Maria P

Jag har många gånger fått höra att jag är snäll. Som om det är något jag bara är född med.

Snällhet, som den allmänt betraktas, är dock något vi uppfostras i. Något vi kan välja. Välja bort.

Jag säger inte att jag berättar sanningen här. Det skulle aldrig falla mig in. Jag säger min uppfattning och den är bara min.

Precis som datorn. Den är min. När jag upptäckte att den var borta så besatt jag ingen som helst snällhet. Jag var mordisk. Jag hade kunnat slå. Hårt. Det tillhör inte det vi i västvärlden normalt betraktar som snällt.

Det gör inte stöld heller. Det är dock en annan historia.

Jag är godtrogen. Naiv. Inte snäll. Som jag ser på snällhet, är det ett samlingsnamn för en rad olika egenskaper vilka är svåra att besitta allihop, på en och samma gång. Jag har då aldrig lyckats.

Jag ser mig inte som snäll när jag skänker pengar till välgörenhet. Inte ens godhjärtad. Jag gör det för mitt eget mentala välbefinnandes skull. Egoism faller inte under kategorin snällhet, även om den utmynnar i en välmenande handling.

Är snällhet likställt med välmening?

Jag är som Alfons.
Inte alls snäll.
Inte snällare än andra, i alla fall.
Vill bara inte slåss.

Fast det vill jag ibland.

Nej.

Jag är inte snäll.

Jag gör bara, då och då, saker som faller under en viss kategori. Saker som allt som oftast gör mig själv gladare än någon annan.

Och det är bara egoistiskt.

Nåt jävla as har stulit min dator. Den är MIN! Förbannade jävla pack!

Jag är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken. Här sitter jag ensam i en liten lägenhet i Stockholm och bara behöver någon att ventilera med. Någon som låter mig vara ledsen och arg. Som låter mig skrika och gapa.

Istället lägger jag mig i fosterställning på golvet och gråter utan att våga banka händer och fötter i parketten. Utan att våga vråla rakt ut.

Såhär förnedrad har jag aldrig känt mig.

Ni tog det som är mitt.

Vilka ni än är; Nu hatar jag er.

Har relativt nyligen kommit in efter en liten joggingtur. Sex kilometer blev det idag, vilka avslutades med trapporna upp till Observatorielunden. Mot slutet började snön falla. Jag hatarhatarHATAR snö och att springa i det är rent ut sagt överjävligt. Fy fan!

Annars har jag varit på onödigt bra humör idag. Lyckades få en redan sur busschaufför ännu surare med ett glatt (och bevisligen irriterande) "Gomorron!" när jag klev på innerstadsbussen. Nästa busschaufför tog lite lättare på det, men så är också chaufförerna på bussarna ut till ytterområdena något trevligare.

Jag har hittat en ny favorit på Espresso House. Jag har börjat kliva av bussen vid Centralen och köper då kaffe vilket jag tar med mig på promenad sista biten, och jag har fastnat för Mocca Latte med laktosfri mjölk, utan grädde. Grädden blir den på tok för mäktig av, men hur det kommer sig att jag tar just laktosfritt vet jag faktiskt inte. Det bara slank ur mig och jag råkade upptäcka att det var fantastiskt gott. Säkert ingen skillnad mot om det är vanlig mjölk i, men nu vågar jag ju knappast chansa,

Det vore ju dumt, liksom.

Har passat på att ta en löprunda. Sprang (ja, sprang) lite drygt tre kilometer och avslutade uppför trapporna till Observatorielunden. Mycket skönt pass.

Hursomhelst så hittar jag nu till Odenplan från lägenheten, samt till närmsta Hemköp.

Sådetså.

Tåget har mer eller mindre nyligen lämnat Karlstad. Jag har Vänern precis utanför fönstret. En stund till, åtminstone.

Nu behöver jag bara kaffe.

Det blir nog bra, det här.

Imorgon åker jag mot huvudstaden. Har haft kramkalas med kollegor och barn idag. Jag har allt en del separationsångest, även om det inte handlar om mer än två och en halv vecka. Det kommer gå fort, försöker jag intala mig.

Annars sitter jag precis just i detta nu och inväntar veckans löppass. Har precis avslutat ett styrkepass på gymet, så det blir dubbelt idag.

Tjingeling!

Om bara en vecka sitter jag i Stockholm. Packningslistan i huvudet blir allt längre. Chefen har dock lovat att ta med sig mina ytterkläder upp i en väska när hon åker dit en vända på tisdag. Tack och lov, säger jag bara. De kommer kräva en väska bara de.

Men alltså fyförfasiken vad kallt det ska vara! Idag på förmiddagen gick jag runt med dubbla termobyxor. Vad ger ni mig för den?

Hur ska jag överleva vintern?

Helgen börjar lida mot sitt slut. Den har varit bra hittills.

I fredags var vi ute med jobbet. Vi skulle avtackat M som just slutat hos oss, men hon lyckades tyvärr bli sjuk. Vi var dock ett gäng tappra själar som träffades ändå och vi (eller åtminstone jag) hade superkul! Lagom med förfest, lagom med mat, lagom med dryck. Kanonbra, helt enkelt.

Igår var jag lätt bakis men det ordnade upp sig framåt dagen. Vi tog oss ut och åt på Restaurang Slussen innan jag gav mig ut på lite aggressiv shopping. Det blev en BH, ett par stövlar, ett par skor samt två toppar.

När vi väl kom hem la jag mig och skulle läsa lite. Det övergick snart i en power nap... på två timmar. För att vakna till liv gav jag mig ut på en joggingtur och efter den efterföljande duschen, vid åtta på kvällen, var jag faktiskt nästan människa igen.

Söndagen har hittills inte bjudit på alltför många utmaningar. Jag har varit nere på gymet en sväng, men det är väl mer eller mindre allt. Får se om vi tar oss ut på några fler äventyr eller om slappandet får ta över här.

Jahapp, här sitter jag. Ska strax åka till jobbet. Hade tänkt ge mig ut på en morgonjogg, men det blev inget med det.

Så kan det gå.

Jag har sprungit! Ja, jävlarimej vad det gick.

Jag satte ett högt tempo från början och även om jag kanske sackade lite ibland, så fortsatte jag med en genomsnittsfart som var betydligt högre än vad jag är van vid. Ett varv i spåret blev det, det känns sjukt bra.

Annars är det en mindre bra dag. En kollega som jag hela tiden tyckt enormt bra om, har gjort sista dagen hos oss idag och det var ett tungt farväl. Har varit lite nere över det här i ett par veckor nu, och idag blev det jobbigt på riktigt. Kommer sakna henne något enormt.

Fast jag har ju A. Min älskade A. Känslosvallet idag fick mig att helt öppet, rakt och ärligt tala om för A att jag trivs ännu bättre sedan hon började jobba hos oss och att jag känner mig trygg och privilegierad att få ha henne som kollega. Jag tror vi behövde den, båda två.

Nu blir det pannkakor för att lindra sorgerna lite. Sen tidig sänggång.

G'natt!

Min kollega V fick för knappt tre veckor sen en liten bebis. Idag var hon för första gången efter förlossningen på besök på jobbet och hade såklart lillen med sig.

Jag satt och njöt med honom i famnen halva rasten, innan E stal honom från mig. Så underbart liten och söt.

Jag slutar aldrig fascineras. På pappas sida har jag många kusiner och flera av dem har barn. Vi är en släkt där alla tar hand om alla och råkar en famn vara ledig när bebis behöver vila så sätts bebis ner där. Trots alla *räkna* tio(?) kusinbarn slutar jag aldrig förundras över hur allt det där lilla kan fungera. Hur... är det möjligt?