Söndag förmiddag

Kroppen är fortfarande lite trött och ögonen vill gärna blunda, men sällskapet som förmiddagen har erbjudit, uppväger det mesta. Vi promenerade bort till Finastes morbror och umgicks med honom, H och grabbarna. S och E var på ett bra lekhumör och efter en kopp kaffe och otaliga kakor i solen, spelade jag och Finaste lite boccia med S och E. Så himla mysiga ungar, verkligen!
 
Nu blir det strax lunch här (herregud, vi äter verkligen konstant) och efter det åker vi (jag och Finaste) nog till Vemforsen (ett av de första ställena kring Malung han visade mig i början av vårt förhållande) och plåtar lite. Kanske åker vi sen åt andra hållet och letar upp den gamla travbanan vi råkade på en gång. Fotar litegrann även där.
 
Vi har konstaterat att vi nog aldrig hamnar här. Inte i Dalarna, om vi nu någonsin flyttar från Värmland. Det vet vi inget om, inga planer finns. Men det finns många vackra platser att besöka här. I sommar tänkte vi vandra uppför Lybergsgnupen. Det har vi också gjort förr. Det var helt sjukt vackert. Och högt. Ja. Det finns mycket fint här. Men vi stannar inte.

Skor igen

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.
 
Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.
 
 

I andra änden av cyberspace

Pia blir nyfiken på hur det går mellan mig och tjejen jag kommit i kontakt med.
 
Framåt, kan jag säga. Men där stannar jag nu.
 
Det främsta skälet är att jag har svurit att inget säga. Det sliter i delar av mig, för hon behöver verkligen all hjälp hon kan få men jag kan inte bara klampa in och bestämma hur hon ska bli hjälpt. Jag kan i nuläget bara finnas i andra änden av cyberspace och hjälpa henne att vrida och vända på det hon skriver och kanske ge henne nya vinklar. Men jag kan aldrig, aldrig avslöja vad hon berättat för mig. Jag tänker heller aldrig avslöja vem hon är (och det gör jag ju istortsett aldrig på bloggen; jag lägger inte ut bilder på andra hursomhelst och det är enormt sällan som andras namn finns med).
 
Men, som sagt. Det går framåt. Hon växer.
 
Jag inser att jag blir viktig i hennes värld, men jag ser återigen det dubbla i alltihop. Jag har tidigare skrivit att jag inte lägger någon prestation i det, och jag ber verkligen inte henne prestera, men djupt inom mig kanske jag faktiskt kräver det av mig själv? Eller blir det här ett sätt att vända bort blicken från mina egna bekymmer?
 
Eller är det bara som han sa, att jag verkar vara lätt att tycka om? Är jag en människa en dras till? Jag har verkligen aldrig uppfattat mig så; jag var långtifrån den "populära" (hemska uttryck, men ni minns åldern, allihop) i tonårsgängen och jag var aldrig "inne", utan jag körde mitt race och hade istället några få, nära, vänner. Sen kunde jag prata med alla, men jag var noga med vilka som var viktiga för mig, och vilka jag bara var trevlig mot, för att de förtjänade det.
 
Jag vet inte, men det spelar ingen roll, för den här flickan behöver hjälp. Och nu vänder hon sig till mig och det är stort. Känns stort.
 
Men du, Pia... vem är du? Känner jag dig?

Enough with the hypocrisy, alright!

Okej. Ikväll tar jag åt mig. Behöver göra det, för jag kan inte sitta och skriva till henne hur viktig hon är, och sen rycka på axlarna när hon skriver sånthär. Så ikväll får det vara färdighycklat.
 
Fina, fina tjejen har vågat släppa in. Visar en styrka hon själv inte förmår inse. Inte än. Men jag vet att det kommer.
 
Och ja, @lammunge, det råkar vara jag. För den som eventuellt tvivlade.

Det stora i att vara just människa

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt han hade. Inte bara han. J var inne på det, även han, på första träffen. Och det finns fler.
 
Jag tar mig an människor. Jag talar gärna varmt om andra (jag ska lära mig att göra det om mig själv, men nu ska inte detta handla om mig) och jag vet att människan är en klok varelse. Visst finns det folk som retar mig, men min medmänsklighet kan omfamna även dem.
 
Jag har kommit i (sporadisk) kontakt med en ny person. En tjej, nästan tio år yngre än jag själv. Hon är så klok, så fin men hon förstår inte. Jag får henne inte att förstå, att det där som hände för så längesen, det var inte hennes fel (och det ska väl kanske inte jag gräva i, för det ligger utanför min professionella kompetens). Hela kvällen har jag försökt få henne att ta emot min hjälp, och vet ni? Jag tror jag har kommit ett steg närmre att få henne att låta mig hjälpa. Litegrann, i alla fall.
 
Ojojoj... Jag riktigt ser hur Du dunkar huvudet hårt i något just nu. Fattar hon inte, tänker Du säkert; fattar hon inte att det är det här jag har försökt säga till henne i ett halvår?! Fattar hon inte att det inte är hennes fel heller, att Hon har brutit ner henne, att Han kommer och påminner om hennes känsla av otillräcklighet, av värdelöshet?
 
Jodå, jag fattar. Jag fattar att det ni allihop försökt säga mig, att jag hellre tar mig an andra och talar varmt om dem, det är inte gripet ur tomma luften. Och ja, jag vet att jag ska jobba på det; låt min självinsikt vara en början.
 
Men inse också, att det är sånthär jag är skapt att göra. Det är i omtanken om andra som jag vågar tro på mitt värde. När andra vågar be om min hjälp, när jag får vara den hjälpande handen... då börjar jag känna mig behövd. Det är i arbetet med att hjälpa, som Han kan överröstas. När jag kan vara förändringen. Kanske kan jag få henne att tro på sig själv, och att inse att man får ta emot hjälp, utan krav på motprestation.
 
Kanske kan jag ta det Du lär mig, och föra det vidare till henne? Om jag ser vad Du gör, apar efter litegrann, modellerar tills det är mitt... då tror jag knappast det kan bli fel. Och blir det fel, ja då får jag göra om, göra rätt.
 
Jag lägger ingen prestation i det här. Varken för mig eller henne. Jag kommer lära mig något, och kanske vågar hon se det jag börjar se; människans värde. Det stora i att vara just människa.

Fint

If you stay; stay forever 
If you go; do it today 
If you change; change for the better 
If you talk; make sure you mean what you say

I år vill jag minnas

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.
 
Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.
 
Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.
 
Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.
 
Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.
 
Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:
E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)
E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).
 
Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.
 
Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.
 
Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.
 
Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.
 
Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.
 
I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.
 
I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.
 
År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Will o' the wisp

There are those who say fate is somethong beyond our command
That our destinies are not our own
But I know better
Our fate lives within us
You only have to get brave enough to see it
Ur Brave
 

Det känns bra.

Vi skulle bara handla. Sen råkade vi beställa vigselring.
 
Det känns bra.

Sjung den om löken

Häromveckan stod jag vid gungställningen på jobbet och gav fart åt två av barnen. Som vanligt stod jag där och sjöng litegrann. Som vanligt sjöng jag vad som föll mig in. Det blev några visor.
 
Efter några sånger, tittade ena barnet på mig, med de allra mörkaste ögon och sa: Sjung den om löken.
 
Jag fick lov att fundera ett par sekunder. Sen log jag. Självklart. Och jag visste att båda barnen framför mig tycker om sången, så jag såg in i två par ögon; mörkaste bruna och klaraste blå, och sjöng:
 
Gåsa, gåsa klinga
Ge mig dina vingar
Vart ska vi flyga?
Till Rosendelund
 
Där bor göken
Där gror löken
Där bygger svalan
I Rosendelund
 
Där sitter gubbar och spelar på gullstubbar
Där sitter gummor och spelar på gulltrummor
Där sitter snälla barn och leker med gulläpplen
Där sitter du
Och där sitter jag
 
Gåsa, gåsa klinga
Ge mig dina vingar
Vart ska vi flyga?
Till Rosendelund
 
Där bor göken
Där gror löken
Där bygger svalan
I Rosendelund
 
Där sitter drängar och spelar på gullsträngar
Där sitter pigor och spelar på gullgigor
Där sitter snälla barn och leker med gulläpplen
Där sitter du
Och där sitter jag

...the only body part that should matter; my heart

Den säger så mycket. Om vad jag vill, men samtidigt är rädd för. Jag skriver under på varje ord. Tillochmed Hon finns med. Och känslan av hyckleri. Jag slänger mig gärna med tjusiga ord, men kan inte praktisera det själv, när det väl kommer till kritan.
 
Men jag tänker slåss. För den enda kroppsdel som till syvende och sist räknas, är hjärtat.
 


 
Should make me admit I'm broken, I'm broken, shouldn't it?
After all that I've preached I still cannot accept that I'm not a fit
And once led off course the snowball snowballing down my spine
Draws a perfectly imperfect line
 
Is it just the weight? 'Cause the weight is what weighs me down again
Or is that the scapegoat, the overly clumsy friend,
There to take on the blame for what's really happening?
This circle must come to an end
 
And I always liked that about me;
That I know what I am fighting for
And for this I'd go to war
Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part that should matter;
My heart
 
The only way is to let go, get rid of all the fear
Of not being perfect; my goal seems perfectly clear
I'm terrified if I let go I also lose myself
And I don't want to be somebody else
 
And I always liked that about me;
That I know what I am fighting for
And for this I'd go to war
Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part that should matter;
My heart
 
So, what if I've always been good enough in my skin?
Good enough in my skin?
 Yeah, what if I've always been good enough in my skin?
Good enough in my skin?

And I always liked that about me;
That I know what I am fighting for
And for this I'd go to war
Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part that should matter;
My heart

...tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp.

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.
 
Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.
 
Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.
 
Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.
 
Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.
 
Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.
 
Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.
 
Inte helt tillfreds med att ha bomull i öronen, men galet laddad på att komma iväg.
 
Påväg hemåt, efter att ha vänt i skogen. Något nöjdare med tillvaron.
 
Vackraste killen, stolt över sitt dagsverke.

Dina andetag så nära.

Hopkurad under täcket. Din arm om mig, dina andetag så nära.
 
Panna mot panna, näsa mot näsa. Doften av din hud, dina andetag så nära.
 
Vi delar ett liv, ser en framtid tillsammans. Svindlande, och samtidigt en fullständig självklarhet. Tills livet skiljer oss åt. Men jag kan aldrig kalla dig min, för så sjöng en vis man en gång; Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; Man kan inte äga varann. Men jag kan kalla dig det käraste, Finaste jag vet. Doften av din hud och av ditt hår. En arm om min midja när natten blir för lång, en arm om mig tills jag äntligen får somna. Din mun mot min skuldra, dina andetag så nära.
 
Nej, Man kan inte äga varann men vi kan älska varandra tills livet skiljer oss åt och det ska vi göra. Om bara några månader har vi bekräftat det, det vi egentligen vetat så länge. Man kan inte äga varann men kärleken är vår, kärleken till varandra, den äger bara vi. Det ska vi veta när vi står där, framför alla vi älskar. Ord som vi säger och som alla kan höra, men jag får stå närmast, dina andetag så nära.
 
Här är vi, panna mot panna och näsa mot näsa. Och plötsligt vet jag inget mer, plötsligt upptas vi av ett vi och vi är förenade av ett enda nu. Närhet och värme, kärlek som förenar.
 
Dina andetag så nära.
 

En ny identitet ska formas

Maria
Kristina
Emilia
Persson
 
Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.
 
Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.
 
Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.
 
Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.
 
En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.
 
En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.
 
Det känns bra. Fint.
 
Kan ni föreställa er att den man ens finns som vill gifta sig med ovanstående?

This is my Kingdom

I wanna hide the truth
I wanna shelter You
But with the beast inside
There's nowhere we can hide
 
No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come
 
Don't wanna let You down
But I am Hell bound
Though this is all for You
Don't wanna hide the truth
 
Your eyes, they shine so bright
I want to save that light
I can't escape this now
Unless You show me how
 
When You feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide
 

Silverfall

Idag har vi varit på picknick, Finaste och jag. Vi åkte till ett av mina smultronställen; Silverfallen ett par mil från mina föräldrars hus. Det är väl inget smultronställe i den bemärkelsen att ingen annan hittar dit, det var knappast en helt unik idé att åka dit en dag som idag. Fast de grupper av folk, främst familjer, som rörde sig där, var inget som störde.
 
Vi tog stråket över kullarna och insåg redan efter några tiotal meter att vi hade tur. Det finns nämligen inga garantier att det finns vatten i fallen, särskilt inte efter en bar vinter som den som varit, och i synnerhet inte såhär långt efter att allt smält.
 
Jag fick lära mig i gymnasiet, när stackars Ulf släpade runt på oss oinspirerade tonåringar, att Billingen har bra mark för växtlighet och visst, det växte redan lite vårblommor på berget kring vattnet. Vitsippor lyckades vi hitta, bland annat.
 
Nä, nu låter jag bilderna tala. Lite matporr från vår picknick kommer också.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Spindelmor

Mamma och jag var vid farfars och farmors grav. Snett emot, där ligger du. Min största sorg, mitt hål i hjärtat. Vakuumet inom.
 
Älskade faster. Gudmor. Förebild. Spindelmor.
 
För bara ett par år sedan, blev du en spindel för mig. Och det kom så självklart. Sedan dess ser jag dig som Spindelmor, och det av flera skäl. Om jag någonsin ska tatuera mig, ska det vara en spindel. Och det är ju bra, för spindlar har jag alltid tyckt om.
 
Och tänka sig. När jag plockade i jorden framför din sten, kröp en liten spindel fram. Sådär självklart. 
 
Älskade faster. Gudmor.
 
Jag är så halv utan dig.
 
 

 
 
I walk barefoot where the water drowns the sand
with you no longer here to hold my hand
I let go
I let go
 
The ocean makes my swelling heart feel small
With the sounds it makes, you won’t hear it, if I call
I let go
I let go

There’s a breeze in the air
There’s a boat anchored out here
There’s a calm under the waves
As I choose to sink

Your skin protected me from sunbeams
Your hands made sure I’d stay intact
I let go
I let go

You were always there to walk me home
With you not here, the streets I roam
I let go
I let go

There’s a breeze in the air
There’s a boat passing over there
There’s a calm under the waves
As I choose to sink

With your voice in my head
I could float here instead
But there’s a calm under the waves
So I choose to sink

I’m tired now, I’ll see you when I wake up
I’ve heard it’s pretty where you are
I let go
I let go

Hjalmar och båtar

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.
 
Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.
 
Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.
 
Det är rätt bra, jämt nu.
 
 
Hjalle Gura. 
 
 Inspirerad Maria fixar mellis. 
 

Däckar

Nu ska jag hänga tvätt. Sen ska jag tvätta bort mitt fejkade ansikte. Allt är på låtsas, likt ett pimpat och väl filtrerat instagraminlägg. Efter det ska jag slänga ner det mest nödvändiga inför helgen, i en väska.
 
Sen ska jag däcka. Jag misstänker att jag sover inom en timme. Imorgon börjar jag jobba klockan sju. Senast klockan fyra styr vi sen söderut, Finaste får köra.
 
Dagen imorgon har potential att bli bra. Sen landa, hos mamma och pappa. Omgiven av släkten. Trygghet. Och lite kattmys. I övrigt i helgen får det bli vad det blir. Troligtvis åker vi och fikar någonstans. Kanske kan flirta med pappa och få honom att tycka att vi ska till Holgers, allihop. Han har aldrig kunnat säga nej till mig.
 
Tvätt var det.

...Jante uppfyller i sin starkaste, fulaste form varje cell i min kropp...

Att vakna med otillräckligheten i kroppen. Vakna, kliva upp, med känslan av att inget jag gör, kommer räcka idag. Idag är jag ofullständig, otillräcklig. Inte ett ord, inte en blick, bekräftar vad jag tänker och tror. För det här kommer inifrån, och kan varken bekräftas eller dementeras av andra.
 
Att vakna med otillräckligheten i kroppen, gör den svår omöjlig att bli av med. Den finns med från början, och otillräckligheten leder till nedstämdhet, Jante uppfyller i sin starkaste, fulaste form varje cell i min kropp och jag kan inte hitta känslan av att bara fungera.
 
Idag har jag krupit nära, tätt intill. Varje beröring blir viktig. En hand i min, ett par leende ögon, armar om min hals. En trött kropp i min famn, mina fingrar genom de mörkaste av lockar. Doften av närhet, av trygghet, av lugn. Blickar av fullständig tillit, skratt som förenar. Varje stund blir till livselixir, batterier för själen.
 
Fokus i ett inre kaos. Vägvisare på stormigt hav.

Tidigare inlägg Nyare inlägg