Maria P

I nulägen gör jag inga hönor av några fjädrar, inte.

 

Jag förvandlar kycklingfjun till fullbelagda hönsgårdar, med tupp och ägg och hela kånkarånget.

 

Allt som händer nu gör jag så mycket större än det behöver vara. Minsta grej som kommer någotsånär oplanerat eller halvspontant blir jobbigt. Det jag vanligtvis behöver korta stunder för att ställa in mig och mentalt förbereda mig på, behöver jag nu dagar och veckor för.

 

Så en diskussion med två kollegor igår vände en dag, som kunde blivit bra, till en emotionell katastrof. Skyllde på trötthet när jag gick in i min hörna under rasten, och mer eller mindre bröt samman (sen är de inga idioter där jag jobbar; de hade läst av långt innan jag gick undan).

 

Idag kom jag till jobbet med en enorm utmattning i kroppen. Ett möte igår hade vänt mig från spänd trötthet till lägger-jag-mig-ner-nu-så-somnar-jag-trötthet och jag vaknade med densamma. Dock vände dagen snabbt och jag hade en härlig dag på jobbet. Det är skönt när det händer.

 

När det vänder.