Totalt slut i bollen
Vi var väl i säng vid fyra tror jag. Jag slocknade som ett ljus direkt. Upp för städning vid vad som kändes som en okristligt tidig timme. Hursomhelst så var vi några där och städade, och bortsett från att vi inte lyckades få släckt alla lampor (om man nu har en huvudcentral för ljuset, kan man då inte få kunna kontrollera alla lampor därifrån?) så gick städningen snabbt och smärtfritt. ag och Finaste tog hand om panten och det räckte till inhandling av diverse frukostvaror som vi hade med oss till Norén... klockan 13. Åt gjorde vi i alla fall, så nu har jag både duschat, druckit vatten och ätit. Nästan människa igen.
Utöver bakfyllan så är jag halvt hysterisk här.
Om jag har printat ut en ritning över en lägenhet, och vet arean på den verkliga lägenheten... Då är det väl bara att mäta, multiplicera och addera tills jag får fram alla kvadratcentimetrar, omvandla kvadratmeter till kvadratcentimeter, dividera den reella ytan med ritningens yta och POFF så har jag skalan? Men nej, det gick inte det inte. För det enda rimliga jag kommer fram till på det sättet, och det stämmer inte det heller, för så kan jag inte omvandla, är att en centimeter på ritningen motsvarar fyrtioåtta centimeter i verkligheten. Problemet är att då blir dörrarna inte bredare än fyrtioåtta centimeter.
Måste fundera på det där. Hjälp emottages tacksamt.
Det var det här jag satt uppe till halv fyra för...
Det ska inte gå. Den röda stenen ska lätt putta bort båda gula. Det ska inte vara svårt alls. Men är det OS-final och guldnerver, så är det.
Så.
Titta och njut.
0-0, 1-0, 0-2, 1-0, 0-2, 1-0, 2-0, 0-0, 1-0, 0-2, 0-1
Det här var den värsta match jag sett. Men den satt! Fasen vad duktiga de är! Och vilken tur att Kanada inte alltid lyckas.
Tack och lov, för lite nerver, säger jag.
Jaja. Popcornen är slut, vinet är slut. TV och bompabracker ska av och vi i säng.
Men GRATTIS!
Ikväll firar vi
-För att vi skrivit på kontraktet
-För att vi lever
-För att vi tycker om varandra
-För att allt bara är härligt!
Era tummar måste vara blå...
Vi fick ju lägenheten ju! Kontraktskrivning imorgon eftermiddag. Jag är sjukt glad just nu! Nu ska här tittas på möbler. Inte en tanke på ommålning, den var ju så fin.
Studentboende, no more!
Det var då självaste...
Lycka till, säger jag...
Arg och sur och grinig
Men jag har en enorm lust att kasta nåt hårt på närmaste människa. Men det går ju inte, för den närmaste människan är den människa som minst av alla i världen just nu förtjänar att få något hårt kastat på sig.
Och det kan inte vara lätt att veta vad man ska säga för att muntra upp någon som inte ens vet själv vad hon vill höra. Veta vad man ska göra för en människa som inte ens själv vet vad som skulle kunna göra humöret något bättre.
Jag är verkligen ingen enkel människa att ha i sin bekantskapskrets.
Mycket komplicerad vissa stunder, om jag får säga det själv. Då förstår jag inte ens mig själv.
Det är så man får veta vilka som är ens vänner.
Det finns nämligen människor som stannar kvar ändå. Fastän man inte tar emot den hjälp som erbjuds. Hjälp av vänner man på grund av det lika gärna kunde förlora. Men de hänger kvar.
Till min oändliga lättnad.
OST!
Men det är ju såååå gott! Skulle jag vara med i Du är vad du äter så skulle Anna Skipper bära fram en gigantisk bricka med ost som representerar mina tappade kilon i den sista och inte det minsta inövade scenen.
Jag bingar ost. Japp. Sitter här med papprena efter NIO osttärningar och en babybel-puck.
Mums!
Det blev ju nästan lite som julafton det här
-Fem Fredmanssånger och Epistlar - Ord och musik af Carl Michael Bellman. Tryckt 1910 och kostade då 75 öre.
-EP med Ainbusk Singers - Lassie, från 1990
-LP med Åsa Jinder - Men inom mig log hjärtat, från 1989
-LP med Madicken, från 1979
Sen har Finaste fått hem några skivor han också. Nu ska här fyndas mer LP med Jinder! Hittade en skiva till =)
Traderoholic
Det är vad det är.
Inom loppet av bara ett par timmar har jag vunnit tre auktioner. Ytterligare två är betalda.
Men det är grejer jag vill ha. Tröstar mig med det. Ett texthäfte med några Fredmans Epistlar (Bellman, för den som inte vet), en gammal skolsångbok, en bok med gamla skillingvisor, en DVD-box med Monty Python's Personal Best samt en vinylskiva. Har sen ytterligare två bud på gång. En EP med "Lassie", som jag hade som barn. Den glömdes dock bort och sen jag var bara några år har jag inte sett den.
När jag tänker på den skivan, tänker jag på skivbutiken som fanns i Skara, där MoP ligger nu. Jag minns att jag flera gånger såg den som EP, i nåt skyltfönster eller om den hängde som skyltex i taket. Kanske. Jag minns det tydligt i alla fall. Hur som helst, den skivan hoppas jag kamma hem runt lunch imorgon.
Utöver den har jag bjudit på ett paket med två LP-skivor. För att få den svenska versionen av My Fair Lady.
Vi har några grejer mer som vi ska bjuda på hade vi tänkt. sen ska vi lugna oss ett par veckor.
Säger vi nu.
Nu: sista minuterna av Animal Cops. Sen sängen.
Bara lyssna...
Läs inte all info.
Bara lyssna.
Vet inte hur mycket de är med från början, men ca 2.50 in i låten kommer dåtidens CMB in och kompletterar Kempes redan fantastiska röst.
Bara lyssna.
Och njut av en fantastisk tenorröst.
Och en manskör när den är som bäst.
Dåså, då kör vi en vända till
Hur som helst, vi var och tittade på den nu ikväll. Vajert! Hyfsat nytapetserat, stora ytor, mycket fräscht. Jag vill ha den! Villvillvill! Fina färger, lätt att ta in. Och som sagt, stora ytor, mycket gott om plats.
Nu måste ni hålla tummarna lite till. I nån vecka kanske. Så vi får den. Vi var först med att ringa på den, och vi var först med att titta. Han hade fått fyra samtal till om lägenheten. Risken är stor att de älskar den lika mycket som jag. Menmen, vi får hoppas.
Nu har jag tänkt
Hon som ringde igår.
Å skriver ofta om folk som ger energi, och folk som tar energi. Det här är något mellanting.
Hon ger energi när det är en kravlös situation. Kravlös för alla andra. Och för henne. När allt är avslappnat och kul. Helt utan tvång.
Men så fort det kommer något som måste göras, så fort hon inte är nöjd. Då suger hon ur mig all energi som jag lyckats dämma upp. Och det går även genom ett telefonsamtal. Hon behöver inte ens vara i närheten.
Men nu när saker och ting har förändrats, hoppas jag att vår relation också gör det. Annars vet jag inte vad jag gör. Hur gör man med folk som man i grunden tycker mycket om, men som man inte vet om man kommer orka upprätthålla en livslång relation till?
Mer jobb
Annars då? Jo, det är väl bra. Seg i huvudet efter sen kväll igår. Hade dock en upplyftande diskussion nu i eftermiddags, så skrivuppgiften till nästa vecka känns inte lika överväldigande.
Nu ska jag pussa på Finaste, innan han hinner smita iväg på övning.
Morgontrött
Men.
För första gången på ett och ett halvt år så vaknade jag inte som ordförande.
Just det känns rätt bra.
Det är inte sant...
Sen kom ett telefonsamtal. Från en av dem som alltid opponerar sig.
Och nu försvann all lust.
Alla hjärtans dag
Jajajajaja... Det är en kommersiell högtid som butikerna åker kana på.
Men ändå. Som nån sa i TV nyss: Alla anledningar att sprida kärlek är bra anledningar. Man kan göra det ändå. Och man kan göra det för att det är Alla hjärtans dag. Om man vill.
Jag och Finaste har i alla fall gett varandra presenter. Av någon anledning så var huvudpresenten hos båda något man kan äta.
Säger nåt om våra prioriteringar.
Min present till Finaste:
Knäckebrödshjärtan, en nalle och ett kort
Finastes present till mig:
Hjärtformad ask med Geisha, presentpåse och ett kort
Men ha en bra Alla hjärtans dag, alla där ute. Och om ni inte vill fira den på något sätt, så ha en bra dag och visa varandra att ni tycker om varandra.
Inte för att det är Alla hjärtans dag, utan för att ni tycker om varandra.
NEEEEEEEEEEEEJ!
Finns det ingen i Sverige med hjärtat i folkmusiken?!?!?!?!?!?
Sådärja
Dagen gick hur som helst rätt fort, och nu har jag hunnit äta lite. Så är jag trevlig innan B och K kommer. Vilket borde vara snart. Ska bli en trevlig helg, det här.
Tjolahopp!
Nytt jobb
Imorgon kommer Finastes föräldrar hit. Ska bli mycket trevligt. Vet inte alls vad det blir för kulinariska läckerheter den här gången, men jag och B ska nog hitta på nåt.
Håll tummarna nu!
Äckligt!
Så känns det i min hals, sen tre dagar tillbaka. Det känns som om det ligger popcornskal längst bak på tungan. Känslan har flyttat sig dit, från sidan av munnen. Av ren reflex försöker jag svälja, men det händer såklart inget eftersom det antagligen inte är nåt som ligger där.
Så jäkla äckligt, verkligen! Inte vill jag ner med några fingrar, för då är jag rädd att jag blir spysjuk istället.
Ska man ringa nån? Eller vad fasen kan det här vara?
Ett liv värt att leva
Bara kom på det nu.
Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan jag var med om min första bilolycka. Vi åkte i diket. Jag, Jens, Katarina, Melvin och Fascati Seat. Vi hade varit på Åby, jag för att se Doccen. Åkte med Katarina och Jens för att det inte fanns plats i någon annan bil. Vi kände inte varandra alls på det sätt som vi gör nu.
Det var den dagen som damerna tog OS-guld i curling. För fyra år sedan kunde jag varenda curlingregel, kunde tillochmed tänka taktiskt, och förstå hur Anette Norberg tänkte när hon gav instruktioner. Finalen var den enda matchen av svenska damernas os-matcher i curling som jag missade.
Det var den dagen som David för första gången körde Doccen i ett travlopp. De slutade trea och skötte sig perfekt tillsammans.
Det var den dagen som Jens styrde Fascati Seat mot hästens första och sista seger någonsin.
Det var den dagen som det snöade och var halt och jävligt hela dagen. Stora snöflingor, som blev modd på backen.
I det vädret körde Jens hem. I det vädret fick vi sladd på släp och bil. I det vädret hamnade vi på sidan i ett dike med släpet ovanpå oss. I släpet hamnade Fascati på sniskan och blev liggandes. Jens slog sönder en ruta för att få ut Melvin. Melvin, som bara var valp då. Inte ens ett år. Jag, Katarina och Jens störtdök med huvudena före ner i snön, på Katarinas sida av bilen. Båda dörrarna på förarsidan var blockerade av släpet. Båda dörrarna på passagerarsidan var blockerade av marken och diket.
Sen stod vi i snöovädret på E20 i över en timme. Jag, med Melvin i koppel, Jens termobyxor, telefonen i handen. Jag minns att jag var fly förbannad. På poliser som vägrade förstå var vi stod, fastän jag sa "Mellan Jung och Skara på E20, påväg mot Skara". Säkert fem-tio gånger.
Vi var ju nästan hemma. Vi hade inte ens en halvtimme kvar till Skara. Jag minns att det for förbi två bilar jag kände igen på vägen hem. I en av dem satt min bror, fullt medveten om att jag hade åkt med Katarina och Jens hem, och fullt medveten om hur deras bil och släp såg ut.
Katarina ringde honom direkt. Jag hade fullt upp med poliserna.
Är helt otroligt vad mycket detaljer man minns. Brandmän som tyckte jag skulle sätta mig i deras bil. Jag som vägrade, jag ville veta att hästen mådde bra.
Det gjorde han. Han låg på sniskan i släpet och åt hö, och funderade över hur Jens hade parkerat egentligen. Han fick lugnande och när släpet väl var ställt tillrätta så klev han ut. Gick på veterinärtransporten och fick åka hem. Det fick vi allihop. Med huvudena fyllda av tankar. Antin och Niclas kom och hjälpte till. Det mindes jag nu.
Jag sov nästan inget den natten. Jag var redan vaken när pappa gick upp kvart över fem. Då hade jag sovit till och från i ett par timmar. Drömt om hundar och hästar och snö.
Efter såna händelser bestämmer man sig för att aldrig mer ta något för givet. Det gör åtminstone jag. Och så gör jag det igen. Tar det för givet. Allt jag har runt mig. Tills jag påminns om att jag kunde varit död. Jag har aldrig varit så tacksam för mina vänner som första gången jag träffade dem efter olyckan. Jag försöker påminna mig själv, ofta, om de olyckor jag varit inblandad i. Inte för att gräva ner mig, utan för att jag aldrig ska glömma vad jag har. För jag har så mycket. Vänner, förmågan att älska, förmågan att vara en person som folk anser vara värd att älska. Familj, lusten att leva. Nya människor som blivit min familj och som med liv och lust släpper in mig och gör mig till en del av deras liv. En underbar pojkvän.
Ett liv värt att leva.
Det ska inga bilolyckor få ändra på.
God morgon!
Dags att ta tag i det senare.
Mjöööööl!
Men så blir det. När man bakar för att sex underbara vänner kommer hit
Vi ska revidera. Och diskutera. Och göra upp. Och planera.
Och tacka varandra för ett bra jobb.
Om en dryg vecka är vi inte styrelsemedlemmar längre. Inte sex av oss i alla fall. Den sjunde ska bli världens bästa ordförande. Det ska jag se till.
Bara därför.
För att fira att en elitstyrelse avgår och ersätts med en ny.
Så bakar jag vaniljbullar.
Nähäpp
Så inget jobb idag. Lite trist, men sånt är livet. Får hoppas på måndagen istället.
Ursäkta, jag ska av här
Så säger man aldrig, har jag märkt.
Eller nästan aldrig.
Istället sitter man och rycker i sin väska, visar att man samlar ihop sig och sina saker. För att gå av bussen. Har man riktig, riktig tur, så får man trycka på stoppknappen, så fattar den helt okända människan som sitter mellan en själv och gången att nu ska man minsann inte åka längre.
Vad är det vi är så rädda för? Ett leende och fyra små ord är lätt. Och man slipper missförstånd. Tänk om man inte kommer av bussen, just för att man inte vägar be någon flytta lite på sig.
Det vore ju klantigt.
Just därför bröt jag trenden igår. Och sa med ett leende till den vänlige farbrorn bredvid mig att "Nu ska jag gå av". Så enkelt. Och trevligt.
Och jag kom av bussen hemma, och inte någon annanstans.
Total utmattning?
När man har sett fram emot två avsnitt av Animal Cops och en skål popcorn, och det slutar med att man somnar i soffan medan teamet gör första avsnittets första raid mot en man som har en massa utmärglade pitbulls i trädgården? Är man utmattad då?
Isåfall var jag det igår. Mellan fem i tio, då programet började, och runt kvar över kämpade jag för att få se hur dessa fantastiska människor räddade och tog hand om övergivna och misskötta djur. Kvart över sov jag. När första avsnittet var slut och vi skulle förflyttas från Houston till Phoenix, gav jag upp, borstade tänderna och gick och la mig. Finaste gjorde detsamma, av någon anledning. Han som aldrig är trött vid den tiden. Själv slocknade jag som ett ljus strax efter elva och sov utan att vakna fram till några minuter innan klockan skulle ringa. Nio timmar, det var lägesen. I sträck, alltså.
Orsaken var troligen att jag kom i säng ganska sent på måndagen. Då var jag ju inte trött, så Animal Cops orkade med. Sen somnade jag aldrig ordentligt, utan låg och vred mig och drömde stressande drömmar om att jag försov mig och att vikariatet gick åt skogen. Sen upp sex. Då är det inte så underligt att man somnar gott sen.
Har varit fortsatt trött idag, men det har blivit bättre under förmiddagen. Det stämrep som jag lovat ha hos mig och som jag i morse absolut inte trodde jag skulle få någon glädje av, ser jag faktiskt fram emot nu.
Det blir bättre.
Tjolahopp!
Man kan inte få allt
Första vickdagen idag. hela förmiddagen flöt på bra och vi sjöng massor. De yngre eleverna i ettan och förskoleklass var jätteroliga. De rörde sig och dansade med och jag klarade av att manövrera gitarren. Elevens val på eftermiddagen var rätt rörigt, men de lugnade sig till slut och det gick bra. Finns ju alltid de som håller igång de andra, men man kan inte få allt.
Känns bra att ha kommit igång. Första steget är taget och nu är det bara att jobba på!
Nu tar det fart!
Nu jäklar! Nu är det dags för mig att komma ut lite i verkligheten! Blev nyss inbokad som musiklärare hela dagen imorgon. Ska bli jättekul! Gitarren få följa med som en livlina, likaså Barnens Svenska Sångbok.
En bokning inne, nu är det bara att vänta in nästa...
Stackars magen...
Bakis
Pizza
Godis
Sötdricka
Kan det bli värre?