Maria P

Sitter vid mitt nyinköpta, begagnade skrivbord för enbart sjuttiofem riksdaler och tittar ut genom fönstret. Helt fantastiskt, egentligen, att sängen inte gick in som vi trott först. Hur hade jag annars kommit på att jag måste sitta framför fönstret? Tål att tänkas på.

Hursomhelst. Jag såg något som fick mig att tänka på hur viktigt det är att ta vara på varandra, så länge man har varandra. Det jag såg var en liten pojke, på sin höjd fem år, som sprang emot gungorna här nere. Inte lika smidigt kom en äldre kvinna, kanske mormor eller farmor, gående med stela ben. Hon stannade till vid kanten av gungområdet, där slipers skiljer sanden från gräset. Hon såg ut att ta ett djupt andetag, och med en viss möda klev hon över slipersen och staplade fram i sanden. Och satte sig på gungan bredvid. Hon satt och höll sig i ena kedjan, vänd mot pojken och medan han svingade fram och tillbaka, och hon mest satt där, så förde de helt uppenbart ett samtal. Jag kan omöjligt ha en aning om vad. Men bara det, att äldre och yngde generationer tar vara på varandra, gör mig varm inombords.

Är vi bra på det där? Att ta vara på? Eller tror vi att vi har all tid i världen, tid som sedan bara rinner bort, som sanden i en sil?