Maria P

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?

 

Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...

 

Happ, så ver det fredag igen. Som vanligt undrar jag i min stilla sinne vad som händer med veckorna. Fast å andra sidan, har jag aldrig varit en såndär släpa-sig-igenom-veckorna-och-längta-efter-en-helg-som-går-alldeles-för-fort-människa, utan jag har alltid trivts med alla veckans dagar och aldrig riktigt förstått den där fredagshysterin som snart övergår i söndagsångest.

 

Ikväll blir det hursomhelst lite roligheter. Jag och Finaste ska iväg och bowla tillsammans med kollegan J och hens sambo. Det var ett bra tag sen vi hittade på något nu, så det är lite läge, kan man säga. I övrigt i helgen blir det dans och ett kortbesök av svärisarna imorgon, och ett PowerSteppass på söndag. Nästa helg blir det Skaraborg igen; jag ska göra en första provning av bröllopsklänningen!

 

Nu är gröten (med pumpakärnor på (det råkar faktiskt handla om att de är goda (och Du, vad tror Du alternativet är?)), bland annat) uppäten och jag ska trampa ner till bussen.

 

Tjillevippen.

Sådärja. Även denna torsdag tycks ha förflutit.

 

Då mina ben fortfarande värker blev det en promenad efter jobbet; drygt en mil blev det, bland annat ett varv runt stadsträdgården (där vistas jag inte överdrivet ofta). Jag har även inhandlat en sjukt härlig jacka som jag gått och ryckt i ett tag, på Stadium. Jag har hunnit baka superenkla havrekakor (inte ens jag kan misslyckas med dem) och nu, närsomhelst, ska vi ta oss ner till stan för konsert med Mikael Wiehe (julklapp från mina föräldrar).

 

 

Jag har varit så sjukt muskeltrött senaste dagarna. Eller ja, det började lite lätt i måndags kväll, och höll i sig hela dagen igår. Och ja, det fortsätter idag.

 

Det är inte som träningsvärk, mer som om jag satt fast i något segt och kletigt och fick anstränga musklerna till det yttersta, för att ens kunna gå. Ja, så är det. Musklerna känns ansträngda, och framförallt baksidan av benen. Och då har jag tagit det extremt lugnt med träningen; i fredags blev det ingenting alls, i lördags blev det en promenad, en dryg halvmils löpning i söndags, promenad igen i måndags och BodyCombat igår. Vet inte riktigt vad som sker med min kropp, vad den sitter inne på för skit.

 

Nu ska den här dagen få komma igång den också. Häpp!

Fan, det börjar dra ihop sig till sjukstuga här ikväll. Att gå på massage med skit i kroppen är inget bra, jag vet men jag har längtat efter det här i en månad och tänkte fan inte låta en förkylning sätta stopp. Dock, dock, dock skippade jag BodyCombatpasset idag; jag var på FLX efter massagen, men det är ju bara stretch.

 

Massagen var välbehövlig; E tryckte och knådade och drog och framförallt nacke och höfter blev rejält tilltryckta. Lite vinglig i kroppen (nästan lite psalongsberusningskänsla) lullade jag in på Z.est och köpte mig en ingefärssmoothie och knallade ner på stan för att införskaffa min favoritbroders födelsedagspresent. Imorgon far vi mot Axvall för att fira den nyblivne trettioåringen. Sen tillbaka till SATS för FLX då, innan jag trampade hemåt.

 

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.

 

Morrn!

 

Konserten igår gick fint, massor med folk (eller ja, runt hundratrettio, men det var en liten lokal) och trevlig eftersits. Vi var hemma runt midnatt och jag lyckades somna relativt fort, trots femtioelva koppar kaffe och ett glas läsk (vilket jag dricker ungefär tre gånger per år - sockerchock!).

 

Gårdagen inleddes med dans - dagen idag har inletts med en lång löptur. Det var längesen jag sprang långt, så jag trodde det skulle gå lite trögt, men det gick bättre än jag väntat mig. Nu väntar en välbehövlig dusch, sen har jag ställt in mig på en megafrukost med en jätteportion gröt och ägg!

 

Det blev all in med udda strumpor idag. Tillochmed på danspasset nu i eftermiddag!

 

Ni förstod grejen, i morse? Det handlar alltså om Internationella Down's Syndromdagen, eller World Down's Syndrome Day, vilken uppmärksammas med udda strumpor. Udda är bra!

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Idag är en såndär dag då jag egentligen inte skulle blogga, för jag har inget att förtälja. Skrivlusten pockar dock på uppmärksamhet, så det får bli några rader, om än lätt meningslösa.

 

Dagen har varit fin. Glada kids, vilka har visat sig vara omättligt intresserade av vulkaner. Lite kladdande på tavlan och några bilder och dagen är räddad. Herreminje, deras kunskapstörst är helt enorm; det börjar bli svårt att hänga med i deras tempo.

 

Jag är fortfarande retroaktivt trött sen i måndags; människan jag träffade var verkligen ett vandrande energidränage. Trots det har torsdagsträningen varit bra. BodyCombatpasset var som vanligt helt grymt; hon som leder det på torsdagar är verkligen otroligt inspirerande och peppande! På tisdag släpps en ny release, vilket såklart ska bli spännande att testa, även om det är många härliga låtar i det pass vi nu lämnar bakom oss, som jag kommer sakna.

 

Nej, det blir inte mycket vettigare än såhär. Jag öppnar imorgon igen, så det får snart bli kvällen här. Finaste ska få massera min ömma rygg med lite liniment, och kanske ska han få ge sig på utsidan av min högra höft, vilken jag haft en låsning i, i nästan en månad. Sen har jag bokat in massage hos en av gyminstruktörerna på torsdag; hon har en del att jobba med, kan jag säga.

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Jag njuter. Oron tickar i bröstet, men jag njuter av det jag kan. Det går att få dem; oron och njutningen, att samverka, leva i ett slags symbios. Det är det jag gör idag. Får dem att samverka.

 

Dagen igår var fin. Lugn. Jag började med ett härligt danspass, direkt följt av ett corepass. Corepasset har jag aldrig gjort bättre; plankövningen gjorde jag nästan uteslutande på tå, bara en gång, en kort stund, gick jag ner på knä fast jag gjorde fortfarande övningarna med armar och ben i övrigt.

 

När jag var duschad och uppfräschad, åkte vi och handlade. Och så var det med det. Sen låg vi och slappade i soffan resten av kvällen, helt utan att få något vettigt gjort. Bra så.

 

Om en liten stund ska jag ta en promenad ner till gymet. Där bjuds på det vanliga söndagsköret; PowerStep, följt av core. Jag gör mig klar där, blir hämtad av Finaste, vi åker ut till Bergvik och fixar ny telefon åt mig (äntligen) då mitt senaste tillskott var det sämsta jag varit med om, och sen åker vi till travbanan och njuter av att se fina lopp i solskenet.

 

Imorgon är jag ledig (under förutsättning att ingen annan blir sjuk eller så, i så fall har jag lovat att komma till jobbet). Jag ska på läkarbesök, redan på morgonen och har varit öppen med att jag kanske inte kommer vilja/orka jobba efteråt. Efter besöket blir det gym i ett par timmar, sen en kaffe på stan och efter det blir det en långpromenad, för att rensa huvudet. Kanske går jag och sätter mig vid vattnet någonstans, låter tankarna gunga iväg i det blå, blåsa bort över oändligheten. Jag kanske tar med mig kameran. Jag får helt enkelt se hur allting känns efter besöket.

 

I övrigt då? Jo, jag håller på att bli involverad i ett viktigt projekt. Mer information kommer, men jag kan säga redan nu, att det känns otroligt stort och jag hoppas att jag med min medverkan, kan påverka framtiden litegrann. Hoppas.

 

Jag tror att det flyter nu.

Dagens andra matrapport. Kom ganska nyligen hem från gymet och var, frukosten till trots, galet sugen på något.

 

Det fick, efter febrilt letande i skafferiet, bli en skivad banan, över vilken jag strödde kokosflingor, solrosfrön, gojibär, mortlad kanelstång (helvete, alltså; hade slut på malen kanel och tog en kanelstång och försökte mortla, det var apsvårt, gör aldrig det) och sist ringlade jag över lite flytande honung. Det blev sådär sjukt sött, så tungan nästan skrynklade sig, men gott var det.

 

Herreminje...

 

Jag har precis smällt i mig detta. Är. Så. Grymt. Mätt.

 

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?

 

Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.

 

Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.

 

På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.

 

Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.

 

Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.

 

Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.

 

Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.

 

Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.

 

Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.

 

Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.

 

Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.

 

Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.

 

I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.

 

Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.

 

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.

 

Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).

 

Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).

 

Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.

 

Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).

 

Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!

 

Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...

 

Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.

 

Ja, jag säger då det... Imorgon kommer jag ha träningsvärk, den saken är säker.

 

Löpgruppen idag ägnades (efter min uppvärmning dit, vilken var runt två och en halv kilometer och sen gemensam uppvärmning på närmare två kilometer) åt dels intervaller i lätt uppförslut, med aktiv vila (=jogg) emellan, dels löpskolning i uppförsbacke. Och. Då. Menar. Jag. Backe.

 

Först skulle vi köra ett stegringslopp uppför. Ett stegringslopp innebär att man börjar sakta, och sen ökar och ökar tills man är nära maxfart. Och detta skulle vi göra uppför. Två gånger. Efter lite höga knän (uppför), avslutade vi med djupa benböj, uppför backen. Jävlarimig, vad det brände i lår och rumpa de sista metrarna. Och ja, sen skulle vi ju tillbaka till startplatsen, och sen skulle jag hem, vilket i sig innebar ytterligare totalt fyra och en halv kilometer.

 

I övrigt en hygglig dag. Istället för att slappa i personalrummet i tjugo minuter och sen gå två kilometer till bussen, satte jag fart och gick drygt tre och en halv kilometer, alltså ytterligare en hållplats. Jag var med andra ord en bra bit upp på "Sextioettan" innan jag stannade. Skön promenad med bra musik, ska helt klart få bli en tisdagsvana.

 

Imorgon blir det nog cykel till jobbet. Det var bra längesen nu, och vägarna bör vara någotsånär isfria, tycker jag. Till saken hör, att jag kommer få cykla hemifrån ungefär samma tid, oavsett om jag ska cykla till jobbet eller bara ner till bussen. Samma sak på hemvägen; att vänta på bussen, ta den hem till stan och sen cykla därifrån och hem, tar lika lång tid som den dryga två mil långa cykelturen.

 

Så får det nog bli. Om jag inte ångrar mig imorgonbitti.

Sådär. Löprundan är avklarad. På grund av ett fruktansvärt onödigt snöfall (som gjorde asfalten sjukt slipprig), tappade jag litegrann motivationen, och rundan landade på bara en halvmil. Mina luftrör reagerade direkt på kylan, och drog sedvanligt ihop sig, vilket resulterade i att jag fick kippa efter luft uppför backen hemåt. Mindre trevligt, men något man vänjer sig vid.

 

Shoppingen idag bar med sig en tröja, ett halsband och lite småplock. Bland annat, fick jag med mig hårfärg (samma som min för närvarande mammalediga (varför, varför?!) frisör använder; hon tipsade om en frisör som säljer samma sort) och den har nu applicerats i den hemska utväxten. Eller nja... den har inte varit så hysteriskt tydlig, men det är skönt att få det gjort. Jag är verkligen galet nöjd över att ha vågat färga mig mörk!

 

Lördagen blev en frossardag; hela eftermiddagen var ett enda långt frosseri. Dubbelsidigheten i det, att sitta på mottagningen och inte vilja, inte kunna, ändå göra.

 

Kroppen spänner idag, det trycker på åt alla håll. En kaka för mycket och själen vrider sig i protest. Vill inte, kan inte, gör ändå, av någon anledning.

 

Ni kan aldrig ana, inte utan egna erfarenheter, det dubbla i allt det här. Två viljor i samma kropp, och det handlar inte om ambivalens, inga svårigheter att välja. Det handlar inte om att, inom sig, argumentera för och emot. Det handlar om något annat, något som inte går att styra, inte på riktigt. Det är så svårt att förklara, för det är en känsla. Och vem kan beskriva känslan av glädje, av sorg? Hur skulle jag då kunna beskriva känslan, som är så främmande för så många, av att känna ett tvång, ett verkligt tvång, av att behöva ge mig ut på en orimligt lång löprunda idag, enbart på grund av hur gårdagen såg ut? Vad jag gör, avgör direkt, linjärt, hur mycket som sen ska bort. En vanlig lördag, och jag kan nöja mig med en halvmil på söndagen.

 

Ida blir det en mil. Minst. Jag orkar inte strida om det idag. Jag tänker inte ens försöka. Idag ska jag bara rida ut stormen. Ge Honom en lång löptur ikväll.

 

Men innan dess ska jag ha trevligt. Jag vet vad som väntar ikväll, behöver inte utkämpa det slaget redan i förväg. L, H och pojkarna har bott på hotell inatt, de var här för dopet, och H och jag ska shoppa. Aggressivt. Vi ska skratta, på riktigt. Jag ska umgås med fina människor hela dagen. Jag ska slappna av i att jag kan träna ikväll. Det är så det får bli, och jag vet att om jag gör det, då blir gårdagens beteende inte riktigt lika ångestfylld att se tillbaka på.

 

Skratta. Prata. Umgås. Ha trevligt, från hjärtat.

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.

 

Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.

 

Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.

 

Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.

 

Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.

 

Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.

 

Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?

 

 

Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)