Maria P

Tålamodet följer aptiten och sömnen och ligger därmed på noll just nu. Mest går jag och irriterar mig på en kollega. Barnen kan jag förlåta, kollegan är det värre med. Tröstar mig med att det handlar om sexton arbetsdagar till. Det är nedräkningsbart.

 

Efter jobbet blev det lite shopping. En kofta från KappAhl, även ett linne därifrån och sen en topp från HM att ha på mig imorgon (Musikquiz med jobbet!) inhandlades:

 

Linnet Sömlöst bortsett från i axelbanden. Tight och skön modell.

2.13 in i klippet syns jag i bakgrunden där jag står och anför kören. Lite senare står jag i hela min härlighet och sjunger Staffan.

 

Nej, jag är inte speciellt imponerad av min insats.

 

Häpp!

 

 

Jag. Har. Haft. En. Grymt. Dålig. Dag.

 

Och det utan att något direkt har hänt. Jag har bara varit så sjukt nere och låg. Sov knappt tre timmar inatt och det har väl säkert satt sin prägel. Matlusten har varit i det närmaste obefintlig och tålamodet i bott.

 

Tur att tisdagsträningen finns! Tio intervaller i lång uppförsbacke och sen fartlek på det skingrade tankarna och nu är jag skönt mör. Framsida lår hettar rejält vilket jag ser som ett gott tecken. Har gått ner i varv hyfsat fort också, vilket känns bra.

 

Häpphäpp! Nu blir det dusch, sen tidig sängång. Börjar tio i sex imorgon, tjolahopp för den vettja!

Nu ikväll satte jag årets pepparkaksdeg. Den ska bakas ut till helgen, tänkte jag.

 

Snacka om att vara ute i tid.

Här sitter jag, precis hemkommen från mitt första Body Balance-pass. Det var en kombination av Yoga, Pilates och Tai Chi och det var jättekul! Vissa moment var grymt jobbiga men allt var så häftigt när det väl satt. Mycket balans och smidighet, och det var precis vad jag behövde. En tankepaus, helt enkelt, samtidigt som jag tränade utan att vara fullt medveten om det.

 

Efter passet körde jag lite styrka, även om jag inte tog alla maskiner och ingenting på full tyngd. Någon måtta får det vara.

Klev upp först vid elva idag. Så skönt att bara ligga och dra sig. När jag väl klev upp så blev det dock direkt ner i löpskorna för söndagens löppass. Det blev drygt sju och en halv kilometer och det kändes okej. Har lyckats sätta i mig en hel apelsin nu efteråt och ska väl snart drista mig till att ta en dusch.

 

Apropå apelsiner...

 

Är det bara jag som får kväljningar av dem om jag inte lyckas tugga sönder dem ordentligt? Det har hänt att jag bara ätit någon enstaka klyfta, enbart för att jag blir illamående av den där genomskinliga "hinnan" runt varje klyfta.

 

Jaja, det kanske bara är jag. Idag gick den då ner.

 

Tänkte ta mig ner på gymet lite senare och testa Body Balance. Har aldrig testat men det kan kanske vara kul. Det blir som det blir.

Den lilla brunchen blev en heldag på stan. Vi träffades tretton vuxna, två bebisar, ett småbarn och ett halvstort barn på Drott där det blev mycket mat och en hel del bebisgos. Jag och K tog igen lite lost times och passade på att shoppa lite innan det till sist blev en kaffe på Espresso House och sen hem.

 

En bra dag, helt enkelt.

 

Har varit på mitt livs första Tupperwareparty. Tantvarning? Tror det. Fick dock träffa M som jag inte sett sedan hon gjorde sin sista dag på jobbet, så det var jättetrevligt.

 

Och javisst. Jag beställde lite grejer.

 

Och såhär såg jag ut:

 

 

She's my fave
Undressing in the sun
Return to sea

Bye
Forgetting everyone
Eleven high
Ride a wave

Jag hade en mindre bra dag igår. Och tänkte att dagen idag skulle bli en bra dag. Jag bestämde mig för det.

 

Då kom ett samtal jag helst sluppit. Och jag sov knappt inatt. Jag gick och la mig vid två och somnade inte precis på direkten, om vi säger så.

 

Men det kommer bli bra. Det har vi runtom bestämt. Tagit beslut på, helt enkelt.

 

Idag kom nästa samtal, från mamma. Ett dödsbud. Ingen jag känner väl, men som ändå funnits med i periferin sen jag var liten.

 

Kan det inte bara få bli bra nu? Jag är så trött på att inte bara få känna att allt är på plats. Lycka. Långvarig sådan. Det är klart det finns stunder av ren eufori. Tillsammans med Finaste, eller med folket på jobbet. Jag skrattar och jag menar det.

 

Men ibland ler munnen medan ögonen berättar sanningen.

 

Men även där ska det gå bra. Den här gången blir det bra. Det har mina kollegor och chefer bestämt. Tagit beslut på, helt enkelt.

Bad Finaste ta lite kort på mig idag innan jag skulle ner och uträtta ärenden på stan.

 

För idag kände jag mig faktiskt fin.

Det får man ibland.

 

Pass opp!

 

Lyssna hur hans ton faller i slutet på varje fras i verserna. Han gör det så snyggt.

 

Ni vet.

 

Får det att låta som om han bara släpper taget om tonen. Låter det vara. Men det är så genomtänkt. Full kontroll på det han gör.

 

 

You had the blue note sapphire eyes
To back up all those gazes
To pierce my guard and take my soul off
To faraway places
Told me I’ll never be alone
Cos you're right there

 

We took a gamble with this love
Like sailing to the storm
With the waves rushing over to take us
We were battling against the tide
You were my beacon of salvation
I was your starlight

Don't cry for your love
Cry tears of joy
Cos you're alive cradled in love
Don't cry for your love
Cry tears of joy
Cos you're alive cradled in love

I kept the love you game alive
And now I carry it with me
I know it's just a tear drop from mother earth
But in it I can hear a dolphin sing
Telling me I’ll never be alone
I know you're right there

So with the fire still burning bright
I wanna gaze into your light
If I could see my fortune there
You know how flames can hypnotize
Do i even dare to speak out your name for fear
It sounds like
Like a lover

Don't cry for your love
Cry tears of joy
Cos you're alive cradled in love
Don't cry for your love
Cry tears of joy
Cos you're alive cradled in love

Som de flesta säkert vet så får värme saker att svälla och utvidgas, medan kyla har motsatt effekt.

 

Mina fingrar är ett slående praktexempel på det.

 

Idag, antagligen när jag stod ute och vaggade på en kärra innehållande ett snart sovande barn, tappade jag min förlovningsring. Den är naturligt lite för stor, var väl varm om händerna när vi provade ut ringstorlek, och i kyla blir den såklart alldeles för stor. Jag märkte ingenting under resten av vagnvilan, heller inget under rasten. Först när jag kommit tillbaka från rast samt plockat upp en hög med sovande ungar ur deras respektive vagnar, kände jag att något saknades. Jag visste att jag hade haft ringen på mig när vi kom in från utetiden på förmiddagen, så jag var helt lugn för att den skulle finnas inomhus, eller åtminstone i direkt anslutning till huset. Alternativt i fickan på något barns kläder, vilket jag förutsatte att en förälder till slut skulle lägga märke till.

 

Jag fick igång hela personalstyrkan på att leta, och till slut var det K som bara spontant (och något synskt) gick utanför dörren och tittade ner i gallret där utanför. Där låg den. Ringen.

 

Då hade den säkerligen varit av fingret i en timme. Jag hade dessutom alldeles nyligen slängt en blick just där, i samband med att jag letade igenom alla vagnar och kläder, tillhörande de barn som sovit.

 

Herreminje. Så det kan gå. K fick två kramar i alla fall. Det förtjänade hon.

 

Jag vet inget helt plötsligt. E pratar med mig och pratar med M och J som pratar med mig och plötsligt vet jag inte vem som vet vad och vad jag själv vet.

Att prata med Finaste ger tröst.

Som tur är.

Visst är det underbart?

 

Ni vet.

 

När man bara vet.

Att det här blir långt. Längre än på länge.

Att det går att svänga av precis varsomhelst. Att det går att förlänga in i det oändliga. Att det kommer räcka.

 

När man bara vet.

Att den sista uppförsbacken hem kommer gå lekande lätt.

Att tempot kommer hållas hela vägen in i mål.

 

När man bara vet.

Att det bara är att rida på vågen.

Att hela kroppen kommer vara fylld av en helt euforisk känsla, om bara en liten stund.

Att det bara är att slösa med energin. Att den kommer räcka ändå

Att det är helt meningslöst att spara på krutet. Det kommer ändå räcka, oavsett hur länge det blir.

 

Jag bara älskar det.

 

Att bara veta.

 

Vi är i Malung i helgen och jag har tagit en liten löprunda här i krokarna. Det blev drygt sex kilometer i regn och blöta. Vilket inte gör mig något, det är helt klart bättre än snöfallet som kom här igårkväll.

 

Det är nästan löjligt vad nyttigt det här blev...

 

-Grönsallad

-Gurka

-Bladspenat

-Paprika

-Majs (kokt och inplastad, inte konserverad)

-Sesamfrön

-Flingsalt

-Fetaost

-Turkisk yoghurt

 

Samt Finastes zucchiniplättar såklart

 

Grymt nyttigt och farligt gott

 

Som de flesta tisdagar under hösten har det blivit dubbla träningspass idag. Direkt efter jobbet, vilket jag slutade halv fyra, åkte jag till gymet och körde, efter tio minuter på crosstrainern, ett rent styrkepass där. Hem en snabb sväng, sen ut i spåret med tisdagsgruppen. Jag har ju på grund av Stockholmsresan inte varit där på två veckor, så det var kul. Jag kände mig i hygglig form och orkade löpa på bra det sista.

 

Nu blir det middag. Något så oerhört fantastiskt nyttigt som zucciniplättar med grönsallad.

 

Det är ju nästan obehagligt, vilken sund kväll det här blev ;)

Finaste har hjälpt mig att pimpa bloggen lite. Syns det inte så uppdatera webbläsaren. Första gången sen uppdateringen så kommer bakgrunden laddas lite sakta.

Hoppas det funkar.

Åååååh vad härligt att vara tillbaka på hemmaplan igen! Småsprang från tåget till jobbet och möttes av kramsugna kollegan A som bara vägrade släppa taget. Lilla S gav mig en smällkyss på kinden, L hade en kram över och M och J hade tillsammans gjort en teckning.

 

Ja.

 

Jag kände mig så himla välkommen tillbaka. En vågen på storsamlingen fick jag också.

 

Jag hade det underbart i Stockholm.

 

Det är underbart att vara tillbaka.

 

Det ena utesluter inte det andra.

Här har inte mycket hänt idag. Jag sov fram till halv elva, varpå jag såg slutet av finalen av Masterchef 3, eftersom jag igår lyckades somna ifrån det, mitt under finalmiddagen. Mycket klantigt.

 

Det har varit ett par korta turer till stan respektive Bergvik, och nu är jag alldeles nyjoggad. Drygt fem kilometer blev det idag, i bra tempo.

 

Jag längtar till imorgon. Det är jätteosvenskt att längta till måndagar, men jag har inte sett Kilsfolket på snart tre veckor. Jag hoppas och ber att alla ska vara där imorgon så jag får se dem allihop. Det är helt enormt vilken saknad som kan väckas bara man är ifrån sin arbetsplats.

 

Dagens egoboost: Skärmdump från när jag mätte löprundan. Titta och skäms, alla som bara suttit hemma ;) Eller... eeeh....

 

Lördag. Jag har tränat massor idag. Cyklade ner till gymet och hann knipa biljetter till två gruppass; en halvtimmes spinning och direkt därefter en halvtimmes core. Det är många som kombinerar de två då de ju fokuserar på olika delar av kroppen. Träningsvärken lär väl komma som ett brev på posten imorgon.

 

Direkt ut från corepasset och ut till maskinerna. Jag körde styrka i nästan en timme innan jag till sist var nöjd och kunde trampa hem igen.

 

Nu väntar kalas. En av våra bästa vänner här i stan fyller fyrtio så han ska firas natten lång och jag festar till det med lite guld.

 

Nu är jag hemma. Äntligen, säger en del av mig, medan en annan gärna hade tillbringat lite fler dagar i Stockholm och Gustavsberg.

 

Är fortfarande nere och sur efter stölden. Dock lägger jag allt det materialistiska åt sidan - det är kränkningen som stör mig mest. Men det ordnar sig väl. Jag har bestämt mig - bara bestämt mig - för att tjuven har fyra hungriga ungar hemma. Då blir jag något mindre bitter.

 

Annars har jag haft lite egentid idag. Jag jobbade bara till tolv då jag byttes av av A, och på bussen från Gustavsberg bestämde jag mig för att besöka en plats där jag inte varit sen jag var elva, tror jag. Jag åkte ut till Djurgården och Vasamuseet.

 

Jag var lika imponerad nu som när jag var barn, med det tillägget att jag denna gång var tillräckligt gammal för att uppskatta allt skeppet hade att erbjuda. Jag letade en stund och hittade till sist det jag mindes bäst sedan mitt första besök - förbramseglet. Skeppets i särklass minsta segel, satt längst upp i förmasten. Det täcker en yta på trettiotvå kvadratmeter. Alltså större än min första lägenhet. Och det var det minsta seglet. Just den detaljen minns jag särskilt att jag imponerades av som barn och det var mäktigt att stå framför det igen, och veta att jag verkligen mindes rätt.

 

Jag behövde det där besöket. Sen blev det en kort promenad till Oscarskyrkan som jag blev nyfiken på under bussresan ut till museet, och sist blev det tunnelbana och lite strosande i centrum innan tåget hem gick.

 

Nu blir det QI med Finaste, sen sovmorgon, träning och fyrtioårskalas imorgon.

 

Tjillevippen

Den här veckan har lägenheten varit full med folk. Jag, J, hennes son på tio år smat två av hans kompisar. Tre tioåringar med hysterisk överskottsenergi. Något fullbelagt, alltså.

 

J är snäll och lånar ut sin Padda till mig. Datorn har jag ju inte kvar och telefonen blir så liten. Men en padda är helt lagom. En framtida investering? Mycket möjligt. 

 

Snart blir det sova av. Grabbarna är otroligt nog tysta (igår dröjde det till 23.00) och jag ska upp runt fyra.

 

Jippikajjejj