Maria P

I brist på annat bjuder jag er på min Jinderfavorit. Finaste låten någonsin. Den som alltid framkallar tårar. Som det alltid är okej att gråta till.

 

Den blir det ikväll.

 

Hade sån gränslös tur idag att jag, trots att jag stängde (på en onsdag för ovanlighetens skull), hann till gymet innan klockan 18 (och då tog jag BUSS idag) och kunde hämta ut en yogalatesbiljett. Smet sen ut och knep en Sh'bambiljett också, så det blev dubbla pass. Skönt att aktivera både muskulatur och kondition.

 

Duscha! Yepp!

Var med på tisdagsgruppen idag, för första gången på över en månad. Det var grymt kul och lite kondis har jag allt kvar, även om jag långtifrån är i IWRform. Känns bra att börja lite smått med löpningen nu, om ett par månader är det ju VårRuset och sen Karlstadsloppet. I år ska jag absolut inte kunna skylla på att jag började träna för sent inpå loppen.

 

Nu ska här duschas och sen blir det nog rätt tidigt i säng idag.

 

Hörs!

Jag är kall och skitig.

 

Det ska åtgärdas å det snaraste.

 

Det är måndagkväll. Den här veckan är igång. Den med.

 

Blir nog en bra vecka.

Promenerade ner till gymet, var på BodyBalance och njöt i fulla drag. Gjorde bra ifrån mig tyckte jag själv, och jag är ju den enda som kan tycka eftersom alla andra har fullt upp med sig och sitt. Kort sagt var jag mer nöjd med min prestation än jag varit på länge.

 

Klev utanför gymet för att knata de knappa fyra kilometrarna hem igen, klockan var strax efter halv sex och DET VAR LJUST! Okej, solen var nere, månen sken men det var långtifrån mörkt. Sen att mörkret föll alltmer medan jag gick bekommer mig inte alls. Det var ljust när passet var slut! Wihoo!

 

Det var den söndagen det. Den helgen. Tillbaka i lunken imorgon igen, det trivs jag med.

Jag har ett nytt favoritkaffe här hemma. Inte för att något går upp mot en riktigt god Mocca Latte, men jag har inga lattegrejer hemma och dessutom försöker jag bara unna mig en mocca någon gång ibland. Inte världens mest hälsosamma grej, liksom.

 

Vi har tre burkar med kaffe i kylen; ett som Finaste införskaffat och som väl skulle räknas som vanligt hushållskaffe (dock på hela bönor, vilka vi maler när det behövs; vi har ju en kaffekvarn så varför inte köpa hela bönor och vardagslyxa?), ett chokladkaffe som jag köpt på Kardemumma här i stan (det är inte jätteofta jag är sugen på det men det är sååå gott när lusten faller på) samt ett kaffe från Espresso House.

 

Det sistnämnda är helt fantastiskt! Det är faktiskt törstsläckande (jag trodde inte kaffe kunde ha den egenskapen, vätskedrivande som det ju faktiskt är). Jag brygger det på morgonen om jag hinner och jag njuter verkligen av varje kopp. Jag köper det på påse, hela bönor, på Espresso House och det är inte farligt dyrt; sjuttionio kronor påsen. Nej, jag har inte kommit ihåg att kolla vad den väger men när allt kaffe var malt så var hela burken på bilderna nedan fylld.

 

Ja.

 

Jag har en kopp framför mig nu.

 

Muuuuuums!

 

Jag gör musik. Jag kan inte påstå att jag kan det och jag har säkerligen, dock helt omedvetet, plagierat en massa annat jag hört genom åren.

 

Ändock.

 

Jag gör musik. Jag skriver en vals.

 

Eller den är klar. Den ska bara rotas. Jag har skrivit ett litet arr på den och idéerna i huvudet sprutar. Den är skriven till någon som lär mig något nytt nästan varje dag. Som lärt mig något nytt nästan varje dag i över ett och ett halvt års tid. Jag är dock så fruktansvärt feg. Jag vågar inte låta henne höra den. Och hur skulle jag kunna göra det? Sjunga? Nej, vet nån vad.

 

Hursomhelst. Jag har skrivit en vals och nu idag spelade jag upp den via datorn, det trestämda arret, med violinljud.

 

Och jag blev rörd. Förstod själv precis vad jag menat den stund då tonerna sattes samman till just den melodin. Kände att arret var rätt. Fungerade.

 

Är jag överemotionell eller har jag bara för stort ego?

 

Stört omöjlig fråga att besvara.

Har ägnat lördagförmiddagen åt BodyJam, i vanlig ordning. Det gick grymt mycket bättre än i tisdags. Jag är verkligen ingen dansare och mina rörelser är på intet vis snygga, men jag kan koreografin och vet i alla fall vad jag ska göra. Jag har taktkänsla och jag ser om/att jag gör helt annorlunda än instruktören. Bara det är mer än många andra i lokalen. Som sagt, det kommer aldrig se snyggt ut, inte ens med träning, men jag tycker det är kul och jag blir trött. Det är det viktiga.

 

Annars har jag inga planer i helgen. Skönt det. Ska fortsätta så.

Usch, har inte alls varit i form idag. Framförallt inte fysiskt. Trött, seg och hängig. Bara jag inte har nåt skit i kroppen, har verkligen ingen lust till det!

 

Mina kollegor borde verkligen känna sig hedrade idag. Så sent som typ igår pratade jag om att jag inte kan somna om jag inte känner mig hundraprocentigt trygg på platsen och med det eventuella sällskapet. Idag på rasten slocknade jag som ett ljus. Det har aldrig hänt på jobbet tidigare. Skönt var det i alla fall. Efter min lilla powernap (ur vilken jag väcktes av vår kock, alldeles för snart enligt mig) gick dagen som i en dimma och jag orkade ingenting.

 

Nu blir det öl och vin här hemma. Känns som att jag kan behöva det.

Dagens koffeinintag har minst sagt varit högt.

 

Det började vid halv fem då jag tog en kopp kaffe som jag sörplade i mig medan jag sminkade mig. Såfort jag kommit till jobbet startade jag bryggaren, så att jag och Y skulle ha litegrann att starta dagen med. Då inga barn dök upp direkt så tog jag en kopp medan jag satt och grejade lite, och sen kom Y och hon fixade påtår.

 

Sen vart det rast; mer kaffe. Och sen kom jag hem och fick se att kaffet jag hällt upp på termos åt Finaste stod orört. Det var fullt drickbart efter elva timmar i termos (win!). Och ja, nu efter gymet har jag tagit en kopp till.

 

Trivsamt värre.

 

Gymet, ja. Det kändes grymt bra idag, alla pass. Jag körde som ett par gånger tidigare cykel trettio minuter, coreboll trettio minuter och avslutade med en timmes yoga. Imorgon blir det kanske en sväng dit, annars har jag ju crosstrainern här hemma nu. Kanske skulle starta dagen på den?

 

Det får framtiden utvisa.

Meeeeeeh!

 

Lite så ville jag stöna när telefonen ringde på jobbet klockan tio över sex.

 

Jag hade gått upp fyra, sminkat mig, gjort kaffe, druckit en kopp kaffe (samtidigt som jag sminkade mig), klätt mig, förberett en tvätt, pussat på Finaste samt tagit mig till jobbet lagom till kvart i sex. Där gick jag och fixade och donade och förberedde för barnen som skulle dansa in redan kvart över sex.

 

Sen som sagt (skrivet), ringde telefonen. Tio över sex.

 

-De är sjuka...

 

Jahaja.

 

Det blev lite allmänfix av material och ytterligare en kopp kaffe, innan det faktiskt kom ett barn genom dörren runt kvart i sju.

 

Så det kan bli.

Ja, det ordet finns. I engelskan.

 

Förklaras enligt följande:

 

Jag älskar dumma ord.

Snacka om att fokusera helfel!

 

På yogapasset, som kräver rätt rejält med fokus och lugn, var jag sjukt uppe i varv och tappade balansen och kom inte ner i puls någonting. Kunde inte ens koppla av på avspänningsdelen.

 

Däremot, fem minuter senare, när jag klev in i danssalen, var jag helt med på noterna och satte koreografi efter koreografi. Där, där det, om någonstans, är grymt prestigelöst.

 

Jaja.

 

Jag fick det gjort. Lite energi bortjagad. Nöjer mig så.

Huvudet upp fötterna ner. Jag brukar börja där, och det har funkat bra idag. Jag har varit grymt trött och seg, vilket främst visade sig på danspasset där jag hade noll fokus och energi.

 

Annars har dagen hållit ihop, visst har den det. Bra dag med finaste ungarna på jobbet. Är fortfarande lite nere över att C slutat, det blir märkbart.

 

Lite magknip över andra saker, men de är utom min kontroll. Jag kan bara visa var jag står. Hur jag känner. Var jag finns. Vilket jag hoppas jag klargjort.

 

Nu blir det en stunds mys med Finaste innan sänggång.

Måndagar är vanligtvis den dag i veckan då ingen tid finns för motion (blir dock ändrig på det nu, bara jag kommer ur sängen i tid; har fått en crosstrainer av C så nu ska här trampas, varje måndagmorgon i en halvtimme). Idag hade jag dock bytt arbetstid med N, och efter att ha kunnat plocka ut en kvarts komptid kom jag hem lagom i tid för att slänga på mig termobyxorna och promenera till körövningen.

 

Det blev en rask promenad dit; trettio minuter tog den dryga tre och en halv kilometer långa sträckan. Sen blev det sällskap halva vägen hem av systrarna, och eftersom S nyligen varit sjuk så gick det något långsammare första halvan; runt fyrtio minuter tog hemfärden.

 

 

Sååå skönt att få gå! Imorgon blir det dock gymet, jag hoppashoppashoppas hinna till dansen!

Jag gör saker större än nödvändigt. Som vanligt.

 

Förlåt mig för att jag låter er bli oroliga.

 

Det jag skrev tidigare ikväll är inget ni bör fästa er vid. Bara ofärdiga tankar.

 

Jag har tänkt lite mer. Utarbetat en något mer klar strategi.

 

Det fixar sig. Såklart.

 

Vila i det, okej? Det tänker jag göra.

 

Godnatt.

 

De finns på Spotify; Lenzin Streule. Alpenpromenade är något av det vackraste jag hört.

Det här borde inte få ta plats. Borde inte, borde inte, men gör det ändå. Det borde inte få ta plats här, ute i offentligheten men jag gör det aktiva valet att vara öppen. För de som fattar, de fattar.

 

Jag har tagit en nödväg. En väg jag trodde jag avvikit ifrån för sista gången men jag tog den igen och det känns inget bra. Ändå har jag medvetet valt den, medvetet tänkt igenom och tagit ett aktivt beslut. Den enkla vägen. Den som borde vara svårast men som blir enklast just nu för då har jag fokus. På fel saker men rätt saker blir för tunga, för tunga just nu och kan inte fokuseras på, det blir för tungt.

Vad ska A säga? Vad ska hon säga? Hon kommer se på mig med kloka bruna ögon och fråga hur fan jag tänker. Fråga rakt ut, hon är djärv och rättfram. Och jag kan inte ljuga, kan inte, och jag kommer säga att såhär får det bli nu. Det är på övergående och det kunde vara värre, det kunde bli så som hon förbjudit mig att göra och jag kunde bli den hon förbjudit mig att bli.

Det blir hårda dagar nu. Jag kommer få det tufft. Men för att den ena delen ska kunna hållas i schack, behöver den andra få lida lite. Det är på övergående och om bara några dagar kommer jag ha kontroll över det. Då blir allt lättare och jag kan få rutin på det. Dåliga rutiner utifrån men jag kommer känna fokus, känna kontroll. Jag behöver kontroll just nu. Jag kommer behöva det, för just nu faller så många saker och jag behöver stadga upp det som kan stadgas upp.

Morgonrock, tofflor och vin.

 

Ungefär.

 

...till världsmetropolen Sunne. Där blir det slappande och mys hela helgen.

 

Ha det!

Nedan följer ett kort utdrag ur ett långt inlägg som jag skrivit på sedan i julas. Det vill inte bli klart. Det innehåller sanningen. Den sanna sanningen. Det är svårt. Men jag är en skrivande människa och för att få folk att förstå, kommer det att bli på det viset. En dag.

 

När jag ändrat färdigt.

 

Svartklädd vid snabbvisit på jobbet, nya vantar, Hypnotisören och myskväll i alldeles för stora brallor.

 

Jag är ledig idag. Semester. Av ingen anledning alls. Inga planer whatsoever. Jag har dock varit in en vänta till jobbet och tackat av C. Min fina C. Kunde helt enkelt inte låta bli det.

 

Inatt sov jag. Sov. Jag däckade först i soffan, powernappade kanske tio minuter. Gick och la mig. Sov i sträck från halv tolv till tio. Det gör tio och en halv timme.

 

Det behövde du, säger mina kollegor.

 

Jag kan inte annat än att hålla med. Det kanske är det som är anledningen till att ha semester. Att få sova ut med gott samvete.

Efter bara ett par timmar på jobbet fick jag ett pappershjärta av lilla L. Såfort tid fanns kutade jag in i personalrummet och tejpade fast det på tröjan där det sitter än.

 

Dagen var rätt rörig och högljudd. Dessutom sista arbetsdagen tillsammans med min fina C. Imorgon har jag semester och hon gör då sin sista dag. Jag är galet ledsen över det, mer än vad jag orkar säga till henne.

 

Efter jobbet blev det en snabb rush på stan innan ett trippelt gympass; cykel, core och yoga. Mycket behövligt.

 

Jag har tränat rätt rejält ikväll. Det känns bra i kroppen. Först en timme yogalates och sen en knapp timme dans.

 

Igår fick jag finaste komplimangen någonsin av T, fyra år, på jobbet. Han log brett mot mig och sa:

- Du och A är skrattfröknar!

 

Det känns helt okej att vara en skrattfröken. Särskilt tider som nu, då jag känner mig som allt annat än en. Det känns härligt att de kan se igenom det jag går igenom just nu. Jag är inte mitt mentala tillstånd. Det kommer gå över.

 

Han kan se det.

 

Så klok han är.

I nulägen gör jag inga hönor av några fjädrar, inte.

 

Jag förvandlar kycklingfjun till fullbelagda hönsgårdar, med tupp och ägg och hela kånkarånget.

 

Allt som händer nu gör jag så mycket större än det behöver vara. Minsta grej som kommer någotsånär oplanerat eller halvspontant blir jobbigt. Det jag vanligtvis behöver korta stunder för att ställa in mig och mentalt förbereda mig på, behöver jag nu dagar och veckor för.

 

Så en diskussion med två kollegor igår vände en dag, som kunde blivit bra, till en emotionell katastrof. Skyllde på trötthet när jag gick in i min hörna under rasten, och mer eller mindre bröt samman (sen är de inga idioter där jag jobbar; de hade läst av långt innan jag gick undan).

 

Idag kom jag till jobbet med en enorm utmattning i kroppen. Ett möte igår hade vänt mig från spänd trötthet till lägger-jag-mig-ner-nu-så-somnar-jag-trötthet och jag vaknade med densamma. Dock vände dagen snabbt och jag hade en härlig dag på jobbet. Det är skönt när det händer.

 

När det vänder.

Nej, alltså. Det är inte ens tänkbart.

 

Hur kommer man till den punkt att man ens börjar? Vad får en människa att tro att, bara för att det är barn, det är okej? De är så smarta, de små. De förstår. De förstår varenda ord, varenda kränkning går rakt in i hjärtat på dem. Rakt in i psyket.

 

Det är inte det vi ska ge dem.

 

Imorgon går jag till jobbet än mer inställd på att det är min uppgift att göra den här världen lite bättre.

 

 

Finaste hästen blev tvåa i ett lopp idag. Tredje starten, tredje gången han tjänar pengar. Fin grabb, det där.

 

Jag hade en bra dag till att börja med idag. Fick dock ett lite tråkigt besked på jobbet. Vi får se hur det blir, men jag vågar inte hoppas.

 

Jag lever lite på helgen just nu. Eller mycket. Jag hade en bra helg. Jag fick flera gånger under lördagkvällen höra att jag var vacker. Jag fick höra att jag verkade lycklig, just den kvällen. Jag mådde bra av allt fint. Lever som sagt på det.

 

Fuck jantelagen, helt enkelt.

Min negativitet var helt obefogad. Som vanligt. Visst, jag var trött och rätt opepp på lördag dag, men såfort konserten börjat njöt jag, och det höll i sig hela natten! Klockan fyra var vi hemma efter mycket prat, vin, trevligt folk, sång, skratt och tårar.

 

Det var härligt, helt enkelt.

 

Jag mår bra i kroppen ikväll. Igen.

 

Det tar jag med mig imorgon.

...mår jag bra. Är lycklig. Jag njuter av det.

Så har jubileumshelgen dragit igång.

 

Jag och mitt Hollandsbesök A har tillbringat kvällen på universitetet tillsammans med aktiva och före dettingar ur kören. Imorgon blir det heldag innan festen på kvällen och natten.

 

Sen är det söndag kväll.

 

Som ni kanske minns, så längtar jag.

Har just nu besök av A från Nederländerna. Hon ska vara med på körjubileet i helgen. Vi har hittills promenerat i totalt nittio minuter, mer lär det bli.

 

Men nu blir det te. Sen sängen.

 

Natti.

Trettio minuter på löpbandet

Femton minuter på motionscykel

Femton minuter på crosstrainer

Fyrtiofem minuter styrka

Fyrtiofem minuter dans

 

Det ger två och en halv timme

 

High five!

Jag känner mig otillräcklig, ofullständig. Vill kunna ge så mycket mer men saknar kunskapen och erfarenheten. Vill kunna bidra med tankar och erfarenheter men det bara går inte, går inte och jag vill bara gråta över att jag inte kan hjälpa på det sätt jag vill kunna.Vill bara skrika i frustration över att inget verkar fungera fast det verkar så himla bra till en början och vad jag än gör och säger så blir det fel. Inget jag gör vill bli rätt och just nu känns det som att just det där, det var mitt fel bara mitt och ingen annans. Jag vill skrika, vråla, gråta men jag vill slippa ha nära till den där förbannade gråten som svider högst upp i halsen. Svider, bränner, värker, gör ont. Vill kunna dra det där jävla andetaget som ska landa långt ner i kroppen och lugna mig men ikväll bara går det inte, det går inte. Jag vill kunna säga att visst jag hör dig och visst jag vet vad du vill säga men jag hör inte, fattar inte och jag kan inte utläsa vad som behöver bli sagt. Jag vrider mig och vänder mig och snart är jag som en korkskruv och jag kan inte vända på mig mer, jag kan inte.

 

Jag känner mig otillräcklig, ofullständig.

Veckans andra dag är till ända. Typ.

 

Jag sov alldeles för lite inatt, knappt fyra timmar. Har gått runt som en zombie på jobbet hela dagen och mest försökt hålla huvudet uppåt och fötterna nedåt, så att säga. Tur att jag tycker om att vara där, är där mer än gärna nu när Finaste dessutom inte är hemma.

 

Efter jobb och jobbmöte blev det en löptur, den första sen Ismilen. Fem kilometer i lugnt tempo blev det. Det var något så grymt moddigt och trots isbrodd svårt att få fäste, så det fick bli långsamt idag.

 

Långt, långt bort härifrån
ligger ett berg, som är en mil högt,
en mil långt och en mil brett.
Vart hundrade år, bara en gång vart hundrade år
kommer en liten fågel och vässar sin näbb mot berget.
Och när hela berget är bortnött
då är Evighetens Första Sekund förbi...

 

Jag längtar till söndag kväll. Eller måndag morgon. Det kvittar lika, bara veckan behagar ta slut någon gång.

 

Jobb 9-18

Kör 18-22

 

Jobb 8.30-17

Jobbmöte 17.45-19 (i Karlstad, så jag behöver ta mig mellan Kil och Karlstad där, inget slappande i fyrtiofem minuter alltså)

 

Jobb 8.15-16.45

Yogalates 18.30-19.30 (nej, tänker inte prioritera bort den)

Hämta A på stationen 22.00 (ljuspunkt!)

 

Jobb 5.50-14.20 eller 6.30-15, beroende på när första barnet droppar in

Kör 18-21

 

Jobb 8.30-17

Pubkväll med kören 18-??

 

Full kördag med jubileumskonsert och sittning på kvällen

 

Den enda någorlunda oplanerade dagen, bara ett BodyBalancepass 16.30-17.30

 

 

Ni förstår att jag ser fram emot att däcka i soffan på söndag kväll?

 

Dessutom är Finaste bortrest i jobb fram till fredag. A kommer från Nederländerna först på onsdag, vilket innebär två ensamma nätter. Jag avskyr att sova ensam. Jag klarar det mer eller mindre inte. Det ska bli grymt intressant att se i vilken form jag är på jobbet under första halvan av veckan.

 

Jag längtar till söndag.

Nu skulle ni kunna tro att min humor har sjunkit ända ner till mänsklig mittpartinivå i och med mitt arbete med barn som i vanliga fall har den humorn.

 

Så är inte fallet. Ni ska få en rumpbild. En hästrumpa.

 

Efter att ha blivit nekad att få promenera hem (blev påtvingad skjuts trots att det bara handlar om en kvarts promenad; jag hade ju bortsett från att hiva hö och sopat en stallgång fått noll motion under lördagen så en promenix hade behövts) från galan igår var jag tillbaka hos mamma och pappa vid halv två på natten. Pappa hade svårt att somna och låg vid TV:n så jag småpratade lite med honom innan jag stöp i säng.

 

Vaknade strax före nio. Strax under sju timmars sömn alltså. Mycket mer än genomsnittet det senaste, men GUDARS så trött jag var! Och kunde inte somna om.

 

Det blev lite dusch, lite frukost och sen allmänt slappande innan jag gasade hemåt vid ett. Hann hem och träffa en bakfull Finaste innan jag åkte till gymet för veckans BodyBalancepass. Skönt att fått något vettigt gjort.

 

Det blir tidig sänggång ikväll. Kommande vecka blir lång med körjubileum. Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag längtar till söndag kväll - nästa vecka.

 

Over and out.

Klänningen är vald. Ni var så nära rörande eniga man kan bli.

 

Sminkningen är utprovad.

 

Frisyren är testkörd.

 

Imorgon blir det gala. Efter stallet. Det blir bra det.