Maria P

Idag smällde jag in en massa mål på innebandyn. Eller... de flesta gled in. Sex godkända mål blev det, plus ett som vissa gnällde över, sen ett självmål, men det var över halva planen, så det räknades bort.

Trött är jag, i alla fall. Så träningen tjänade sitt syfte.

Skulle ju haft ledig dag imorgon, men jag blev inringd i vikariepoolen och ska åka till en förskola i Skåre. Hela åtta timmar får jag. Money, money...

Nu ska jag se om jag kan få till nån mat här. Magen skriiiiker!

En sak har jag insett i helgen.

Den dag jag eventuellt skaffar barn kommer jag bli en såndär jobbig, utåt sett perfekt men åh, så megamultifejkad prettomorsa. Ni vet, en sån som bakar och städar och låtsas leva ett riktigt American Dream-liv =)

Såhär är det: I helgen har vi handlat halvt ihjäl oss för att få till en fin julgran (om än i plast), ett trevligt julbak och annat som hör julen till. Gårdagen gick ut på att pynta och att baka. Och ja, bortsett från pepparkakshuset, så blev det från grunden hembakt.
Och jag trivdes. Jag kan utan problem säga att eftersom jag inte har några barn att skylla på, så gör jag det här enbart för min egen skull. Jag vill ha ett pepparkakshus, och eftersom jag omöjligen kommer få mamma att göra ett, så får jag fixa ett eget. Sen att jag är livrädd för att bränna mig på smält socker, så att hela härligheten är ihopsatt med Karlssons klister, det kan vi tala tyst om.

Och vet ni vad. Mitt i all härlighet kände jag mig så himla pretentiös. Så... låtsasvuxen.

Men än så länge så låtsas jag inte. Jag tyckte om att göra egen pepparkaksdeg. Jag gillade att se Finaste baka lussekatter. Och han är bra på att baka. Just nu trivs jag med "från grunden-tänket". Jag hoppas bara att jag inte ska tvinga mig att fortsätta med det, bara för att jag "en gång tyckte det var så kul".

Menmen.

Pretto var det.

Såhär blev det i alla fall:

Första advent inleddes med risgrynsgröt och tändning av adventsljusstaken:





Sen började jag göra pepparkakor av min egen, fina deg:



156 stycken blev det. Det här är första plåten:



Och så pyntet.

Granen:



Nej. Den är inte sned. Det är ni som är i puberteten.

Pepparkakshuset:



Tomtefar och Tomtemor, målade av Finastes mormor. Även ljuslyktan nedan har hon målat.





Första ljusstaken, den hjärtformade med två ljus, har jag fått av Finastes mamma. Övriga ljusdekorationer har vi köpt själva. Lägg även märke till vår lite småfula balkongsgirlang =P









Sista bilden blir på vår supersöta julstrumpa. Eftersom vi firar jul på varsitt ställe, tänkte vi att vi skulle köpa nån liten billig ledtråd till varandras julklappar och lägga i strumpan, och sen får man inte öppna den riktiga julklappen förrän på julafton =)



Det var det som vi ägnade vår första advent till.

Over and out!

Det finns säkert fler saker som folk stör sig på. Men jag försökar njuta lite, trots alla störningsmoment. Därför listar jag de sex värsta, och försöker lova mig själv att bortse från resten i år. Så kanske det blir en mysig julhandel. Ändå.

Och nej, jag tror inte att dessa är listade i någon inbördes ordning.

1. Stopp i systemet. Det är helt okej om man vill stanna till och titta på det man eventuellt vill ha. Jag uppmuntrar gärna till att ta det lugnt i affärerna mitt i all annan stress. Men snälla, släng en blick över axeln nästa gång! Det händer ju att det går någon bakom i trängseln...

2. Trångt! Tjocka jackor, mycket folk, massa prylar, trångt mellan hyllorna...

3. Parfymer. Allergiker som jag kan knappast tvinga folk att ha helt parfymfritt, med tanke på att jag tillochmed känner av sånt som finns i tvättmedel med mera... Men att folk ska hälla på sig en halv flaska gillar jag inte. Spar lite på den istället. Den var säkert jättedyr.

4. Skränig musik. Vissa butiker lyckas skapa julstämning med sin musik. Andra misslyckas. Kapitalt.

5. Stressen. Det kan folk inte rå för, i och för sig. Butikerna uppmuntrar till det. Men försök ta det lite piano. Det behöver inte bli helt perfekt. Och det är mycket mysigare att gå runt i affären om hjärtat slår i under 180 slag per minut. Jag lovar.

6. Springet in genom snurrportarna. Nog för att man kan vara stressad. Men att springa in i snurrdörren gör att dörren tror att någon håller på att klämmas. Och så stannar den. Jag vågar nästan lova, att om ni väntar tills den snurrat ett halvvarv till nästa öppning, så kommer ni fortfarande in i affären.

...som jag inte hört på länge. Jag själv medverkar. Fast det är med kör, så det hörs inte. Spelades in våren 2007. Med L som dirigent och textöversättare. Det slår mig ofta hur duktig han är. Har nog inte insett vilket privilegium det är att få jobba musikaliskt med honom.

Nåväl.

Här är min favorittext:

Ska strax iväg på lite fest med kören. Sällskapet CMB tjugåfemårsjubilerar och har inlett det med två konserter idag. Var och såg första förut. Otroligt bra. Men vad annat kan det bli, med Kempe som återvändande exilbroder och gästartist, en av världens främsta manskörsdirigenter Robert Sund, Leif och Erik, Pasi, pianist... och så runt sextio nuvarande och gamla medlemmar som bara... sjöng. Jättevackert.

Ska kila till bussen.

Hörs!

Nu har jag hämtat ut dem!

Plötsligt bara föll det över mig.

Hur mycket jag älskar mina vänner.

Jag tror jag säger det för sällan. Men det finns en stor hög därute som jag aldrig skulle klara mig utan. Och även om vi bara träffas två gånger per år, även om många av dem utvecklats åt andra håll än jag (herregud, vissa har ju "redan" barn!), så vet jag var de finns. Och rätt vad det är, bara helt apropå, så ger de sig tillkänna.

Jag vet att jag är dålig på det, på vissa håll.

Men jag hoppas och tror att även om vi har en sporadisk (men ack så hjärtlig) kontakt, så ska vi alltid finnas till för varandra.

Utan de människor jag kallar mina vänner, vad vore jag då? Vem?

Jag vill inte veta. Det är bra såhär.

Så.

Även om vi hörs sällan. Ses än mer sällan. Snälla ni, glöm inte att jag älskar er och att ni betyder massor för mig. Utan er vore jag inte... jag.

Eder tillgivne,
Maria/Mia/Maria P/Persson

Tyvärr finns inte denna fantastiska låt varken på YouTube eller på MySpace. Men här får ni texten.

Skriven och framförd av fantastiska Björn Skifs.

Idag tillägnad Finaste.

---

Vaknar upp en helt vanlig dag
Du sover naken bredvid
Jag ligger nära och vill stanna kvar
Men varför finns så lite tid?
Stilla, för att inte väcka dig
Lämnar jag det som är vi
Undrar i dörren om du nånsin förstått
Hur vacker och älskad du är?

Jag kan se dig
Som ingen annan gjort förut
Jag vill ge dig
Ord ingen annan tänkt ut
Så jag kan förklara
Med mer än tre ord

Så många timmar och så långt ifrån
Och inte mycket blev gjort
En ständig känsla av förlorad tid
En önskan om att allt ska gå fort
Stannar på gatan när jag kommer hem
Ser dig i fönstret och ler
Undrar inom mig om du nånsin förstått
Hur vacker och älskad du är?

Jag kan se dig
Som ingen annan gjort förut
Jag vill ge dig
Ord ingen annan tänkt ut
Så jag kan förklara

Jag kan se dig
Som ingen annan gjort förut
Jag vill ge dig
Ord ingen annan tänkt ut
Hur kan jag förklara?
Finns det mer än tre ord?

Mer än tre ord...?

Jag har nyss blivit jättemodern.

Världens bästa svärmor stickade i helgen en mössa åt mig. En Åremössa, och de är tydligen inne nu. Så nu har jag fått testa det. Att vara inne.

Det ni.

Såhär snygg är den:








För första gången har jag en mössa som jag känner att jag inte ser helt kokobello ut i. Även om jag alltid ser lite knepig ut på kort.

Färgen valde Finaste och jag. Fast då visste jag inte att det var jag som skulle bli stolt ägare till detta gröna underverk. Tur att jag inte valde rosa, utan tog en färg jag gillar.

Så tack, kära svärmor!

Igår fick jag samtal från "Dolt nummer". Hade missat det först, men sen ringde de igen. De ville ha in mig på anställningsintervju för jobb på en förskola nästa termin.

Efter lite jox och trix tog jag semester under dagen idag (min första betalda semesterdag någonsin) och gick på intervjun. Det kändes helt okej. De var trevliga och ställde inga komplicerade frågor. Jobbet verkar bra det med, och framförallt så kommer jag kunna cykla dit om vädret tillåter. Det är en bit, men inte värre än att det kommer fungera.

Så gör nu som vanligt och håll en tumme eller två för mig. Nästa vecka får jag veta.

Har precis sett första avsnittet av Ung och Bortskämd. Jag häpnar över vilka skillnader det kan finnas.

Jag har alltid haft skor på mina fötter. Varma jackor. Kläder efter väder. Mat på bordet. Jag var lätt lat när jag bodde hos mina föräldrar och gjorde inte mer än det mest nödvändiga.

Men mina föräldrar har aldrig gett sken av att de har tänkt fortsätta serva mig i alla år. De har tagit för givet att om de av något skäl inte hinner diska eller dammsuga, så kunde någon av oss tre göra det. Det gjorde vi, efter gnäll. Men det gjordes.

Vad oändligt tacksam jag är! Jag är tacksam över att jag haft lite krav på mig, att jag hade hållit i en diskborste innan jag flyttade ut. Sedan jag flyttade till Karlstad har min lägenhet enbart sett ut som ett bombnedslag vid ett fåtal tillfällen. Nio av tio gånger berodde det på att jag städade och sorterade saker, som var påväg till något mer vettigt ställe. Jag har konsekvent vägrat att ställa något som varit fullt med matrester, i diskhon. Jag har kanske inte diskat direkt, men jag är en nitisk sköljare. Fråga Finaste.

Tack vare enkla krav har jag klarat att sköta mitt eget hem.

Materiellt har jag väl varit halvbortskämd. Det jag har behövt, det har mina föräldrar alltid sett till att jag har. Det har varit behovet, inte min vilja, som styrt. Oftast. Jag har fått saker jag verkligen velat ha också, men det har varit vid speciella tillfällen, och det är saker som jag sedan har vårdat ömt. För att jag fått dem och därmed satt stort värde på dem. Det har varit saker som inte har varit en av många.

Ekonomiskt har jag skött mig själv länge. Fast jag överdriver lite nu. Jag fick barn-/studiebidrag från och med det att jag gick i sjuan. Det var pengar som skulle gå till nöjen. Mat och nödvändigheter, som att ersätta en urvuxen jacka, har jag fått, men ville jag gå på bio eller shoppa för shoppandets skull, så var det min egen plånbok som gällde. Från det att jag var femton har jag sett till att ha något litet jobb, så jag hade alltid lite, lite mer än vad barnbidraget gav.

En period här uppe var det kritiskt. För ett par år sedan gick det aldrig ihop. Då sköt mina föräldrar till med någon femhundring ibland. I somras återgick jag för en period till att vara ekonomiskt beroende av dem. Men det var ett lån, ska tilläggas. Jag är för närvarande skyldig dem flera tusen, men hellre vara skyldig mina föräldrar än en bank.

Vad vill jag säga?

Antagligen att jag på vissa sätt inte är bättre än någon annan. Att jag också fått något jag pekat på och sagt "den". Men också att jag pekat på något, sagt "den" och fått höra "Jahapp, då får du väl spara då".

Och.

När jag flyttade hemifrån, var jag inte en tjugoåring som aldrig städat mitt rum, aldrig diskat, aldrig dammsugit. Jag var inte en tjugoåring vars mamma kom hem till min lägenhet och städade åt mig.

Det är jag så oändligt tacksam för.

Så tack, mamma och pappa, för att ni födde mig in i en medelklassvärld som lärt mig att mina föräldrar älskar mig och vill ge mig allt, och att det i "allt" ingår en vettig syn på världen och på pengar. Tack, för att jag är lagom bortskämd, att jag fått det jag behövt materiellt och ekonomiskt.

Tack för att ni älskar mig och har gett mig mer kärlek och verktyg för överlevnad än jag någonsin gjort mig förtjänt av.

Tack för att ni finns.

Jag älskar er.

...och traskade ner till bussen och klev senare av densamma vid gymet. Körde ett 3x12-pass med inte alltför tunga vikter, ett lugnt pass på crosstrainern och sist men inte minst så simmade jag en kilometer. Har inte ansträngt mig till det yttersta, men det känns ändå att jag tränat. Känns bra i kropp och själ nu.

Nu ska jag vänta in Finaste som borde vara här vilken sekund som helst, sen ska här lagas en ENORM portion med mat =)

Bil till jobbet, som alla tisdagar. Var på ett oförskämt bra humör hela dagen. Skönt det, man vet ju så väl att barnen märker av om det är tvärtom.

När snön försiktigt började falla i Fiskevik så tyckte mina kollegor att jag kunde åka tidigare. Det tyckte jag också. det är något lite småläbbigt att köra i säsongens första snö, även om det bara är små korn som inte riktigt bildar ett täcke. Den behöver inte lägga sig mer, heller. Jag har aldrig gillat snö något vidare och trivs bäst när det är sommarvärme.

Men ååååå, så kan man ju inte tycka. Det är ju sååååå fantastiskt att vi har fyra så olika årstider.

Fuck off.

Jag tycker det räcker med tre årstider. Alla goda ting är tre. Vintern kommer som en fjärde, konspiratorisk årstid med elak snö. Bortbortbort!

Innebandy ikväll. Gick hyggligt, i perioder åtminstone. Jag kommer aldrig bli duktig på den sporten, men det är skoj i alla fall.

Nu skulle väl min dag kunna ses som slut, men Finaste är inte hemma än. Han är inte hemma på tre timmar, och jag kommer inte kunna känna att dagen är helt avslutad innan han är det. Har ju inte sett honom sen halv sex i morse.

Så kom hem nu...

Men det blev ganska bra ändå.

Det har börjat bli rätt kallt här och bilen tar sjukt med tid på sig att bli varm. Såklart spyr den ut avgaser i morgonkylan så jag vill undvika att bli skjutsad till tåget. I morse skulle jag således gå upp vid fem. Det gjorde jag också, och dessutom hann jag med att krypa ner en stund igen efter att allt var iordningplockat. Halv sex klev jag upp på riktigt, klädde mig, pussade Finaste och gav mig ut till bussen. Bussen var lite sen, men det gjorde mig inget eftersom jag hursomhelst kom med en tidigare buss än jag behövde.

Nere på stationen satte jag mig och läste Metro och hade så gott som kommit igenom när jag fick för mig att kolla avgångstavlan. Vart grymt förvånad när tåget, som brukar vara om inte punktligt så på sin höjd tre minuter försenat. Tjugotvå minuter sent var det. Då.

Räknade lite i huvudet. Nej. De tågen kör inte in någon tid. Och om det är som det brukar så blir det bara ännu mer sent. Med andra ord så skulle jag missa bussen från Arvika ut till jobbet. Fick helt enkelt ta mitt pick och pack och traska till lokalbussen, åka hem till Finaste, äta en liten frukost (tillsammans med Finaste, på en måndag, för första gången sen jag började där ute) och sen ta bilen. skämdes som en hund när jag stod och försökte få bilen varm. Det tog nästan en kvart innan imman var borta. Vågade inte varmköra bilen medan jag skrapade rutorna heller, eftersom jag inte kunde lägga i handbromsen som ju då riskerar att gå av i kylan. Men iväg kom jag och jag hann in till jobbet med tio minuter tillgodo. Utan att stressköra.


Jag har börjat lyssna på en talbok, för typ första gången i mitt liv. Fick den av mamma när ajg fyllde år ifjol, och eftersom jag snart fyller igen så känns det bra om jag har lyssnat klart på den då. "Gåtornas palats" av Dan Brown. Johan Rabaeus läser. Jag var först rädd att bli sömnig av att lyssna. Folk brukar ju nöjt berätta att de somnar så gott till dem. De brukar väl i och för sig inte köra bil då. Men jag gav det en chans och det fungerar utmärkt. Rabaeus läser bra och tack vare hans fantasifulla sätt att ge alla karaktärer ett eget tonläge, skulle man hänga med i dialogen även om man inte fick talat om för sig vem som talar. Trött blir jag inte heller. Och det absolut bästa är att skivorna räcker så gott som precis en enkel resa till eller från jobbet. Bara byter skiva när jag stannat bilen så är den klar för nästa gång jag sätter mig.

Perfekt.

Svammel, svammel ;)

Längesen sist nu, men nu är vi här. Åkte vid halv fem igår och var således framme strax före sju. Jag var faktiskt ledig hela dagen igår. Har ändå suttit i olika möten i sammanlagt åtta timmar, så jag plockade ut det på en dag, eftersom det bara skulle vara fem barn till sist där igår.

Har varit och sett pappas häst idag. Söt liten en. Sen åkte jag vidare till J och K och skulle hälsa på, men hade förträngt att de skulle iväg på V75 idag. Fast de verkade ha fått stressa iväg, för stallet var typ bara halvgjort. Jag skottade de sista boxarna innan jag åkte tillbaka igen. Och gosade med vovvarna såklart =)

Nu har vi dessutom hunnit jogga två kilometer. Finaste är typ klar i duschen nu, så nu ska jag kasta mig in där innan vi åker och plågar Missan lite.

Höstlov på jobbet, och det visar sig även på förskolan. Imorgon kommer bottenrekordet. Då ska det vara åtta barn. På hela dagen. Lägg därtill eventuella sjukdomar, eller oplanerad ledighet. (I skrivande stund kom min kollega och berättade att det blir sex barn imorgon, två lediga alltså) Ja, jag sitter på jobbet. Har inte börjat än, inte förrän nio.

Konstaterade idag att bortsett från väntetiderna så har jag inget emot att pendla. Och väntetiderna stör mig bara när jag ska hem, för då vil jag ju just... hem. Men jag har hittat en liten mysfaktor i att jag knappt behöver visa busskortet längre, att jag vet vilka som kommer sitta på bussen och att samma man, som har en vit fläck på sin sportjacka och därmed vid första anblicken ser ut som en präst, är ute och stavgår i ett högt tempo varje morgon. Idag var han senare än vanligt, bussen hade redan kommit när han kom ångandes över busstationen. Har inget emot att sitta på jobbet och vänta heller. Kan läsa en bok, om jag vill, eller mysa i soffan med en go filt och stooora kuddar. Det jag dock är rädd för, men änsålänge sluppit, är att bli väntandes här till kvart över sju, bara för att jag har missat kvart över fem-bussen om något barn skulle bli hämtat tio minuter försent. Men som sagt. Jag har sluppit det. De få gånger jag tagit sista bussen har jag suttit här på möte eller annat.

Annars är allt lugnt. Mitt knä har snart ihjäl mig, förvisso, men det är faktiskt värre om jag sitter ner än om jag går. Tyvärr är det värst om jag springer. Jaja, det blir säkert bättre. Men jag önskar det vile bli bättre typ... nu.

Igår var vi runt i lite djuraffärer. Jag köpte godis till Missan som jag får träffa i helgen, och så köpte vi en första bok om akvarier. En enkel variant, men något att titta i. Ja. Vi ska skaffa akvarium, om allt går som vi tänker oss. Någon gång i början på nästa år. Men vi måste såklart läsa på och så. Jag vill ha ett akvarium med några kyssguramisar, någon form av "utfyllnadsfisk", typ guppysar och så en algätare (ja, guramisar äter alger, men jag vill ha en såndär som suger omkring på bottnen och på glaset).

Tjugotre minuter tills jag börjar. Ska krypa upp i soffan lite. Stänger idag så det är bäst att vila medan man kan. Sen hem och packa, Axvall imorgon.

Helgen blev urbra. Vi förfestade här i några timmar innan vi drog vidare. För första gången på jagvetintehurlänge stod jag på ett dansgolv där man inte dansade vare sig schottis eller polska. Nej. Det var inte roligare än vad det varit tidigare. Men med en drink i handen typ hela tiden så gick det.

Och det visade sig såklart dagen därpå. I söndags när jag vaknade var kroppen i uppror, men eftersom allting har en ände, och jag visade mig ha två, så gick det fort över. Kroppen gjorde sig av med överflödet, så att säga. Blev en resa till bland annat IKEA sen, och där inhandlade vi ett överkast, en lampa och ett par kuddar, bland annat.

Livet är bra i övrigt. Bortsett från ett knä som gör djävulskt ont då och då. Kan man få en nerv i kläm efter att man fått en innebandyboll på knät? Hur hårt skjuter folk, egentligen?

Igår firade vi ett och ett halvt år här också. Det skålade vi på i alkoholfri äppelglögg från IKEA =)