Maria P

Vi har pratat om det där på jobbet.

 

Hur det bara slinker ur oss; Vad duktig du är!

 

Jag tror inte barnen tar illa vid sig. Det är klart att man vill få känna att man har gjort något duktigt. Och de är duktiga. Det är duktigt av en tvååring att helt plötsligt ha knäppt dragkedjan på jackan helt på egen hand.

 

Frågan för mig är vad vi lägger för värdering i ordet. Generationerna äldre än min, bland annat mina lärare, tror jag har/hade bilden av en duktig elev som satt still, gjorde det hen blev tillsagd och inte förde väsen. Mycket tyder på det.

 

Att vara duktig kan faktiskt få en negativ klang, om man tänker på att ett barn som, helt naturligt, trotsar och testar, inte anses vara det. Är det inte duktigt att utvecklas som människa, och på ett barns vis ta reda på vad som fungerar att göra och vad som fungerar mindre bra?

 

Sen kommer jag till själva uttrycket: Vad duktig du är!

 

Är.

 

Stämplar är aldrig bra. Varken positiva eller negativa. De är jävligt svåra att tvätta bort. Och genom att tala om att någon är duktig, har jag talat om hur personen är. Utan att se till förmågor, egenskaper eller vad som utförts. Bara hur personen är.

 

Jag vet var jag själv står i den här frågan, men jag påstår inte att jag har rätt. Jag bara tycker. Som vanligt. Jag gör ofta det.

 

Hur uttrycker jag mig då, istället?

 

Om jag hemskt gärna vill använda ordet "duktig", så blir det gärna: Det där var duktigt gjort av dig! Ännu hellre säger jag: Bra jobbat/kämpat eller bara applåderar eller high-fivar.

 

Jag försöker ertappa barnen med att försöka och med att lyckas. Istället för att stämpla dem med något som de kanske faktiskt inte vill vara.

 

Jag kanske gör fel.

 

Vad vet jag?