt håll men den följdes snabbt av ett leende och ett "Hej!"; vi hade ju faktiskt inte hälsat den dagen.
 
Vi hade rast. Jag skulle byta av den som vaktade barnen som sov, men chefen ville prata lite med mig så jag bad E att ta vagnvilan i mitt ställe. Så jag gick in på kontoret och satte mig i den andra fåtöljen, med min chef på samma stol som E hade suttit på och hennes särbo, delägare i förskolan och tillika ekonomiansvarig, satte sig i den fåtölj där jag suttit tidigare. Chefen såg mig rakt i ögonen och frågade:
-Maria, hur mår du egentligen?
Nu började jag skaka. Det minns jag tydligt. Jag darrade i hela kroppen och pulsen ökade. Jag svarade inte nu heller.
 
Vi satt där länge. Jag fick veta att E hade pratat med dem tidigare under dagen och att de hade lovat att ta tag i det. Jag fick frågor. Raka sådana. Jag började svara. Det var de svar jag gått och tänkt ut under dagen. Svaren jag önskat att jag gett E redan på förmiddagen. De var väl repeterade och innehöll delar av sånt E hade sagt. De var inte mina. Inte spontana. Men det jag sa var sant.
 
Måndagen den tolfte november startades en karusell jag inte köpt biljett till. Ingen jag önskat få åka. Jag är för kort för den, men någon jävel satte mig på den ändå och sa "Åk nu, förihelvete, ÅK!". Innan jag hann hoppa av spärrades säkerhetsbygeln och nu kommer jag inte loss.
 
Allteftersom dagar, veckor och månader har gått sedan den dagen, har jag pratat med allt fler. Talat om hur det ligger till. I olika mån, beroende på person. Framförallt beroende på hur jag tror det kommer att tas. Här har jag ett dilemma. Jag vet att det är jobbigt att höra sånthär om någon man håller mycket av. Därför är det ofta de närmaste som blir lidande; jag vet att de tycker det blir jobbigt att höra och jag i min tur avskyr atrt se folk som håller av mig, som jag håller av tillbaka, lida.
 
Men i förenklade drag:
När det kör ihop sig kring mig; om jag är stressad av en enskild händelse, eller om känslor och tankar jag inte vill eller orkar hantera kommer upp, då börjar jag kontrollera. Och jag kontrollerar maten. Det här är inte första gången jag gör så. Jag har gjort såhär i halva mitt liv.
 
Kalla det ätstörning eller vad som helst. Jag har aldrig blivit diagnostiserad med det och jag vet inte vad jag vill kalla det. Det är en malande känsla som alltid finns där, även när jag äter som man bör, vilket jag ju oftast gör. Jag går in i "perioder", på allt ifrån ett par dagar, veckor eller månader. Däremellan, under allt ifrån ett halvår, två, fyra eller fler år, äter jag som alla andra.
 
Det som aldrig försvinner är skräcken för när det ska smälla till igen. Varje dag när det börjar närma sig att äta, frågar jag mig "Får jag idag?", "Om jag får, hur kommer jag må efteråt?", "Om jag får ångest över det här, när kommer den? Om en kvart, en timme, ett dygn?". Så har jag tänkt i halva mitt liv. Dagligen. Jag kan knappt minnas en måltid under de senaste tio åren, som jag inte på något sätt har stött och blött om efteråt, funderat på om det där verkligen var nödvändigt? Majoriteten av måltiderna har jag kommit fram till att ja, det var nog om inte nödvändigt, så åtminstone okej. Men som det är just nu så ångrar direkt jag allt jag äter, om det så bara är en torr, halv knäckebrödsskiva.
 
Det är inte jag som styr. Han sitter på högeraxeln. Han tar tjänstledigt då och då. Men säger aldrig upp sig. Han sitter där och kikar och noterar kallt allt jag lägger på tallriken. Allt som sedan hamnar i munnen. Han noterar, nickar, och minns.
 
Han kan tvinga mig att ta bort det efteråt. Med en mil i spåret, en timme på gymet, ett pass på crosstrainern. Aldrig med fingrar i halsen, men genom fysisk ansträngning. Han ger mig sömnlösa nätter för en smörgås. När det är som värst. Under mina friska perioder är jag lugnare, om än inte trygg i att han ska låta mig vara. För en dag så kommer han.
 
Den här gången minns jag den dagen. Kocken hade lagat fisk och avslutade matpresentationen med att be oss pedagoger vara extra vaksamma, då fisken innehöll mycket ben. Jag stressade såklart runt som en tok och plockade ben och delade fisk. Satt knappt ner alls, och äta var inte att tänka på. Jag fick ingen ro alls att äta den dagen, och framåt kvällen kom han tillbaka från sin dryga tre år långa semester. Han klappade mig på kinden och sa att "Det här klarade du ju fint". Jag klarade även nästa dag. Jag åt fortfarande hemma men på jobbet krympte portionerna.
 
Jag äter hemma. Med efterföljande ångest, oavsett mängder och vad det är jag stoppar i mig, men jag äter. Likaså om jag äter i direkt sällskap av någon annan; familj eller vänner, det spelar ingen större roll. Jag äter om någon sitter vid samma bord och är vuxen och vaken nog att se vad jag gör, om jag gör det. Då äter jag. Det blir enklast så. Jag slipper frågor då. Det är svårt att dölja något för den som sitter precis intill. Jag trodde att jag dolde det på jobbet, och det blev en vana. Jag misslyckades kapitalt. Alla såg, det har jag börjat förstå.
 
Jag får hjälp nu. Min chef kontaktade redan samma vecka, den där veckan i november, en av sina NLP-coach-vänner, som även är samtalsterapeut, och företaget betalade fyra träffar med honom. Det här är inget som löser sig på fyra träffar à en timme, men det blev en start. Vi har träffats sju gånger nu. Företaget betalar även två tredjedelar av ytterligare fem gånger; från och med de tre senaste träffarna betalar jag alltså en del själv. Och som det artar sig, hade jag fortsatt, med eller utan ekonomiskt stöd från jobbet. Jag trivs med honom. Han förstår och lirkar tills han får fram något. Vadsomhelst. Han är lugn. Inget går fort, vilket bara det inger förtroende. Han sätter fingret på mycket av det jag själv inte förstår. Av det jag säger kan han utröna vad jag är för person och vad jag omger mig av för människor.
 
Finaste stöttar. Låter mig bestämma. Frågar inte, oavsett om, när eller hur. Jag älskar honom för det.
 
Annars pratar jag med kollegorna. A och E är enorma stöttepelare och A vet mer än någon annan just nu. Och hon vet precis vad hon ska svara. E är en bättre lyssnare, men A är djärvare och vågar fråga, vilket gör att jag tvingas tänka efter. Manas till handling.
 
Sen har vi barnen. De älskade, underbara barnen.
 
Jag kan lova att det som inte går att dölja för en vuxen, går definitivt inte att dölja för ett barn. De frågar. T, fyra år, frågade under ett par veckors tid varför jag inte gick och hämtade mat. Jag svarade lite försiktigt att jag inte var hungrig, skulle ta det sen, eller att jag behövde hjälpa någon med något. Eller hade glömt det.
 
Säg. Aldrig. Så.
 
En måndag vid lunchen, tittade han på mig med de där stora bruna ögonen som inte liknar något annat och sa rättframt:
-Idag får inte du glömma att äta din mat, Maria.
Jag åt inte en normalstor portion. Naturligtvis inte. Men de få spaghettistrån som hamnade på tallriken och de ännu färre som jag faktiskt fick i mig, fick lille T nöjd och han fortsatte i flera dagar.
 
Det här blev långt. Osammanhängande. Och det har tagit mig flera månader att få ihop. Det har legat som utkast sen i december och jag har skrivit och ändrat allteftersom tiden gått.
 
Bombardera mig inte med frågor nu. Ni har fått de svar jag vill ge. Tyck inte synd om mig. Bara förstå. Stötta. Peppa. Tänk er ett barn som ramlar och uppenbart inte slår sig, men börjar skrika för uppmärksamhetens skull. Jag behöver snarare ett "Upp igen!" än en massa daltande. Styrkekramar är bra. Men dalta inte.
 
Jag kan kanske säga också att jag i skrivande stund är inne i en typ av mellanperiod, då jag börjar må bättre, kan bena ut en del själv. Och äter, åtminstonde stundtals. Jag börjar bli piggare och ser ljuset oftare. Det är lättare att räkna sämre dagar, då de nu är något färre. Jag kommer dock fortsätta träffa min terapeut ("J"). För jag har sett ljuset förr. Och trillat tillbaka. Han ska få hjälpa mig att identifiera fallgroparna, och ge mig verktyg för att hantera det på ett sätt som inte är direkt självdestruktivt.
 
Nu är jag pissnervös. Jag ska trycka på "Publicera". Efter flera månader.
 
Men jag gjorde det.
 
Tack.

Jag är inte gjord för powernaps

Okej, en powernap ska kanske ligga på under en timme. Och kanske strax efter luchtid. Efter fyra är måhända lite väl sent på dagen?
 
Men hursomhelst. Jag slockande som ett ljus mitt i en bok strax efter fyra. Vaknade på riktigt en timme senare. Skönt att ha fått sova, men svårt att få igång hjärnan igen.
 
Helt ärligt, ibland kan jag ha svårt att fatta att jag fortfarande är inne på samma dag som före powernappen, om jag slumrat en stund. Min hjärna refererar till förmiddagen som "igår". Skumt.
 
Menmen. Nu blir det lite TV-slappande innan sänggång, på riktigt.

Jag trodde inte jag kunde...

Men det finns verkligen en människa jag avskyr så till den grad att jag lämnar TVn mitt under ett travlopp. Utan att Hon ens finns i bild.
 
*rysa*

Äntligen fredag

Nej, inte så. Inte att jag har längtat till fredag. Jobbet har flutit på fint i veckan och allt där har känts bra.
 
Men vi träffades några stycken ur vårt Äntligen Fredagsgäng och åt middag. Till förrätt blev det mozarella, tomat och basilika och bredvid det en gurk- och spenatsallad. Huvudrätten bestod av vegetarisk "köttfärs"limpa, ungsrostade potatisar och sötpotatisar, och till efterrätt bjöd jag på hjortronglass.
 
Och så såg vi The Void.
 
Sett den?
 
Ungefär tolv år gammal sci-fi. Skrattretande dålig.
 
Det finns bra filmer.
Så finns det B-filmer.
Värdelösa filmer.
The Void.
 
Men vi skrattade.

Tidigare inlägg Nyare inlägg