Maria P

Kjolar som svänger

Flätor som slänger

Stampa, stampa, stampa takten

Sol och skratt och Klarälvsvatten

Vänner, fränder 

Skitiga händer

Sång och musik 

Tjo, tjim och skrik

Logar och dans

Sväng utan sans

Luften jag andas

Tankar som landas

Tanken får tid 

Själen får frid 

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.

 

I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.

 

Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.

 

Jag har citerat henne förr. Linnéa. @regnlund. Och jag har fått tillåtelse att göra det igen.

 

Fina, kloka människa.

 

Tack för alla ord. Gör världen en tjänst. Sluta aldrig. Sluta aldrig ge oss av dina ord.

 

 

 

Before I start this song man
I just want to thank everybody for being so patient
And bearing with me over these last couple of years
While I figure this shit out

Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?

So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one

/.../there was no one who even knew that I was going through growin' pains/.../

 

/.../God it feels like I'm goin' psychotic
Thank God that I didn't do it/.../

 

/.../I'm fucking going crazy/.../

 

/.../So I pick myself off the ground and fuckin swam 'fore I drowned
Hit my bottom so hard I bounced twice suffice this time around/.../

 

/.../I feel like I've let 'em down/.../

/.../I feel like me again; let me formally reintroduce myself/.../

 

/.../Cause I know what it's like
I struggle with this shit every single day/.../

 

/.../It was never nothing personal, some shit I was going through/.../

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.

 

Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.

 

Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.

 

Om drygt två veckor är det loppdags igen. Karlstadsloppet står på tur och jag är anmäld i tjugoenkilometersklassen.

 

Idag hade jag planerat att springa en sista halvmara innan loppet. Det gick... sådär.

 

Jag slog samman två av mina favoritrundor, vilket i sig blev ungefär arton kilometer. Knappt sjutton orkade jag, sen blev det promenad sista biten. Dessutom var jag, efter att ha avverkat första milen, tvungen att stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Jag är, mentalt, inte helt van vid det men det fick lov att vara okej.

 

Jag ska ändå genomföra loppet som planerat. Som anmäld i halvmaraklassen, har en ändå möjlighet att välja att gå i mål efter en mil. Kanske gör jag det, kanske inte. Det får vi se.

 

Jag vet att det finns folk därute, som (mot bakgrund av vad de vet om mig, och ja, jag förstår er) är helt iställda på att all träning jag gör, gör jag som antingen självbestraffning, kompensation eller i rent förbränningssyfte. Jag förstår, er, jag lovar. Men. "NU ska jag försöka förklara något som jag länge har tänkt men aldrig har sagt."

 

Även om Han driver mig till mitt yttersta, ända in i kaklet och gärna in i duschen, så kan jag fortfarande njuta av träningen. Jag har aldrig sprungit ett lopp i syfte att förbränna kalorier. Jag upplever, ofta, ofta, en njutning i det faktum att min kropp orkar göra det jag ber den om. Och om den, som idag, protesterar mot träningen, för att jag tillfört för dåligt med näring, för att det är för varmt, för att den är outvilad, och jag faktiskt gör som idag och svarar kroppen med att stanna till och vila ett par sekunder, då blir jag glad. Glad av endorfinerna träningen ger, glad för att jag har självbevarelsedrift nog att lyssna på kroppen. Just detta har många så oändligt svårt att förstå, när jag väl berättat om mina perioder av maniskt tränande. Men även i dessa perioder mår jag bra av att få träna. Ja, många träninspass har ett ångestdämpande syfte. Men inte alla; minst lika många är sprungna ur det faktum att jag vill träna. Döm aldrig mina träningspass med baktanken att jag gör det på Hans order. Bestäm er, snälla ni, inte för att all träning är av kompensatorisk art. Ni kan faktiskt inte veta.

 

Applådera inte mina mil och kilometer. Jag begär inte det. Men. Försök komma ihåg att fråga mig, varför jag tränade just denna gång. Kliv av era höga, jävla hästar, släck det nedlåtande ljuset och fråga hur jag kände mig innan jag gav mig ut. Fråga hur det känns nu, efteråt. Era himlande ögon hjälper mig inte, inte när träningen faktiskt är av en positiv natur.

 

Om två veckor ska jag springa Karlstadsloppet. Applådera när jag går i mål. Åk och se mig löpa. Ta emot mig i målfållan, och fråga hur jag mår. Se mig njuta av min kropp. Se mig skratta av stolthet och glädje över att jag klarade det.

 

Och snälla, döm mig inte.

Underbar kväll, med två av de finaste fina. Jag tror inte ni någonsin förstår, hur mycket jag vill tacka er för att ni finns. Det började som ett allvarsblandat skämt på en parkering en kall vinterdag, och nu blev det verklighet. Om ni bara visste hur länge jag levt på det här; vetskapen om vad som väntade, och hur länge jag kommer leva på det som blev, på skratten och allvaret, på samtalen och på förtroligheten.

 

Jag trampade hem fortare än någonsin, pigg i kroppen och glad i själen. Jag har hunnit besöka toaletten nu. Och jag har kollat youtube.

 

Och för den som missade det, så låg gummisnodden kvar på hallbyrån.

 

Tack.

Jag stal en bild från V...

 

...vi skulle klättra ju?

 

Javisst ja. J och hens sambo hade bokat mig och Finaste för lite klättring i Örebro. Halv elva skulle vi bli upplockade.

 

Jadå. Vi blev upplockade. Och sen kom J på att Vi behövde ju en grej på IKEA. Så dit svängde vi. Med Js sambo i spetsen gick vi snabbt framåt mellan hyllorna och när vi var vid restaurangen så SURPRISE hoppade alla de fina fram bakom en skylt.

 

Möhippa.

 

Vi började med en brunch på IKEA och sen drog vi vidare till Skutberget. Fin miljö, nära till vattnet och fullkomligt opretentiös frisbeegolf med galet många skratt. Sen glass och rosa elefanter och ankor och allt vad det var.

 

Fortsatt avkollping på schemat med bad i pool, vin, öl och grill och småprat och skratt. Jag hade nog, uppenbart, tydliggjort min avsky för rosa fluff och förnedring på stan. Kvällen var, kort sagt, perfekt. Hela dagen var perfekt. Utomhusaktivitet, avsaknad av förnedring, avsaknad av löjlig utstyrsel... Bara bra. Med de finaste, de människor jag helst av allt ville tillbringa en sån dag med.

 

Älskade, fina ni,

 

Tack för en perfekt dag.

 

Ni betyder så mycket...

Jahaja.

 

Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.

 

Den underbara värmen gör mig glad och det är så värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.

 

Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.

 

Dagens sandlådekonversation i korthet:

Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.

Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!

Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!

Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.

Nu ska jag hacka chokladen!

...
Och så ska det vara havregryn på.

Ja.

Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.

Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.

 

Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.

 

Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.

 

Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.

 

Häpp!

Idag såg Du ut som i min dröm. Minns Du? Håret var likadant. Klänningen var sågottsom densamma. Jag vet inte, minns inte, om jag sett den i verkligheten förr?

 

Drömmen kom tillbaka. Och jag reflekterade lite. Jag minns smset jag skulle skicka. Nu går jag. Minns hur Du tog min högra hand. Minns Din svarta kappa, den blå klänningen. Hur det växlade mellan vinter och sommar.

 

Jag såg tillbaka på hur vårt halvår varit. Vinter. Svarta kappor. Sms. Din hand i min högra. Dina ord, som lett mig, sådär som Du gjorde i drömmen. En blå klänning.

 

Och nu vet jag, att det finns en sjö. Gröna gräsmattor. Och det är sommar nu.

 

Att en enda dröm kan bli så stor...

Nej.

 

Nej, nej, NEJ!

 

Det var ju så bra idag, sen började det. Det började slita, slita och dra.

 

Det sliter nu. Det sliter och det drar och jag blev så besviken. Vet ni att en kan bli det? Besviken över att en dag, så många stunder, kan kännas så bra och sen bara kraschar alltihop. Huvudet är fyllt av en massa antingen och eller och det blev plötsligt så många nackdelar som vill vägas mot fördelar.

 

Jag är trött på fönsterkuvert. Trött på kallelser, på läkarbesök, trött på Landstingets fantasilösa, jävla logga och den förbannade skogsstjärnan. Jag njöt av den i somras; i år kommer jag inte tåla se fanskapet där den kryper upp i varenda, förbannad Värmlandsskog.

 

Jag blev plötsligt trött på att vara sådär liten och hjälpsökande och klängig och behövande. Andras krafter sinar, de tar slut. Och så verkar jag otacksam och bortskämd. Igen. Lever på andra utan att ge, utan att tillföra som en jävla fästing biter jag mig fast, helt utan att tillföra någonting till systemet. Jag bara suger, suger ut andras energi och vem hade inte tröttnat?

 

Alla ord, alla handlingar som ska stötta. Ikväll blir allt betydelselöst, fruktlöst och nu står de maktlösa igen, de som blivit så viktiga och så kraftfulla i kampen mot Honom. Ibland känns det som om de kämpar, har kämpat, förgäves och då blir jag så arg på mig själv, som inte kan svara igen på allt de ger mig. De kämpar, de slåss, lika hårt som jag, men de får ingenting tillbaka. Ingenting får de, som visar den tacksamhet jag egentligen känner, men aldrig har ork att visa.

 

Det sliter och det drar ikväll. Jag orkar inte längre räkna de gentjänster jag är skyldig. För jag kan inte tro, att ingen motprestation i slutändan kommer att avkrävas mig.

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.

 

Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.

 

Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.

 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

 

Jag börjar skönja osäkerheten. Jag inser, sakta, att den som verkar så stark, så trygg, så säker på sitt Jag, är lika trevande som jag själv. Och det är inget konstigt. Inte ens lite överraskande. Jag hade bara inte sett det. All denna tid, och jag har inget förstått.

 

Men nu ser jag. Inser att det finns människor som behöver min hand att hålla i. Jag har fått hämta styrka hos andra och nu, plötsligt, är det min tur att vara den som ger.

 

Att jag skulle stötta upp åt ett så oväntat håll? Och samtidigt blir det så självklart, och enklare än vad det kommer verka. Osäkerheten och rädslan kom därifrån jag minst anade den. Men jag är inte rädd. Jag är lugn i det här. Det här är vad jag var menad. Den dagen, står jag där och ler. Några tårar. Men mitt leende kommer komma inifrån, Famnen kommer vara varm. Tårarna kommer vara av stolthet. Lättnad för någon annans skull. Och för min skull, men inte bara min. För andras.

 

Så mycket som är sprunget ur rädsla, och samtidigt finns inget att vara rädd för.

 

Knockad. Golvad av veckan som varit. Tröttheten fullkomligen knockar mig ikväll, och huvudet är fyllt av tankar.

 

Han är inte nöjd med veckan. Jag har legat på latsidan, och Han hånar mig och mina patetiska försök att ta igen förlorad tid. Han är arg, för jag har pratat för mycket och för högt. Det var vår hemlighet, väser Han. Bara vår. Han påminner mig om tiden, då det bara var jag och Han. Det känns så längesen nu, men Han påminner om lugnet. Tryggheten i att hemligheten var vår, ingen annan som la sig i. Inga frågor. Ingen som behövde föra min talan.

 

Inga nya personer som ständigt la sig i.

 

Jag tänker och reflekterar. Gråter över förlorad tid. Gråter över tårarna Du fällde, för att Du fällde dem på grund av mig. Gråter över tiden i Hans våld, gråter över tiden som är nu, då alla vet och förstår, gråter över det faktum att jag röjt vår hemligaste, heligaste, hemlighet, min och Hans. Då visste ingen. Nu vet alla.

 

Det tar så mycket energi att försöka komma tillrätta med mig själv. Det frestar på att slåss mot Honom och ofta, ofta, vill jag bara ge upp och låta Honom vinna. För det blir lugnast så. Tystare.

 

Men då sviker jag så många, så många som sagt sig tro på mig. Och vem ska tro på mig, om jag vänder dem ryggen, igen?

 

Vem ska någonsin lita på mig igen?

Ett par timmar, hade vi sagt.

 

Dörren slogs upp, en varm famn och de lugna, gråblå ögonen väntade mig. S var där och bullarna räckte till oss allihop och känslan av närheten från dessa två, de lugnaste jag vet, uppfyllde mig och gav mig den trygghet jag vetat att jag skulle få möta. Två timmar senare, efter en snabbfika på vårt sätt, var det bara vi två och orden flödade tillsammans med skratt och allvar. Orden behövde ut, energin behövde in. Hon lär mig så mycket, hon har fått mig att växa, plockat fram det som i grunden är Jag, rivit mina fasader och gjort mig till den jag ville vara.

 

Ytterligare två timmar senare, och glasen fylldes med rosé. Luften fylldes av tankar och tankarna kläddes i ord jag aldrig tidigare sagt. En känsla av samförstånd och hennes bekräftelse på att jag valt rätt stig att gå på. Rätt människor tog vid där hon inte längre kunde finnas tillhands.

 

Hon är glad att Du finns. Hon är så tacksam, över att Du blivit så viktig för mig. Kanske ger det henne en tillförsikt, en tro på att det här kommer gå. För hon sa när. När. Det viktigaste ord hon kunde sagt. Du blev viktig för henne, för att Du blivit viktig för mig. Och först nu, långt senare, förstod jag hur stort det är.

 

De som är viktiga för mig, är viktiga för henne. Hon vill mitt väl. Och ni blir viktiga, för att jag är viktig i hennes värld.

 

Så stort.

 

Ett par timmar, hade vi sagt. Sju timmar senare satt jag, lätt psalongs i biosalongen, och reflekterade över dagen medan Noah rullade på duken. Finastes hand i min.

 

Ni är så lika, Du och hon. Jag såg så många likheter, och jag såg våra. Jag började se hur jag kan bära Dig, så som Du har burit mig så länge. Jag började inse vidden av Dina tårar, och varför de kom. Vårt möte fick mig att förstå.

 

Så stort.

 

Det blir inte större.

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).

 

Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!

 

Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.

 

Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.

 

Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.

 

Just nu är stigen enkel och lättsam för oss att gå
Och fågelsången härlig och himlen så blå
Solstråk mellan träden blir långa, ljusa band
Och du går vid min sida och håller min hand

Men vintern här är vresig och kölden kan bli rätt vrång
Och höstarna är blåsiga och sommarn inte särskilt lång
Nätterna blir mörka, det stormar hårt ibland
Så gå här vid min sida och håll i min hand

Ängarna och skogen, tänk, vad vackert allt är
Och tänk på alla dar som kommer vara som den här
Visst kommer vi gå vilse, men vi ska nog hitta fram
Om du går vid min sida och håller min hand

Just nu är skogen vacker och sommarvinden blåser mild
Så bryts en gren i skogen och, vips, hoppar hjärtat till
En skugga mellan träden, det skymmer litegrann
Men du går vid min sida och håller min hand
Gå här vid min sida och håll i min hand

 

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.

 

Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.

 

Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.

 

Gott så.