Maria P

Underbar kväll, med två av de finaste fina. Jag tror inte ni någonsin förstår, hur mycket jag vill tacka er för att ni finns. Det började som ett allvarsblandat skämt på en parkering en kall vinterdag, och nu blev det verklighet. Om ni bara visste hur länge jag levt på det här; vetskapen om vad som väntade, och hur länge jag kommer leva på det som blev, på skratten och allvaret, på samtalen och på förtroligheten.

 

Jag trampade hem fortare än någonsin, pigg i kroppen och glad i själen. Jag har hunnit besöka toaletten nu. Och jag har kollat youtube.

 

Och för den som missade det, så låg gummisnodden kvar på hallbyrån.

 

Tack.

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.

 

Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.

 

Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.

 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

 

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.

 

Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.

 

Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.

 

För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.

 

Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.

 

Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.

 

Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.

 

Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.

 

Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.

 

Jag segrar, på så många nivåer.

 

Jag slog mitt personbästa med sisådär tretton sekunder. 

 

Oväntat. Och underbart.

 

Som en följd av ren tristess, har vi gjort en liten road trip nu på kvällen. Vi åkte till Kil, svängde mot kyrkan och tog sen ett varv runt Nedre Fryken. Så otroligt vackra omgivningar! En kort stund såg vi Fryken breda ut sig i sin fulla prakt, och då kände jag det där stilla lugnet som bara vatten kan ge mig. Jag lovade mig själv att cykla samma runda i sommar (visst, det blir några mil, men lätt att det är värt det! Jag vet ju om inte annat att T bor i närheten, så jag får väl svänga in där på ett pit stop...

 

En bit av vägen gick genom skogen och där travade plötsligt en älg lugnt över vägen. Hen stannade sen och lät sig villigt fotograferas.

 

Ja... det är väl typ så långt vi kommit idag. En söndag utan större målsättningar. De är viktiga, de också.

 

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).

 

Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!

 

Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.

 

Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.

 

Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.

 

Projektet är sjösatt. På allvar. Först nu vågar jag, med ett stort leende, avslöja vad som är i görningen.

 

Jag har blivit inbjuden som skribent till Livskick. Det började med att jag kontaktade Johanna, som jag haft sporadisk kontakt med via bloggar, mail och sociala medier, och frågade om mina reflektioner kring Vikingalagen kunde vara något för dem. Hon läste och gav klartecken.

 

Under några veckors tid, ska jag få dela med mig av mina Vikingalagsreflektioner, sammanslagna i tre texter. Den första publicerades idag! Herregud, fattar ni? Jag är publicerad på ett forum som inte är mitt eget!? Det här känns så enormt stort, så jag kan inte emd ord beskriva det.

 

Men. Det slutar inte här.

 

Johanna frågade mig om jag vill bli stadig skribent hos dem. Villkoret är att jag publicerar en text i månaden, och samtidigt syns jag hos Livskick tillsammans med elva andra duktiga skribenter och bloggare. Alla skriver ideellt och folk arbetar med alltifrån personlig träning, kostrådgivning och föreläsningar till att ta hand om människor, inom vården. Och nu har alltså även en pedagog klivit in i gänget.

 

Jag är så glad, så jag tror inte ni anar. Någon har tyckt att mina texter är värda att publicera! Ja, alltså, hon är inte den första, men hon har makten att ge mig chansen. Chansen att synas, att lära ut, att lära mig mer om skrivandets konst...

 

Möjligheterna är oändliga. Jag är glad. Och den här fredagkvällen kommer vara fin.

 

Jag ska haka på Liselottes projekt. Jag ska åtminstone försöka.

 

Idag ska jag vara tacksam för en stor grej. Riktigt stor. Ytterligare en stor grej har hänt idag, men det blir den här jag väljer, då jag håller min nya internetvän så anonym som möjligt.

 

Jag surfade in hos ovan nämnda Liselotte, som vanligt. En i raden av alla bokmärkts bloggar uppe i bokmärkesfältet. En av de viktiga. Och i hennes Tacksamhetstisdagsinlägg hade hon länkat till, och citerat mig! Alltså, fatta! Lilla jag hade skrivit något som Liselotte tyckte var värt att citera och föra vidare! Och så en länk på det! Här finns förresten inlägget hon citerar.

 

Sitter nästan och fnittrar lite här. Jag är dyngtrött. Men jag har haft en rätt bra dag och då orkar jag ta till mig sånthär.

 

Nu ska jag påbörja mitt nya projekt. Tjillevippen!

 

Bra dag idag, fast den har varit fylld av trötthet. En dag kan vara bra ändå.

 

Fick ett mail idag, och det gjorde mig glad. Nästan så jag hoppade och skuttade litegrann. Det handlar om ett litet projekt. Lite ideellt arbete, kan man säga. Ett steg mot en möjlighet. Jag vill inte skriva mer än så, inte förrän det hela sjösatts (men jag vet någon som kommer bli rätt nöjd). Jag håller er på halster lite till. Gott så.

 

Bortsett från cykel och busspromenader, var dagen tänkt som  vilodag. Eller ja, jag hann nästan tänka den tanken till slut.

 

Och här sitter jag nu, svettig och relativt nöjd efter halvmilen.

 

Nästa vecka är det dags för VårRuset. Ja, jag ska ställa upp. Min önskan är såklart att springa fortare än ifjol, men jag tror egentligen inte på det. För då gick det djävulskt fort (för att vara jag). Så det primära målet är att bara... använda kroppen.

 

Kom och hejja på mig, gör det. Se mig njuta av min kropp, när den fungerar som allra bäst. Kom och se ljuset som tänds i mina ögon, när jag går i mål och kroppen har klarat ännu en utmaning. Se hur jag flämtande trillar ihop i en liten hög, och ler. Se mig le av tacksamhet, för en kropp som fungerar som den ska, när den ska.

 

Det var vad J ville ifjol. Att jag skulle njuta av loppet. Det gjorde jag inte, för Hon jagade mig hela varvet runt. I år ska Hon inte få chansen. Jag ska ta mig runt på rent lyckorus. Må bra. Njuta. Samspela med min kropp, känna hur varenda muskel arbetar. Låta varje rörelse ersättas av en ny, i ett väl samspelt flöde. Det är njutning. Träning när den är som bäst. Ger det, den är menad.

 

Det är mitt mål i år. Ingen prestation. Bara njutning.

Kroppen är fortfarande lite trött och ögonen vill gärna blunda, men sällskapet som förmiddagen har erbjudit, uppväger det mesta. Vi promenerade bort till Finastes morbror och umgicks med honom, H och grabbarna. S och E var på ett bra lekhumör och efter en kopp kaffe och otaliga kakor i solen, spelade jag och Finaste lite boccia med S och E. Så himla mysiga ungar, verkligen!

 

Nu blir det strax lunch här (herregud, vi äter verkligen konstant) och efter det åker vi (jag och Finaste) nog till Vemforsen (ett av de första ställena kring Malung han visade mig i början av vårt förhållande) och plåtar lite. Kanske åker vi sen åt andra hållet och letar upp den gamla travbanan vi råkade på en gång. Fotar litegrann även där.

 

Vi har konstaterat att vi nog aldrig hamnar här. Inte i Dalarna, om vi nu någonsin flyttar från Värmland. Det vet vi inget om, inga planer finns. Men det finns många vackra platser att besöka här. I sommar tänkte vi vandra uppför Lybergsgnupen. Det har vi också gjort förr. Det var helt sjukt vackert. Och högt. Ja. Det finns mycket fint här. Men vi stannar inte.

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.

 

Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.

 

Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.

 

Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.

 

Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.

 

Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.

 

Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:

E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)

E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).

 

Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.

 

Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.

 

Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.

 

Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.

 

Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.

 

I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.

 

I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.

 

År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

Vi skulle bara handla. Sen råkade vi beställa vigselring.

 

Det känns bra.

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Idag har vi varit på picknick, Finaste och jag. Vi åkte till ett av mina smultronställen; Silverfallen ett par mil från mina föräldrars hus. Det är väl inget smultronställe i den bemärkelsen att ingen annan hittar dit, det var knappast en helt unik idé att åka dit en dag som idag. Fast de grupper av folk, främst familjer, som rörde sig där, var inget som störde.

 

Vi tog stråket över kullarna och insåg redan efter några tiotal meter att vi hade tur. Det finns nämligen inga garantier att det finns vatten i fallen, särskilt inte efter en bar vinter som den som varit, och i synnerhet inte såhär långt efter att allt smält.

 

Jag fick lära mig i gymnasiet, när stackars Ulf släpade runt på oss oinspirerade tonåringar, att Billingen har bra mark för växtlighet och visst, det växte redan lite vårblommor på berget kring vattnet. Vitsippor lyckades vi hitta, bland annat.

 

Nä, nu låter jag bilderna tala. Lite matporr från vår picknick kommer också.

 

Livet är så fyllt av val, och särskilt för mig som är privilegierad nog att vara född där jag är, vara född av just mina föräldrar, att ha ett jobb (jag kan fortsätta i evigheter)... Allt går givetvis inte att välja, mycket är slump eller helt enkelt bara oföränderligt. Men jag har chansen att, dagligen, göra så otroligt många aktiva val.

 

Ett aktivt val jag gör, är att aktivt välja.

 

Jag fick en gång besluta mig för, efter visst inre resonemang, att det är viktigt att jag gör aktiva val då jag kan, om det är en situation där jag mår bäst av det (annars är det aktiva valet att bara flyta med, det kan fungera bra det också (det är faktiskt ganska nyttigt för mig)). Och en dålig dag, då kan jag få mig själv att må lite, lite bättre, genom att välja vad jag vill se.

 

Jag väljer att se det vackra. Att aktivt leta efter det. Det kan vara två tussilagon som kämpar för att kunna nå rätt människor, innan det är för sent. Det kan vara en soluppgång som jag råkar fånga med blicken, innan bussen svänger vänster och jag inte hinner se mer. Det kan vara en fras, en genialiskt diktad sångtext. Det kan vara en kråka som tar ett bad i en vattenpöl, fylld av vissna löv. Det kan vara dimman som sakta stiger över gröna hagar medan luften fylls av doften av morgon, en tidig julimorgon då dagen försöker vakna. Då är det lätt att kliva upp klockan fem, när jag vet vad jag kan mötas av, bara jag aktivt väljer att se.

 

Oftast är det det enkla jag ser. Det mest vardagliga, det jag lättast tar för givet. Jag har blivit bra på att se det vackra i all sin enkelhet och jag har slutat vara blyg för att visa att jag ser, jag visar det, och jag ler. Ibland skrattar jag lite, och kroppen fylls av lugn och av bubbel.

 

Det kan vända en hel dag för mig, det vackra runtomkring. Jag vet inte vem jag hade varit, om jag aldrig valt att se, och att njuta av det.

 

Jag menar inte att världen är, eller ska vara, en rosaskimrande Törnblomsk plats på fluffiga moln. Det är aldrig så enkelt. Jag missar det vackra, jag också. Ofta. Det är de aktiva valen jag behöver påminna mig själv om; det andra har jag ju bevisligen överlämnat åt slumpen och högre makter. Men jag blir glad av att se det vackra, de dagar jag får det att fungera.

 

Det är inte enkelt, inte helt självklart. Det är val jag gör.

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Tulpanbuketten vi har på köksbordet, har, mer eller mindre, blommat klart. De är i fasen då de är mitt emellan praktfullaste blomning och vissnande. Lite överblommade, lätt förtorkade. Fåriga, mörknande. Skarp doft, en färg som går mot gyllene, en kvardröjande glans i kronbladen.

 

Jag fotade dem igårkväll. Lekte lite med zoomen. Bilderna är helt och hållet oredigerade.