Maria P

Bara kom att tänka på den här, medan jag måttade upp kaffet. Slog mig som en klubba i huvudet. Den blev plötsligt min. Sådär som låtar blir. Jag blev lite ledsen över insikten, för jag har alltid tyckt att texten är så sorgesam. Men den är vacker.

 

 

Maybe someday someone will love me
For what I am instead of what I should be
Until that day I'll just sit here weeping
Chasing dreams is like shadow leaping

The face behind the mirror, an unrecognised reflection
His eyes look old and tired, filled with bitter recollection
The cross that he has carried was a burden I have made
It's a baptism of tears, they are the seas in which I bathe

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Somehow, somewhere you will discover
  A love so sweet that it tasted like no other
And on that day may you both drink deep
From that grail we found, but then we failed to keep

It's a lesson I've learned well, some things just cannot be
The key that will unlock your soul is someone else, not me
But if You should remember, hope You smile and wish me well
As I walk my path to heaven through ten thousand miles of hell

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

I stand alone against the cold grey sky
It was blue that day but not as blue as I
I left my hearts high on that Roman hill
I'll wait a thousand years but it will be there still

Holding hands in silence as the day came to an end
We climbed up there as lovers - then we walked back down just friends
I've know my share of heartaches, never thought of them as bad
But had never quite imagined I could ever feel this sad

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Bra dag idag, fast den har varit fylld av trötthet. En dag kan vara bra ändå.

 

Fick ett mail idag, och det gjorde mig glad. Nästan så jag hoppade och skuttade litegrann. Det handlar om ett litet projekt. Lite ideellt arbete, kan man säga. Ett steg mot en möjlighet. Jag vill inte skriva mer än så, inte förrän det hela sjösatts (men jag vet någon som kommer bli rätt nöjd). Jag håller er på halster lite till. Gott så.

 

Bortsett från cykel och busspromenader, var dagen tänkt som  vilodag. Eller ja, jag hann nästan tänka den tanken till slut.

 

Och här sitter jag nu, svettig och relativt nöjd efter halvmilen.

 

Nästa vecka är det dags för VårRuset. Ja, jag ska ställa upp. Min önskan är såklart att springa fortare än ifjol, men jag tror egentligen inte på det. För då gick det djävulskt fort (för att vara jag). Så det primära målet är att bara... använda kroppen.

 

Kom och hejja på mig, gör det. Se mig njuta av min kropp, när den fungerar som allra bäst. Kom och se ljuset som tänds i mina ögon, när jag går i mål och kroppen har klarat ännu en utmaning. Se hur jag flämtande trillar ihop i en liten hög, och ler. Se mig le av tacksamhet, för en kropp som fungerar som den ska, när den ska.

 

Det var vad J ville ifjol. Att jag skulle njuta av loppet. Det gjorde jag inte, för Hon jagade mig hela varvet runt. I år ska Hon inte få chansen. Jag ska ta mig runt på rent lyckorus. Må bra. Njuta. Samspela med min kropp, känna hur varenda muskel arbetar. Låta varje rörelse ersättas av en ny, i ett väl samspelt flöde. Det är njutning. Träning när den är som bäst. Ger det, den är menad.

 

Det är mitt mål i år. Ingen prestation. Bara njutning.

Det blev mer klart än jag trott. Det ska bara ramas in nu.

 

Jag är ingen scrappare. Så snyggt är det inte. Men det går ändå.

 

Det märkliga är att jag mest känner tomhet just nu. Nu, när det är klart. Jag trodde jag skulle vara lite mer... uppfylld. Av allt alla velat ge mig. Kanske är jag trött. Sådär själsligt trött, som en blir ibland.

 

Så jag ska sova nu. Imorgon ska kören medverka vid en liten avslutningskonsert. Jag ska sjunga solo. Eventuellt blir det en duett av det, tillsammans med en annan tjej. Det blir som det blir. Sen blir det Alsters vårmarknad.

 

Men nu ska jag sova.

 

But I am Hell bound

Ni vet, det där med att koka ost- och broccolisås till fyrtio personer?

 

Nehej, inte ni heller?

 

Idag var det kök för mig igen. Jag fantiserade ihop en ost- och broccolisås och började med en bottenredning av den sjukt stora mängden av hundrafemtio gram smör. Fatta, vad stort allt blir! Det är verkligen en sak att laga mat till Finaste och mig, eller till en familj, men till en hel förskola? Jisses... Men jag fick till det, och jag har på kuppen lärt mig att det går hur bra som helst att riva ost i matberedare.

 

Ja, faktiskt, så kom T in till mig i köket, efter lunch och kläckte ur sig att Djävlar, vad gôtt det var! Och jäklar, säger jag bara, vad en växer av en sån spontanreaktion.

 

Nej, hörrni. Klockan är massor och jag luktar illa. Jag var hem till L med lite noter förut. Finaste skjutsade mig dit och sen sprang jag hem. Drygt sju kilometer i bra tempo. Och nej, jag har inte hunnut duscha sen dess. Vi har sett på TV och jag har skrivit lite nyheter på K och Js hemsida.

 

Sådetså.

Kroppen är fortfarande lite trött och ögonen vill gärna blunda, men sällskapet som förmiddagen har erbjudit, uppväger det mesta. Vi promenerade bort till Finastes morbror och umgicks med honom, H och grabbarna. S och E var på ett bra lekhumör och efter en kopp kaffe och otaliga kakor i solen, spelade jag och Finaste lite boccia med S och E. Så himla mysiga ungar, verkligen!

 

Nu blir det strax lunch här (herregud, vi äter verkligen konstant) och efter det åker vi (jag och Finaste) nog till Vemforsen (ett av de första ställena kring Malung han visade mig i början av vårt förhållande) och plåtar lite. Kanske åker vi sen åt andra hållet och letar upp den gamla travbanan vi råkade på en gång. Fotar litegrann även där.

 

Vi har konstaterat att vi nog aldrig hamnar här. Inte i Dalarna, om vi nu någonsin flyttar från Värmland. Det vet vi inget om, inga planer finns. Men det finns många vackra platser att besöka här. I sommar tänkte vi vandra uppför Lybergsgnupen. Det har vi också gjort förr. Det var helt sjukt vackert. Och högt. Ja. Det finns mycket fint här. Men vi stannar inte.

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.

 

Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.

Nu i helgen är vi i Malung. Vi har väl inte jättemånga planer, förutom att köra det vanliga racet med besök hos diverse släktingar och lite kik i olika butiker.

 

Det enda ordentligt planerade är väl att vi, om en kort stund, ska träffa H här nere i skobutiken där hon jobbar. Hon ska hjälpa mig med bröllopsskor. Hon är ledig idag men har erbjudit sig att gå med och titta. Fina hon.

 

Och ja, bild kommer.

Pia blir nyfiken på hur det går mellan mig och tjejen jag kommit i kontakt med.

 

Framåt, kan jag säga. Men där stannar jag nu.

 

Det främsta skälet är att jag har svurit att inget säga. Det sliter i delar av mig, för hon behöver verkligen all hjälp hon kan få men jag kan inte bara klampa in och bestämma hur hon ska bli hjälpt. Jag kan i nuläget bara finnas i andra änden av cyberspace och hjälpa henne att vrida och vända på det hon skriver och kanske ge henne nya vinklar. Men jag kan aldrig, aldrig avslöja vad hon berättat för mig. Jag tänker heller aldrig avslöja vem hon är (och det gör jag ju istortsett aldrig på bloggen; jag lägger inte ut bilder på andra hursomhelst och det är enormt sällan som andras namn finns med).

 

Men, som sagt. Det går framåt. Hon växer.

 

Jag inser att jag blir viktig i hennes värld, men jag ser återigen det dubbla i alltihop. Jag har tidigare skrivit att jag inte lägger någon prestation i det, och jag ber verkligen inte henne prestera, men djupt inom mig kanske jag faktiskt kräver det av mig själv? Eller blir det här ett sätt att vända bort blicken från mina egna bekymmer?

 

Eller är det bara som han sa, att jag verkar vara lätt att tycka om? Är jag en människa en dras till? Jag har verkligen aldrig uppfattat mig så; jag var långtifrån den "populära" (hemska uttryck, men ni minns åldern, allihop) i tonårsgängen och jag var aldrig "inne", utan jag körde mitt race och hade istället några få, nära, vänner. Sen kunde jag prata med alla, men jag var noga med vilka som var viktiga för mig, och vilka jag bara var trevlig mot, för att de förtjänade det.

 

Jag vet inte, men det spelar ingen roll, för den här flickan behöver hjälp. Och nu vänder hon sig till mig och det är stort. Känns stort.

 

Men du, Pia... vem är du? Känner jag dig?

All energi jag kan mobilisera, går till dig idag. Mina tankar är hos dig, och du har allt mitt stöd.

 

Bara orka kliva in där. Det är det enda du behöver orka. Sen kan du släppa alla fasader, låt all yta rinna bort. Bara orka sitta kvar, men lägg ingen energi på att hålla tillbaka.

 

Och sen finns jag här.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt han hade. Inte bara han. J var inne på det, även han, på första träffen. Och det finns fler.

 

Jag tar mig an människor. Jag talar gärna varmt om andra (jag ska lära mig att göra det om mig själv, men nu ska inte detta handla om mig) och jag vet att människan är en klok varelse. Visst finns det folk som retar mig, men min medmänsklighet kan omfamna även dem.

 

Jag har kommit i (sporadisk) kontakt med en ny person. En tjej, nästan tio år yngre än jag själv. Hon är så klok, så fin men hon förstår inte. Jag får henne inte att förstå, att det där som hände för så längesen, det var inte hennes fel (och det ska väl kanske inte jag gräva i, för det ligger utanför min professionella kompetens). Hela kvällen har jag försökt få henne att ta emot min hjälp, och vet ni? Jag tror jag har kommit ett steg närmre att få henne att låta mig hjälpa. Litegrann, i alla fall.

 

Ojojoj... Jag riktigt ser hur Du dunkar huvudet hårt i något just nu. Fattar hon inte, tänker Du säkert; fattar hon inte att det är det här jag har försökt säga till henne i ett halvår?! Fattar hon inte att det inte är hennes fel heller, att Hon har brutit ner henne, att Han kommer och påminner om hennes känsla av otillräcklighet, av värdelöshet?

 

Jodå, jag fattar. Jag fattar att det ni allihop försökt säga mig, att jag hellre tar mig an andra och talar varmt om dem, det är inte gripet ur tomma luften. Och ja, jag vet att jag ska jobba på det; låt min självinsikt vara en början.

 

Men inse också, att det är sånthär jag är skapt att göra. Det är i omtanken om andra som jag vågar tro på mitt värde. När andra vågar be om min hjälp, när jag får vara den hjälpande handen... då börjar jag känna mig behövd. Det är i arbetet med att hjälpa, som Han kan överröstas. När jag kan vara förändringen. Kanske kan jag få henne att tro på sig själv, och att inse att man får ta emot hjälp, utan krav på motprestation.

 

Kanske kan jag ta det Du lär mig, och föra det vidare till henne? Om jag ser vad Du gör, apar efter litegrann, modellerar tills det är mitt... då tror jag knappast det kan bli fel. Och blir det fel, ja då får jag göra om, göra rätt.

 

Jag lägger ingen prestation i det här. Varken för mig eller henne. Jag kommer lära mig något, och kanske vågar hon se det jag börjar se; människans värde. Det stora i att vara just människa.

If you stay; stay forever 

If you go; do it today 

If you change; change for the better 

If you talk; make sure you mean what you say

Idag har jag gått. Först promenerade vi den dryga kilometern ner till blomaffären och köpte fröer och jord. Sen har jag gått lite till; först en promenad på dryga milen, sen både till och från gymet och danspasset jag var på ikväll.

 

Nyttjat det fina vädret, kan tänkas.

 

Jo. Fast det finns fler orsaker.

 

För rastlösheten har fortsatt hänga i. Jag har plockat, plockat och plockat. Slängt en massa, lagt undan och torkat av ytor. Tillslut satt jag och rullade ihop sladdar till diverse mobilladdare. Jag kunde inte för min värld förstå vad det var som gjorde mig så rastlös och nervös.

 

Sen förstod jag. Så självklart, att jag inte hade förstått det? Kanske har ledigheten kommit emellan? Och jag har inte riktigt tänkt igenom.

 

Att jag insåg vad det är jag stressat upp mig över idag, kom lite som en lättnad. För jag avskyr att inte veta (det är som när en häst är skadad; jag vill inte att veterinären ska titta medlidsamt på mig och sorgesamt förklara vad som är fel - dra det krasst och ärligt så jag vet vad jag ska göra). Samtidigt insåg jag just det; att jag inte har tänkt. Inte förberett mig det minsta.

 

Om det är någon gång jag behöver att någon träder in, så är det nu. För det får inte bli som sist.

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.

 

Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.

 

Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.

 

Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.

 

Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.

 

Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:

E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)

E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).

 

Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.

 

Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.

 

Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.

 

Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.

 

Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.

 

I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.

 

I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.

 

År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

 

Jag skulle ljuga för Dig, om jag påstod att jag tittat på min egen spegelbild och sagt detta högt, två gånger om dagen.

 

Men vet Du? Du blir tvungen att förlåta mig för det, för att jag struntat i att göra det Du ville. För Du vill att jag ska vara sann mot mig själv och det finns inget som är så lite Jag, som att stå och rabbla saker för mig själv. Jag blir bara obekväm i det och risken är stor att jag mitt i alltihop skulle böja mig över toalettstolen och kräkas, så falskt känns det. Jag behöver verklighet, min verklighet, och den yttrar sig i det skrivna ordet. J ville en gång att jag skulle sitta i den grå soffan och prata med Henne, men det blev bara fel. Jag skriver brev till Henne istället, här.

 

Så jag valde att göra såhär. Jag valde att låta tankarna och fingertopparna samarbeta och väva samman tio reflektioner. En om dagen, en för varje punkt i Vikingalagen. Det är Jag. Att skriva. Vi vet båda två, att jag är bra på det. Jag är bra på att prata också, men då behöver det vara mitt.

 

Det här har varit mitt sätt att arbeta mig igenom Vikingalagen. Jag kan den ännu inte utantill. Och alla ord är inte skrivna, för reflektionerna har fortsatt spinna i mitt huvud långt efter att jag klickat på Publicera. Men det är Jag. Att skriva är Jag.

 

Så Du får lov att förlåta mig. Jag ber inte ens om Din förlåtelse. Jag bara ser Dig lugnt i ögonen och ler litegrann. För Du kan inte ändra på det som är Jag, och jag vet att Du inte vill det. Du har mycket att lära mig, och det här är ett sätt för mig att ta till mig det Du har att ge. Jag ser Dig i ögonen och ler lugnt. För Du förlåter mig för att jag gör tvärtemot. Du vill lära mig att bejaka mitt Jag. Det är såhär jag gör det. Och bara jag är Jag, så bryr Du Dig egentligen inte om hur jag gör det, eller hur?

 

 

Här samlar jag alla reflektioner i länkar. För vemsomhelst att gå tillbaka till.

 

1. Tillvarons största gåva är jag själv

 

2. Alla människor kan lära sig något av mig

 

3. Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiner

 

4. Mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor

 

5. Det jag säger är värt att lyssna på

 

6. Det jag gör är värt att uppmärksammas

 

7. Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också

 

8. Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme

 

9. Jag har full rätt att må bra på alla sätt

 

10. Jag är unik, det finns bara en som jag

Jag satt och såg på TV och retade mig på en reklam. Tänkte göra en genusanalys och jämföra den med en hög andra TVreklamer.

 

Sen körde jag min vanliga ordning bland bloggar jag läser dagligen, och såg att du skrivit nytt, för första gången på nästan en vecka. Och där och då blev mina genuskunskaper helt oviktiga. Vi låter patriarkatet köra sitt sexistiska race någon dag till. För du är viktigare.

 

Älskade vän. Jag önskar jag kunde bära lite av din smärta. Det du går igenom... Jag kan inte föreställa mig det. Jag vet inte vad jag skulle säga om du ringde. Jag vet aldrig vad jag ska säga i sådana här situationer, men kanske behöver jag inget säga? För vi har varit ganska bra på det genom åren, att bara sitta bredvid och säga det absolut mest livsnödvändiga.

 

Tiden som ligger framför dig kommer inte bli lättare än den du redan gått igenom. Det vågar jag tyvärr lova. Du har en tid framför dig, som kommer vara tuff.

 

Men jag finns här under tiden. Om du behöver ett par dagar av att sitta i en soffa och bara existera, inget annat än bara det, helt utan att någon dömer dig för det, så hittar du hit. Vi behöver inte prata. Eller så behöver vi det, och det är också okej. Om du behöver någon i andra änden av luren, någon som inget säger medan tårarna flödar och orden stannar kvar inom; någon som bara lyssnar till gråten, så kan du mitt nummer. Eller kanske behöver du skriva? Det är du fantastisk på, och du vet att jag gärna läser dina texter. Du vet att jag inget säger.

 

Kom hit. Eller ring. Eller skicka dina ord.

 

Du vet hur du når mig, på vilket sätt du än må finna lämpligt.

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Så mycket som jag visste sen tidigare. Fast bara lösryckta fragment; nu kom en stor del av historien, och dessutom på en och samma gång.

 

Ihopkurad i en varm, vinröd fleecefilt, med trygga S strax bredvid mig, satt jag och hörde Es trygga röst. Ögonen tårades, gång på gång. Mycket på grund av sådant hon sa. Mycket på grund av att jag hör hennes röst alltför sällan. Saknaden är så outsinlig, tomheten som fyller mig ibland, så oändligt bottenlös.

 

Vi fick en stund. Jag berättade kort, och vi bestämde att vi behöver mer tid. Bara vi, en lång stund. Jag berättade om det frö som sakta gror, och hon konstaterade åter det hon sagt så ofta. Du är värd så mycket bättre. Och det vet jag ju. Har vetat så länge, egentligen. Och steg tas, sakta, men de tas. Och E har alltid stått bakom. Ibland bredvid.

 

Älskade E. Ibland sköljer saknaden över mig. Inte så mycket professionellt, som personligt. En del av min trygghet försvann, när vi inte längre fick möjlighet att ses dagligen. Så mycket jag lärt mig av henne, har jag aldrig lärt mig av någon, varken pedagogiskt eller som människa.

 

Hon har så mycket att tillföra världen. Och hon gör det.

 

Min älskade E.