Maria P

Oj, säger jag bara.

 

Jag trodde jag grät under dagen. Men snyftningarna som kom när jag såg ledsna kollegor, barn och föräldrar var bara en föraning om vad som komma skulle.

 

När E reste sig. Sa att hon skulle gå hem. Hem från vinet, maten, festen. Hem från spellistan som hann loopa tre varv medan vi var där.

 

Då gick det in. Då förstod jag äntligen.

 

Och där och då bröt jag samman. Fullständigt, totalt. Kände armar, händer, hörde röster. Kinder mot min. Jag minns inte hur länge jag satt med ansiktet i mina händer eller vad som sen hände men plötsligt kände jag hur jag var i As famn och just då fanns inget annat än den. Länge, länge fanns bara den och sakta kom jag tillbaka till världen. Tårarna började ta slut, sakta sinade de.

 

Det blev bara så verkligt. Så otroligt påtagligt. A och E, som bara med en blick kan se hur jag mår. Som aldrig, aldrig behöver några ord. De enda två. De viktigaste. Det finns så många andra som är så viktiga, men de två som bara vet. De finns inte där när jag kommer på måndag. Och det spelar ingen roll att det bara är där de inte finns. Att de finns kvar i mitt liv. Just nu spelar det ingen roll, för det är där de ska finnas. De behövs ute i stora världen också, men i den där lilla, där ska de finnas.

 

Jamenvisst. Partypooper var det. Jag trodde det inte själv. Jag trodde jag hade gråtit under dagen. Men det var bara lugnet före stormen. Men det här får folk ta, och det gör de. De vet, allihop. Och vi klarar det tillsammans. Jag tror det var T som viskade det, men jag vet ju inte för jag såg inte.

 

Tillsammans.

Det är nu. Det är nu orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

 

Det är nu som naglarna borrar sig allt djupare in i armen. Lämnar små sår. Sår som inte blöder. Sår som bara är sår och en arm som bara blir rödare. Det är nu jag ligger i fosterställning. Kvider. Jag försöker skrika, men bara kvider. Halsen värker, strupen svider. Det är nu hela kroppen rycker i kramper i takt med att gråten letar sig fram.

 

När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

 

Då märker jag hur jag blöder. Blöder inombords, blir blödarsjuk och det slutar inte blöda. Det forsar fram, det slutar aldrig men det syns ingenting på utsidan. Jag blöder inombords. Hjärtat spricker. Jag vill skrika. Försöker, försöker, men ingenting kommer ut. Bara kvidande. Värkande, svidande kvidande.

 

Jag förstår inte hur det här ska gå. För mina ben fungerar inte än, jag står ännu inte på egna ben. Och nu förstår jag inte hur jag ska ta mig igenom de där dagarna då jag vaknar med värken inombords. Vaknar med sprucket hjärta.

 

När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

 

Då vill jag sparka omkring mig. Slåss för brinnande livet men det är ingen idé för det förändrar ingenting, absolut ingenting. Det är då jag löper, springer ifrån alla problem. Springer, springer, fortare, längre. Springer, löper tills benen svider och luften inte längre räcker. Trampar, springer, hoppar, slåss tills kroppen vill ramla ihop i en flämtande hög. Men då kämpar jag lite till, tills jag mår illa och vill spy. Sen cyklar jag hem. Fort, trampar hårt, på hög växel. Och vem ska stoppa mig nu? Vem ska ägna dagarna åt att stötta? Vem ska ta vid när jag åker hemifrån på morgonen? Stötta ända tills jag kommer hem igen och Finaste tar över?

 

Kroppen orkar inte mer, men den måste vara starkare än tankarna. Den måste det. För det är nu.

 

Det är nu som ett vanligt hejdå inte kommer räcka. Men det är det enda som kommer komma fram.

 

För jag klarar inte att uttrycka den kärlek jag känner. Den trygghet jag fått ta del av. Jag kommer inte kunna yttra de där orden, och allt jag vill säga kommer förbli osagt.

 

För orden räcker inte till. Något inom mig tar slut. Ebbar ut.

Jag har gått och blivit ett premiärlejon. En riktig diva, ska ni veta.

 

Eh... jamenvisst...

 

Fick sms av K idag, när jag satt på bussen mot jobbet. Hon bjöd med mig till Danmark för premiärvisning av filmen om Tarok, en travhäst som Js farfar ägde och tränade och som hans pappa körde i lopp. Hästen kallades "Dannebrog på fire ben" ("Danska flaggan på fyra ben") och var en lika stor nationalklenod inom travvärlden som Copiad, Fridhems Ambra... you name it. Även om man inte är särskilt travintresserad så tror jag de flesta har hört talas om de största svenska travhästarna genom tiderna. En sådan, fast dansk då, var Tarok.

 

Och nu har det gjorts film om honom. J är med, bland annat. Och jag är medbjuden. Jag ska få gå där med familjen som ägde hästen, familjen på vars gård han ligger begravd. Och även om vi inte snackar en film som vinner en massa Oscars så är det här stort för mig. Travvärldenstort. Bara det att jag är "hej och du" med en man som i Danmark är en lika stor travprofil som Stig H är i Sverige känns helt sjukt, när jag reflekterar över det.

 

Ja, ni hör ju... Dags att börja planera för kläder, smink och hår. Det är ju för sjutton redan om två månader ;)

 

Eller så drar jag eventuellt ut litegrann på det där med planerande.

 

Eventuellt, sa jag.

 

Jag har haft en härlig onsdag. Har dock varit trött; det är jag alltid dagen efter små sammanbrott, som det igår. Oavsett hur litet, det är en mental påfrestning som jag inte önskar min värsta fiende.

 

Dagen började bra redan när jag steg upp och gjorde det i tid. Valde att ta cykel ner till stan och sen buss till jobbet. Hann tillochmed in på Pressbyrån för en morgonlatte innan bussen gick. Klev av en hållplats tidigare än jag brukar och fick några extra meters promenad.

 

Morgonen flöt fantastiskt bra och det blev härliga lekstunder med barnen. Jag drog med mig min grupp samt E och en liten extra hög med barn och åt frukt och lekte vid en närliggande lekplats. Så skönt i kroppen att komma ifrån förskolegården och släppa lös alla ungar och all deras härliga energi på andra platser.

 

Sen en mysig sagostund med en nästansovande treåring i knät.

 

Jobbdagen avslutades med härlig gungstund och lite flaskfärgsmålning.

 

Direkt efter jobbet blev det gym. BodyCombat idag igen. Så skönt att slåss bort lite energi och jag kämpade så jag mådde illa när passet väl var slut. Sen cykel hem på det, så idag har det motionerats rejält.

 

Som sagt.

 

Härlig onsdag.

Ensam hemma ikväll. Har försökt råda bot på det med lite löpning men det vill inte fungera. Kraschar här hemma ikväll, kraschar efter stressdag, pressdag och Finaste är inte här. Vill ligga i fosterställning och bara gråta, Vill skrika rakt ut tills en trygg famn kommer och håller mig hårt, tills hjärtat slutat bulta och tårarna rinner lite långsammare.

 

Men jag kan inte det. Inte bland andra och just ikväll är en så jävla dum kväll att vara ensam. Överväldigas av tankar och just ikväll är det så jävla dumt allting.

Alltså, allvarligt. Jag har träningsvärk i tamejfanken hela kroppen. Och jag vet inte varifrån det kommer, inte idag. För senast jag körde helkroppsträning (förutom ikväll på BodyCombatpasset då, men det här kom igår) var i onsdags, och träningsvärken därifrån släppte redan under fredagen. Så hur jag kan ha ont idag...? Jag fattar inte. Men baksida lår är helt stumma, bröstmusklerna orkar ingenting och biceps har lagt in protest för längesen.

 

Nån? Hjälp?

Igår var vi på loppis i Kil. Efter lite kikande, hamnade vi vid bok- och leksaksbordet och där hittade jag lite noter som såg intressanta ut. Det var mycket visor, lite arr och lite pianonoter.

 

Totalt nio häften plockade jag och Finaste på oss.

 

För det fick vi betala tio kronor. Totalt. Helt sjukt.

 

I övrigt köpte jag en bok med julsagor, och E, som stod och sålde, stack till mig en bok om kaniner; en mix mellan saga och fakta. Bra till jobbet, tänkte jag. Varsågod, sa E. För nio nothäften och två böcker fick vi alltså betala sammanlagt femton kronor. Helt överkomligt.

 

Mat och skog och vänner och dryck och mulltoa och tidig morgon med egentid med kameran och dansa i för stora stövlar på en åker och diskvattenflôtigt hår och Klarälven och hopp från brunnar i nerförssluttning och svampkorgar med grodor och sol och värme och blommor och närbilder.

 

Och lycka.

 

Ikväll är vi bortbjudna. Igen. Jag ska ha med champinjonpaj. Igen.

 

Jag kör på tre-i-en-fiskbensfläta. Igen. Den går faktiskt fort att göra.

 

Hursomhelst.

 

Jag har bytt outfit. Ett steg i rätt riktning.

 

Sedär. Kom allt ut på en löptur idag också. En kortrunda i spåret blev det. Finaste hakade på och med tanke på hur sällan han tränar så var jag imponerad. Han fick bestämma tempo och det gick väl något långsammare än vad jag är van vid, när det är så korta sträckor vi talar om, men det är bara nyttigt för mig.

 

Så där joggade jag, knappt andfådd och med ett nöjt leende på läpparna (nåja).

 

Med en flåsande dalmas bredvid mig.

För första gången på länge, blev det idag cykel till jobbet. Det blir sisådären tjugoen kilometer, enkel väg. Fast idag gjorde jag dessutom något jag bara gjort en enda gång förut; jag cyklade hem också. Det gick otroligt smidigt (och rekordsnabbt) båda vändorna. Dit tog jag mig på en timme och en minut och hem var jag på femtiosju minuter. Men så går det ju nerför då, också.

 

Jag var ärligt talat lite orolig (för att inte tala om hur orolig E var, när jag skulle börja trampa hemåt) inför att cykla bägge håll. Minns hur det blev senast, då kom jag hem med ett blodsockerfall som höll mig illamående i nästan en vecka. Fast nu känns det okej, faktiskt.

 

 

Jag processar saker långsamt. Tack och lov då, att jag är luttrad långdistansare. Dels får jag gott om tid på mig att reflektera, dels tänker jag dessutom bra vid all form av fysisk aktivitet och till råga på det så är jag bra på att analysera alla låttexter som rullar i lurarna och tack vare det så kan jag se saker och ting ur nya synvinklar. En låt som helt självklart betytt en sak, betyder plötsligen något helt annat och vips så förstår jag hur han eller hon menade.

 

Under löpturen tidigare så förstod jag hur jag själv tänker och tycker och jag började bena i hur allt egentligen gått till. Och i takt med att lårmusklerna började protestera så fick jag mer kött på benen och imorgon vet jag precis vad som behöver sägas. Det ska sägas innan E har hunnit innanför dörrarna för jag behöver känna att jag klarar mig utan att hon är där. Det är träning nu, nya vanor som ska in. Och jag behöver visa att två veckor omöjligen kan spegla en hel verksamhet inom ett helt arbetslag.

 

Sådetså.

Gårdagens hjärtevärmare kom under lunchen, sprungen ur ren omtanke.

 

Vid det andra bordet i det rum jag sitter, satt en av mina små juveler med stora, fundersamma, mörka ögon. Och han frågade om jag glömt ta mat.

- Jamen titta, oj! sa jag, och svamlade något om att då tar jag det sen när jag dricker kaffe.

 

Han med ögonen såg på mig en stund till och sa sen:

- Men Maria, jag kan gå och hämta mat åt dig.

 

Underbara. Fina.

Så. J---a. Underbart!

 

Efter förra veckans katastrofpass hade jag bestämt mig för att det fick bli vad det blev idag. En sjukilometare skulle jag säkert ta mig igenom, tänkte jag, men helt säkert hur långt det skulle bli, tänkte jag bestämma efter dryga fyra kilometer.

 

Där och då bestämde jag mig för att testa milen igen. Inte ens ljumsken gjorde ont och jag kände mig faktiskt ganska energisk. Jag löpte på fint och när GPSklockan passerade milen så gjorde den det på femtioåtta minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag klarade alltså milen på under timmen, och då räknar vi in uppvärmningen på det, och den gick sakta. Snacka om positiv boost; behövde verkligen det nu när det bara är en månad kvar till ToppLoppet.

 

Efter lite drygt en mil stannade jag och gick ett par hundra meter (så grymt trött i låren efter gårdagens steppass, och när sista uppförsbacken kom så tog det bara stopp), sen vart det en lååång lugn nedjogg på drygt två kilometer. Långsamt och skönt.

 

Jag håller mig alltså fortsatt i hygglig form. Dock har en punkt på högerfoten börjat göra lite ont, men jag tror inte den smärtan saktar ner mig nämnvärt. Blir att linimenta och linda.

Afzelius. Vad säger man? Otroliga textöversättningar gjorde han, i alla fall.

 

Och just den här är en favorit bland de mer eller mindre ordagranna översättningarna. Och sen andra vändan med andrastämman till. Jösses. Snacka om att budskapet går hela vägen fram.

 

Till alla. Just idag.

 

 

Jag kommer med tre gåvor

En är mitt liv

En är min kärlek

En är min smärta

 

Tre gåvor bär jag med mig

En är min smärta

En är mitt liv

En är min kärlek

 

Tre gåvor kan jag ge dig

En är min kärlek

En är min smärta

En är mitt liv

Idag var en såndär härlig onsdag då jag faktiskt hann till gymet direkt efter jobbet. Där blev det först en timmes PowerStep. Älskar det, så sjukt kul! Därefter kutade jag ut och ställde mig på en crosstrainer i tjugo minuter för att sen rusa in på CXWorx för att få trötta ut mage, rumpa och lår lite extra.

 

Dock gick det inte hundra procent smärtfritt idag. Mådde faktiskt lätt illa under stretchen efter PowerSteppen, men det gav sig det med. Lite trätthet hängde kvar sen efter crosstrainern men under CXpasset så var jag vid full vigör igen. Eller ja, nästan. Trött som fasen i armen undersidoplankslåten, men det beror väl mest på alla armövningar under PowerSteppen så det får vara okej.

 

Nej, det här duger inte. Får lov att bli tidig kväll ikväll, börjar klockan sex imorgon. Tjohej!

 

Den här fick mig att gå och småflina lite påväg från bussen till jobbet idag. Älskar att gå och småle lite nöjt och lurigt, framförallt på grund av alla konfunderade blickar jag får av förbipasserande bilister. Dessutom mådde jag så himla bra idag.

 

 

Serengeti in a brand new style

Serengeti come to make you smile

 

Now

Times are rough but you gotta keep on

Hold your head high

Walk tall

Stand strong

Ways of a survivor

And we never forget

 

The times are rough but you gotta keep on

And we never forget

 

Never forget you're a soldier

 

Forward, forward we say

Sing it out loud so they hear it far away

Serengeti chant

And we never lose our way

 

Now

And we never forget

 

And we never forget

 

 

Hard times come but we dash them away

Stay on your feet

Let this song lead the way

 

Now

And we never forget

 

And we never forget

Jobbet rullar på och nu börjar barnen hitta tillbaka till förskolan. Ett par av "mina" gullefjun var tillbaka efter semestern idag. Så underbart att få träffa dem och få ta del av allt de hade att berätta. Enda stynget i hjärteroten är väl att jag har missat allt de lärt sig och all utveckling. Mina små. Snart är de stora.

 

Men som jag nämnt förut så är jag glad för att jag får förtroendet att få vara med dem. Att få se deras glada, välkomnande små gestalter förgyller hela min värld. Att få vara största tryggheten för någon på någon plats. Att känna att just här, här är det jag som gäller. Jag som är omtyckt. Min omtanke som spelar roll. Att det är viktigt att just jag tycker om tillbaka.

 

Det är egoistiskt, ja. Jag slår vakt om att få vara tryggheten. För jag vill känna mig behövd, det tänker jag inte sticka under stol med. Jag tycker om att få ta hand om. Och jag blir varm av tryggheten de ger tillbaka.

 

Och i en tid som andas förändring, så kan vi finnas där för varandra.

 

Jag och mina små glädjeämnen.

Eftermiddagen har mest ägnats åt Tradera. Alla kläder jag rensade ut igår har fotograferats och lagts upp till försäljning. Jag veeet att jag skulle lagt dem till välgörande ändamål men girigbuken tog över och nu säljs de istället.

 

Så kan det gå.

 

Om någon är intresserad, så finns annonserna här.

Gårdagkvällen var alldeles utomordentligt trevlig. Av de andra på middagen kände jag igen en person, då hon arbetar på universitetet. Alla andra var helt nya och hur trevliga som helst. Jag hade en underbar genusdiskussion med en av dem; hon var ruggigt påläst och vi var rörande eniga.

 

Efter att ha sovit bort halva dagen idag, gav jag mig ut på en löptur. Sju-och-en-halvan var inplanerad och så blev det. Efter tre och en halv kimometer öppnade sig himlen och de sista fyra kilometrarna genomfördes i hällregn och motvind. Gôtt värre. Typ.

 

Nej, det här duger inte. Behövber göra mig klar, ska träffa finaste J på stan för en kaffe.

 

Tänk. De tillfällen då man jag är som mest ambivalent över hur hår, smink och kläder ska vara, det är de tillfällen då det blir det mest använda som åker på.

 

Så det blev enkelt idag, med svart top, svarta jeans, välbeprövad tre-i-en-fiskbensfläta, välbeprövad sminkning och favorithalsbandet från Turkiet.

 

Blir nog bra det med.

 

Sååå nöjd med dagens löppass. Bara en kortrunda, men jag orkade hålla ett hyggligt tempo och det var det jag ville ha ut just idag. Det får kompensera för migränpasset i torsdags.

 

Nu är det väl bara tvagningen kvar då, innan middagen ikväll. Ser fram emot det.

Häpp!

 

Pajerna är klara. Under tiden som skal har förgräddats, champinjoner har fräst och pajer har gräddats så har jag hunnit rensa garderoben. Nu ser jag faktiskt alla kläder (nej, nu ljög jag; har ännu inte gett mig på träningsklädslådan men den får faktiskt vara till en annan dag) och guuud så skönt det känns att slänga ut en massa. Jag har nostalgisparat en del, men eftersom jag krympt en del det sista året så är det en övervägande del som inte passar alls längre. Allt som ser för stort ut har lagts i en sopsäck och ska läggas nere i Myrornas container härnere. En del gick dock att spara på, sånt som faktiskt såg helt okej ut, trots att det är några nummer för stort.

 

Nu blir det Bergvik och sen ett varv i spåret.

Happ. Klockan är snart elva och jag har precis klivit upp. Det står jag för.

 

Planerna idag är rätt få, faktiskt. Nu, alldeles strax, ska jag börja med pajerna till ikväll. Så snart de är klara blir det en snabb runda till Bergvik och efter det en kort löptur. Sen räknar jag nästan med att klockan är såpass att det börjar bli dags att göra sig klar för kvällens festligheter. Så dagen kommer nog gå, idag med.

 

Ha det!

Efter migränanfallet igår så har dagen gått i ett töcken och det har känts som om jag haft typ blyhjälm på mig. Har dock fått dagen att flyta och framförallt så har jobbet varit lugnt. Rätt viktigt när man inte mår hundra rent fysiskt.

 

När jag kom hem så testade jag, för första gången, DVDn Functional Training som jag fick med ToppHälsa. Passet var rätt kort, knappt trettio minuter effektiv tid inkulsive uppvärmning och det var långt ifrån det jobbigaste jag gjort. Men hursomhelst så får det räknas till dagens fysiska aktivitet då jag helt enkelt inte pallar mer än så. Har ju fått något gjort, och det är det viktigaste.

 

Nu ska jag sätta pajdeg, har lovat att fixa paj till kräftkvällen med Finastes kollega imorgon.

Jag tror jag har fått en del av förklaringen till dagens lätt misslyckade löppass. Eller snarare, jag har kommit på några olika tänkbara orsaker till hur det kom sig att jag blev så trött, och det beror enbart på reaktionen efteråt.

 

När jag stod i duschen så började mitt periferiseende flimra, vilket det gjort förut, för runt ett och ett halvt år sen. Minns att E direkt kopplade det till migrän och ordinerade huvudvärkstabletter och solglasögon.

 

Solglasögon kändes lite överdrivet just ikväll, men huvudvärkstabletter blev det. Och vätskeersättning. Och sen sängen. För om det är migrän, så finns det som sagt några olika alternativ till orsaker:

1. Vätskebrist - därav vätskeersättningen
2. Sömnbrist - därav en tupplur
3. Värmen
4. Nåt "skit" i kroppen

Efter att ha fått sova en stund så har jag återfått fullt seende, men jag har fortfarande en lätt pannlobshuvudvärk. Så migrän känns ju rimligt. Inte för att det sker speciellt ofta, men om det är något av ovanstående - eller ännu troligare, en kombination av alla fyra - som är orsaken, så känns det rätt logiskt.

 

Det blir hursomhelst en tidig kväll. Och jag förlåter mig själv för det låga tempot och blir rätt nöjd över att jag tog mig fram alls.

Nja... Milen gick väl inte riktigt så fort som jag hoppats. Det tog mig över en timme att stånka mig runt spåret, det var riktigt tungt idag. Menmen, jag kom iallafall runt.

 

Bra så.

Sjukt, jäkla onödigt att vakna halv tre och veta att man ska upp strax efter fyra. Och då dessutom vakna och vara klarvaken. Och till råga på allt ha somnat först vid elvasnåret.

 

Så dumt, men så har jag också grunnat på en del inatt och på morgonen. Det beror väl säkert på det.

 

Menmen, för att garantera mig en god natts sömn ska jag ge mig ut NU och springa. Blir milen idag, behöver börja komma upp i tempo inför ToppLoppet.

 

Tjing!

Idag tänker jag att det kommer bli bra. Jag behöver bara intala mig det själv också. Oron sliter och drar, men jag vet ju innerst inne att jag kommer komma i fas och då blir allt bra igen. Sen att just idag var en skitdag, det lämnar vi därhän. Underbara E stöttade upp, som vanligt, och sen fick jag ett stöttande ord från chefen. Stöttningen kommer från alla håll just nu, och även om en chef är en chef är en chef, så finns det inget som säger att den personen behöver se mig enbart som något hon betalar för. Hon stöttar mig, det vet jag och den uppskattning jag känner från både henne, kollegor, barn och föräldrar gör att jag innerst inne känner att det kommer bli bra.

 

För jag kommer hålla ihop det. Jag vägrar tappa det just nu, för om, om, om jag gör det, så kommer så många andra bli lidande. De som skulle bli mest lidande är de som minst förtjänar det och för dem tänker jag hålla ihop. De är så små och oförstörda, och för dem tänker jag klara det här.

 

Förstår ni vilket privilegium det är att arbeta med barn? Jag har ju inga egna, istället har jag den stora äran att dagligen få låna ungefär fyrtio stycken. Och jag kan lova att bland fyrtio barn, finns minst en, varje stund, som just då är lyckligast i världen. Och hittar jag bara den som just då strålar allra mest, då orkar jag ett tag till. Annars finns mina underbara, fina kollegor. Och jag tar varje stund, att få möta en glittrande blick. Att få hålla om, få ha i famnen. För med ett barn i famnen blir jag trygg. Varm.

 

De ska få en visa. Jag är dålig på texter, men den här gången spelar det ingen som helst roll. Förra gången jag skrev något, blev det bara en melodi. Nu har jag skrivit en ny melodi och texten börjar ta form. Den visan, är till barnen. De underbara, kloka.

 

Ikväll har det åskat här hemma. Jag är ärligt talat väldigt rädd för åskan (klar fördel med förskolläraryrket; åskar det så kan man klämma ner sig med femton barn i ett hörn och läsa HÖGT och skylla på att det är barnen som är rädda och behöver sitta näranära sin "trygga" fröken), men jag har faktiskt knappt märkt den. Kan bero på att jag först var instängd i en svettig träningssal med ashög musik (BodyCombat med mycket hårdrock) och sen i bilen där Maria Mena fick skråla i falsett och överrösta mullret.

 

Jaja, nu har det börjat ge sig och kvällsolen gör ett par sista, tappra försök att leta sig fram.

 

Och, apropå absolut ingenting, så är jag och Finaste hembjudna till hans kollega på lördag. Finaste fick ett högst personligt mail där det stod typ att "du och sambon är välkomna på kräftkväll hem till oss, det blir familjen och lite kompisar". Trevligt värre, får jag lov att påstå.

 

Häpp, nu blir det dusch. Hejsvejs!

 

Idag fick jag en minnesboost. Eller vad jag nu ska kalla det. En plötslig och positiv flashback från en av de helt klart bästa resor jag gjort i hela mitt liv; ridresan till Sligo, Irland, med M.

 

Idag gjorde jag något jag sagt länge att jag ska göra. Jag snörde på mig skorna och sprang från Malungs centrum ut till svärisarnas stuga, drygt en mil därifrån.

 

Började löpa vid elva, så att jag skulle vara framme lagom till lunch. Hade förberett mig på att det skulle bli jobbigt och mycket uppför, men egentligen var det bara de tre första kilometrarna som gick uppför. Resten var flackt eller snarare nerför. Tack vare det kunde jag hålla ett rätt högt tempo och när jag väl var framme så hade jag snittat de tolv kilometrarna på 5.50 minuter per kilometer. Klart godkänt.

 

Väl framme så däckade jag en stund på gräsmattan, sen svidade jag om till badkläder och tog med mig schampo, balsam och tvål och skötte tvagningen nere i sjön. Underbart!

 

Efter en vecka med massa jobb och typ ingen sömn, och på det en körning till Malung, så orkar jag inte riktigt engagera mig här. Inte idag.

 

Blir en egotripp istället. Ni som är intresserade av att veta hur jag låter när jag sjunger; håll tillgodo.

 

 

Vet inte om det är att kroppen börjar vänja sig vid mindre sömn, eller om jag bara är övertrött men hejkomochhjälpmig vad jag har varit uppskruvad idag. Har gjort världens rokad bland barnens hyllor och grejer. Superduperbra förmiddag i skogen med underbart samtal med en av mina tre-och-ett-halvt-åringar. Hen är så klok, så klok. Samtalet började i vad som hade kunnat bli en dispyt, men vi avslutade det med att se varandra i ögonen och säga "Du är bra" till varandra. Observera att det var barnet som sa det först.

 

Ja, jösses, vad jag lär mig av dem. Det är ett underbart privilegium att få arbeta med barn. Och det finns faktiskt inga anledningar till att tro att man behöver prata långsammare eller tydligare, bara för att de är barn. Jag använder oftast samma sätt att prata med barn, som jag gör med vuxna. Det som skiljer sig är jargong och vissa ordval. Dock vägrar jag förringa barnen genom att tro att jag behöver prata med dem som om de vore mindre vetande. De tar till sig av vuxet sätt att prata, bara man gör det lugnt och begripligt.

 

Bortbjuden ikväll, så jag ska börja göra mig klar. Imorgon drar jag mot Dalarna och träffar Finaste efter snart en vecka isär. Längtar så enormt!

J har gett mig bilden av en människas känsloliv som flera personer som lever inuti en (hej schizofreni), och för att göra det tydligt för just mig, så har han jämfört mitt inre känsloliv med en barngrupp. Så fort jag undrar varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer, så ber han mig se barngruppen framför mig. Och när jag letar lite så hittar jag tillslut det barn som reagerar exakt så som jag gör.

 

Man kan undra varför en människa som utsätts för våld, eller hotas till det, inte alltid skriker. Men en del blir helt paralyserade av skräcken, och det, bland annat, är något jag insett genom att bläddra igenom mitt lilla arkiv av barn.

 

J vill att alla barn som lever i mig, ska få sitt utrymme. Få bli bekräftade. För mig blir det konkret med just bilden av barnen på jobbet, och J vill att jag ska behandla alla mina känslor och tankar just så; Jag ser dig. Du kanske får vänta en liten stund, men snart ska jag lyssna på bara dig, för du är lika viktig som alla andra och vad du än gör så kommer jag alltid att tycka om just dig.

 

Lite så gick diskussionen idag. Sen satte jag mig i bilen och började rulla mot gymet. Jag hade min älskade Maria Mena-skiva i spelaren. Och så kom den här låten. Och satte ord på allt. Tillochmed bilderna, varenda en, stämmer. Inte bara att de stämmer för att de är fina och öppet tolkningsbara; de ligger stenhårt rätt i förhållande till texten.

 

Så lyssna.

 

 

 

Each confession I make translates to you
As an insult
We must rid ourselves of this habit
I once heard you say you'll never love anyone more
Then why am I still fighting you?

And it's never felt like this before
No, we've never fought like this before
But you should know

That I am on your side
I am on your side
Although it may seem useless
I am on your side

Your hands are bearing one down to the bone
But you're still
Holding on to me
So I tightened my grip; by God, I won't let you slip
But can you breathe this way?

And it's never felt like this before
No, (we've) I've never fought like this before

And I am on your side
I am on your side
Although it may seem useless
I am on your side
I am on your side

Love was never this frail
Or so good when it's good

No it's never felt like this before
No it's never felt like this before

And I am on your side
I am on your side
Although it may seem useless
I am on your side
I am on your side
I am on your side

---

Don't worry when I fight you;
Worry when I stop
Because it means there's nothing left for us to fight for

---

We walk through hell
But it'll be alright
Because we are together

Trots att jag varit trött, trots att jag mer eller mindre skakat av sömnbrist kombinerat med koffeinöverskott, så är jag nöjd med idag. Dagen på jobbet flöt på utan större fadäser och träningen gick hur bra som helst. Både BodyBalance och BodyJam och på båda så gjorde jag lätt de hittills bästa passen under nuvarande releaser. På BodyBalancepasset orkade jag BÅDA HELA planksekvenserna på tå.

 

Jihoo!

Alltså, ett mer service minded företag får man leta efter.

 

I oktober förra året beställde jag ett månadsperiod till mitt respass via webben. Det kostade 780kr.

 

Något klickade på vägen. Pengarna drogs, men jag kunde inte aktivera perioden. Det bara gick inte. Av ren lättja blev det aldrig av att jag gick in till Värmlandstrafik och frågade om det. Utan perioden låg där på mitt kort, tog upp en av två "platser", och gick inte att röra. Jag fyllde 26 och jag fick börja betala ytterligare 200kr i månaden. De 780 jag betalat i oktober lärde jag mig att leva utan.

 

I förra veckan gjorde jag slag i saken och knallade in till Värmlandstrafik. Bad dem bara radera perioden. Pengarna såg jag som innebrunna och jag orkade inte tjafsa. Jag ville bara ha bort den där perioden som jag inte kunde aktivera och som gjorde att jag var tvungen att vänta tills innevarande period tagit slut innan jag kunde köpa en ny.

 

Efter en massa krångel, de hade aldrig sett något liknande, så fick jag ett nytt kort. Och pengarna tillbaka. Eller ja, pengarna kom nu idag. En knapp vecka senare. Notera att jag inte kunde uppvisa något kvitto på köpet. Men pengarna skulle jag ha, tyckte de. Ja, jag med såklart. Men jag hade inte vågat tro på det, och framförallt inte stå där och tjafsa.

 

Jag har med andra ord 780kr mer än jag väntat mig, på mitt konto.

 

Tjolahopp!

Sågottsom klar för att åka. Semestern är slut och jobbet drar igång. Jag börjar inte förrän nio, men åker av olika skäl dit tidigare.

 

Ni vet hur det kändes i kroppen när man skulle börja skolan igen efter sommarlovet? Förväntan, längtan. Rastlöshet. Nästan lite nervositet.

 

Så känns det.

 

Jag vågar inte.

 

Jag har insett att jag inte skapat några djupa relationer under det sista halvåret. Jag kan vara trevlig och artig. Skratta. Men jag vill inte komma nära inpå någon.

 

Jag vänjer mig aldrig vid uppbrott. Farväl.

 

Just därför kan jag förstå om de personer jag lärt känna under våren, har upplevt mig som kort. Tvär.

 

För jag vill inte börja tycka om. Det blir så mycket jobbigare då, när vi måste ta farväl.

 

Jag har sett det så mycket, det senaste året. Kollegor som försvunnit, på löpande band känns det som. Och några av dem har jag kommit att tycka mycket om. Men på sista tiden har jag inte velat ta någon till mig av rädsla för det där som gör så ont inne i mig. Jag vet precis hur det blev när jag såg C i en butik, för flera månader sen. Jag orkade inte med smärtan det hade inneburit att gå fram. Så jag låtsades som inget. Jag tycker för mycket om henne för att ha orkat gå fram.

 

Så jag blir opersonlig och tråkig. Tyst och tvär. Mot alla nya i min omgivning. De jag känt länge får känna den värme jag kan utstråla. Men de andra får kyla. Det är inget illa menat.

 

Det är ren självbevarelsedrift.

 

För jag vet precis hur ont det gör. När vi ska säga hejdå.

Okej. Öppnade ett program, och under en sekund blev skärmen svart. Reflektionen jag möter på skärmen är som följer (har tillochmed spegelvänt den åt er):

Idag har vi städat här hemma. Plockat lite, dammsugit och skurat.

Till tonerna av Sound of Music. Som vilken normal människa som helst.

 

 

Climb every mountain,
Search high and low,
Follow every highway,
Every path you know.

Climb every mountain,
Ford every stream,
Follow every rainbow,
'Till you find your dream.

A dream that will need
All the love you can give,
Every day of your life
For as long as you live.

Climb every mountain,
Ford every stream,
Follow every rainbow,
Till you find your dream

A dream that will need
All the love you can give,
Every day of your life,
For as long as you live.

Climb every mountain,
Ford every stream,
Follow every rainbow,
Till you find your dream.

 

The battle ain't over
The fight goes on
We'll never surrender
We're still standing strong

As long as you're alive and we're alive
Rock'n'Roll will never die
From the southern stars to northern lights
Rock'n'Roll will survive

We're stocking the flame with high octane
We'll never weaken of all
Now is the time for you and I to answer the call

Raise the Flag
Raise the Flag
C'mon raise the flag
Raise the Flag for rock'n'roll
Raise the Flag

We're taking ground
Every night and day
We got the pedal down
Yeah we're going all the way

As long as you're alive and we're alive
Rock'n'Roll will never die
From the southern stars to northern lights
Rock'n'Roll will survive

We're stocking the flame with high octane
We'll never weaken of all
Now is the time for you and I to answer the call

Raise the Flag
Raise the Flag
C'mon raise the flag
Raise the Flag for rock'n'roll
Raise the Flag

The war ain't over
The fight goes on
We'll never surrender
We're still standing strong

We're stoking the flame with high octane
And we'll never weaken fall
It's a way of life defend or die we'll answer the call

Raise the Flag
Raise the Flag
C'mon raise the flag
Raise the Flag
C'mon raise the flag
Raise the Flag
Raise the Flag
C'mon raise the flag for rock'n'roll

Imorgon börjar jag jobba igen. Det känns bra. Jag längtar till jobbet. Jag tänker njuta av det som är bra och ta tillvara på det. Det är trots allt för barnens skull jag är där, och dem kommer jag aldrig sluta tycka om.

 

Apropå barnen. Jag hade en vidrig dröm inatt. En buss eller ett tåg som gick sönder. Och barnen var där i. Paniken genomsyrade varenda cell i kroppen på mig, fortfarande när jag vaknade.

 

Det här är lite svårt att förklara. Naturligtvis kan jag inte känna samma för barnen som deras föräldrar gör. Och jag kommer aldrig göra anspråk på att kunna ersätta någon förälder på något sätt. Jag har inga egna barn och kan inte jämföra det jag känner för barnen på jobbet, med det som en förälder känner för ett barn som är hens eget. Jag vet helt enkelt inte hur det känns.

 

Kanske är det ren självbevarelsedrift. För händer det något när barnen är med mig, då får mitt proffessionella självförtroende sig en rejäl törn. Är det därför jag vill skydda barnen med allt som är jag?

 

Jag hoppas inte det. Och jag tror det innerst inne inte heller. För jag vet att skulle det hända barnen något även utanför förskolan, när de är med de sina, så skulle jag bli helt knäckt.

 

Jag tycker så mycket om dem.

 

Jag hoppas verkligen att jag får det. Utan att på något sätt försöka kliva in som någon sorts extraförälder, eller som någon sorts förlängning av föräldrarna, så hoppas jag att de tillåter mig tycka om deras skatter. Jag vill inte vara någon som förvarar barnen. Bara ser till att de är i samma skick som några timmar tidigare. Jag vill få visa att det finns fler än föräldrarna som kan se förbi allt de gör och tycka om dem för vad de är.

 

För jag tycker om dem.

 

Det är bara det.

Det handlade kanske inte om att våga.

 

Det kan ha handlat om något helt annat. Jag vet inte.

 

Men i en hel helg gick jag runt och aktivt undvek dig. Inte undvek att vara i din närhet, men undvek allt vad kontakt hette. Behandlade dig som luft, eller som någon jag överhuvudtaget inte känner och inte behöver lägga någon energi på.

 

Men du tar energi från mig. Retroaktivt.

 

För hade du skött det alla ledare inom ungdomsverksamhet bör sköta, då hade jag kanske kunnat bete mig någotsånär normalt. Tänka mindre destruktivt.

 

Men du gick ut hårt, premierade de som lyckades. Såg ner på oss som misslyckades. På oss som vågade komma med förslag. Som inte direkt följde dig. Du behandlade oss, då barn, som skit och det försöker jag nu få ordning på.

 

Du vill säkert att jag ska tacka dig. För jag tror inte att du vet vad det du gjort leder till. Du vet precis hur du har betett dig, men någon ungdomspsykolog är du inte och jag tror därför att du inte förstår vad som händer med oss som växte upp och ifrån.

 

Så jag tror att du vill ha ett tack, ett tack för allt du lärt mig.

 

Det ska du få.

 

Tack. Tack för att du lärt mig att prestation är det som räknas. Tack för att du lärt mig att den som lyckas, den är mer värd. På riktigt. Tack för att du gett mig prestationsångest. Prestationsångest som i sin tur leder till ångestattacker med gråt och fosterställning. Tack för att du gav mig prestationsångest så stark att den skapar ett beteende som skadar mig. Både utvärtes och invärtes. Tack för ätstörningarna. Ja, särskilt tack för dem.

 

Hade jag vågat så hade jag gått fram och sagt det rakt ut. På söndagen var jag så uppe i varv att jag nog hade vågat, men då hade det inte blivit bra.

 

Du behöver få höra det här. Det ska du få. När jag är samlad. Även om du aldrig ändrar ditt beteende gentemot andra, så behöver jag åtminstone försöka göra tillvaron drägligare för dem du nu omger dig av. Dem du manipulerar.

 

Jag lägger ingen energi på att hata dig. Den energin ägnar jag istället åt att tycka om dem omkring mig, som förtjänar det. Jag lägger den energin på mitt jobb, på att visa barnen att inget de gör kan ändra på hur mycket jag tycker om dem. För du förtjänar inte min energi, men det gör Finaste. Min familj. De älskade, underbara ungarna. De förtjänar min energi och jag är så glad att jag har gåvan att omvandla den till något positivt.

 

Jamen, sedär.

 

Tack. På riktigt, tack. För att du visat mig ett beteende så oacceptabelt att jag aldrig kommer kunna bli som du.

 

Tack för att jag kommer bli en så mycket bättre människa än vad du någosin varit.

...såklart.

 

Det blev allt en tur förut, men bara ett varv i spåret och det fick lov att gå sakta. Höll mig på runt sju minuter per kilometer.

 

Annars? Jo. Vi sitter med kaffe nu och funderar igenom om vi fått med allt. Tåget mot Oslo går om knappt två timmar. Ska bli skönt att komma iväg litegrann och se något nytt.

 

Ehm... Behöver passet tas med?

Om gårdagen var en intensiv träningsdag så är dag idag snarare en njutardag. Gick upp kvart över sex och packade iordning mig, sen ner till gymet. Där blev det en timmes Yogalates. Var gôtt trött i musklerna sen hårdträningen igår, men klarade trots det sågottsom hela planksekvensen på tå.

 

In en snabbis i duschen. Väl där insåg jag att jag hade hela fyrtiofem minuter innan nästa inbokade grej. Beslöt mig för att sätta mig i bastun lite. Sååå skönt!

 

"Nästa inbokade grej" var floating och massage. Det är i gymets lokaler, så det blev bara några stegs förflyttning. Fyrtiofem minuter av mörker, viktlöshet och total tystnad i floatingtanken, sen fyrtiofem minuters underbar massage. Snacka om att jag unnar mig det alldeles för sällan! E, som också är en av gymets i särklass bästa instruktörer, knådade mina arma muskler ordentligt, särskilt vänsteraxeln fick sig en rejäl omgång.

 

Happ, får se vad dagen bjuder i övrigt. Känns konstigt att inte ha något alls inplanerat (fast riktigt skönt), efter de senaste dagarnas flängande. Kanske är det just idag jag ska ta tag i sånt jag säger "man borde /.../ lite oftare" om?