Maria P

Så himla typiskt mig.

 

Jag snörde på mig löpskorna och skulle ut på en kort runda. Bara springa av mig lite. Ett par kilometer. Ner till Centralen och vända, typ.

 

Ner till Centralen kom jag. Uppför Kungsgatan och in på Hötorget. Där fick jag en idé och bestämde mig för att svänga av när jag sprungit ett kvarter på en gata jag kände igen.

 

Rätt vad det var befann jag mig på Stureplan. Sen på Eriksbergsplatsen. Östermalmstorg. Och så vidare.

 

Jag har ett hyggligt lokalsinne och har bra koll på väderstrecken så nervös blev jag aldrig. Men när jag kutat runt i en timme så började jag faktiskt bli lite trött.

 

Till sst bestämde jag mig för att bara springa söderut. Och VIPS kom jag ner till vattnet och sen (hurihelvetehamnadejagHÄR?!) när jag tittade åt höger så såg jag Sergels Torg femhundra meter bort. Jag sprang således ditåt och sen hittade jag utan minsta problem.

 

Men hur skadad är jag, liksom? Trots att jag just avverkat över en mil och bara vill hem, framförallt för att få gå på toa, så börjar jag tänka att "här hittar jag ju, jag kanske skulle ta en avstickare bara ett kvarter uppåt bara för att förlänga sträckan lite". Jag fick verkligen stålsätta mig för att enbart fokusera på att ta mig tillbaka till lägenheten.

 

Men som sagt. En dryg mil blev det idag. Antagligen runt tolv kilometer, jag höll trots allt på i runt en och en halv timme, med bara några stopp vid övergångsställen och för att försöka orientera mig.

 

Jag är nöjd.