Maria P

Om en stund kommer innebandybrudarna hit och partajar. Får se om det blir utgånge sen eller inte. Jag är iallafall utklädd till tänderna. Eller till öronen, i alla fall. Finaste tig lite bilder när jag var klar, ni ska få se.

Men nu är det ett par sista grejer som ska göras, sen ska det bli en skojjig kväll här =)

En som förlorad en vän i trafiken säger:
Tänkte du på de andra i trafiken nångång? Vinterdäck?

Ja.

Jag behöver inte beskriva varje tanke i mina blogginlägg. Jag har också varit med om bilolyckor.

1. Jag gjorde en felbedömning. Det vet jag. Jag trodde graderna skulle fortsätta stiga. De sjönk. Hade jag vetat att det på en och en halv timme skulle bli minusgrader så hade jag tagit tåget. När jag sen klev upp och konstaterade faktum så var det försent.

2. Vinterdäcken var i fel ände av landet, på grund av felplanering.

3. Jag uppskattar inte helt att du anonymt ger mig en halvspydig kommentar. Dra helst inte paralleller mellan mig och den som orsakade din väns död. Jag är ledsen för din skull, men det berättigar inte dig att göra mig till allmän syndabock. Jag var dessutom knappast ensam på vägen utan vinterdäck denna morgon.


FYI så är vinterdäcken på nu. Och om du undrar så är det inte alltid de hjälper, även om man kör sakta. Så sakta som 50km/h.

Det händer ändå. Med vinterdäck.

Men tack för att du läser min blogg. Jag ville bara vara på det klara med var vi står.

Innebandy ikväll. Vi blev bara sex personer, men löste det ändå. Vi delade av hallen på hälften och körde på snedden på den halva vi använde. Sen delade vi upp oss tre i varje lag, körde på tills ett lag gjort fem mål, och delade nytt. Och så höll vi på. Mycket kul! Och jag gjorde två och ett halvt mål (vilket är mycket för att vara jag, men sjukt lite på alla skott och målchanser jag hade). Två mål var direkt mina, det ena kanske var inne, det hann jag inte se, men hursomhelst så säkrade M målet genom att stoppa dit klubban i tid.

Helgen har varit jättetrevlig även i övrigt. Kaotiskt genrep i fredags, där allt som kunde gå fel rent tekniskt också gjorde det. Konserten däremot gick urbra. Trevlig sittning efteråt med. Och så har K varit här.

Enda abret i veckan var fredagen. Tvekade mycket på vilket färdsätt jag skulle ta till jobbet; skulle jag ta tåget och garanterat bli jättesen till genrepet efteråt, med risk att missa det helt, eller skulle jag ta bilen och riskera att halka fram? Gick upp vid fem för att eventuellt hinna ta tåget. Termometern visade på en plusgrad. Lite i mellanläge, alltså. Jag tog på mig jackan och gick ut och kände på backen. Jag halkade inte runt, och blev blöt om handen när jag kände mig fram. Beslutade alltså att sova en och en halv timme till och ta bilen.

Halv sju var det en minusgrad istället. Det hade blivit total isbana. Ringde jobber och sa att jag skulle få köra sakta, och eventuellt kunde bli sen, även om jag åkte i extra god tid. Rullade sakta iväg och kom upp i åttio på motorvägen. På hundravägen sen hamnade jag bakom en person som låg fint i sjuttio. Låg kvar eftersom jag tyckte det var klokt. Det verkade de flesta tycka, eftersom få körde om.

Mellan Kil och Högboda vr det katastrofväg. Grät nästan av rädsla när jag åkte fram. Men efter Högboda vände det och sista biten var det nästan bra väglag. Det tog mig en och en halv timme, en halvtimme mer än vanligt, men jag kom fram hel och hållen. Kan lugnt säga att inte ens den gången jag krockade, i den ögonblick jag insåg att det skulle smälla, var jag rädd. Nu var jag livrädd för första gången bakom ratten. Men det gick som sagt bra, och på hemvägen var det bara någon liten bit som inte såg helt okej ut.

Nu väntar duschen, sen lite mat innan det är läggdags.

Pratade med mamma förut. Är inte lite grinig efter att hon berättade att de inte kommer på konserten på lördag. De har vetat det länge. De vet så väl att jag äntligen får framföra ett eget arr.

Men icke.


Det ska dock inte få förstöra min kväll. Finastes bror med flickvän är här. Vi ska, allihop, se Betnér ikväll. Det fina i kråksången är att vi sitter ihop, alla fyra. Bokade vi samtidigt? Nej. Visste vi, när vi bokade, att de skulle gå? Nej.

Finfint ju.

Ska gå och vara lite social igen. Är ju inte överdrivet ofta vi träffar dem.

Står på dagisgården med mobilen i handen. Måste skriva ner detta ögonblick medan det sitter som bäst i hjärtat.

Jag var som bäst påväg ut när jag passerade ett barn. Och han, sötnosen, tittar upp på mig och säger "Jag gillar dig, fröken".

Aaaw... Sånt värmer i ett trött fredagshjärta :)

Kliver på bussen i Arvika. Det är svinkallt och skönt att komma in i bussen, även om det är Den Otrevlige Busschauffören som kör. Han är kanske inte alls så otrevlig, men han är inte på långa vägar lika hjärtlig som de tre andra som brukar köra. Jag sitter oftast på andra sätet framifrån, på högersidan i färdriktningen. Framför mig brukar Han Den Andre sitta. Han hälsar nästan alltid, men jag har inte en aningom vad han heter. Han pratar med de flesta busschaufförerna. Om allt. Men aldrig med Den Otrevlige Busschauffören.

Vid Vaggeälven tio minuter senare rätar jag på mig, drar upp dragkedjan till först tröjan, och sen till jackan. Precis då kommer reklamskyltarna vid fotbollsplanen. Jag trycker på knappen och ytterligare en halv minut senare har jag klivit av.

Jag sa inte hejdå till Den Otrevlige Busschauffören.

Går tillbaka en bit på vägen och korsar den sen, in där skyltarna pekar mot Idrottshuset och Wagge Gård. Nerför backen.

Då ser jag sjön.

Den är såklart alltid där. Var skulle den annars vara?

Men just idag...

Just idag är det helt vindstilla. Det är inte tyst, men stillheten finns där ändå. På andra sidan sjön finns ett litet berg och en skog. Precis som på denna sidan finns både gran, tall och björk. De ständigt gröna granarna och tallarna bildar en vackert jämn och sammanbunden nyansskiftning tillsammans med björkarna som är alltifrån ljusgröna till klargula. Solen har precis börjat sträcka sig över skogen på denna sidan sjön, i öst, från Arvika. Det ger ett varmt sken till björkarnas, granarnas och tallarnas olika färger.

Över sjön ligger en dimma. En låg timma. Gles. Den tycks röra sig mot mitten, över den annars spegelblanka ytan. Det enda som bryter i blänket är ett andpar som simmar utåt.


I detta vackra fastnar jag. I dimman, färgerna med sina olika nyanser, så att allt ser ut som ett enda sammanvuxet band. I stillheten.

Det hade varit helt perfekt, om inte alla långtradare uppe på vägen hade brutit tystnaden. Fast de bekommer mig inte på riktigt, om jag ska vara helt ärlig. Den lilla sogsdungen och skolhuset som skiljer denna lilla väg från stora vägen, skapar en liten tystande vägg.

Jag känner mig lugn.

Och redo för en ny dag i Fiskevik.

Solen skiner och det ser jätteskönt ut ute. Jag sitter dock inne. Fick ett oförklarligt ryck förut och började, utan något som helst behov av övertalning från min egen sida, att städa badrummet. Helt klart är det nu, och det känns otroligt skönt. Har omorganiserat lite saker, skurat av (tillochmed takventilen), kokat proppen till handfatet, skurat golv, tagit itu med toalettstolen, med mera, med mera. Slängt saker har jag gjort. Vilken befrielse det är!

Nu ska jag fortsätta läsa. Fem år senare har undertecknad fattat att Stieg Larssonböckerna kanske ska läsas innan man dör. Är inne på första. Är kanske inte lika fängslad som av Ann Rosman, men underhållande läsning är det, helt klart.

Helgen är här. Kommer inte träffa Finaste alls mycket eftersom han repar med kören hela helgen. Om ryktet stämmer så kommer Kempe. Fredrik Kempe, alltså. Han har sjungit i CMB och ska vara med på deras tjugofemårsjubileum nu i höst. Dels som solist, givetvis, men även som korist.

Själv ska jag vara med på en kort PR-sjungning inför vår konsert, och på söndag blir det såklart innebandy. Har inte den blekaste vad jag ska göra med resten av tiden.

Har inte den blekaste vad jag ska göra just nu heller, apropå det.

...och det känns inte ett dugg bättre.

Den ponny jag tog min första och enda seger med inom ponnytravet, den ponny jag kämpat med tills jag gråtit och till sist fått någorlunda ordning på. Precis innan jag la av med ponnytrav och flyttade.

Den ponnyn är borta.

Oåtekallerligt.

Det har i alla år känts som om jag övergav henne. Jag tog mitt pick och pack och stack. Träffade henne bara någon gång per år. Senast den tjugofemte juli. En vidrigt regnig StoChampionatssöndag. Klappade henne och kramade henne.

Nu får jag aldrig se henne igen.


Älskade lilla Sindy.

Tack för alla stunder som du tröstat. För alla stunder som du blivit uppenbart glad att se mig. För alla härliga skogsturer. För vår seger. För att du var du.

Förlåt för de gånger vi var osams. Det är sällan hästens fel att det blir dumt.

Jag har varit så stolt över dig, ska du veta. Varje gång du tog ett litet steg framåt i utvecklingen. Eller ett stort. Plötsligt verkade du bara förstå. Fastän det tog en enorm tid för dig att förstå vad det gick ut på, så klickade det bara en dag.

Jag har alltid försvarat dig. När folk kallade dig ful, korkad, kass och en massa annat. Då stod jag upp för dig. Vägrade göra något annat. I själ och hjärta var du för en lång tid min häst.

Jag vet att det är längesen jag sa det. Men jag älskar dig, Sindy.

Och att du är borta känns helt ofattbart. Det finns ingen grav att gå till. Jag får stå vid en massa minnen och sörja. Det är allt.

Men igen.

Förlåt för allt.

Och tack för allt.

Jag älskar dig.

Fan vad det har smällt idag. Inte mindre än fyra gånger har min stackars lekamen fått hårda innebandybollar på sig. Skulle tränat även med killarna från kören ikväll, mendet pallar inte mitt knä (som fick en av smällarna). Spelade i övrigt kasst idag. Alltså, om jag är kass vanligtvis, så var det KATASTROF idag. Skyller det på att jag är ovan vid min nya klubba.

Nu: dusch. Sen vila i soffan och ladda upp för en ny arbetsvecka.

Har varit hos N och sett två Star Trek-filmer. Vi har på ett smidigt men lite sorgligt sätt förts från en Star Trek-episod till en annan.

Har på vägen dit invigt min nya cykel på riktigt. Om man inte räknar den stunden jag trampade runt på PeKås parkering efter att ha pumpat upp den, enbart för att trampa igång den och vänja sig vid växlarna.

Imorgon blir det innebandy. Men nu ska jag sova. Känns som om jag kommer sova lika sött som någon som utsatts för en nerve pinch.


Puss