Maria P

21 mars (helt klart en av de bästa)
Två höjdpunkter på jobbet

 

 

23 april(bra dag, trots att Finaste var sjukskriven (också ett av de bästa och (och mest hysteriska) tillfällena i år))
Stackars Finaste

 

7 maj(fin stund, vid läggning av middagssovande barn)
Kärleksförklaring

4 augusti(en kärleksförklaring till dem, allihop)
Jag tycker om dem

 

8 augusti(vikten av att säga "Du är bra")
P-tf-tf-tf

14 augusti
Underbara, kloka

 

22 augusti(så viktig)

 

30 september(tillbaka från Stockholm del I)
Ännu en dag med de fina...

 

1 oktober(tillbaka från Stockholm del II)
Dagens höjdpunkter

24 oktober(från en förälder)
Värme

6 november
Du vet vem

21 november
Kraxkrax!

22 november (ännu ett viktigt tillfälle)
Vila i mig

 

1 december (om, och till, dem alla)
Du är så många, och samtidigt bara du

13 december(Lucia på jobbet...)
Sjukt stolt fröken

20 december (del I)
Ett av dagens fina tilfällen

20 eller 21 december, beroende på hur man ser det(del II)
Ett par guldkorn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista löpturen för i år blev en riktig långkörare. Femton kilometer, för att vara exakt. Det blåste från alla håll idag, kändes det som, men trots att jag upplevde mig springa i motvind mesta delen av tiden, tog jag mig runt på en bra kilometertid.

 

Det är lite sjukt det där... Om jag springer med GPSklockan på mig, och upplever att det går trögt, så är det nio gånger av tio så, att det går som fortast just då, när det känns som segast (som sagt, om GPSklockan är på och jag har möjlighet att kolla). Kan det vara så att det känns långsamt för att benen får jobba hårdare?

 

Nej, jag vet inte. Idag kändes det som en lugn tur, men det gick förhållandevis fort. Jag är nöjd med det.

 

Minns ni Farbror Blå? Ja, alltså, det hoppas jag ni gör, men jag menar min mugg? Den jag fick av min syster när jag fyllde år?

 

 

Jag tror bestämt att Tomten har varit i kontakt med min syster, för av hen fick jag två nya muggar ur samma serie, på julafton. Nu på morgonen invigdes den ena; Fru Fuchsia fick agera kaffeflicka idag. Dessutom fick jag en där ett av Tomtebobarnen flyger på en fladdermus.

 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.

 När jag anar sorgens djup
Som en avgrund inom mig
När mörkret formar skuggor
Och jag vilsen söker Dig

När jag inte längre ser
Vart min väg ska leda mig
När tvivlet skymmer allt jag känt
I min längtan efter dig

När jag rusar från mig själv
I en längtan att bli fri
När jag önskar att jag kunde se
Vad som skrämmer inuti

När din kärlek når min själ
Och Du stillar mig till ro
Ser jag värmen i Ditt leende
Sprida ljus där sorgen bor

Du är där och bär min smärta
Läker såren som jag fått

 

Herrejisses, fattar ni att det, idag, är exakt ett halvår till min och Finastes bröllopsdag?! Ena stunden känns det som om det är sjukt lång tid, sen börjar jag tänka tillbaka på det senaste halvåret och hur fort det gått, och då inser jag att det är rätt nära förestående ändå.

 

Sättet vi valt att lägga upp det hela på, räddar oss dock från alltför mycket roddande. Ingen stor middag med dukning och fem bord och ljudanläggning ska ordnas. Alla inbjudningar är skickade. Det mest ansträngande jag kan se framför mig, är letandet av plats att ha vår grillfest på, veckan efter själva bröllopet. Ni kommer väl?Tanken är att det ska bli en såndär fest, dit folk kan komma och gå som de vill. Har man en bror som inga planer har för kvällen, eller en bekants bekant som råkar ha tråkigt; så plocka med dem! Vill man bara titta in och ge en kram så räcker det. Det ska bli en såndär skön, anspråkslöst opretentiös kväll, är tanken.

 

Femte juli.

 

Boka in det.

Idag har jag varit i stallet. Jag har mått bra. Njutit. Trivts. Klockan sex var jag i stallet och en timme senare var alla djur utfodrade och utsläppta i mörkret. Då passade jag på att ladda upp med lite kaffe och en tallrik gröt.

 

Stallsysslorna flöt på som de skulle. Då och då passade jag på att kramas lite med vovvarna och när det ljusnat gick jag ner till fölstona och gav dem lite frukost och såg till att de hade det bra. Som vanligt fick jag även lite extra städ utfört. Det känns alltid gott i kroppen att ha fått göra fint i alla skrymslen och vrår.

 

Jag hade ingen lust att leta hästar i mörkret, så vid tretiden började jag plocka in dem igen från hagarna. Det medförde att jag var helt klar vid fyra. Då hade jag varit däruppe i runt tio timmar och jag är i efterhand nöjd med mitt dagsverke. Visst finns det alltid saker att göra i ett stall, där blir man aldrig klar, men jag ska dit nästa helg igen och vara där heeela helgen, och då har jag lite planer på vad jag kan plocka med.

 

Jag gillar att gå där ensam. Det ger mig tid till reflektion. Och just idag gick jag och tänkte på det här med tillit.

 

Jag såg nämligen en del likheter mellan att ta hand om stallet, och mitt jobb. Båda bygger på en enorm tillit.

 

Hästarna, liksom barnen, är helt beroende av att jag är fullständigt trygg i det jag gör. Tvekar jag, märks det och både barn och djur påverkas av det. Både hästar och barn är helt beroende av min omvårdnad. Båda har behov som behöver uppfyllas, behov de inte kan uppfylla på egen hand. De behöver min guidning i nya situationer. Båda är helt enkelt avhänginga att jag är kompetent i det jag gör.

 

Och, självklart, har vi tilliten som K och J visar mig, enbart genom att be mig ta hand om deras hästar. Den tilliten är fullt jämförbar med den tillit barnens föräldrar visar, enbart genom att överlåta sina barn i min vård, varje dag. Alla ger de mig något av det käraste de har. K och J lägger, rent krasst, sitt levebröd i mina händer, helt bortsett det ekonomiska värdet, bara i hästarna som sådana. Föräldrarna på jobbet ger mig det mest värdefulla de har. Det abslolut finaste i deras liv.

 

Det är så många som litar på mig, som blir beroende av mig, i dessa situationer. Situationer som är min vardag. Situationer där jag sällan behöver tänka, där jag får det att flyta.

 

Jag vet att de kan lita på mig. Precis som de tycks veta det. Jag hoppas och tror att de aldrig skulle anförtro mig allt detta fina annars. Det är ett enormt ansvar, vilket jag axlar med glädje. För jag finner stor tillfredsställelse i det jag gör, vare sig jag är på jobbet eller i stallet.

 

 

Jag har aldrig arbetat heltid med hästar, men jag måste säga att jag älskar det. Jag har full förståelse för att en hästskötare tycker jobbet blir slitigt. För det kräver sitt. Det är tungt. Det kräver tempo, det kräver noggrannhet och, i många situstioner, full fokus. Det krävs att alla mina muskler samspelar in i minsta fiber, med varandra. Min kropp behöver vara under min fullständiga kontroll för att arbetet ska flyta. Jag behöver orka vara ett steg före i tanken, för att jag ska få något gjort. Planering, rutiner och flexibilitet.

 

Det finns få jobb som sliter så på kroppen. Det finns få jobb som kräver så mycket av varenda muskelgrupp. Hela kroppen arbetar, hela tiden.

 

Ja. Jag förstår att det finns de som tröttnar. Jag har det som hobby. Jag behöver inte vara där, jag gör det för att jag vill. Jag gör det av kärlek till djuren och för vänskapen. Jag gör det för att jag är fri där. Fri i tanken, fri i kroppen. Jag gör det för värmen hästarna ger mig.

 

Jag älskar det.

Nja... någon glimmande juldagsmorgon vet jag inte om det var... Som vanligt var jag med vännerna och sjöng på midnattsmässan. Det är garanterat ett av mina favorittillfällen att sjunga på och en stor del av orsaken till att jag gärna avslutar mina julaftnar här nere.

 

Vid ett var jag i säng, men somnade väl inte förrän vid halv två. Vid fem var det bara att masa sig upp igen och klockan sex var det samling i nästa kyrka, nu för julotta. Jag brukar hänga på mammas kör här nere, alltid lika kul att få sjunga gamla godingar.

 

Vi var hemma strax efter åtta och efter en tallrik havregrynsgröt toppad med tranbär, kröp jag ner bredvid Finaste igen och lyckades sova i drygt en timme till.

 

Upp och fräscha till sig, sen kom TheRese och tog mått och vi diskuterade brudklänning. Det kommer bli superbra; inte alls sådär prinsesstårterosafluffigt och tramsigt, utan lite mer bohemiskt och enkelt. Precis som jag vill ha det. Sen en snabb sväng till Skövde och en ännu snabbare visit till Ljungstorp där jag lämnade lite julklappar till K, J och S. Efter det har det blivit en löprunda, lite mat och en kopp kaffe. Nu stundar en lugn kväll med ett glas vitt och lite familjeflum.

 

Hörs!

 

Ett par instagram från igår:

 

Efter jullunchen åkte vi ner till Axvall. Där blev det julklappsutdelning och sen... ännu mer julmat!

 

Jag förflyttar mig i nuläget mellan olika soffor hemma hos mormor. Jag mår illa av all mat och kroppen är helt svullen; västen jag gick runt här och var så snygg i, har åkt av.

 

Men vet ni? Jag är okej med det. Illamåendet är enkom ett svar från kroppen, på att jag ätit aningen för mycket. Det är ett fysiskt illamående, inte ett resultat av matångest. Precis stoppmätt är jag. Kakor och knäck har glidit ner. Och jag mår okej i det.

 

Det kommer gå vägen. Jag vet det.

 

För.

 

Det går. Bra, tillochmed.

Dagens första julbord stundar, delvis med folk jag inte känner. Svärmor stöttar upp och lovar att ingen tittar snett eller dömer. Tackar, uppriktigt, för det. Jag tänker på att jag har träningsvärk i magen efter corepasset igår och på att jag är stel i benen efter tretton och en halv kilometers löpning idag. Jag lever på det.

 

Men.

 

Jag ska inte sticka under stol med att jag mådde bättre den gång då jag bytte tre bajsblöjor, två nedkissningar och en nedbajsning på jobbet, inom loppet av en timme. Illamåendet då var inte ens i närheten av nu, trots rinnande diaréer. Stressnivån är högre än någonsin; jag kan inte komma på en jobbsituation som gett mig högre puls. Inte ett träningspass som höjt adrenalinet till dessa nivåer.

 

Så är läget. Nu ska jag bara överleva.

 

Det går.

Via fina, kloka Johanna, hittade jag detta inlägg.

 

Läs. Snälla ni, läs det. Det är kort, jag lovar. Och kanske kan ni få en förståelse för hur min jul kanske blir, om inte Han håller sig lugn.

 

Framförallt var det så skönt att få ord på det där jag skrev om en annan gång; att jag egentligen bara är rädd för en tanke, en tanke jag själv bidragit till att frammana.

 

Återigen vill jag bara få höra att det går att bli bra. Från någon jag själv bildat mig uppfattningen om, aldrig varit där. Där nere. Men som varit det och tagit sig upp och som kan se mig i ögonen och säga att det går. Någon jag litar på, någon som aldrig skulle ljuga

 

Finns det någon sån?

Här till höger har jag skrivit en ny presentation -------------------------------------------------------------->

 

Lägger upp den här också. Jag är faktiskt rätt nöjd med den.

 

 

Gårdagen var intensiv. Jag var uppe vid halv sju och sprang en halvmil. Sen hem för dusch och fix och direkt ner till Domkyrkan, samling där var klockan nio.

 

Sen var det repetition, repetition och åter repetition. Banka in alla låtar och försöka undvika att få prestationsångest över de låtar som ännu inte satt hundraprocentigt. Nils Landgren kom vid halv elva och då satte vi låtarna han skulle vara med på. Nu känner jag ju inte karln, men som samarbetspartner måste jag säga att han var otroligt ödmjuk och trevlig och bjöd på sig själv och lät oss ta del av hans tankar, samtidigt som han bjöd in oss för idéer.

 

Känslorna var på svaj hela dagen. Vid tiosnåret bad jag en tyst bön om att få klara dagen utan att bryta ihop före, under eller efter någon konsert. Bara överleva och åtminstone försöka ha kul. Vi kan väl säga som så, att jag fick ta till lite fysisk hjälp... underarmen är lite fnasig idag, efter mina försök att hålla känslolivet i någorlunda styr.

 

Jag lyckades nästan. Lunchrasten blev grymt försenad och jag hade lyckats skriva en lång lista, i huvudet, på allt jag lyckats glömma kvar hemma. I bilen hem, stressad och förbannad på mig själv, kom tårarna. Dock verkade det lätta en del på trycket, och jag var, mitt i eländet, glad att jag fick vara ensam.

 

Första konserten gick väl sisådär. Nils Landgren skötte naturligtvis sitt, men vi i kören var lite osäkra på en del insatser. Det höll, det gjorde det, men vi hade ändå ett snack, allihop, innan andra konserten, för att gå igenom vad vi kunde förbättra.

 

Och förbättrade, gjorde vi. Med råge. Jag var lite smågrinig, då kommentaren kom upp om att alla skulle ha körpärmen sågottsom hela konserten. Jag hade låtit den vila i min hängande arm under alla låtar utom två; jag kunde resten. Nu skulle jag alltså stå med den i famnen, med endast två låtar i, för syns skull. Följden blev att jag stod och spände nacke och armar. Menmen, vad gör man inte för konsten (varsågoda att läsa in all bitterhet ni kan, mellan raderna)?

 

Hursomhelst. Förbättring. Andra konserten gick strålande och vi fick stående ovationer från en fullsatt Domkyrka. Efteråt hade vi lite terminsavslutning på en restaurang i stan och där bjöds det på musik, prat och oändligt många skratt. Landgren var med nästan hela kvällen, och det var även hans fru (ja, ni vet, hon som spelade Lotta på Bråkmakargatans mamma; sååå starstruck just nu). Jag bröt samman lite när Landgren "spelade trombon utan trombon" (för att citera vår körledares fru, som jag känner litegrann och satt med en stund under kvällen) då vi sjöng. Hade precis samlat mig för att kunna vara med åtminstone under slutackordet, då Landgren tittade på mig och tog en sista ton som fullständigt fick mig att tappa fattningen och skratta så tårarna rann.

 

Som vanligt är jag sliten, efter en sån dag. Dels för att den blev så lång och fullspäckad, men också för att jag lät känslorna glida runt. Eller kanske snarare för att jag inte lät dem, utan lät mitt kontrollbehov ta över. Trots det, har jag varit på gymet och kört en timmes crosstrainer och sen en halvtimmes överkroppsstyrka på det. Väl hemma igen blev det lite plock och städ och faktiskt också saffrans- och vaniljbullebak. De blev grymt fina, för att inte säga stora! Hela fyrtiotvå stycken tvinnade jag ihop. Vi har dessutom fått granen klädd, och alla inköpta julklappar är inslagna.

 

Är något i dne här världen ens på riktigt?

 

Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year love will appear
Deeper than ever before

Maybe forgiveness will ask us to call
Someone we love, someone we've lost
For reasons we can't quite recall
Maybe this Christmas

Maybe there'll be an open door
Maybe the stars that shone before
Will shine once more

Maybe there'll be an open door
Maybe the stars that shone before
Will shine once more

Maybe this Christmas will find us at last
In heavenlike peace, pray for, at least
For the love we've been shown in the past
Maybe this Christmas
Maybe this Christmas

du där. Hallå, du. HEJ DU! Ja du, du är unik. Glöm aldrig att det gör dig värdefull.

— Peter Tyrhandske (@tyrhandske) 20 december 2013

 

Som jag skrev tidigare, har mycket fint hänt idag.

 

Ja, först och främst, har vi överösts med diverse presenter från barnen och deras föräldrar. Choklad och gotter i mängder, och så lite blommor. Det känns så himla fint när ens arbete uppskattas av så många.

 

Lite fina kommentarer, utöver den jag skrev om tidigare, kom när de sista barnen och deras respektive fäder skulle packa ihop sig och ta julledigt.

 

Den första pappan funderade lite över varför jag inte var juligare klädd (om jag förstod honom rätt (jag körde stenhårt på myskläder idag; lååång myströja och leggings)). För, som han sa: "Du verkar hålla den fanan högt här". Och han sa det i en sån ton, att han uppenbart tyckte att det är kul när jag anstränger mig lite vad gäller utklädnader och sånt. Jag kunde inte låta bli att visa bilderna från mitt tomtefix i morse, och då verkade han nöjd.

 

Lite senare hade jag ett samtal med nästa pappa, medan jag julgosade lite med hans barn. Han berättade att han och några andra föräldrar hade pratat om mig och hur mycket deras barn tyckte om, och tydde sig till mig. Visst märker jag att en del barn helst kommer till mig när det är något (tjusningen med förskola; det är så mycket folk att alla klickar med någon), men jag tänker sällan på det. Nu har jag fått det från två helt olika håll idag (se förra inlägget), både från ett barn (via kollega) och från en förälder (till ett annat barn). Det finns barn som ser mig som sin.

 

Jag är, mer än gärna, deras Maria. Er Maria. Jag vet exakt hur värdefullt det är med personer som blir fasta punkter. Personer som blir trygghet. Såna jag vet var jag har, som jag alltid kan återvända till. Hålla mig i. Såna som står kvar, såna som står hos mig.

 

Med glädjen i det, just det, att jag är någons, gick jag från jobbet idag med julefrid i hjärtat. Den känslan blir något att klippa ut. Något att spara i min klippbok.

Medelst två tweets ska jag nu återberätta ett av dagens fina tillfällen (det kom några guldkorn; återger några lite senare):

 

Så. Sminkad och klar inför dagens lilla uppträdande på jobbet. Kommer säkert vara nån unge som känner igen mig, men jag tänkte lägga mig till med lite underbett ovanpå allt det här med gammalsmink och luva och skägg, så kanske risken minskar något.

 

Hursomhelst, idag blev det en rask femkilometrare runt bostadsområdet. Efter att ha löptränat både måndag, tisdag och onsdag, var nog benen glada över crosstrainerpasset igår, för det var jäklar vad lätt det gick. Var grymt pigg i benen!

 

Det tär på en, det här med julen...

 

Andra versen är om E - I'm beginning now to see... - Jag har insett vad hon såg, vad alla såg. Jag förstår varför hon ville vänta med att prata med mig i somras.

We're connected through our hearts

 

 

There's a room inside your gut
Close the door and keep it shut
Let no daylight enter in
And the punishment begin

Who are you now to decide
Whether or not I can
Be exposed to what you hide
Just be a strong and silent man

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

I'm beginning now to see
What you must have thought of me
In a body cast of glass
Life-changing information should just pass

But I don't break that easily
And if you'd dare then you would see
That I can carry all the weight
Of the burdens on your plate

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

Smsar just nu som besatt med systeryster. En av hennes bästa vänner är designer, smyckestillverkare och sömmerska. Ska kolla upp vad hon kan tänkas ta betalt för att sy en brudklänning åt mig. Jag har en liten idé och det vore ju, om inte annat, otroligt coolt att ha en klänning som ingen annan någonsin kommer äga en likadan av.

 

Här hittar ni TheRese.

 

Jag har tänkt att ha två olika klänningar på vår stora dag. En brudklänning, och en något enklare, lite kortare. Tänk typ studentutspring; lite halvfin, knälång. Jag vill inte sitta i lång brudklänning på restaurangen på kvällen, vi vill skala ner det mesta krimskramset. Däremot vill jag gifta mig i långklänning.

 

Det blir nog finfint.

Hur det gick med pepparkakshuset?

 

Ja... Ni får faktiskt bara en gissning.

 

Tvåhundrafyrtiotre.

 

Frosseri är en dödssynd.

 

En. Dödssynd.

 

Att jag aldrig lär mig.

 

Fan.

Ja, herrejistanes. Dagar som idag tär, på både psyke och kropp. Jag trodde dagen var bra, det kändes så. Sen gick allt snett och gråten var i halsen ända fram till kvällningen.

 

Det får lov att bli ett par timmars sömn nu, så kanske jag är någotsånär återhämtad till imorgon. Imorgon ska bli en kramadag, har jag bestämt. Jag ska hämta energi från vemsomhelst som ser ut att kunna låna ut litegrann till mig.

Lukter överallt. Ljud från alla håll. Susande brus, blinkande ljus.

 

Panikångest. Ont i hjärtat och kroppen. Naglar djupt in i underarmen.

 

Mår så illa. Misslyckad, felar. Fel igen, alltid fel. Det mest förbjudna.

 

Helvete, helvete, helvete!!!

That noone could climb it

 

Would you let me see beneath your beautiful?

Would you let me see beneath your perfect?

Take it off now, girl

I wanna see inside

Would you let me see beneath your beautiful

Tonight?

 

I'm gonna climb on top your ivory tower

 And then we'll jump right out

Falling

I just wanna know

 

Det sliter

Tankar som skaver, en underarm som svider

Ofullständig, otillräcklig, känslor som glider

 

Mår jag illa?

Är jag hungrig?

Är jag mätt?
Kan inte skilja, inget blir rätt

 

Ofullständig, otillräcklig

Känsloliv på svaj

Behöver rätas upp

När är det min tur att bli rätt och hel?

 

 

En kamp inombords

Två starka viljor

Två; min och Hans

 

Det suger inom

Det knycklar sig

En långsam, inåtsugande implosion

För Honom är den oviktig, min version

 

 

Ta mina händer, båda två

Res mig

 

Han vet vad som sker

Hans ilska vet inga gränser

Hans sjuka fantasier

Perversionen i det Han planerar

Det Han tänker göra om jag inte ångrar mig

Om jag inte säger stopp nu

Redan innan jag börjat

 

 

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.

 

Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.

 

Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.

 

Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?

 

Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.

 

Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.

 

Från det ena till det andra.

 

Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.

 

Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.

 

Ikväll och inatt.

I veckan skickade Finaste och jag ut en hög med fint förseglade kuvert.

 

Barn är tamejfasiken oslagbara.

 

Idag har vi (såklart) haft lussefirande på jobbet. Vid sju var jag på plats och strax därefter droppade yrvakna barn och (åtminstone en del...) sömndruckna föräldrar in. Vi knôdde in alla barn i ett par av rummen och hjälpte dem att komma iordning och underhöll dem en stund. Klockan åtta radade vi upp dem i hallen och började tåga ut, utomhus, där (nu något mer vakna och dessutom (saft)glöggfyllda) föräldrar och släktingar väntade.

 

Och, utan att ha behövt stå ute i kylan själv, kan jag säga att det var väl värt att vänta på. Som barnen gjorde det! Närmare fyrtio stycken, sjungandes för full hals. Det strålade om dem och det märktes inget av att hela morgonen var ett enda stort avbrott i allt vad rutiner hette.

 

Tänk er själva; allt folk inproppat på mindre yta än vanligt, alla barn in på en och samma gång, föräldrar som står utanför, inget vinkande till en rullande bil i fönstret, ytterkläder och skor inomhus, pedagoger med ytterkläder... Och. Alla var så grymt lugna. Ett par barn gnydde lite, men i övrigt kunde vi, precis som vilken dag som helst, hålla ljudnivå och rörelser nere på en hanterbar nivå. Jag ville nästan be dem protestera mot allt ovant som hände, så himla lyhörda var de. Inga protester, ens längre fram under dagen, liksom. Bara lugnt, tryggt och fullt av vanlig lek och bus. Visst var vi tröttare än vanligt, men de flesta av oss hade ju vaknat tidigare än vanligt.

 

Så ja, redan innan vi började tåga ut, var jag tårögd. Sen grät jag väl av stolthet i närmre en timme. Vilka fantastiska ungar jag har på jobbet! Ingen av dem verkade ens ha en tanke på att rusa till föräldrarna under själva uppträdandet. Att de kunde sångerna, visste vi. Att de kunde rutinen kring att gå i led, en vanlig dag, utan fullt med folk överallt, visste vi också. Att allt skulle klaffa så bra, hade vi bara vågat fantisera om. Föräldrarna överöste oss med beröm, medan jag försökte uttrycka att "Det är era barn". Det hade helt klart aldrig funkat om inte barnen vore vad de är; intelligenta, nyfikna, underbara små varelser.

 

Ja, jag är stolt. Barn är oslagbara, de klarar baskemig precis vadsomhelst!

Alla, alla som var där, blev kvar där
När jag var liten fanns ni där, och än idag stannat kvar

Kära far, kära mor, kära bror och syster kär
Människor och hoppfullhet finns kvar ännu

En hand på min rygg
En hand gör underverk
En suck av ro
När alla ting är slut är det här jag vill va

Hjärtat inom mig, det ljudet är slagen,
När alla ting är slut, det fyller mig - ett ensamt ljud
Så skört och fint

När alla platser tomma är vill jag va här

En hand på min rygg
En hand gör underverk
En suck av ro
När alla ting är slut är det här jag vill va

Hjärtat inom mig, det ljudet är slagen,
När alla ting är slut, det fyller mig - ett ensamt ljud
Så skört och fint
En hand på min rygg
En hand gör underverk
En suck av ro
När alla ting är slut är det här jag vill va

 

Som alla torsdagar var det min öppningsdag på jobbet idag. Supermysigt med dessa lugna morgnar; då känner jag att jag kan ge fler barn mer egentid och jag hinner prata med dem på ett lite annat sätt.

 

Dagen avslutades med att jag och ett par, tre kids byggde en snölykta. Tre värmeljus satte vi i, en kvart senare hade alla tre slocknat. Men det gjorde inget. Lite lek i snöhög och gos med fina barn gör mycket för det mentala välbefinnandet. Det behövs alltid. Alltid.

 

Eftermiddagen och kvällen har gått i ett; direkt jag kom hem satte jag fart och drog en snabb löprunda runt Rud. Snabb dusch, sen direkt ner för möte med J. Relativt bra träff med lite nya insikter. Ingefärste bjöd han på, dessutom. Full fart därifrån till gymet för core och stretch, det satt fint med båda. Corepasset gjorde jag grymt bra, om jag får säga det själv (ja, vem skulle annars göra det?).

 

Imorgon är det lussefirande på jobbet. Vi har lagt in en överväxel med övningar i veckan, och jag har blivit tårögd av stolthet varje dag. Jag ser, lugnt sagt, fram emot morgondagen.

 

Lussa lugnt!

För lite drygt ett år sedan, träffade jag J för första gången. Då var jag så nergrävd i min egen grop att jag inte fattade själv hur långt ner jag var. Därefter har jag åkt rutchkana ner, ännu djupare.

 

Där nere hittade jag ett rep. Jag började dra mig uppåt i det. Stundtals har min kropp varit för svag, mina armar för klena för att orka dra mig upp. Men så, helt slumpartat, dyker knutar upp, lite varstans på repet och där kan jag hålla mig i, och klättar jag något högre så kan även fötterna få vila.

 

Mina händer är valkiga och såriga efter en lång och mödosam klättring. Ibland tappar jag greppet och glider ner, och det svider. Det svider när det blir brännsår i händerna.

 

I höst har jag glidit, men jag är fortfarande bra mycket högre upp, än för ett år sedan. Och ibland, när jag vilat en stund, får jag för mig att någon varit där och dragit lite i repet. Inte för mycket, för jag behöver tro att jag klarar det här på egen hand. Men litegrann, jag visar mig vara i ögonhöjd med en sten som förut var utom min räckvidd. Det finns människor som drar i repet, förankrar det på nytt, bara lite högre upp.

 

Ju högre upp jag kommer, desto längre blir fallet, om jag helt skulle tappa greppet. Men jag tror, någonstans, att någon står där uppe, redo att gripa tag i min hand. Jag tror och hoppas att jag inte tillåts falla igen. Inte ända ner.

 

Ibland behöver man falla, då och då behöver själen gå vilse. Jag har bara varit med om det för hårt, för länge. Såhär länge är inte okej. Men jag kommer ta mig upp. Med eller utan hjälp.

 

Och när jag är uppe, kommer jag bära med mig så mycket. Den här resan ska stärka mig. Och den skapar mig. Gör mig till sist till den jag alltid trott mig, innerst inne, vara.

 

Jag hoppas faktiskt att jag kommer kunna behålla närheten till vemodet som jag så länge nu, burit på. För det är i vemodet den skapande Maria kommer fram. Den tolkande. Jag har en helt ny närhet till sångtexter jag hör, sånger blir snabbare mina. Min sångpedagog har ofta berömt mig för just det; att jag aldrig sjunger en sång förrän jag med själ och hjärta kan mena den. Jag hittar mig i så många sånger, visor och texter. Strofer som, lösryckta, kan beskriva hela mitt jag, mitt liv. J har lärt mig att se de olika delarna som är jag, som många personer. Han har gett mig bilden av en barngrupp, då det är något jag kan relatera till. Och det finns så många sånger som jag kan tillägna olika delar av mitt jag.

 

Jag skapar som aldrig förr. Precis som minnena som J lär mig bjuda in - aldrig tvinga mig på eller rycka i, bara bjuda in - kommer melodierna. När jag går, när jag motionerar, när jag har ett barn i knät, när jag svingar en liten, högt, högt. Då kan de välla över mig som en våg. Jag blir bättre och bättre på att fånga dem och att minnas dem. De formar sig själva och det är min uppgift att ta tillvara dem.

 

Det är i vemodet det sker och även om jag aldrig, aldrig vill tillbaka till de dagar då vemodet hängde som ett av Iors regnmoln över huvudet på mig, vill jag kunna plocka fram det. Jag blir en bättre sångerska, jag lyssnar bättre, både till texter och till människor runtom mig. När jag kan plocka fram, och kontrollera, vemodet, blir jag den skapande, tolkande Maria.

 

Jag kommer nog aldrig orka bli helt bra, om jag inte tar tag i min matproblematik. För med en metabolism och ett blodsocker på svaj, orkar inte hjärnan sortera. För ett år sedan, gjorde vemodet att jag inte orkade äta. Jag orkade inte hantera mig alls, om jag inte tränade bort det lilla jag fick i mig. Nu tränar jag förvisso mer än någonsin; jag har inte haft en vilodag sedan den tjugoåttonde oktober, men jag känner energin komma tillbaka allt oftare, och jag har bestämt mig för att tjugohundrafjorton ska bli det år då jag blir frisk från allt vad ortorexi heter. Och när den biten är klar, kan jag trösta det lilla som då ännu kommer vara sorgset inombords. Det ska inte bort, men det ska lugnas och bli tryggt i att det alltid är välkommet och lika viktigt som allt det andra jag bär på.

 

Jag ska bli den jag själv hade behövt, behöver, i det här. Jag har nämligen insett vad jag saknar. Eller vem, snarare. Jag vill få höra, öga mot öga, att det går att bli bra från ätstörningarna. Och jag vill höra det från den som varit där själv. Jag har läst det så många gånger, det finns ett otal människor där ute i cybervärlden som skrivit det, direkt eller indirekt till mig. Jag har träffat människor som är där jag är. Men aldrig den som tagit sig upp och ur. Bara läst, aldrig träffat. Jag skulle behöva att någon, vuxen, gärna äldre än jag, såg mig djupt i ögonen och sa: Maria. Du tror mig nog inte nu, men jag har också varit där. Jag har också hört Rösten och det går att bli av med Den. Jag kommer alltid minnas Den, men Den hörs inte längre. Den styr aldrig mer mitt liv. Jag blev frisk; du skulle aldrig tro om mig att jag varit sjuk? Något sådant. Inte någon som är där nu. Någon som var. Som tagit sig upp. Någon jag känner, som jag själv (mot bättre vetande) bildat mig fördomen om (precis som många, mot min vilja, bildat sig fördomen om mig) aldrig någonsin skulle kunna ha hamnat på matproblematikens botten. Sådan vill jag bli, frisk och stark nog att hålla en hand en dag, hålla den mjukt men fast och berätta att det går.

 

Det är enorma krav. Men inte omöjliga, för jag omger mig av så mycket fina människor. Mitt problem är ju bara att det här inte är något som syns, så vem ska kunna veta? Kanske får det stanna vid fantasier. För det är, som sagt, stora krav. Och vem är jag att begära att någon lämnar ut sig åt mig, som det senaste året inte velat knyta nya, nära band, av rädsla för utelämnandet?

 

Jag tar mig uppåt. Men ska alltid minnas. För det är i vemodet jag skapas, och skapar. Jag ska bli frisk. Fri.

 

Hjälper ni mig?

Han är brun. Och väldigt hårig. Han är ganska tufsig.

 

Han luktar tryggt. Han har väldigt kloka ögon. Han har en lugn mun som skulle kunna le, om jag bestämmer mig för det.

 

Han kom med posten idag. Kanske därför han är lite rufsig och tufsig. Han skulle kunna vara sur över att ha legat i en papperspåse, men jag tror inte han besitter några som helst anlag för irritation.

 

Bernad.

 

Tack.

 

Snökaos i olika omgångar har varvats med regn. Och däremellan har det varit iskallt och stjärnklart.

 

Göteborg var kanon. Hotellet var bra, Liseberg var fint och vi passade på att träffa min syster och ta en kopp kaffe och snacka dynga en stund (läs: en och en halv timme).

 

Jag låter några instagrambilder sammanfatta helgen.

 

Öl. Hotell. Födelsedagskväll.

 

Ikväll hamnar glorian jag tänt åt mig själv, på sniskan.

 

Den bjuder jag på.

 

Jag har redan hunnit vara ute och hälsa på Sven (och, dessutom, fullständigt skrämma slag på ett stackars tidningsbud); kvart över fyra var jag ut och rännde. Det gick faktiskt fint att löpa i nysnö och blåst, även om jag ångrade mig lite mot slutet. Rundan avslutas med en kilometer uppförsbacke och vinden blåste rakt norrifrån och gav mig en motvind utan dess like. Menmen, det gick det med. Det blev dessutom säsongens första tur med isbrodden på (kallt konstaterat; utan dem hade det aldrig gått).

 

Hah! Så jävla smart av mig!

 

I vår släkt, har vi börjat med att dra lott om vem som köper julklapp till vem. Summan ska landa på ungefär trehundra. I år är det tredje gången gillt och jag hoppas *passivt aggressivt host-host* att folk i år, rentutav, håller klaffen om vem de ska köpa till och åtminstone testar att tänka själva. Som vi säger på jobbet - har man aldrig testat, vet man aldrig om man kan.

 

Passiv aggressivitet var det ja.

 

Nu lägger vi det åt sidan.

 

Ja har i alla fall precis ordnat min. Nu kan jag ju omöjligen skriva vad det var eller till vem, men jag är så jävla nöjd. Någon jag älskar kommer få något jag vet att hen kommer uppskatta. Och för att förfina kråksången ytterligare, har jag lyckats med konststycket att hitta en klapp som egentligen skulle funkat till precis vemsomhelst i släkten.

 

Applåder.

 

Ridå.

Nu fyller jag ju först imorgon, men presenterna har jag fått redan ikväll. Av Finaste fick jag presentkort på Stadium, mina föräldrar skickade ett kort med två trisslotter (de får dock skrapas imorgon) och av svärisarna fick jag värmespolar. Så snart kan ni se mig, med miljonärssmajlet på, rännandes omkring med lockigt hår och nya, snygga, vinterfodrade löpartights.

 

Häpp!

 

Happ, så kom det igen. Slaget i huvudet. En text som jag direkt kan relatera till. Som jag skrivit förr, känner jag ofta att jag nog bara låtsas. Bara för att få uppmärksamhet. Jag ler och skrattar. Jag äter. Jag är normalviktig och ingenting på utsidan skvallrar om vad jag gör. Jag inbillar mig själv att jag bara leker med min omgivning.

 

Och sen kommer en text, som lika gärna kunde varit skriven av mig. Och det går inte att hitta på; det här är ren erfarenhet.

 

Läs. Det är tre texter; läs dem nerifrån och upp. De två senaste är bara PANG BOM, på pricken, jag. Kanske inte själva förloppen, men tankesättet.

 

Om du vill läsa tidigare inlägg av mig, i den här kategorin, så finns de här.

Idag hoppas jag på en bättre dag än igår. Väljer att tro det. Jag har laddat upp med dryga fem kilometer löpning i någotsånär raskt tempo. Det brukar båda gott. Dock är kroppen grymt sliten just nu, så jag vågar inte lita på humöret riktigt.

 

Jahapp, veckan i övrigt då? Det verkar mer och mer urarta till en vecka utan hemmakvällar (bortsett från igår). Imorgon är träningen slut relativt tidigt, visserligen, men då ska det packas. Dessutom finns det folk som på fredag kommer, medelst (falsk)sång påstå att de visst tycker att jag må leva uti hundrade år (hemska tanke) och för att göra denna dag till något mer än en vanlig fredag, ska jag baka något.

 

Nej, kalas blir det aldrig numera. Jag vill inte. Istället packar jag och Finaste väskan och beger oss mot Göteborg och gömmer oss för världen. Lite Liseberg blir det, såklart, annars är planerna helt öppna. Eller obefintliga, snarare.

 

Häpp, ner till bilen och iväg till jobbet.

Jag ligger ner igen. Och jag kunde lika gärna bli sparkad på, för det är så det känns. Inombords känns det som en implosion, fast långsam. Det knycklar ihop sig där inuti, som en plastpåse som någon suger luften ur. Jag sugs inåt, kroppsligt och själsligt. Mitt innanmäte blir som en ihoptryckt påse, alldeles knycklig och rynkig och jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet att det inte är bra. Men dagar som de som varit måste bestraffas.

 

Ikväll skrattar Han inte. Det kommer bara en hånfull fnysning. Ett konstaterande. Jag är patetiskt svag. Inte ens skrattet vill Han ge mig. Det är jag inte värd.

 

Och då förnedrar jag mig ännu mer. Krälar i stoftet för Hans bekräftelse. Hans förlåtelse. Men Hans blick är iskall och jag blir som en hund som gör vadsomhelst, vad som än krävs, för att Han ska trycka på klickern, ett enda tecken på att jag gjort rätt.

 

Han blir svårare att blidka. Dagar som den här, är det stört omöjligt och jag borde bara släppa det. Släppa det, erkänna att Han vann och ge fullständiga fan i vad Han gör med mig då. Kanske blir Han handfallen av mitt agerande. Kanske skriker det i mig ännu mer, kanske börjar det slita, slita och dra. Kanske är det värt det.

 

Men orkar jag chansa? Orkar jag det ikväll?

 Frosseri är en dödssynd

 

Första advent. I vanlig ordning har vi adventsbakat litegrann; Finaste har gjort sina gudomliga lussekatter och jag har bakat pepparkakor. De blev lätt misslyckade men de smakar som de ska (och ja, det är hemgjord deg).

 

Du är så stor, i all din litenhet.

 

Det finns få saker jag uppskattar så, som när jag får egentid med dig, just dig. Blickar, leenden, ord, skratt. Tårar. Tröst och värme. Närhet och trygghet. Du får det av mig, jag får det tillbaka.

 

Jag blir lycklig när jag får en blick och inget annat behövs. När mina armar sträcks framåt och du springer. Mina händer reagerar på din lilla kropp och i en enda rörelse svingas du uppåt. För en sekund, kanske två, lämnar du mina händer och svävar i luften. Skräckblandad förtjusning i dina glittrande ögon. Den hisnande känslan som går hand i hand med vetskapen vi båda bär, den om att jag har allt under fullständig kontroll. Jag har en stark kropp och fullständig kroppskontroll och jag skulle aldrig, aldrig tappa dig.

 

Jag vill lyfta dig högt. Jag vill få dig att nå evigheten. Så länge jag bara orkar, lyfter jag dig upp på mina axlar.

 

Jag vill ge dig hela världen. Jag vill dela med mig av allt jag kan och vet. Jag vill ta emot den visdom du bär på. Jag vill få se världen som du gör. Jag vill ha energi nog att se den empati du bär på, den omtanke som ligger bakom dina frågor.

 

Jag vill visa dig allt gott. Jag vill ge dig förmågan att spara det, som ett skratt skapar i en kropp. Jag vill berätta hur du kan göra för att spara på det fina. Lära dig hur du kan plocka fram alla goda stunder när de behövs som mest.

 

Du är så stor, i all din litenhet. Du är så många, och samtidigt bara du. Du är alla. Och du är unik.