En ny identitet ska formas

Maria
Kristina
Emilia
Persson
 
Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.
 
Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.
 
Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.
 
Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.
 
En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.
 
En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.
 
Det känns bra. Fint.
 
Kan ni föreställa er att den man ens finns som vill gifta sig med ovanstående?

Att fega ur.

I skogen, dit vi brukar gå med jobbet varje vecka, växer en lätt lutande björk. Den har inga grenar längst ner, men den är rejält skrovlig och ett av kidsen, som är en riktig klätterapa, kommer en dryg meter upp på stammen innan hen glider ner igen.
 
Igår tyckte hen att jag skulle försöka. Jag blev visad var man bäst sätter första foten och sen var det, enligt ungen "bara att klättra".
Men du, sa jag, jag kommer inget längre.
Försök, tyckte barnet.
Står du nedanför då, och tar emot mig om jag trillar?
Barnet ställde sig strax nedanför med uppsträckta armar. I fem sekunder. Sen backade hen tre steg och sa med darrig röst (fast fylld av skratt):
Nä, jag vågar inte.
 
Nej. Okej. Hen har faktiskt min fulla förståelse. Men jag och kollegan T stod dubbelvikta av skratt, ändå.

Hjalmar och båtar

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.
 
Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.
 
Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.
 
Det är rätt bra, jämt nu.
 
 
Hjalle Gura. 
 
 Inspirerad Maria fixar mellis. 
 

Däckar

Nu ska jag hänga tvätt. Sen ska jag tvätta bort mitt fejkade ansikte. Allt är på låtsas, likt ett pimpat och väl filtrerat instagraminlägg. Efter det ska jag slänga ner det mest nödvändiga inför helgen, i en väska.
 
Sen ska jag däcka. Jag misstänker att jag sover inom en timme. Imorgon börjar jag jobba klockan sju. Senast klockan fyra styr vi sen söderut, Finaste får köra.
 
Dagen imorgon har potential att bli bra. Sen landa, hos mamma och pappa. Omgiven av släkten. Trygghet. Och lite kattmys. I övrigt i helgen får det bli vad det blir. Troligtvis åker vi och fikar någonstans. Kanske kan flirta med pappa och få honom att tycka att vi ska till Holgers, allihop. Han har aldrig kunnat säga nej till mig.
 
Tvätt var det.

...Jante uppfyller i sin starkaste, fulaste form varje cell i min kropp...

Att vakna med otillräckligheten i kroppen. Vakna, kliva upp, med känslan av att inget jag gör, kommer räcka idag. Idag är jag ofullständig, otillräcklig. Inte ett ord, inte en blick, bekräftar vad jag tänker och tror. För det här kommer inifrån, och kan varken bekräftas eller dementeras av andra.
 
Att vakna med otillräckligheten i kroppen, gör den svår omöjlig att bli av med. Den finns med från början, och otillräckligheten leder till nedstämdhet, Jante uppfyller i sin starkaste, fulaste form varje cell i min kropp och jag kan inte hitta känslan av att bara fungera.
 
Idag har jag krupit nära, tätt intill. Varje beröring blir viktig. En hand i min, ett par leende ögon, armar om min hals. En trött kropp i min famn, mina fingrar genom de mörkaste av lockar. Doften av närhet, av trygghet, av lugn. Blickar av fullständig tillit, skratt som förenar. Varje stund blir till livselixir, batterier för själen.
 
Fokus i ett inre kaos. Vägvisare på stormigt hav.

Dagen

Idag har jag
  • vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
  • gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
  • haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
  • långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
  • varit på FLX,
  • stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
  • varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
  • gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
  • lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
  • mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
  • blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.
Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.
 
 Bananpannkakevåffla med kvarg och hallon. Ja, de är frysta.

Episkt

Idag har jag varit så stolt över mina små. Är, fortfarande.
 
I flera veckor har vi, jag och min grupp, arbetat med att dramatisera Bockarna Bruse. Några stolar kan lätt bli en bro och barnen har själva fått välja roller. Idag fick vi chansen att sätta upp vår lilla teater för resten av barnen på förskolan.
 
Och som de gjorde det! Allihop gjorde sitt absolut yttersta och jag var så himla stolt över dem efteråt. Jag kunde knappt sluta tala om för dem, hur stolt och glad jag var över deras insats. Jag berättade hur modiga jag tyckte de var, och hur glad och stolt jag var. Det lyste om dem, och jag tror de tyckte om att få stå i rampljuset en stund.
 
Dagens mest episka kommentar kom vid lunchen. Tre av mina bordsherrar har fått för sig att jag ska småjäklas med Finaste (jag vet verkligen inte varför), och deras idéer vet inga rimliga gränser. Det är alltifrån att hälla vatten i Finastes säng (vilket jag dock frånsagt mig; då blir ju jag tvungen att sova i blötan) till att spola ner alla hans kläder (kalsonger exkluderade) i toaletten.
 
Idag kom dock ett nytt, innovativt förslag (vilket jag bara var tvungen att twittra om):
 
 Jag vet inte med er... men jag hade då aldrig kommit på den idén på egen hand...

Uddastrumpordagen

Det blev all in med udda strumpor idag. Tillochmed på danspasset nu i eftermiddag!
 
Ni förstod grejen, i morse? Det handlar alltså om Internationella Down's Syndromdagen, eller World Down's Syndrome Day, vilken uppmärksammas med udda strumpor. Udda är bra!
 
Schetschnôggt!
 
♥♥♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 
Visst är det lite sådär skönt jobbigt att titta på?

Meningslöst inlägg om vulkaner, energidränage, träning och massage. Och en bild.

Idag är en såndär dag då jag egentligen inte skulle blogga, för jag har inget att förtälja. Skrivlusten pockar dock på uppmärksamhet, så det får bli några rader, om än lätt meningslösa.
 
Dagen har varit fin. Glada kids, vilka har visat sig vara omättligt intresserade av vulkaner. Lite kladdande på tavlan och några bilder och dagen är räddad. Herreminje, deras kunskapstörst är helt enorm; det börjar bli svårt att hänga med i deras tempo.
 
Jag är fortfarande retroaktivt trött sen i måndags; människan jag träffade var verkligen ett vandrande energidränage. Trots det har torsdagsträningen varit bra. BodyCombatpasset var som vanligt helt grymt; hon som leder det på torsdagar är verkligen otroligt inspirerande och peppande! På tisdag släpps en ny release, vilket såklart ska bli spännande att testa, även om det är många härliga låtar i det pass vi nu lämnar bakom oss, som jag kommer sakna.
 
Nej, det blir inte mycket vettigare än såhär. Jag öppnar imorgon igen, så det får snart bli kvällen här. Finaste ska få massera min ömma rygg med lite liniment, och kanske ska han få ge sig på utsidan av min högra höft, vilken jag haft en låsning i, i nästan en månad. Sen har jag bokat in massage hos en av gyminstruktörerna på torsdag; hon har en del att jobba med, kan jag säga.
 
Bara för sakens skull. Min middag. Ett BelVitakex (de är faktiskt riktigt goda), filmjölk fylld med godsaker (fiberhavregryn, gojibär, solrosfrön, pumpakärnor, psylliumfrön och kokosflakes) samt en orimligt stor kopp ingefärste.

Svältfödd på barngos

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.
 
Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.
 
Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.
 
Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!
 
Tweet från i torsdags, när jag nyss fått världens finaste teckning.
 
Strax innan jag gick hemifrån, bläddrade jag upp denna ur En härlig bok av Mia Törnblom. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
 
 Nervös väntan...
 
 Känslan efter läkarbesöket.
 
 Kikade förbi i kyrkan, för att lugna nerverna.
 
 Gåsa, Gåsa Klinga...
 
 Sitter vid vattnet, mitt älskade vatten, och låter tankarna flyta bort.
 
 Kluck, kluck, kluck...
 
 Promenad.
 
 Kolla påsarna! Skulle kunna bära hem en hel veckoranson av mat!
 
 På bussen, laddad med busskaffe och sjukt pepp på att träffa barnen!
 
 Världens finaste halsband.
 
Uppe på sextioettan, framme vid Skånevägens busshållplats, stod de!
 
 Halsbandet i sin helhet.

Tacksamhetstorsdag

Jaha. Det är alltså nu. Nu det ska hända. Vända. Trodde det skulle bli mer av en bombnedslagseffekt, men just nu är jag fylld av liv, av en eld. Mitt hjärta glöder, snart kan det stå i brand, och just därför, vågar jag gå in i det här med en liten gnutta beslutsamhet. Det är för kort om tid för att skjuta tankarna framför mig, och det är nog bra. Trots att jag inser att jag behöver ta ställning, nu direkt, ska det här inte få ta död på glöden.
 
Jag har haft en så bra vecka. Dansat fram på överskottsenergi i tre dagar. Idag var jag tröttare, men fortfarande glad. Det var en lugnare glädje idag och jag vet, sedan innan, att även den sprudlande glädjen, den starka energin, till sist tar ut sin rätt. Det behöver inte betyda att jag dippar, jag finner bara ett lugn i mitt varande.
 
Sådan har jag varit idag. Lugn och glad.
 
Det är en tacksamhetstorsdag, just på grund av den lugna tröttheten. Jag har kunnat stanna upp, se glimtarna. Ta åt mig av föräldern som satt en lång stund och bara... ja, lovordade mig, i brist på bättre ord. Ta till mig, ända in i hjärteroten, teckningen. Den som tillverkats hemma, till mig. Inte en av en hög, massproducerade, bilder.
 
Den blev som en av mina melodier. Den kom, och den tillhörde.
 
Tacksam över barnen som lyhört, andlöst, följde med mig i mina tankar. Frågade nyfiket, manade mig till eftertanke och tvingade mig att vrida och vända. Tacksam över att få kladda med chokladbollssmet, kladda och kleta och trivas i kokosröran. Tacksam över barnet som lyckades stanna upp, en lång stund. Lyckades samla sig, sitta hos mig, prata med mig, låta sig bli ompysslad en stund. Bandet vi känner, när det sker.
 
Den där trivseln i kroppen.
 
Tacksamhetstorsdag. Det finns inget bättre ord.
 

Det handlar om respekt. Det blir inte större än så.

Får jag skriva ditt namn på den här?
 
Jag har sett det så många gånger. Förskollärare, lärare, föräldrar... Personer i barns närhet som, utan att blinka, rycker åt sig barnets nygjorda teckning och kluddar dit ungens namn. Visst, står man, som pedagog, mitt i en massproduktion av vattenfärgsteckningar, så kan det vara svårt att hinna fråga (men jag lovar, det går) varje barn om varje teckning.
 
Men... saken är den, att det är en fråga om respekt (vilket jag, av hela mitt hjärta, hoppas att ingen här tänker förväxla med rädsla, av någon sort(?)). Barnet har producerat något. En teckning, en text... vadsomhelst. Knallar vi fram, under en vernissage, och tycker att Hmm... hen har glömt skriva sitt namn här, bäst jag gör det? Nej, inte direkt. Vad är det då som ger en vuxen rätten att bestämma när ett barns teckning bör namnas? De har faktiskt producerat, själva. Det är barnen som äger upphovsrätten. Inte den vuxne.
 
Ibland vill barnen berätta en hel historia kring sin teckning. Många gånger är historien bra. Ibland så bra, att jag tycker den bör bevaras. Och, jag lovar, det är så sjukt enkelt att ställa frågan Får jag skriva det här, på din teckning? Inte? Får jag skriva den på ett annat papper och lägga dem tillsammans? Oftast får jag Ja på fråga ett. I ungefär hundra procent av fallen, har jag fått ett Ja, åtminstone efter fråga två, särskilt om jag betonar att det var så bra, att jag vill hjälpa barnet att minnas vad hen gjort.
 
Samma sak, i när det handlar om att skriva något barnet gjort, gäller när jag får något av dem. Det är inte upp till mig, om originalteckningen ska ändras. Och ändrar, det är precis vad jag gör, om jag skriver på den.
 
Ja. Det handlar om respekt. Det handlar om respekt för barnet, för dess person och för vad det har gjort. Och de visar snart samma respekt tillbaka, om de får lära sig att det är viktigt att värna om saker, även andras än sina egna. Vad någon producerat är värdefullt; det är något som blir ett arv efter personen, eller efter den person hen var just vid produktionstillfället. Jag börjar märka på barnen jag arbetar närmst med - en grupp fyra- och femåringar - att de börjar förstå det värdet, och det arvet. De frågar varandra hur de tänkte, när de ritade den där teckningen. De berömmer varandra, inte bara genom att säga Vilken fin teckning, utan genom att nämna specifika detaljer, som färgkombinationen, just det där äpplet du ritade... Helt och hållet antijante, vet jag att det är frågor sprungna ur samvaron med vuxna som värdesätter det barnen är stolta över, och i den gruppen vuxna, ingår jag.
 
I respekten ingår också tacksamheten. Just jag kan bli utvald att få ett skrumpnat blåbär som någon hittat i skogen en råkall oktoberdag. Jag, som inte ens tycker om blåbär. Men. Jag blev utvald. Av någon anledning, var det jag som skulle få det.
 
Vill inte vi, som vuxna, få känna att den omtanke vi ville visa, genom en gåva, når fram och blir till tacksamhet? Barnen vill känna detsamma. Det är inte på slentrian de ger saker till varandra. Oftas inte, åtminstone (bör tilläggas). Och, jag lovar, de kommer ihåg vem de fick den där tuschkladdiga pappersbiten på två gånger två centimeter av.
 
Respektera barnens gåvor. Säg tack. Mena det. Bli glad. Visa, i konkret handling, att du värdesätter gåvan (lägg den bland dina personliga tillhörigheter, sätt den på väggen). Respektera gåvan. Visa att du vill minnas vem du fick den av, genom att fråga om du får skriva barnets namn på den. Eller be barnet skriva själv. Ta dig tid att fråga vad det föreställer, Ska den vara såhär, åt det här hållet?.
 
Det handlar om respekt.
 
Det blir inte större än så.
 

Ja. Inlägget är skrivet på förekommen anledning, som en reflektion och tankeställare till (bland andra) mig själv.

Tolv saker jag tycker om att göra

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?
 
Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.
 
Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.
 
Skriva
På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.
 
Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.
 
Diskutera
Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.
 
Hästarna
Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.
 
 
Musicera
Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.
 
 
Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.
 
Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.
 
 
 
Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.
 
Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.
 
 Live long and prosper
Skratta
Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.
 
 
Bada
I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.
 
Härja
Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.
 
 
 
 

"Det går att vara förändringen i sig själv"

Stina, Stina... Underbara Stina Wollter.
 
Igår, när jag lagt mig, scrollade jag mig fram i Twitterflödet och fastnade, som så många gånger förr, hos Lisa. Efter ett tag förstod jag att hon rantade på grund av ett radioprogram; Söndagarna med Stina Wollter. Jag följer även Stina, både på Twitter och på Instagram.
 
Hursomhelst. Programmet Stina leder, går rätt sent på söndagarna och jag tycker om att sova. Eller snarare; när jag är trött, då behöver jag gå och lägga mig. Jag har därför inte hört programmet innan, men förstod efter en stund att det, just igår, handlade om ätstörningar. Så när jag skulle promenera till bussen efter jobbet, laddade jag hem programmet och började lyssna.
 
Intervjun med tjejen, Olivia, var otrolig. Samtalet med hennes mamma rörde upp en massa. Igenkänning, såklart, skam och ångest över vad jag utsätter min omgivning för, tacksamhet över att jag inte är där Olivia var... och en massa annat, såklart.
 
Sen tackade Stina Olivia för medverkan, och gick in på inkommande samtal. Däribland med Sandra, en tjej som är några år yngre än jag. Sandra hade eldat upp sig kring ideal, och hon ver verkligen en eldsjäl som arbetade på kollo om somrarna (herregud, unga tjejen!). Till henne sa Stina, bland annat:
 
Det går att vara förändringen i sig själv.
 
Det var där mina tankar stannade när programmet var slut, efter en och en halv timme (utan musik).
 
Att vara förändringen i sig själv.

Jag skulle sprungit ikväll. Men det hinner jag inte. Jag hinner inte, för det här är viktigare! Jag bara sprutade ur mig det, till Finaste när jag kom hem, hade landat vid datorn och tryckt i mig två stora limpskivor (jag hann inte ens koka gröt, eller steka en jävla bananpannkaka). Jag ska blogga om det här! Finaste hängde nog inte helt med i svängarna, men han tyckte väl att det lät bra; allt som kan ta fokus från mitt träningstvång ser han som ren bonus, så han var nöjd.
 
Fattar ni grejen?! Jag kan vara den förändringen! Jag har världens viktigaste jobb, och när det handlar om det här med ideal, sätter jag en prägel på framtiden, varje dag. Visst, det handlar om en bråkdel av världens befolkning, men varje människa är viktig, och de kommer träffa en massa människor, som i sin tur kommer träffa... ja, ni fattar.
 
Vad kan jag göra då? Jag kan börja med att aldrig, aldrig fokusera på barnens utseende, varken i sig självt, eller i vad de har på sig. Aldrig lägga deras värde i ett plagg. Jag kan fråga om de trivs i den där tröjan? Om den är skön? Eller om de tycker om den? Men mina värderingar, ska aldrig prägla deras syn på sitt utseende. Visst, ibland är de stolta över ett nytt plagg, eller en ny frisyr, och då bekräftar jag att jag sett det. Punkt.
 
Vad som istället blir viktigt, är vem de är. Det låter ju så inåttahelvete enkelt. Men det är det inte, för yttre ideal påverkar oss, precis hela tiden. Dina kläder, dina mått, din vikt, vad du äter, hur du tränar... allt blir en symbol för vem du är och, framförallt, ditt människovärde. Dina personlighetsdrag, det viktiga i att vara medmänsklig, att se en person, att finnas till, att orka lyssna, att ta tillvara berättelser och livserfarenheter, det sätts i dagens samhälle åt sidan. Allt fokuseras, kanaliseras, till hur du ser ut och vad du presterar.
 
Att jag kan vara en del i att flytta fokus, från prestation till person, är en svindlande tanke. Att jag, bara under en halvtimme under lunchen, kan prata om att det är himla gott med kladdkaka, att det är viktigt att få äta det man tycker om... det blir liksom inte större än så. Det blir inte större än det, att jag får sätta värde i dem. Att vi får hålla om varandra, för att vi tycker om varandra. Allt de gör, är så oviktigt. Vilka de är, vilka egenheter de har, det faktum att jag får anpassa mina ordval och mitt tonläge till vem jag pratar med, för att de är olika personer, är så viktigt. Helt oavsett kön, social bakgrund, om de har syskon eller ej, är de sig när de kommer till mig. Vad vill de? Vad är viktigt för dem? Vad vill de arbeta med? Vilka drömmar har de?
 
Jag bara önskar att jag kunde ta dem med mig, från allt som talar om för dem hur de ska se ut, för att bli accepterade i vår snedvridna värld; Gåsa, gåsa klinga, ge mig dina vingar.
 
Fast... de behöver veta att det finns, det är det som är så sorgligt. För hur ska de annars kunna kämpa? Kämpa, mot alla sjuka ideal. Det går inte att kämpa, mot det man blundar för. De behöver veta att det finns, men de behöver samtidigt veta att det behöver bekämpas. De behöver veta hur vi påverkas, men de behöver stå emot.
 
Jag är inte korkad. Jag glider aldrig in i limousine på Mensas årsmöten, men dum i huvudet är jag inte. Jag är smart nog att inse, att jag normaliserar det faktum att kvinnor sminkar sig, i och med att jag själv gör det. Men jag pekar på, att alla som vill, får sminka sig. Män också. Alla får klä sig hur de vill, vara hur de vill. Allas åsikter räknas, även de jag inte håller med om. Sen kan jag tydligt ta avstånd från det som sätter värde i en människas bakgrund, jag kan bekämpa det. Men jag kan aldrig bestämma vad en annan människa ska tycka. Jag pratar mycket om att man får tycka om vem man vill. Genusperspektivet blir viktigt, och det går också in i det här att personen är viktig, oavsett vem hen är.
 
Jag har börjat gå in på upprepningar, men det här tände en låga inom mig. Det är det här jag brinner för, det är det här jag är uppfostrad i. Alla tankar åt andra håll, skapade diskussioner hemma, tills det satt djupt inpräntat i oss, alla tre.
 
Ta reda på vem du pratar med. Ta reda på egenskaperna. Se bortom ytan. Den är oviktig. Låt folk gå klädda i gjutesäck, låt dem operera vad fan de vill. Lär känna personer. Döm ingen, för du vet inget om resorna hen gör och har gjort.
 
Ni förstår, att jag inte hann springa ikväll? Ni förstår, att jag fick fylla på med energi under tiden? Med ytterligare smörgåsar, med bullar? Har Du börjat se, var vi kan börja? Jag hör nämligen, hur Du sitter och jublar, jag ser hur Du hoppar upp och ner. Vi har hittat något jag kan kanalisera all min energi på, när det onda tar över. För hit ska ingen av dem få komma, inte så länge jag har chansen att sätta stopp.
 
Person före prestation.
 
Tack, Stina. Tack, Sandra. Tack Olivia, och tack Lisa.
 
Tack, mamma❤. Tack, pappa❤.

Soffläge

Herreminje...
 
Har vinglat fram som vore jag på pikalurven idag. Alldeles yr, en yrsel som inte velat ge med sig. Har dock varit på okej humör, det är bara kroppen som strejkat. Jag har heller inte varit trött som i sömning, utan mer kroppsligt utmattad. Ringde Finaste från bussen och bad honom hämta mig i stan; jag orkade inte cykla hem. Nu står han och fixar mat och jag har intagit soffläge, och jag tänker inte röra en muskel på resten av kvällen. Nej, inte ens träning blir det. Mysstassen är på och den ska få vara det tills jag kryper i säng.
 
Dagens bästa beslut, tror jag.
 
Vika handdukar. Det var dagens intellektuella ambitionsnivå.
 
 Så. Landat.

Fredagsfika

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!
 
 
Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...
 
Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.
 
Tre ledord för ett lyckat BodyCombatpass (missade tamejfanken inte ett enda slag idag, är grymt nöjd över mitt fokus!)

Kick off

Sådärja. Karlsson blev en succé, och sågottsom alla kids hade gått in ordentligt för dagens sagoinspirerade maskerad. Alltifrån Astrid Lindgren till Monsters Inc. fanns representerat. Även några djur fanns på plats, och en ursöt liten Bamse.
 
Nu har jag dock duschat av mig den egocentriske, narcissistiske skitstöveln (ja, en förälder och jag konstaterade att Karlsson faktiskt är ett riktigt... svin) och blivit mer mig själv (även om det är rätt gôtt att få släppa ut sin inneboende rövhatt då och då).
 
Ikväll kör vi en liten kick off oss kollegor emellan. Det blir restaurangbesök och bowling. Om en liten stund kommer E hit och umgås, innan vi sammanstrålar nere på stan (de flesta av oss; några blir hemma med förkylningar och annat).
 

Gissa vem som kommer här, och har en motor bak?

Idag är jag lagom tjock, i mina bästa år.
 
 
 

Jag blir trygg i deras närhet.

Idag är en typisk dag, då jag räddas av de små. Tröttdag, saknadag, mottaglig för allt jag vill hålla på avstånd. Idag är saknaden som ett hål inom, det känns som ett vakuum.
 
De små räddar mig, bär mig. Att få sitta med skrattande, glada barn och se en rolig film, när de är skönt slöa efter maten; en i knät, en tätt, tätt intill. Två att borra ner näsan i håret på, doften av värme och närhet.
 
Chansen att få tala om för barnen, hur stolt de gör mig. De gör mig stolt och glad, varje dag. För varje stund som flyter, växer vi tillsammans; det är så härligt att få berätta att jag blir glad av dem.
 
För varje gång jag erbjuds en famn, för varje gång de ber mig om en varm omfamning, växer vi tillsammans, växer i vår syn på varandra, kommer närmre.
 
Jag blir trygg i deras närhet. Av deras närhet. Av förtroendet de visar.
 
Underbara små.

Allmänt

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.
 
Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.
 
Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.
 
Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.
 
Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.
 
Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.
 
Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?
 
 
Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)
 
Beskåden I min fantastiska inslagning...
 
 
 
Samåkning?
 
Klotter à la Malung
 
 Ja...
 
 Inledningen av boken
 
 
 
 
Kvällens runda

Tidigare inlägg Nyare inlägg