Hur bra som helst.

Vet ni vad?
 
Jag har fått tag i en gitarrist!
 
En kompis till mig förmedlade kontakten till en av sina bekanta, så nu har jag bokat in en gitarrist, vilket innebär att vi slipper orgel och piano på bröllopet. Istället ska psalmerna kompas av gitarr och fiol och det känns hur bra som helst. Det kan tyckas vara obetydlig detalj, men alla detaljer som vänder bröllopet från att vara vilket bröllop som helst, till att bli bara vårt är enormt betydelsefulla.
 
Igår hade vi möte med prästen och vi var inne i kyrkan och kikade lite. Den är otroligt vacker och välbevarad, med liggande timmerstockar och trädetaljer. Sjön precis intill, och forsen med sin gamla kvarn på andra sidan vägen ramar in och ger det där lugnet jag eftersträvar.
 
Det kommer bli så bra, det här. Hur bra som helst.

...och vänner som skålar i kaffe.

Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.
 
Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.
 
Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.
 
Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.
 
Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.
 
Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.

Tiden som kommer är er

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.
 
I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.
 
Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.
 
Tiden som kommer är er

Det går framåt.

Såja. Ytterligare lite bröllopsfix är klart. En kompis har lovat att fota litegrann innan vigseln, kanske även efteråt. Lokal till vår mingelfest veckan efteråt är klart. Vi har bokat in en träff med L, och då hoppas jag vi kan få programmet färdigt.
 
Jag söker fortfarande en hygglig gitarrist. Någon? Vemsomhelst? Vem känner någon?

Ja, ni ser. Det går framåt.

...men...?

...vi skulle klättra ju?
 
Javisst ja. J och hens sambo hade bokat mig och Finaste för lite klättring i Örebro. Halv elva skulle vi bli upplockade.
 
Jadå. Vi blev upplockade. Och sen kom J på att Vi behövde ju en grej på IKEA. Så dit svängde vi. Med Js sambo i spetsen gick vi snabbt framåt mellan hyllorna och när vi var vid restaurangen så SURPRISE hoppade alla de fina fram bakom en skylt.
 
Möhippa.
 
Vi började med en brunch på IKEA och sen drog vi vidare till Skutberget. Fin miljö, nära till vattnet och fullkomligt opretentiös frisbeegolf med galet många skratt. Sen glass och rosa elefanter och ankor och allt vad det var.
 
Fortsatt avkollping på schemat med bad i pool, vin, öl och grill och småprat och skratt. Jag hade nog, uppenbart, tydliggjort min avsky för rosa fluff och förnedring på stan. Kvällen var, kort sagt, perfekt. Hela dagen var perfekt. Utomhusaktivitet, avsaknad av förnedring, avsaknad av löjlig utstyrsel... Bara bra. Med de finaste, de människor jag helst av allt ville tillbringa en sån dag med.
 
Älskade, fina ni,
 
Tack för en perfekt dag.
 
Ni betyder så mycket...

...total avkoppling i kombination med fullständig kontroll...

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.
 
Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.
 
Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.
 
Jag tror jag får sova gott inatt. 
 
 
 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.
 
Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.
 
Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.
 
Här är allt vackert. På så många nivåer.
 
 
 
 
 

Vem ska någonsin lita på mig igen?

Down, once more, to the dungeons of my black despair 
Down we plunge to the prison of my mind
Down that path into darkness deep as hell
 

 
Knockad. Golvad av veckan som varit. Tröttheten fullkomligen knockar mig ikväll, och huvudet är fyllt av tankar.
 
Han är inte nöjd med veckan. Jag har legat på latsidan, och Han hånar mig och mina patetiska försök att ta igen förlorad tid. Han är arg, för jag har pratat för mycket och för högt. Det var vår hemlighet, väser Han. Bara vår. Han påminner mig om tiden, då det bara var jag och Han. Det känns så längesen nu, men Han påminner om lugnet. Tryggheten i att hemligheten var vår, ingen annan som la sig i. Inga frågor. Ingen som behövde föra min talan.
 
Inga nya personer som ständigt la sig i.
 
Jag tänker och reflekterar. Gråter över förlorad tid. Gråter över tårarna Du fällde, för att Du fällde dem på grund av mig. Gråter över tiden i Hans våld, gråter över tiden som är nu, då alla vet och förstår, gråter över det faktum att jag röjt vår hemligaste, heligaste, hemlighet, min och Hans. Då visste ingen. Nu vet alla.
 
Det tar så mycket energi att försöka komma tillrätta med mig själv. Det frestar på att slåss mot Honom och ofta, ofta, vill jag bara ge upp och låta Honom vinna. För det blir lugnast så. Tystare.
 
Men då sviker jag så många, så många som sagt sig tro på mig. Och vem ska tro på mig, om jag vänder dem ryggen, igen?
 
Vem ska någonsin lita på mig igen?

Ringen

Vi hämtade ju ut ringen igår. Min vigselring. Finaste har valt att bara ha förlovningsringen.
 
Min förlovningring är lite för stor, så vigselringen kommer få som extrauppgift att hålla förlovningsringen på plats.
 
Jag är nöjd med den vi valde (ja; vi). Enkel och stilren, utan att vara alltför lik förlovningsringen. Vi fortsätter med titan, precis som i förlovningsringarna.
 
 
Nej, den sitter inte på fingret. Jag håller den i handen.

Andra bullar, så att säga

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).
 
Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!
 
Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.
 
Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.
 
Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.
 
 Sånthär kan den få, som bjuder hem mig på kaffe. Betänk det.
 
 Svettig och glad efter BodyJam.
 
 Duschad och fräsch.

Håll i min hand

En vacker liten visa om att njuta av hur vackert livet kan vara. Men också att veta att vi kan hamna på villovägar, även tillsammans med dem vi älskar. Men framförallt en visa om vikten att hålla kvar när vi går vilse. För det är då vi hittar rätt. Tillsammans.
 


Just nu är stigen enkel och lättsam för oss att gå
Och fågelsången härlig och himlen så blå
Solstråk mellan träden blir långa, ljusa band
Och du går vid min sida och håller min hand

Men vintern här är vresig och kölden kan bli rätt vrång
Och höstarna är blåsiga och sommarn inte särskilt lång
Nätterna blir mörka, det stormar hårt ibland
Så gå här vid min sida och håll i min hand

Ängarna och skogen, tänk, vad vackert allt är
Och tänk på alla dar som kommer vara som den här
Visst kommer vi gå vilse, men vi ska nog hitta fram
Om du går vid min sida och håller min hand

Just nu är skogen vacker och sommarvinden blåser mild
Så bryts en gren i skogen och, vips, hoppar hjärtat till
En skugga mellan träden, det skymmer litegrann
Men du går vid min sida och håller min hand
Gå här vid min sida och håll i min hand
 
 

Tack för kaffet

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.
 
Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.
 
Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.
 
Gott så.
 
Så talande för dagen. Tänkte på Dig.

Frallor, bland annat

Det är lördag. Och den har varit fin. Jag började med att åka till Kil på lite loppis och kom hem med en hög böcker. Mest musikböcker. Det blev en tur till gymet också, men det blev bara ett lugnt styrkepass. Kroppen har känts seg idag och efter gymbesöket däckade jag i soffan en stund.
 
Finaste har tappat rösten. Och då menar jag helt och hållet. Fullständigt. Inte ens viska kan han. Och jag gör såklart allt i min makt som stöttande blivande hustru. Jag menar, retas? Skulle jag? Ja. Ja, det skulle jag. Med hjärtans lust.
 
Jag har bakat bröd också. Frallor. Superfort gick det, och de blev verkligen hur goda som helst. Lyxfrukost, kallas det!
 
 
Kesobröd
3 ägg
125 gram cottage cheese
0. 5 deciliter sojamjöl
0.5 deciliter kokosmjöl
1 tesked bakpulver
1 matsked fiberhusk
2 matsked pumpakärnor
1 matsked torkade gojibär
 
Bara att vispa ihop!
 
 
Forma fyra frallor, garnera med sesamfrön och skjuts in i ugnen, 200 grader i runt en kvart.
 
 
 

Pendlar

Jag vet inte hur jag skulle beskriva min dag. Pendlande, är väl det närmaste sanningen, jag kommer. Det har varit en tänkardag, och stundtals har irritationen bubblat som sjudande vatten inombords, och i nästa sekund har jag känt mig i det närmaste lugn. Men nej, jag vet inte.
 
Ikväll har jag och Finaste varit ut på Bergvik en sväng. Vi hamnade till sist på MQ, där jag hade spanat in en klänning att ha på bröllopsmiddagen. Finaste var med och tyckte till, och han gillade den han också, så nu har här inhandlats en söt, vit klänning i coctailstuk. Jag provade och klappade lääänge på ett mörkblått fodral, så himla fin, verkligen och den satt perfekt... men jag vet inte. Om någon vill ha vänligheten att bjuda mig på en finare middag (kan ingen fylla jämnt snart, tillexempel?), så slår jag nog till. Men när annars skulle jag använda den?
 
Imorgon står jag för fredagsonsdagsfika på jobbet, och jag hade tänkt göra något till synes nyttigt, men det blev en sockerkaka med sjuka mängder socker och choklad, både på och i. Bra eller dåligt? Vet inte. Bra för mig.
 
Jag har påbörjat lite skrivande. Men jag lyckas inte slutföra. Jag ändrar, börjar om, raderar, reviderar, byter ord, lägger till och drar ifrån. Får se hur det blir. Om det blir.
 
 
"Jag blöder, innefrån och ut.. Och du är mitt plåster tills blodet slutat rinna och såret läkt!"

Söndag förmiddag

Kroppen är fortfarande lite trött och ögonen vill gärna blunda, men sällskapet som förmiddagen har erbjudit, uppväger det mesta. Vi promenerade bort till Finastes morbror och umgicks med honom, H och grabbarna. S och E var på ett bra lekhumör och efter en kopp kaffe och otaliga kakor i solen, spelade jag och Finaste lite boccia med S och E. Så himla mysiga ungar, verkligen!
 
Nu blir det strax lunch här (herregud, vi äter verkligen konstant) och efter det åker vi (jag och Finaste) nog till Vemforsen (ett av de första ställena kring Malung han visade mig i början av vårt förhållande) och plåtar lite. Kanske åker vi sen åt andra hållet och letar upp den gamla travbanan vi råkade på en gång. Fotar litegrann även där.
 
Vi har konstaterat att vi nog aldrig hamnar här. Inte i Dalarna, om vi nu någonsin flyttar från Värmland. Det vet vi inget om, inga planer finns. Men det finns många vackra platser att besöka här. I sommar tänkte vi vandra uppför Lybergsgnupen. Det har vi också gjort förr. Det var helt sjukt vackert. Och högt. Ja. Det finns mycket fint här. Men vi stannar inte.

Skor igen

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.
 
Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.
 
 

Skor

Nu i helgen är vi i Malung. Vi har väl inte jättemånga planer, förutom att köra det vanliga racet med besök hos diverse släktingar och lite kik i olika butiker.
 
Det enda ordentligt planerade är väl att vi, om en kort stund, ska träffa H här nere i skobutiken där hon jobbar. Hon ska hjälpa mig med bröllopsskor. Hon är ledig idag men har erbjudit sig att gå med och titta. Fina hon.
 
Och ja, bild kommer.

Fint

If you stay; stay forever 
If you go; do it today 
If you change; change for the better 
If you talk; make sure you mean what you say

Det går framåt

Här hemma ordnas det med bröllop.
 
Ni vet, det där praktiska småfixet, som att skriva och skicka hindersprövning. Finaste har skrivit en ansökan om att byta efternamn; för att vi ska kunna ta det nya efternamnet, behöver han byta först (vi ska ha hans mammas efternamn), och sen, i anslutning till vigseln, byter även jag.
 
Jag börjar kika på blombuketter. Jag vill ha genomgående vitt och grönt så nu lutar det åt nejlikor, brudslöja, astilben och liljor. Finaste letar väst i någon grön nyans, lite somrigt ljus, sådär. Och så är ju ringen köpt. Jag letar violinist eller möjligen nyckelharpist med ljus och lykta (någon?!) och jag har en idé om vem vi kan fråga som gitarrist. I veckan ska noter mailas till de tre kompisar som ska sjunga.
 
Det går framåt, vill jag påstå.

I år vill jag minnas

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.
 
Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.
 
Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.
 
Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.
 
Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.
 
Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:
E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)
E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).
 
Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.
 
Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.
 
Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.
 
Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.
 
Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.
 
I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.
 
I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.
 
År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Tidigare inlägg Nyare inlägg