Vissa saker stressar mig
En av dem visas just nu på TV4.
Kvinnor som är så desperata att få en dotter (efter fyra till åtta söner) att de påverkar slidans PHvärde för att ta död på pojkspermier.
Mitt inre skriker. Finaste har redan, efter tio minuter in i programmet, fått ta del av kommentarer som jag ropat från vardagsrummet in i köket där han är just nu.
Jag menar... Ursäkta VAD?!?!?
Den ena kvinnan pratade om att "det vore kul att ha sällskap av nån som har samma intressen som jag".
Och det är könet i sig som avgör? Eller är det hon som så stenhårt har trott på att hennes åtta (ja, åtta) söner är helt ointresserade av allt hon tycker om, att de helt enkelt blivit det? Enbart på grund av hennes inställning till könen och de egenskaper hon (och alltför många andra) har tillskrivit dem?
Jag har själv stått och pratat med en höggravid kvinna som sagt att hon intalade sig att hon bar på en pojke, för då skulle hon inte bli "lika" (ja, hon sa det; LIKA) besviken om det visade sig vara det. Redan där gick min puls upp till skyhöga nivåer. Varför skaffa barn i så fall? Är det inte det man vill ha? Barn? Ska det inte vara det största som kan hända här i livet, att få en liten avbild av sig och den man (förhoppningsvis) älskar?
Nu står nästa människa här och berättar hur uppgiven hon är; Efter fjärde pojken tyckte jag, jag skulle ju aldrig få en flicka, att det var som att inte kunna få brn alls.
Alltså, jag hittar ingen ände på vad jag tycker och tänker.
Tankarna går ofrånkomligt till par som år efter år försöker få barn, bara för att få veta att det inte går. Och så finns det folk som är besvikna över att de för åttånde gången på raken har klämt ut en son. Det är ju förfan som att gnälla över att man tre dagar innan löning inte har råd att köpa mjölk, när det finns folk helt utan lön, och dessutom helt utan vatten att dricka ens.
Ja, jag jämför hårt.
För jag förstår inte.
Den största gåvan i livet för många, är deras högt älskade barn.
Hur kan man då bli besviken på könet på det lilla underverk som har vuxit inuti en och som är en själv och ens partner i ett? Jag tror att dessa människor skaffar inte barn för glädjen i att se dem växa och växa upp, utan man skaffar dem för att överföra allt det man själv ville vara till någon som inte ber om det. En kvinna i programmet säger sig "behöva" en flicka. Hon påstår sig behöva en dotter så mycket, att hon tar sprutor som kan äventyra hennes egen hälsa. Så deperata är en del. Till saken hör att hon har redan två barn, som såhär på TV verkar hur fina som helst.
Pojkar såklart.
Hon ska bara ha en flicka. Så är det. För att hon vill det. Inte för (den högst eventuella) flickans skull.
Nej.
Jag förstår inte.
Det stressar mig.
Kvinnor som är så desperata att få en dotter (efter fyra till åtta söner) att de påverkar slidans PHvärde för att ta död på pojkspermier.
Mitt inre skriker. Finaste har redan, efter tio minuter in i programmet, fått ta del av kommentarer som jag ropat från vardagsrummet in i köket där han är just nu.
Jag menar... Ursäkta VAD?!?!?
Den ena kvinnan pratade om att "det vore kul att ha sällskap av nån som har samma intressen som jag".
Och det är könet i sig som avgör? Eller är det hon som så stenhårt har trott på att hennes åtta (ja, åtta) söner är helt ointresserade av allt hon tycker om, att de helt enkelt blivit det? Enbart på grund av hennes inställning till könen och de egenskaper hon (och alltför många andra) har tillskrivit dem?
Jag har själv stått och pratat med en höggravid kvinna som sagt att hon intalade sig att hon bar på en pojke, för då skulle hon inte bli "lika" (ja, hon sa det; LIKA) besviken om det visade sig vara det. Redan där gick min puls upp till skyhöga nivåer. Varför skaffa barn i så fall? Är det inte det man vill ha? Barn? Ska det inte vara det största som kan hända här i livet, att få en liten avbild av sig och den man (förhoppningsvis) älskar?
Nu står nästa människa här och berättar hur uppgiven hon är; Efter fjärde pojken tyckte jag, jag skulle ju aldrig få en flicka, att det var som att inte kunna få brn alls.
Alltså, jag hittar ingen ände på vad jag tycker och tänker.
Tankarna går ofrånkomligt till par som år efter år försöker få barn, bara för att få veta att det inte går. Och så finns det folk som är besvikna över att de för åttånde gången på raken har klämt ut en son. Det är ju förfan som att gnälla över att man tre dagar innan löning inte har råd att köpa mjölk, när det finns folk helt utan lön, och dessutom helt utan vatten att dricka ens.
Ja, jag jämför hårt.
För jag förstår inte.
Den största gåvan i livet för många, är deras högt älskade barn.
Hur kan man då bli besviken på könet på det lilla underverk som har vuxit inuti en och som är en själv och ens partner i ett? Jag tror att dessa människor skaffar inte barn för glädjen i att se dem växa och växa upp, utan man skaffar dem för att överföra allt det man själv ville vara till någon som inte ber om det. En kvinna i programmet säger sig "behöva" en flicka. Hon påstår sig behöva en dotter så mycket, att hon tar sprutor som kan äventyra hennes egen hälsa. Så deperata är en del. Till saken hör att hon har redan två barn, som såhär på TV verkar hur fina som helst.
Pojkar såklart.
Hon ska bara ha en flicka. Så är det. För att hon vill det. Inte för (den högst eventuella) flickans skull.
Nej.
Jag förstår inte.
Det stressar mig.
Kommentarer
Marlene säger:
Haha, ja tycker och tänker gör vi iaf lika dant :-)
Trackback