Snäll?

Jag har många gånger fått höra att jag är snäll. Som om det är något jag bara är född med.

Snällhet, som den allmänt betraktas, är dock något vi uppfostras i. Något vi kan välja. Välja bort.

Jag säger inte att jag berättar sanningen här. Det skulle aldrig falla mig in. Jag säger min uppfattning och den är bara min.

Precis som datorn. Den är min. När jag upptäckte att den var borta så besatt jag ingen som helst snällhet. Jag var mordisk. Jag hade kunnat slå. Hårt. Det tillhör inte det vi i västvärlden normalt betraktar som snällt.

Det gör inte stöld heller. Det är dock en annan historia.

Jag är godtrogen. Naiv. Inte snäll. Som jag ser på snällhet, är det ett samlingsnamn för en rad olika egenskaper vilka är svåra att besitta allihop, på en och samma gång. Jag har då aldrig lyckats.

Jag ser mig inte som snäll när jag skänker pengar till välgörenhet. Inte ens godhjärtad. Jag gör det för mitt eget mentala välbefinnandes skull. Egoism faller inte under kategorin snällhet, även om den utmynnar i en välmenande handling.

Är snällhet likställt med välmening?

Jag är som Alfons.
Inte alls snäll.
Inte snällare än andra, i alla fall.
Vill bara inte slåss.

Fast det vill jag ibland.

Nej.

Jag är inte snäll.

Jag gör bara, då och då, saker som faller under en viss kategori. Saker som allt som oftast gör mig själv gladare än någon annan.

Och det är bara egoistiskt.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback