Maria P

Som en följd av ren tristess, har vi gjort en liten road trip nu på kvällen. Vi åkte till Kil, svängde mot kyrkan och tog sen ett varv runt Nedre Fryken. Så otroligt vackra omgivningar! En kort stund såg vi Fryken breda ut sig i sin fulla prakt, och då kände jag det där stilla lugnet som bara vatten kan ge mig. Jag lovade mig själv att cykla samma runda i sommar (visst, det blir några mil, men lätt att det är värt det! Jag vet ju om inte annat att T bor i närheten, så jag får väl svänga in där på ett pit stop...

 

En bit av vägen gick genom skogen och där travade plötsligt en älg lugnt över vägen. Hen stannade sen och lät sig villigt fotograferas.

 

Ja... det är väl typ så långt vi kommit idag. En söndag utan större målsättningar. De är viktiga, de också.

 

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).

 

Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!

 

Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.

 

Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.

 

Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.

 

Häpp. Klockan är halv sju och degen jäser. Nej, det var inte bildligt talat. Det var bokstavligt. Bulldegen står i köket i en bunke och jäser och jag ska bara äta upp min gröt och dricka mitt kaffe, så ska jag gå och baka ut den sen.

 

Ja. Såntdär som alla normala människor gör klockan sju en lördagmorgon.

 

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.

 

Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.

 

Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.

 

Gott så.

 

Utöver klänningen, köpte jag bland annat även ett par nya löparskor igårkväll. Fruktansvärt nödvändigt, faktiskt, då mina gamla börjat spricka. Inte bara i tårna, där de flesta av mina löparskor brukar ge sig till sist, utan även längre upp på foten.

 

Jag har redan hunnit inviga de nya pjucken. Nu på morgonen blev det en halvmil, runt Rud och jag riktigt studsade fram på vägen. Ni vet, ungefär sådär som en brukar göra, kvart i sex på morgonen...

 

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.

 

Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.

Denna lediga måndag har inletts löjligt lugnt. Frukosten har intagits sittande på balkongen och samtalet landade tillslut på att det börjar bli dags att få ordning på balkongen inför sommaren. Jag började o´plocka lite bland krukorna som står på hyllan vi har därute... och gjorde ett litet fynd.

 

I ena krukan låg en död fågel. Jag är varken särskilt förtjust i, eller intresserad av, småfåglar, så jag har ingen aning om vad det är för sorts fågel, dess vanlighet till trots.

 

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

Jag har gjort det igen. Jag har sprungit hem från jobbet. Planen har funnits ett par veckor, och det visade sig vara extra lämpligt idag, då jag hade litegrann att reflektera över.

 

Jag väntar mig inga applåder, och jag fiskar inte efter beröm. Jag ville testa formen och gjorde det här helt prestigelöst. Busskortet låg redo i bakfickan på löparbrallorna, ifall jag skulle klappa ihop i Skåre. Eller i Hynboholm, rentav.

 

Det var inte enkelt, men det gick fortare än jag väntat mig. I tisdags, på löpgruppen, varvades fyrahundrametersintervaller med styrkeövningar och träningsvärken har mer eller mindre invalidiserat mig idag. Lårmusklerna var sjukt stumma hela vägen (nerförsbackarna var värst), men trots det, klarade jag första milen på femtiofem minuter och fyrtioåtta sekunder. I Skåre sänktes farten rejält, men det hade jag litegrann väntat mig. Hem kom jag, i alla fall, på två timmar och fyrtiosju sekunder.

 

Som jag nämnde, det här var ett formtest och trots träningsvärk och lätt ansträngningsastma (eller pollenallergi?), gav kroppen det formbesked jag hoppats på. Tanken nu, är att jag anmäler mig till halvmaradistansen på Karlstadsloppet (man kan bryta och gå i mål efter en mil, så det alternativet står alltid öppet). Enda villkoret är att man klarar milen på sextiofem minuter, och det ska inte vara några som helst problem.

 

Till en början, när jag fick veta att man kunde välja mellan tio och tjugoen kilometer, resonerade jag som så, att jag nog skulle satsa på milen. Jag trodde att jag skulle bli för uttråkad för att orka två. Men sen... sen kom jag på, att om jag väljer halvmaran, då har jag inget tidigare resultat att försöka slå, vilket i sin tur leder till att prestationskraven sänks rejält.

 

Nu har jag landat hemma. Jag har hunnit ta en lång dusch och gjort kroppen redo för kväll. Mina superfladdriga mysbyxor är på och jag planerar att inte röra en muskel i onödan frånochmed nu.

 

Idag åkte jag tillbaka till Falköping och tog systeryster med mig. T hade jobbat massor med klänningen och det handlade mest om lite nålande nu, för att få till alla mått på överkroppen och så längden på kjolen. Jag är verkligen supernöjd med klänningen, den blir precis sådär enkel som jag vill ha den!

 

Ni minns att min plånbok försvann i Stockholm?

 

Han som ringde och hade hittat den, har inte hörts av sen dess och plånkan är inte tillbaka i min ägo. Nu, äntligen, har jag orkat rådda med nytt körkort och i fredags kunde jag hämta ut det. Finfint!

 

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Klänningen är provad för första gången. T fick nåla in den litegrann, men nu sitter den som en smäck! Till saken hör, att jag glömde ta med den BH jag tänkt använda, så det fick bli en panikrunda på H&M för att köpa en ny. Där kom glädjen över viktnedgången för ett och ett halvt år sedan; istället för att behöva lägga många hundralappar och lång tid för att köpa en BH jag verkligen behöver, kan jag nu springa in och nappa åt mig en billig BH jag vill ha. Skillnad, minst sagt. Hundrafemtio kronor senare, alltså, åkte jag till Falköping och lite nålande senare hade T det hon behövde för att tråckla vidare. Imorgon blir nästa provning, innan hon tar några veckor på sig för att avsluta jobbet.

 

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?

 

Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...

 

Sådärja. Även denna torsdag tycks ha förflutit.

 

Då mina ben fortfarande värker blev det en promenad efter jobbet; drygt en mil blev det, bland annat ett varv runt stadsträdgården (där vistas jag inte överdrivet ofta). Jag har även inhandlat en sjukt härlig jacka som jag gått och ryckt i ett tag, på Stadium. Jag har hunnit baka superenkla havrekakor (inte ens jag kan misslyckas med dem) och nu, närsomhelst, ska vi ta oss ner till stan för konsert med Mikael Wiehe (julklapp från mina föräldrar).

 

 

Maria

Kristina

Emilia

Persson

 

Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.

 

Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.

 

Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.

 

Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.

 

En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.

 

En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.

 

Det känns bra. Fint.

 

Mamma och jag var vid farfars och farmors grav. Snett emot, där ligger du. Min största sorg, mitt hål i hjärtat. Vakuumet inom.

 

Älskade faster. Gudmor. Förebild. Spindelmor.

 

För bara ett par år sedan, blev du en spindel för mig. Och det kom så självklart. Sedan dess ser jag dig som Spindelmor, och det av flera skäl. Om jag någonsin ska tatuera mig, ska det vara en spindel. Och det är ju bra, för spindlar har jag alltid tyckt om.

 

Och tänka sig. När jag plockade i jorden framför din sten, kröp en liten spindel fram. Sådär självklart. 

 

Älskade faster. Gudmor.

 

Jag är så halv utan dig.

 

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.

 

Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.

 

Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.

 

Det är rätt bra, jämt nu.

 

 

Fan, det börjar dra ihop sig till sjukstuga här ikväll. Att gå på massage med skit i kroppen är inget bra, jag vet men jag har längtat efter det här i en månad och tänkte fan inte låta en förkylning sätta stopp. Dock, dock, dock skippade jag BodyCombatpasset idag; jag var på FLX efter massagen, men det är ju bara stretch.

 

Massagen var välbehövlig; E tryckte och knådade och drog och framförallt nacke och höfter blev rejält tilltryckta. Lite vinglig i kroppen (nästan lite psalongsberusningskänsla) lullade jag in på Z.est och köpte mig en ingefärssmoothie och knallade ner på stan för att införskaffa min favoritbroders födelsedagspresent. Imorgon far vi mot Axvall för att fira den nyblivne trettioåringen. Sen tillbaka till SATS för FLX då, innan jag trampade hemåt.

 

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.