Maria P

Annorlunda Valborg för mig i år; jag brukar ju köra all in med sittning, dygn, mössa på med mera, men idag blev det lite annorlunda. Visst, mössan har varit på, men jag har jobbat som vanligt (tog visserligen ut två och en halv timmes komp) och den enda sjungning jag fullt ut varit med på var Alsters Strandbad. Där fick jag tillochmed leda en låt, superkul!

 

Och istället för att gå på sittning, eller (som ifjol) träffa kompisar, blir det en hemmakväll. Vi vill ha det. Behöver det. Imorgon blir det lugnt årsdagsfirande. Fyra år sedan K drog en lättnadens suck och tyckte att "äntligen fattade även NI!".

 

Så kan det vara.

 

Nu ska jag tillbaka till TVsoffan och Finaste.

 

Har haft ett beslut på känn ett tag. Och uttalat det, för någon annan är Finaste, först idag. Ska bara prata med rätt folk och förankra. Hade hursomhelst ett långt övervägande med L ikväll, och förklarade var jag står och att jag just står. Och stampar. Vill komma framåt.

 

Lättnad nu efteråt. Tungt, visst. Men sju år är lång tid. Ohyggligt lång tid.

 

Nu blir det sova. Underbaraste jobbet imorgon. Fyraårsdagen på onsdag närmar sig snabbt. Inga planer, men det kommer väl.

 

Äh. Flum. Feber, troligen.

 

Natti.

Snorig, seg, hängig. Påväg till gymet och därefter stämrep.

 

Varken orkar eller hinner med detta idag.

Vi är just nu i Axvall och idag drog vi med mamma till Skövde för lite shopping. Jag hittade två nagellack, två par byxor, en keps och en tröja.

 

Frånochmed NU är min bror av med körkortet i två månader.

 

Ja.

 

På grund av fortkörning.

 

Jag suckar över obetänksamheten hos en trettioåring, men avslutar ändå med Tommys ärliga barnaskratt.

 

Hade tänkt satsa på ett par inneskor den här våren.

 

Icke.

 

Nya löparpjuck för femtonhundra spänn, blev det istället.

 

Voilà!

 

De ska invigas på riktigt imorgon, med både promenad och löptur. Just nu används de här inne.

 

Lagom till Vårruset, dit jag numera dessutom är anmäld.

 

Hejdå, alla pengar!

Eller... njae...

 

Körde lite styrka på gymet idag, efter tio minuter gång och tio minuter löpning. Det kändes okej, alltihop.

 

Det mesta känns okej, just nu. Eller bättre än så. Träffade J idag, och jag vågade säga att jag mår... bra. Det känns bra. Jag är lugn. Känslig, visst. Medveten, oh ja. Men lugn. Slipper tvång. Ser träningen som belöning, istället som bestraffning.

 

Skönt det.

 

Har shoppat idag också. Lönen kom ju.

 

Aggressiv shopping.

 

Bilder kommer.

Skakar lite i armarna. Satsade allt på både Yogalates och Sh'bam; både muskler och puls fick alltså sitt. Eftersvettas fortfarande.

 

Skönt ändå att ha gjort något vettigt med sin dag, om vi säger så =P

• Finaste sjukskriven även idag, dock på bättringsvägen.
• Jag har hittat ett mellis som går ner, utan dåligt samvete; två deciliter mjölk, en banan, en halv deciliter havregryn samt någon krydda. Dagen till ära blev det ingefära (inte meningen att rimma där). Hur i all världen det gick ner, vet jag inte, för konsistensen var rent vidrig. Men det funkar och kommer få vara en stabil "inkomstkälla" så länge det funkar.
• Apropå det; lön imorgon!
• Fick idag höra att jag verkar må bättre. Det gör jag.
• Träff med J imorgon. Även där ska det få bli skönt att säga att det verkar vända igen.
• Nu: gym.

Finaste har varit sjukskriven idag. När jag kom hem från jobbet visade det sig att han tagit rätt beslut efter mycken tvekan i morse; över trettionio grader hade han haft vid något tillfälle. Stackars skatt!

 

Min dag har varit... okej. Inte mer. Jag har varit sjukt trött och outsövd och tålamodet har vacklat. Självklart har jag haft kul på jobbet, det har jag alltid. Men som sagt, trött har jag varit.

 

Dagens bästa:

Treåring *räcker mig sina strumpor*: Dom är blöta!

Jag: Ja...

Treåring: Jag spolade vatten på dom!

Jag: ...

Treåring: ...

Jag: Tänkte du igenom det innan?

Treåring: Nej.

 

 

Trött eller ej, tisdagsträning blev det. För första gången på tre veckor blev det löpgrupp, för första gången i år körde vi på i Rudsspåret. Tuff intervallträning, fast det kändes okej. Jag behövde den, kan vi väl säga.

 

Nu: Ta igen förlorad sömn!

Påväg mellan jobb och kör stannade jag till på Färjestadtravet för att lämna dator till K och J. Hakade på K för en gratis kaffe och fick skvallra lite.

 

Och träffa Elvis.

 

Har känt honom sen han kom som liten valp till K och J. Jag har tröstgråtit hos honom och myst, busat och allt däremellan. Såfort jag fick syn på K, J och Elvis, började jag vissla efter honom. Han reagerade knappt. Först när vi var ända framme vid varandra, och jag kom åt att klappa honom, reagerade han.

 

Och så lycklig han blev! Det riktigt värmde i hjärtat av att se att han blev så lycklig av att se... MIG! Han älskar (nästan) alla (med undantag för vår gemensamme dödsfiende), men såhär har jag sällan sett honom. På det viset har jag faktiskt bara sett honom, om jag varit hundvakt och K, J och S kommit hem från en resa eller så. Han fick riktigt bita ihop för att inte hoppa på mig. Och sen höll han stenkoll på att jag var efter när vi gick ihop över stallbacken.

 

Snacka om att känna sig utvald ;)

 

Idag lyckades jag bryta mig in i filtret till vår tvättmaskin. Jag har bävat för detta, övertygad om att jag ska ha glömt tonvis med grejer i olika fickor; grejer som nu skulle komma trillandes ut.

 

Men tji fick jag. Det enda som behövde göras var att torka av och ur filtret, då det var fullt i svart färg efter mina infärgningar av diverse kläder. Passade samtidigt på att torka av under badkaret. Det blev så fint så.

 

Jag har städat hallen också. Det vill säga, flyttat undan alla vinterkläder till mer undangömda ställen, där de ska få stanna i mååånga månader.

 

Tjo!

Sköna söndag! Vaknade vid elva (!!!) och har sen dess gjort... ingenting. Eller jo, en kaffe på balkongen har jag hunnit avnjuta.

 

I skrivande stund sitter jag och försöker samordna en grillpicknick med N. Eller utan honom, om det skulle visa sig att han är upptagen. Jag och Finaste ska nog reda oss =) Innan eventuell picknick blir det hursomhelst ett gymbesök med BodyBalance. Och så lite handlande innan det.

 

Ni ser.

 

Den här dagen ska nog gå den också.

 

I’ll hold on tight

I’ll hold on tight

I’ll hold on tight

Halva dagen är avverkad. Jag har hunnit dansa, sitta i ett kort möte och löpträna. Testade spåret för första gången på tre veckor och det var hur fint som helst. Bara några vattenpölar och en kort bit med is. Annars helt rent och mjukt och skönt för mina ben (som hälsar och tackar allra ödmjukast för bytet från asfalt till grus).

 

Inga fler direkta planer.

 

Såg Henne, på TV, speglas i vitrinskåpet.

 

Jag gick in hit och stängde dörren. Trots att ljudet på TVn är av.

 

*kräks*

 

Idag har jag testat floating. Helt gratis; jag fick ett presentkort av mamma, vilket hon i sin tur fått genom en tidning. Och ja, det funkar även för den som är lätt klaustofobiskt lagd. Jag slipper lida av det, så jag körde på; helt stängd tank, lampan av. Dock valde jag att ha lite musik påslagen.

 

Och. Så. Obeskrivligt. Skönt.

 

Väl man har slappnat av så bara... flyter man runt. Utan att man märker det. Då och då tittade jag upp och insåg att jag vridit mig någon decimeter sen sist. Och då var jag HELT övertygad om att jag legat prick stilla (vilket ju naturligtvis är nästintill omöjligt; man flyter ju runt i vatten). Jag förlorade helt uppfattningen om tid och rum. Jag har läst att vissa kan somna; jag höll mig dock vaken.

 

Och som sagt; man kan göra det även om man lider av lätt till medel klaustrofobi. Det går att köra med öppen tank och/eller tänd lampa. Musiken hjälpte säkert till en del också.

 

Summa summarum så kommer jag göra om det. Kanske testa utan musik, i kombination med massage eller så. Längre tid än trettio minuter, helt klart.

 

Gott så.

 

Klicka på bilden för bildkälla. Dock ett annat företag än det jag var på.

Dagens höjdpunkter (utan inbördes ordning).

 

 

E, fyra år, visar stolt att hon lärt sig dra resårbanden på overallen ner under skosulan.

Jag: Nämen? Har du lärt dig det? När jag var borta? Och så missade jag det... *Vänder mig till H, tre år* Har du lärt dig något nytt när jag var borta?

H: Nä... Men nu när du är här igen så kan jag göra det.

 

Jag hjälper M, fyra år, med vantarna. Vi småpratar litegrann och han säger, utan fjäsk:

Kul att du är tillbaka förresten.

 

 

Min kollega C pratar med O, sex år:

O: Jag vill bli vuxen!

C: Jaså? Hur kommer det sig?

O: För jag vill ha barn och en familj!

C (utan att tänka sig för, uppenbarligen): Då får du ju skaffa en tjej först.

O (som tydligen tänker lite längre): Ja... Men det går också bra med en kille.

 

 

Ja. Det var underbart att få komma tillbaka.

Har testat ännu ett nytt pass; BodyCombat. Det handlade om att slåss. Visserligen i luften, men annars påminde det mycket om boxing, som jag ju testat mycket förut. Bara en tänkt motståndare alltså, och jag hade bilden klar från början till slut...

 

Det kändes som mycket kortare än de femtiofem minuter det faktiskt handlade om. Vart gryyymt trött efteråt, men direkt efter passet; samma instruktör, samma sal, var det dags för Sh'Bam. Nya releasen är så sjukt kul!

 

Så efter två stenhårda pass plus cykel till och från gymet så är jag, som ni säkert förstår, lite mör. Det får jag =)

Sitter på universitetsbiblioteket. Det är nog första gången jag sitter här utan att känna att jag borde vara någon annanstans. Surfar runt helt utan att känna att jag skulle bhöva plugga istället.

 

Att vara på universitetet på dagtid känns helfel numera. Inte alls samma känsla. Jag har inget gemensamt med folk som går i korridorerna.

 

Jag börjar bli gammal, helt enkelt.

Svensk mark igen. Vi har verkligen haft det jättebra. Bildbomb kommer.

 

Men i korta drag:

 

Onsdag:

Strax efter midnatt natten till onsdag styrde vi mot Skavsta. Efter en förvånansvärt smidig väntan kom vi på planet, upp och iväg - och fram - i tid. Vi blev upplockade av A och B och installerade oss hemma hos dem.

Efter lite kaffe åkte vi in till Eindhoven centrum. Väldigt fin stad med blandning av nytt och gammalt. Det är verkligen en stad där man känner sig välkommen, kanske för att den är väldigt oturistig. Man slipper hålla stenhårt i allt, eftersom ingen per automatik tror att man är turist så finns det sågott som inga ficktjuvar. Vi gick runt i stan och hittade smultronställen.

Jag tog redan den kvällen en joggingtur i en kanonfin park i närheten av A och B. Sen blev det tidig sänggång - vaken sågottsom hela bilresan, lätt sömn på planet och en powernap på kvällen; jag behövde sova.

 

Torsdag:

Vi tog tåget in till Amsterdam där det blev ett mysigt cafébesök. Sen promenerade vi över kanalerna och tog oss till Anne Franks Hus. Otroligt häftigt museum, som ni säkert vet så är det installerat i samma rum där familjen gömde sig. Vi spenderade utan problem över en timme där. Vi avslutade Amsterdambesöket med ett par kvarter i Red Light District innan vi tog tåget tillbaka till Eindhoven.

Där träffade vi lite nytt folk, och jag hann med en ny löprunda, innan vi flyttade över vårt pick och pack till A och Bs kompis. Sjuuukt snygg var han (ja, jag får säga så för Finaste; dels är han van att jag utbrister att folk - kvinnor som män - är snygga, dels räknade vi snabbt ut att vår nye värd var gay). Han pratade sågottsom flytande norska och vi hade en trevlig kväll där. Jättefint gästrum fick vi dessutom.

 

Fredag:

Magical Wedding Day. A och B var fantastiskt fina och vigseln var fin. Inte för att vi förstod något; allt hölls ju såklart på Nederländska. Men kärlek vet inga språkliga gränser (guuud så filosofiskt). Efter vigseln tog vi en drink (fria drinker åt alla) på en liten pub, sen middag med L (vår tillfällige värd) och några till, därefter var det fest natten lång. Jag hade sjukt kul och ölen var fri. Man behövde inte ens gå till baren; servitörerna gick runt med fulla brickor och det var bara att grabba tag i ett glas när de kom förbi.

 

Lördag:

Lugn dag med lite strosande i Eindhoven. Vi gick på en kort, gratis konsert i en kyrka och efter det var det lite efterfest vid studentpuben (fri öl igen) och avslutade med middag. På lördagkvällen flyttade vi tillbaka till A och B och vi stupade i säng - igen.

 

Söndag:

Sista dagen (varm som sjutton; 22°C) i Nederländerna tillbringade vi på De Efteling; en sjut kul nöjespark. Tänk er Liseberg - de Luxe! ALLT fanns, vi hade lätt kunnat tillbringa ännu mer tid där. Men efter diverse berg- och dalbanor och annat skoj styrde vi hemåt. Jag tog en sista tur i parken och sen blev det sallad, öl och snack vid eldstaden (ute såklart) i flera timmar.

 

Måndag (läs: idag):

Tja... Bil, flyg, bil. Inte mer. Jag snörde på mig skorna så fort vi kommit hem och jag avverkade över fem kilometer på lite drugt tjugoåtta minuter! Det tempot på VårRuset, och jag klarar mitt mål för året =)

 

Tjing!

 

Eldstad ute. Öl. Värme.

 

Jaja.

 

Vi hörs imorgon.

Alltså...

 

När man inte ens behöver gå till baren. Utan de går runt med brickor med fyllda glas.

 

Jag slutade räkna ölen vid niotiden.

 

Kort sagt. En jäkligt bra fest.

Bröllop, öl, kaffe, vin.

 

Psalongs klockan tre.

 

Tjing!

Amsterdam.

 

Anne Frank.

 

Kaffe.

 

Tåg.

 

Cykla.

 

Löptur.

 

Ungefär så.

Vi är sedan drygt tolv timmar tillbaka i Eindhoven.

 

Vi har sett stan och jag har hunnit springa en skön tur.

 

Jaja, jobbigt att blogga från mobilen. Det kommer mer.

 

Så... Stay tuned.

Var ju på releasen av nya BodyJampasset i lördags. Idag kördes samma pass, för andra gången. Och JÄVLAR vad jobbigt man kunde göra det för sig, bara för att man råkade fatta lite mer än senast. Jag är fortfarande alldeles eftersvettig, trots en halvtimme efter avslutat pass (jaja, jag har i och för sig cyklat hem de knappa fyra kilometrarna).

 

Nu blir det packande, inatt styr vi kosan mot Skavsta och därefter mot Nederländerna.

 

Tjohoo!

Tisdag nästa vecka ska jag överleva tre saker. Eller fyra, beroende på hur man ser det.

 

1. Solosång. Inför en förhoppningsvis ganska laddad Aula Magna. Jag ska sjunga Jag vet en dejlig rosa. Den kan jag. Men som vanligt så är jag redan lite nervös.
2. Direkt därpå ska ett uruppförande ske. Jag, J och S. Vi ska sjunga min låt! Ursäkta men huuur mäktigt? Trestämmigt och allt.
3. Dirigera Moving On.
4. Dirigera Here Comes the Sun.

Jag, J och S övade lite på min låt idag. Det blir nog bra, bara vi lär oss vad vi ska göra. Det låter fint, det som sitter.

 

De två sistnämnda, mina dirigentuppdrag, fick jag öva med kören nu idag. Jag bad om coaching från L och han gav många bra tips. Så otroligt häftigt att få känna på vad en litenliten skillnad i vad jag gör, gör med hela kören och klangen de alstrar.

 

Det var en kick, minst sagt.

Som många (av det lilla fåtal som faktiskt är in här) har märkt (eftersom jag är en öppen bok när det kommer till skrivandet) så mår jag inget bra just nu. Jag hade väl egentligen inte mått bra på hela hösten, men det var för ungefär fem månader sen som jag började förstå att så var fallet.

 

Det började en måndag, den tolfte november, med att jag frös på jobbet och kände mig allmänt sliten och hängig och lite febrig. E ville skicka hem mig men jag vägrade. Vad skulle jag göra hemma? Hon tittade på mig, tog mig under armen och sa att hon ändå tänkt prata med mig den dagen, så hon kunde lika gärna göra det på en gång.

 

Hon placerade mig i en fåtölj på kontoret och satte sig mittemot på en stol, såg mig rakt i ögonen och frågade rakt ut:

-Maria, hur mår du egentligen?

Jag kan inte ljuga. Kan bara inte. Jag kan komma med undanflykter och jag kan undvika samtalsämnen. Men ljuga går inte. Jag vill inte, tycker inte om det och det syns direkt. Jag valde att inte svara på Es fråga. Jag visste inte vad jag skulle säga.

 

Så började hon. Hon berättade hur hon sett mig tyna bort under hösten, hur hon börjat bli orolig redan under september och hon berättade att hon såg, inte bara genom viktraset, att jag inte mådde bra. Hon berättade att hon nog sett att jag försökte dölja att portionerna blev mindre, färre och att mer och mer av det lilla som faktiskt hamnade på tallriken lika fort hamnade i matavfallet.

 

Jag sa inte mycket.

 

Dagen gick och jag började tänka. Känna efter. Tänka tillbaka på mitt och Es samtal och på vad jag hade velat svara, om jag gett mig själv tid för reflektion. Chefen kom till jobbet och allt var frid och fröjd. E stod i vanlig ordning och pratade med min chef en stund, det faller sig naturligt då E är ansvarig. Jag såg en blick åt mitt håll men den följdes snabbt av ett leende och ett "Hej!"; vi hade ju faktiskt inte hälsat den dagen.

 

Vi hade rast. Jag skulle byta av den som vaktade barnen som sov, men chefen ville prata lite med mig så jag bad E att ta vagnvilan i mitt ställe. Så jag gick in på kontoret och satte mig i den andra fåtöljen, med min chef på samma stol som E hade suttit på och hennes särbo, delägare i förskolan och tillika ekonomiansvarig, satte sig i den fåtölj där jag suttit tidigare. Chefen såg mig rakt i ögonen och frågade:

-Maria, hur mår du egentligen?

Nu började jag skaka. Det minns jag tydligt. Jag darrade i hela kroppen och pulsen ökade. Jag svarade inte nu heller.

 

Vi satt där länge. Jag fick veta att E hade pratat med dem tidigare under dagen och att de hade lovat att ta tag i det. Jag fick frågor. Raka sådana. Jag började svara. Det var de svar jag gått och tänkt ut under dagen. Svaren jag önskat att jag gett E redan på förmiddagen. De var väl repeterade och innehöll delar av sånt E hade sagt. De var inte mina. Inte spontana. Men det jag sa var sant.

 

 

Allteftersom dagar, veckor och månader har gått sedan den dagen, har jag pratat med allt fler. Talat om hur det ligger till. I olika mån, beroende på person. Framförallt beroende på hur jag tror det kommer att tas. Här har jag ett dilemma. Jag vet att det är jobbigt att höra sånthär om någon man håller mycket av. Därför är det ofta de närmaste som blir lidande; jag vet att de tycker det blir jobbigt att höra och jag i min tur avskyr atrt se folk som håller av mig, som jag håller av tillbaka, lida.

 

Men i förenklade drag:

När det kör ihop sig kring mig; om jag är stressad av en enskild händelse, eller om känslor och tankar jag inte vill eller orkar hantera kommer upp, då börjar jag kontrollera. Och jag kontrollerar maten. Det här är inte första gången jag gör så. Jag har gjort såhär i halva mitt liv.

 

Kalla det ätstörning eller vad som helst. Jag har aldrig blivit diagnostiserad med det och jag vet inte vad jag vill kalla det. Det är en malande känsla som alltid finns där, även när jag äter som man bör, vilket jag ju oftast gör. Jag går in i "perioder", på allt ifrån ett par dagar, veckor eller månader. Däremellan, under allt ifrån ett halvår, två, fyra eller fler år, äter jag som alla andra.

 

Det som aldrig försvinner är skräcken för när det ska smälla till igen. Varje dag när det börjar närma sig att äta, frågar jag mig "Får jag idag?", "Om jag får, hur kommer jag må efteråt?", "Om jag får ångest över det här, när kommer den? Om en kvart, en timme, ett dygn?". Så har jag tänkt i halva mitt liv. Dagligen. Jag kan knappt minnas en måltid under de senaste tio åren, som jag inte på något sätt har stött och blött om efteråt, funderat på om det där verkligen var nödvändigt? Majoriteten av måltiderna har jag kommit fram till att ja, det var nog om inte nödvändigt, så åtminstone okej. Men som det är just nu så ångrar direkt jag allt jag äter, om det så bara är en torr, halv knäckebrödsskiva.

 

Det är inte jag som styr. Han sitter på högeraxeln. Han tar tjänstledigt då och då. Men säger aldrig upp sig. Han sitter där och kikar och noterar kallt allt jag lägger på tallriken. Allt som sedan hamnar i munnen. Han noterar, nickar, och minns.

 

Han kan tvinga mig att ta bort det efteråt. Med en mil i spåret, en timme på gymet, ett pass på crosstrainern. Aldrig med fingrar i halsen, men genom fysisk ansträngning. Han ger mig sömnlösa nätter för en smörgås. När det är som värst. Under mina friska perioder är jag lugnare, om än inte trygg i att han ska låta mig vara. För en dag så kommer han.

 

Den här gången minns jag den dagen. Kocken hade lagat fisk och avslutade matpresentationen med att be oss pedagoger vara extra vaksamma, då fisken innehöll mycket ben. Jag stressade såklart runt som en tok och plockade ben och delade fisk. Satt knappt ner alls, och äta var inte att tänka på. Jag fick ingen ro alls att äta den dagen, och framåt kvällen kom han tillbaka från sin dryga tre år långa semester. Han klappade mig på kinden och sa att "Det här klarade du ju fint". Jag klarade även nästa dag. Jag åt fortfarande hemma men på jobbet krympte portionerna.

 

Jag äter hemma. Med efterföljande ångest, oavsett mängder och vad det är jag stoppar i mig, men jag äter. Likaså om jag äter i direkt sällskap av någon annan; familj eller vänner, det spelar ingen större roll. Jag äter om någon sitter vid samma bord och är vuxen och vaken nog att se vad jag gör, om jag gör det. Då äter jag. Det blir enklast så. Jag slipper frågor då. Det är svårt att dölja något för den som sitter precis intill. Jag trodde att jag dolde det på jobbet, och det blev en vana. Jag misslyckades kapitalt. Alla såg, det har jag börjat förstå.

 

Jag får hjälp nu. Min chef kontaktade redan samma vecka, den där veckan i november, en av sina NLP-coach-vänner, som även är samtalsterapeut, och företaget betalade fyra träffar med honom. Det här är inget som löser sig på fyra träffar à en timme, men det blev en start. Vi har träffats sju gånger nu. Företaget betalar även två tredjedelar av ytterligare fem gånger; från och med de tre senaste träffarna betalar jag alltså en del själv. Och som det artar sig, hade jag fortsatt, med eller utan ekonomiskt stöd från jobbet. Jag trivs med honom. Han förstår och lirkar tills han får fram något. Vadsomhelst. Han är lugn. Inget går fort, vilket bara det inger förtroende. Han sätter fingret på mycket av det jag själv inte förstår. Av det jag säger kan han utröna vad jag är för person och vad jag omger mig av för människor.

 

Finaste stöttar. Låter mig bestämma. Frågar inte, oavsett om, när eller hur. Jag älskar honom för det.

 

Annars pratar jag med kollegorna. A och E är enorma stöttepelare och A vet mer än någon annan just nu. Och hon vet precis vad hon ska svara. E är en bättre lyssnare, men A är djärvare och vågar fråga, vilket gör att jag tvingas tänka efter. Manas till handling.

 

Sen har vi barnen. De älskade, underbara barnen.

 

Jag kan lova att det som inte går att dölja för en vuxen, går definitivt inte att dölja för ett barn. De frågar. T, fyra år, frågade under ett par veckors tid varför jag inte gick och hämtade mat. Jag svarade lite försiktigt att jag inte var hungrig, skulle ta det sen, eller att jag behövde hjälpa någon med något. Eller hade glömt det.

 

Säg. Aldrig. Så.

 

En måndag vid lunchen, tittade han på mig med de där stora bruna ögonen som inte liknar något annat och sa rättframt:

-Idag får inte du glömma att äta din mat, Maria.

Jag åt inte en normalstor portion. Naturligtvis inte. Men de få spaghettistrån som hamnade på tallriken och de ännu färre som jag faktiskt fick i mig, fick lille T nöjd och han fortsatte i flera dagar.

 

Det här blev långt. Osammanhängande. Och det har tagit mig flera månader att få ihop. Det har legat som utkast sen i december och jag har skrivit och ändrat allteftersom tiden gått.

 

 

Jag kan kanske säga också att jag i skrivande stund är inne i en typ av mellanperiod, då jag börjar må bättre, kan bena ut en del själv. Och äter, åtminstonde stundtals. Jag börjar bli piggare och ser ljuset oftare. Det är lättare att räkna sämre dagar, då de nu är något färre. Jag kommer dock fortsätta träffa min terapeut ("J"). För jag har sett ljuset förr. Och trillat tillbaka. Han ska få hjälpa mig att identifiera fallgroparna, och ge mig verktyg för att hantera det på ett sätt som inte är direkt självdestruktivt.

 

Nu är jag pissnervös. Jag ska trycka på "Publicera". Efter flera månader.

 

Men jag gjorde det.

 

Okej, en powernap ska kanske ligga på under en timme. Och kanske strax efter luchtid. Efter fyra är måhända lite väl sent på dagen?

 

Men hursomhelst. Jag slockande som ett ljus mitt i en bok strax efter fyra. Vaknade på riktigt en timme senare. Skönt att ha fått sova, men svårt att få igång hjärnan igen.

 

Helt ärligt, ibland kan jag ha svårt att fatta att jag fortfarande är inne på samma dag som före powernappen, om jag slumrat en stund. Min hjärna refererar till förmiddagen som "igår". Skumt.

 

Menmen. Nu blir det lite TV-slappande innan sänggång, på riktigt.

Men det finns verkligen en människa jag avskyr så till den grad att jag lämnar TVn mitt under ett travlopp. Utan att Hon ens finns i bild.

 

*rysa*

Nej, inte så. Inte att jag har längtat till fredag. Jobbet har flutit på fint i veckan och allt där har känts bra.

 

Men vi träffades några stycken ur vårt Äntligen Fredagsgäng och åt middag. Till förrätt blev det mozarella, tomat och basilika och bredvid det en gurk- och spenatsallad. Huvudrätten bestod av vegetarisk "köttfärs"limpa, ungsrostade potatisar och sötpotatisar, och till efterrätt bjöd jag på hjortronglass.

 

Och så såg vi The Void.

 

Sett den?

 

Ungefär tolv år gammal sci-fi. Skrattretande dålig.

 

Det finns bra filmer.

Så finns det B-filmer.
Värdelösa filmer.

The Void.

 

Men vi skrattade.

Min underbara torsdagsrutin fick sitt idag. Cykel, core och yoga, allt i ett underbart tvåtimmarssvep.

 

Efter det har jag hunnit göra äggfri hjortronglass till morgondagens Äntligen Fredag hos S och E. Ska bli kul att träffa dem, det känns som evigheter sen sist.

 

Hepphepp, en dusch skulle kanske sitta bra nu, sen marsch i säng.

Hackahackahacka!

 

Jag har hackat is på jobbets gård idag. Håhååå vad skönt det är att få se ren asfalt under. Javisst, lite blöt.

 

Men ren.

 

Wiiie!

Idag är det *räkna på fingrarna* femte dagen i rad jag löptränat. Gick fint; först lite intervallträning, sen lugn långjogg som avslutades med fartlek (det i särklass roligaste sättet att löpträna på som jag vet!).

 

Och hoppsansa, nu kom Finaste hem med ett prydligt papper från bilbesiktning. Hade gått finfint, säger han här (ifjol var vi så säkra på att det skulle gå åt skogen, att vi övervägde att rama in protokollet när det gick prickfritt).

Dock hade besiktningsmannen börjat med att tala om att han haft en kass dag. Trevligt. Fast å andra sidan; jag vet ju själv att får jag bara tala om det, så känns det bättre. Och acceptansnivån hos mig blir klart högre om någon talar om att dagen är skit, istället för att bara gå och vara otrevlig.

 

Nej, hujedamej vad jag svamlar. In i duschen, var det!

Hittade en distanskurs för hösten. Om utomhuspedagogik i matematik. Borde ju hinnas med; bara ett fåtal träffar, på helger.

 

Lite sugen blir jag allt. Kommer jag hinna? är dock den stora frågan. Fast hur svårt kan det vara? Läser jag kursbeskrivningen så skulle den kursen vara som klippt och skuren för mitt nuvarande jobb.

 

Funderar allt ett par dagar till...

 

Jag är en ordmärkare av tredje graden. Jag vill att saker ska benämnas vid sina rätta namn.

 

Därför är det för mig helfel när någon kallar vilket random läppcerat som helst för "Lypsyl" (eller ännu värre - "LÄPPsyl").

 

Lypsyl är ett märke. Ett varumärke. De säljer läppcerat (eller lipbalms), vilket folk i allmänhet förknippar dem med. De säljer även handkräm. Men den skulle ingen i världen komma på att kalla Lypsyl (Det där är ju en kräääääm, inget LÄPPsyl!).

 

Alltså:

 

Sådär. Hemma igen. Första tvätten ligger i maskinen.

 

Jag har dessutom hunnit jogga en tur, vara nere på stan och Finaste har bytt till sommardäck på bilen.

 

Och så jobb imorgon. Det blir bra. Så kan allt återgå till ordningen igen.