Maria P

Ni chillas det till X-men II. Jag har krupit upp med en stooor mugg kaffe. Nämnde aldrig förut att hemfärden på cykel från gymet genomfördes i hysteriskt regn- och åskväder.

 

Så en dusch och lite myskläder senare, är jag redo för film!

 

Idag har det motionerats, ska jag be att få tala om.

 

Började dagen med ett kort löppass; tre och en halv kilometer i lugnt tempo. Efter det cyklade jag ner till K, två kilometer ungefär. Vi cyklade till och från Skåre (med kaffepaus där, då), totalt sexton kilometer.

 

Efter vår lilla date hamnade jag på gymet. Där blev det ett askul pass; en timmes Sats PowerStep. Jag hade aldrig kört det innan, men instruktören är världens bästa och hon visade mig tillrätta bland viktplattor, stänger, stepplådor och allt. Sen blev det tjugo minuter crosstrainer (enbart för att slå ihjäl tiden) för att sen springa in på ett corepass på trettio minuter för samma instruktör. Och så cykel hem.

 

Såna dagar, när jag får träna och svettas utan att tänka för mycket emellan, gärna med en massa vardagsmotion, som idag, då mår jag bra.

 

Behöver jag säga att middagen satt fint ikväll? ;)

 

 

Self hatred grows in me like cancer
I can’t locate its whereabouts but it's feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost

Self-fulfilling prophecy
You’re the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I’ll never love again

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I’m settled now
This shell of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control

Self-fulfilling prophecy
You’re the only one that dare speak the truth about me
In this town
Of well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I’ll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town, filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I’ll never trust again

Ska ut och fika med min fina K. Vi tar cyklarna till Skåre och letar oss fram till Janssons Café. Ks idé.

 

Nivet den där lilla kåpan som sitter längst ner på röret till handfatet, för att dölja det fula hålet som röret går ner i?

 

Vår sån inne i badrummet har varit sprucken och trasig och ful länge och i helgen köpte vi en ny. Jag gav mig till att byta den och tänkte samtidigt, då de ändå behövde skruvas isär för att jag alls skulle komma åt, rengöra rören och framförallt vattenlåset.

 

Fyförfaan vad jävla vidrigt! Jag brukar inte vara äckelmagad men det här tog verkligen priset. Bara... gråsvart gôr som satt i alla rör. Inte konstigt att vi tyckt att det luktat skit ur handfatet periodvis (ja, vi rengör vattenlåset någotsånär regelbundet). Nu tog jag alltså isär ALLT och dessutom tog jag en gammal tandborste och gjorde rent underifrån, det man ser (om man tittar) uppifrån, ner i handfatet. Och ja, nu efter min bärsärkagång så kan man faktiskt se rören, där i hålet.

 

Själva vattenlåset rengjordes med klorin så nu vore det väl själva fan om det börjar stinka igen. Det långa röret fick sig en omgång likvärdig en tarmsköljning med hjälp av duschslangen som fick leta sig hela vägen igenom.

 

Jahapp, sen var det ju bara tillbaka med alla packningar och rör och testa. Glädjen i att se att det höll tätt vad obeskrivlig. Avslutade det hela med att strö i bikarbonat och citronsyra i handfatet, skvätta på lite ättikssprit och sen krydda häxblandningen med kokande vatten. Det blev rätt rent, faktiskt.

 

Och ja, kåpan blev bytt.

Idag är en sån dag.

 

Och den här låten beskriver det mesta. Plus att den är bra att springa till.

 

Nyttigt värre idag!

Sen lönen kom i torsdags har jag shoppat mer än man borde. Mycket har varit på rea.

 

Idag har följande fått åka plastkasse hem till mig:

 

Jag köpte lite kort och en kollageram på Lagerhaus idag. Fina kort och jag var nöjd fast sen blev jag sur för jag fick klippa och tejpa för att det skulle få plats och sitta kvar. Fast det blev ju bra ändå så nu är jag glad igen.

 

Tavlan får sitta i hallen där vi har fyra hål i väggen. Den döljer inte hålen men det gör inget.

 

Såhär ser jag ut idag, med tubtopp för att jag törs och för att det är okej att ha bonnabränna och shorts för att de var på rea och halsband för att det var fint fastän inte på rea. Och hår.

 

Lite så.

 

Äntligen! Efter över en vecka med bara korta turer, lyckades jag nu på förmiddagen avverka milen (och sen ytterligare två kilometer) igen. I lördags trodde jag inte det skulle gå; då orkade jag ju med nöd och näppe sex kilometer. Men idag verkade krafterna vara tillbaka och tillochmed ljumsken spelade med lite längre än vanligt.

 

Den har börjat värka. Har jag nämnt det? Efter två kilometer hugger det i vänster ljumske, och efter ytterligare typ fyra så letar det sig vidare genom låret ner till knät. Så har det varit de senaste veckorna, men idag gjorde det inte ont på riktigt förrän efter knappt nio kilometer. Då kändes det som att de sista tre kilometrarna skulle gå ändå, och det gjorde de såklart.

 

Efter bara en kilometer mötte jag två föredetta föräldrar från jobbet. De var ute i spåret och promenerade och de såg lika hurtiga ut som vanligt. Kul att se dem!

 

Nu har jag återhämtat mig lite med en banansmoothie (1,5 dl yoghurt + 1 banan) och nu blir det dusch.

 

Finaste sitter i detta nu och fixar resa till Oslo. På fredag åker vi, bara en natt. Totalt blir det ett dygn i Oslo och vi åker tåg.

 

Jag har aldrig varit i Norge. Betänk då att jag i fyra månader jobbade närmre den norska gränsen än mitt hem. Sjukt egentligen. Menmen, nu ska det göras.

 

Tjing!

SMSar lite med K och bjuder in dem på en fika. De bor ju egentligen två timmar bort men nu är de i Arvika och kanske, kanske tar de vägen förbi Karlstad när de åker hem. Jag tvivlar på att de kan komma. Inte för att de inte har lust, de är fina människor och de vill säkert. Men de kanske inte hinner.

 

Hursomhelst så tänker jag helgardera mig och baka. Muffins.

 

Så jag behöver handla. Tar cykeln ner till PeKås. Det kommer gå fort, jag ska bara ha ägg, yoghurt, farinsocker, kakao och mjöl. Det går fort. Så slänger jag med en påse kanelstänger, enbart för estetiken i mitt köks skull.

 

Kassörskan sitter och nynnar. Avbyter sig bara när hon ska fråga om man vill "ha det på summan" och om man vill ha kvittot. Kanske stör det en del, men jag blir nyfiken. Hon är från något arabiskt land och melodin, om det ens är någon, hon kanske bara nynnar random toner, är helt ny för mig. Men den är vacker och jag önskar att jag kunde såna melodier. Arabiska melodier är vackra.

 

Jag packar i två kassar. Inte för att det behövs. Jag tycker bara inte om att cykla med snebalans.

Jag har varit ute på en dryg sexkilometrare. Helt värdelös; hela kroppen värkte.

 

Nu blir det promenad ner till travbanan. Blir nog en bra kväll.

 

Magont idag. Jag vaknade första gången vid fem och hade ont. Det sitter mellan revbenen, ni vet, där uppkördhet och halsbränna brukar sitta. Fast det här värker mer, och känns samtidigt som illamående. Vet inte vad det beror på. Åt kanske fel igår.

 

Hade hursomhelst ställt klockan på åtta idag för att komma ut på en milrunda, men det blev inget med det. Det hugger till i magen för varje steg jag tar här hemma, så löpning är inte att tänka på just nu. Jag hoppas det ger sig under dagen så jag kan ta åtminstone sju kilometer ikväll. Behöver det.

Igår hamnade vi i Mariebergsskogen ett par timmar. Där blev det sol och bad och Finaste köpte glass. Vi gick dit, alla typ sju kilometrar. Nöjda med det.

 

Sen blev det båtbuss och buss hem. Trevligt det med.

 

Idag kör jag på enkelt och somrigt. Jag trodde verkligen inte att jag passar i gult, men till den bränna jag jobbat upp av att måla hus, skyffla dynga, byta vatten och köra häst, funkar det fint.

 

Dagens hår blev en enkel flätad knut. Bara nålade över håret till höger, gjorde en inbakad fläta (började långt ner), fluffade till den och vek upp den, snett uppåt. Fäste med nålar. Och sen i med en orange blomma.

 

Och mina naglar... ja... de längtar väl till landet, kanske.

 

Jag köpte ny dator igår. Vet inte om ni minns det, men i oktober blev jag bestulen på den gamla. Har nöjt mig med den stationära, med mobilen och med surfplattan fram till nu, men nu hade de ett hyggligt erbjudande på Elgiganten. Jag är ju aldrig ute efter värstinggrejer, utan vill kunna surfa. Punkt.

 

Så det blev den här:

 

Finaste hjälper mig att pimpa bloggen. Stackarn, jag har så många idéer att han inte vet var han ska börja. Men jag har nittiotalshärjat och helt själv pusslat ihop en lagom töntig .gif. Ja, jag står för att det är töntigt.

 

Nu ska bara några teckensnitt ändras också.

 

Och ser ni inga förändrignar - som vanligt, bara uppdatera webbläsaren.

Pillar lite med bloggen. Kanske blir klart idag. Kanske inte.

 

Håll tillgodo (och uppdaera din webbläsare om det verkar behövas)!

 

Tjing!

Som jag skrev tidigare så har vi inga direkta planer idag. Vi ska väl mest njuta av att vara tillsammans igen efter över en vecka isär, och så blir det väl kanske någon utflykt.

 

Ha det!

 

Enligt min personliga syn på dygnet så är det förmiddag nu, den börjar i mitt huvud vid halv tio. Jag skulle aldrig tillstå att det är tidigt att gå upp efter halv åtta.

 

Men.

 

Saken är den att jag - trots semester och total avsaknad av planer i övrigt idag - redan varit uppe i tre timmar. Helt normalt, närapå lite, under en vanlig arbetsdag, eller en stalldag, som förra veckan.

 

Men idag?

 

Jomenvisst, halv åtta i morse drog ett yogalatespass igång på gymet. Undertecknad var där och jobbade med magen och sträckte ut ryggen. Visst var det tungt, men det är ett ganska svettfritt pass, som snarare sträcker ut och väcker kroppen. Helt klart skönt morgonpass. Nu, två koppar kaffe senare, är jag redo att göra mig klar för dagen och dra med Finaste ut på något halvspontant. Ikväll blir det löpning!

Jag är hemma. Hemma hos Finaste, hemma i min lägenhet. Hästkrafter har blivit mina krafter och jag kommer orka.

 

Jag har hunnit tänka lite under veckan som varit. Hallå och hej, att bygga hönshus av kycklingfjun är min grej och jag har insett att med rätt inställning går allt. Hösten kommer bli bra, ska bli bra och jag ska stå upp för mig och vad jag vet att jag kan. Jag har redan, efter bara halva semestern, börjat känna en längtan tillbaka till jobbet och till alla fantastiska, små och stora, människor som omger mig där. Den här hösten kommer bli en av de bästa, inget kan bli värre än den som var. Jag ska leta utvecklingsområden och växa som människa. Det kommer bli bra, så bra. Börjar jag någonsin tvivla så ska jag bara tänka på hur mycket jag älskar mitt jobb. Sen ska jag titta på barnen och känna att det är för dem, kärleken till dem allihop och för vad de dagligen ger och lär mig, som jag är där. Vi växer av varandra, jag och de små.

 

Det har jag tänkt på.

 

Och så ska det bli.

På Twittter finns en person (nej, miljontals, men ni fattar vad jag menar) som jag inte känner. Men hon skriver vackra tweets, hashtaggade med #Nätkärlek, nu när näthatet är mer utbrett och omdiskuterat än någonsin.

 

Jag läser och tar till mig. Tar till mig personligen.

 

 

Tack, Linnéa Regnlund, för att du finns. För att du twittrar. Och får oss andra att känna oss sedda.

 

Tack.

 

Linnéa Regnlund - twitter och blogg.

 

Alla citat är direkta.

 

• #Nätkärlek till dig som tappar fotfästet, faller, faller, faller. Och som ingen ändå ser. Dig som ingen fångar.
• #Nätkärlek till dig som längtar så hjärtat värker. Efter något annat. Efter att något ska funka.
• #Nätkärlek till dig som inte orkar mer. Som är för vilse, för ensam, för långt borta från verkligheten.
• #Nätkärlek till dig som vacklar i allt nu, när hjälpen tagit semester över sommaren, när du är lämnad ensam fast du inte klarar det.
• #Nätkärlek till dig som håller på att tappa bort dig i dimman, det overkliga. Ge inte upp. Nånstans finns en hand som kommer ta din.
• #Nätkärlek till dig som har ett förflutet som jagar dig i nuet, och jagar bort verkligheten, jagar tills allt snurrar och är dimmigt.

• #Nätkärlek till dig som är så ensam nu. När allt det vanliga tagit ledigt. När alla ska förverkliga så mycket på annat håll. Utan dig.

 

 

Jag tror det ska funka att kommentera nu. Gå gärna tillbaka till de inlägg ni velat kommentera och gör det. så får vi se, allihop, om jag varit teknisk nog.

 

Nu går jag tillbaka ut i solen!

Det brukar inte följa med upp. Inte dit. Alla spöken brukar tystna i den miljön. Jag brukar kunna jobba bort alla onda tankar.

 

Vad som hände igår, vet jag inte. Kanske kom verkligheten ikapp. Kanske släppte all överspändhet från helgen, då jag gjort allt för att undvika Henne. Kanske är det all laddning inför hösten som plötsligt blev för överväldigande efter att ha fått stå tillbaka i en veckas tid.

 

Jag vet inte.

 

Men när vi var tillbaka på gården och fått en kall öl, och jag kommit ner i varv, kände jag hur det började slita. Slita och dra. Jag erbjöd mig att eftermiddagsfodra. Enbart för att komma bort, iväg. För att de skulle slippa se hur jag nöp mig i armen och drog mina djupa andetag, fick ner pulsen igen.

 

Trots samvaron med hästarna fortsatte det slita, slita och dra och jag tog fram foder och cykel och vattenslang och laddade och trampade ner i rekordfart till fölstona. Gnuggade, gnodde, gned tills vattenkaret blänkte. Fodrade. Såg till att nytt vatten rann till. Trampade tillbaka upp till gården och det fortsatte bara slita, slita och dra. Hög puls, korta, höga andetag.

 

När jag kollade övriga vattenkar, insåg jag att det inte skulle hålla längre. Inga vassa naglar mot numera sårig underarm kunde ta bort det onda som med allt högre fart bara växte och behövde ut.

 

Jag gick in till Jan. Jan Palema. Janne.

 

Han slutade äta direkt. Lät mig komma intill. Vilade sitt huvud mot min rygg medan jag fick gråta mot hans varma hals.

 

Att låta en häst trösta. Någon som är varm. Som inte frågar. Inget säger. Någon som inte kan fråga vad som ska sägas eller göras. Utan som bara säger och gör rätt ändå. Nämligen ingenting alls.

 

Jag grät, grät ohämmat. Av ångesten som sådan, och över det faktum att jag låtit ångesten ta överhanden där, där den aldrig fått sån kraft. Grät över besvikelsen jag kände.

 

Där och då kom K. Gjorde ingen sak av det. Lät mig samla mig i lugn och ro. Tvingade inte på mig någon tröst, utan lät Janne och mig få den stunden. Gjorde helt rätt.

 

Gjorde ingenting.

 

Tack.

 

Tack, underbara K, J och S för en underbar vecka. Tack för att jag får slita mig svettig och trött. Tack för att jag tack vare det kan sova i ett varmt rum med flugor på en hård madrassbotten. Tack för all trygghet ni erbjuder.

 

Tack för att ni, enbart genom att vara just ni, hämmar mina ångestattacker. Tack, för att jag får gå undan när de ändå vill komma krypande. Tack för att ni aldrig frågar.

 

Tack, K, för att du gjorde som jag bad igår. Jag bad dig bara ignorera och det gjorde du. Tack för att jag fick stå där, hos Janne, och bara samla mig och låta stormen bedarra. Tack för att du bara fattade att såhär är det, fast aldrig tidigare här. Hit följer det aldrig med, men nu gjorde det det och jag vill tacka för att du lät det komma hit. Tack för att jag fick förklara det och jag hoppas att du förstår att det är tack vare er som det, egentligen, aldrig följer med.

 

Hos er behöver jag aldrig bevisa någonting. Jag känner mig lika accepterad och välkommen de gånger jag halvsover i en soffa, som de gånger då jag oombedd skurar hela stallet. Mina ångesttårar är lika accepterade som mitt skratt sprunget ur ren och skär lycka och frihetskänsla. Ni svarar på mina frågor, de jag borde kunna svaret på. Ni lär mig saker varje dag och ni låter mig lära mig.

 

I sju år har jag kommit och gått som jag velat. Sju år av värme och omtanke. Säkert har vi varit arga och less på varandra. Ingen vänskap klarar sju år utan att någon någongång bli förbannad på något någon annan gör. Omöjligt. Men vi har aldrig låtit det gå till personangrepp. Det har stannat vid företeelser, uttryck och beteenden. Gått över lika fort.

 

Oräkneliga gånger har jag känt mig som en parasit. Som någon som enbart lever på er välvilja. Jag hoppas ni vet att jag gör allt för att ge tillbaka för allt jag får. Jag hoppas att ni, lika lite som jag, tror att ni behöver prestera och bevisa.

 

Tack för att ni släpper in. Öppnar upp. Tack för att ni låter mig öppna upp. Tack för det förtoende ni dagligen ger mig. Visar mig. Tack för det självförtroende ni låter växa - ser växa - i mig hela tiden. Tack för att ni låter mig växa som person. Tack för att jag får vara en del av er värld.

 

Tack.

 

För att ni låter mig vara jag.

Där sitter jag, med fem av de finaste personerna som Moder Jord har att erbjuda.

 

Och mitt i allt så tar mina ben rätt och slätt beslutet att det är dags att gå. In på toa, tvätta och borsta. Byta om, krypa ner under täcket.

 

Kände hur ångesten kom krypande och jag tror jag reste mig i tid. Kom iväg, undan. Tror de slapp förstå.

 

Jag har slitit som ett djur idag. Det har gått i ett, sen blev det millöpning ner till travbanan. En mil som avverkades på 56 minuter blankt. Kanontid. Jag var jättenöjd.

 

Sen åt jag en massa skräp och jag tror det utlöste det här. Plötsligt var inget jag gjort idag; jobb, träning, ingenting, värt ett jota. Jag var plötsligt helt värdelös på allt och hela jag blev fel.

 

Där och då blev det läge att dra sig undan. Lyssna till underbara, trygga röster genom väggen. Försöka sova bort det onda. Ondskefulla.

 

Det blir nya tag imorgon.

Nu är jag på en av de vackraste platser jag vet. Där jag alltid är välkommen.

 

Jag är skitig och jag luktar kadaver. Dusch är en sällsynt lyx som hinns med... ibland. Jag skyfflar dynga, hivar hö, slabbar med vatten, målar hus, kör häst, kramas med hundar, härjar med kattungar, löptränar... Allt. Kort sagt; jobbar mig trött och äter en brödskiva om jag någon gång får en minut över. Eller så vigs den minuten åt en dusch, som idag.

 

Jag trivs. Jag saknar Finaste, särskilt om kvällen, men i övrigt njuter jag av att komma ihåg att kolla mailen typ var femte dag och helt glömma omvärlden. Hästarna ger mig sällskap och K, J och S roar mig så gott de kan. Jag njuter av sällskapet och av att få jobba mig rejält trött.

 

Apropå det, dags att sova nu.

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det har inte alltid varit så, och är inte alltid så.

 

Som jag skrivit förr så går det i perioder, och i skrivande stund har jag varit nere i den längsta sammanhängande svacka jag kan minnas. Jag har bra och mindre bra dagar. Men oavsett hur bra en dag är så kan jag aldrig vara säker på att vad det än är som slinker ner, nyttigt eller onyttigt, inte skapar ångest efteråt.

 

Det senaste halvåret har jag blivit mer och mer öppen med hur det står till. Det är bra, för ju mer öppen jag är, desto mindre tvingas jag förklara eller bortförklara. Det är också mindre bra, för det händer att folk inte tror mig, för "du äter ju".

 

Ja. Det gör jag. Sen ger jag mig ut och springer en mil. Men det är ju bara hälsosamt, så ingen fäster sig vid det.

 

Dock är det så att oavsett hur hälsosamt det är att träna på allehanda vis så är det det destruktiva tänkandet som är mindre bra. Träna är alltid bra, oavsett hur och vad, men att göra det som en typ av bestraffning för att man råkat äta en smörgås, det gör träningen till något självdestruktivt.

 

Men stopp och belägg. Det var inte det jag ville skriva om idag.

 

När jag var iväg till Tallinn med jobbet, så berättade jag för en av mina kollegor om mina bekymmer. Hon jobbar på en annan enhet, men jag litar på henne och eftersom vi skulle umgås ganska tätt, så ville jag att hon skulle veta hur landet låg.

 

Och där kom kommentaren. Så otroligt igenkänd.

 

"Men... du ser ju inte sån ut?".

 

"Sån"?

 

Okej, så det faktum att mitt förhållande till mat är åt helsike; det faktum att jag vissa dagar på rent tvång får i mig en müslibar, det borde innebära att jag ser ut, hurdå? Mager? Benig?

 

Ätstörningar kopplas ofta direkt till anorexi. Och anorexi syns. Det är dock den enda ätstörningen som gör det. "Problemet" är bara att det är väldigt få ätstörda personer som lider av just anorexi. Något fler lider av bulimi, men överlägset flest lider av ätstörning utan närmare specifikation (UNS) och det är grymt sällan som det syns på utsidan, så som folk i allmänhet tror att det "ska" synas. Ni får googla på det här, för jag orkar inte gå in närmre på det. Dock kan jag tipsa om KÄTS och Johanna. Där finns bra siffror.

 

Mörkertalet är stort. Och jag är normalviktig. Jag får beröm för min kropp, och den ser helt okej ut. Men vad folk inte vet är att jag endera tränar för att jag har ätit, eller tränar för att senare kunna tillåta mig att äta. Kanske låter hälsosamt, men jag kan aldrig njuta av mat om jag inte vet att jag kommer göra mig av med det. Och tankarna är destruktiva och de släpper mig aldrig. Dagligen cirkulerar frågor i mitt huvud, som "När ska jag hinna träna?", "Vad har jag egentligen ätit och har jag gjort mig av med det?" och så vidare.

 

Jag vet inte om jag kommer någonvart med det här. Vad jag ville ha sagt är väl att man aldrig, aldrig ska tro sig kunna se vem som har en ätstörning. Den som är mager kan ha ett helt normalt förhållande till mat. Den som är överviktig kan ha otroliga kval över vad hen stoppar i sig. Den som ser ut som jag kan träna mer än vad en till synes vältränad person gör. det handlar inte om utsidan. Förhållandet till mat sitter i huvudet och kräver hjälp.

 

Det var nog det jag ville säga.

 

Över och ut.

 

Dags får årets upplaga av Taubespelen. Blir i en lite annan tappning i år, så det ska bli spännande. Tidigare år har de kört i två dagar och jag och Finaste har tältat mellan lördagen och söndagen. I år blir det bara ner och sen hem igen.

 

Eller ja... hem och hem. Vi är i Axvall nu och Finaste lämnar av mig här sen, och åker sen hem och jobbar. Så jag stannar här. StoChampionatsveckan står för dörren så det blir en vecka i stallet nu.

 

För...

 

...jag har ju liksom semester =)

Gårdagens träff med J cirkulerade väl egentligen kring en enda sak. Eller inte. För tankarna är trehundratusen och jag kan inte fånga en enda. Jag vet bara att det som skulle bli en längre bortavaro från jobbet med tillhörande tillbakalängtan nu kommer bli något som tar slut alldeles för fort och jag kommer inte vilja tillbaka. För det här var mer eller mindre det värsta som kunde hända.

 

Bryter samman gång på gång. Går undan, bort, iväg för att ingen ska se.

 

Och jag kan inte hantera det här. Jag har inga verktyg för det och det enda verktyg jag känner till är det som vi alla vet bara leder åt ett enda håll. Min högra underarm är helt röd och jackig. Det är mina vänsternaglar som borrar sig in för att jag ska känna att jag lever. Försöka förstå att det här är ingen mardröm, det kommer inte ta slut. Och om jag kan känna smärtan på utsidan så gör det lite mindre ont i hjärtat. Klumpen i halsen krymper något.

 

Stackars Finaste. Han kan inget göra men vill så gärna hjälpa. Han kan finnas här, stötta. Hålla om mig om natten när allt blir verklighet, när inget annat distraherar.

 

Det bara skär i mig just nu. Och jag hade hoppats få slippa se den dagen komma.

 

Nej.

 

Jag orkar fan inte nu.

Orkar inte, orkar inte hantera. Saker och ting händer så jävla fort och jag hänger inte med i svängarna. Jag håller inte i ratten och det bara svänger. Hatar, hatar, hatar min oförmåga att ta det, bara ta det och acceptera. Men jag fixar inte alla dessa förändringar, fixar inte. Det bara går inte.

 

Och jag blir så trött på det.

 

 

 

There's a room inside your gut
Close the door and keep it shut
Let no daylight enter in
And the punishment begin

Who are you now to decide
Whether or not I can
Be exposed to what you hide
Just be a strong and silent man

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

I'm beginning now to see
What you must have thought of me
In a body cast of glass
Life-changing information should just pass

But I don't break that easily
And if you'd dare then you would see
That I can carry all the weight
Of the burdens on your plate

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

"Nämenguuuud" pep jag sådär gulligt (nåja) när jag klev innanför dörren hemma, efter jobbet.

 

På hallmattan låg nämligen denhär:

Ja, jistanes.

 

De hade ju release på nytt BodyJampass förra veckan. Det gick så bra att jag idag helt enkelt vägrade erkänna att jag var där då. Så bra. Det vill säga inte alls.

 

Idag verkade det mesta dock ha lossnat och jag kunde hänga med det mesta. Skönt.

 

Det hänger på samma som vanligt. Utöver det uppenbara problemet att jag inte är någon dansare, whatsoever, så strider jag mot min prestationsångest, och när något ska göras, och jag inte förstår direkt, då låser det sig. Snacka om kass kombo. Det var väl det som hände förra veckan. Men idag hade väl en del sjunkit in, då. Skönt att ha fått sätta det, nästan åtminstone, med tanke på att jag på grund av lite bortavaro under min semester kommer missa ett par veckor på gymet. Hade känts lite sisådär att lämna med en kass erfarenhet.

 

Häpp, nu blir det dusch!

Är gôtt trött i högerarmen idag. Igår målade jag ju planket vid jobbets entré, och därefter blev det BodyCombat med massa slag och armhävningar. Idag gav jag mig på att stryka gardiner på jobbet, och därefter blev det på't igen med målning. Andra strykningen, så sjukt mycket snyggare nu.

 

Och strax blir det BodyBalance, där det blir mer plankstående.

 

Som sagt, högerarmen protesterar.

Halva juli har snart gått. Och när halva juli väl har gått, ja då ska jag ha semester. Tre veckor blir jag ledig i år, det räcker, känner jag.

 

Första veckan åker jag söderöver och våldgästar K, J och S. Hoppas få jobba massor och såklart uppleva lite galenskaper. Det brukar dock aldrig vara något problem, något av det. Det blir väl nån vecka där, sen ett par veckor tillsammans med Finaste.

 

Men just nu vilar tankarna vid Svea Gård. Mitt uppe på Billingen.

 

Min plats på jorden...

 

...eller ett plank, åtminstone.

 

Planket utanför entrén på jobbet har tidigare varit grådassigt träfärgad. Idag gjorde jag slag i saken och började måla det vitt.

 

Och jösses, vilken skillnad det gör med lite färg! Backade några steg och det var en helt annan byggnad att titta på.

 

Nöjd så.

 

 

 

She'd make me admit I'm broken, I'm broken
Shouldn't it, after all that I've preached,

I still cannot accept
That I'm not a fit

And once led off course the snowball,
Snowballing down my spine
Draws a perfectly imperfect line

Is it just the weight?

'Cause the weight is what weighs me down again
Or is that the scapegoat,

For what's really happening
This circle must come to an end

And I always liked that about me;

Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part
That should matter;

My heart

The only way is to let go get rid

My goal seems perfectly clear
I'm terrified if I let go

 

And I always liked that about me; My heart
And I always liked that about me; My heart

What if I've always been good enough in my skin,
Good enough in my skin?
What if I've always been good enough in my skin,
Good enough in my skin?

And I always liked that about me; My heart

Ikväll blir det bio. Vi ska se The Lone Ranger.

 

Och såhär ser jag ut:

 

...på kvällen igår.

 

I Es stuga, precis vid Fryken.

 

Ett ställe där livet börjar.

 

Och kärleken aldrig tar slut.

 

Underbar kväll med finaste kollegorna igår. Trygghet, glädje, skratt, sjö. Ja, allt.

 

Och en totaldäckning i en fåtölj.

 

Som sagt. Allt.

Nyfikenhet. Överraskningar på varje sida. Små hemligheter. Stora hemligheter. Stora ord.

 

Att inte finna orden.

 

Bara uppfyllas av känslor.

 

Av tacksamhet. Insikt. Självinsikt. Skräck. Hopp.

 

Att känna sig utvald. Att förstå. Utan att förstå.

 

 

Tack.

Jag blir gaaalen!

 

Ny release på BodyJam idag.

 

Och. Jag. Satte. Inte. Ett. Jävla. Steg.

 

FAN vad trött jag blir!

Hoho!

 

Sitter och leker lite med min pulsklocka och tillhörande hemsida och programvara.

 

Har upptäckt att jag via RunKeeper kommer åt min pulsklocka och därmed alla träningspass, med GPS, hastighet, distans och... ja, kort sagt allt som RunKeeper självt loggar. RunKeeper, i sin tur, kommer jag åt via SATS hemsida, så att de löppass jag gör, loggas även där.

 

Pulsklockan blir smidigare än RunKeeper på många sätt. Har jag väl slagit igång RunKeeper, vill jag ju igång och springa direkt, men då ska telefonen upp på armen och en massa krångel. Nu är det ju bara att ta första löpsteget och samtidigt starta klockan, bara den i sin tur hittat GPS:en. Och det har den gjort nu ett par gånger, så jag inbillar mig att bara den har kommit på var aktuell satellit finns en gång, så hittar den dit ännu snabbare nästa gång.

 

Inbillar jag mig, alltså.

Senast jag var hos J så fortsatte vi med pratet om prestationsångest. Det här med att jag kanske använder träningen som ett medel för att få prestera.

 

J höll med. Och lirkade lite och tillslut var vi båda med på noterna.

 

Där och då bestämde - inte föreslog - J att det var dags för mig att byta fokus. Från att bli starkare, snabbare, eller vad det än må vara. Till andra saker.

 

Vid löpning vill han att jag växlar mellan tre fokus:

- Löpa på puls, det vill säga att jag löper på 60-70% av min maxpuls (70% av min maxpuls (ca 194) är runt 136 slag per minut), och fokuserar på att hålla det.

- Lyssna. Känna. Vadsomhelst. Vad trampar jag på? Vad hör jag i skogen? Vadsomhelst som håller mig sysselsatt.

- Känna efter när jag går från att bara löpa, till att rikta in mig på att bli bättre. När under löpningen sker det? Hastighet? Distans?

 

Vid gymträning vill J att jag kör alla repetitioner superlångsamt. Det leder till att vikterna behöver sänkas.

 

Sist men inte minst vill han att jag försöker hitta andra fokus än prestation under gruppassen. Hur andas jag? Står jag rätt? Njuter jag av att sätta en rörelse?

 

 

I morse skulle jag löpa på puls. Jag hade bestämt mig innan för att ligga på under 140 slag per minut. Kunde väl inte vara så svårt, tänkte jag. Det borde väl vara det jag ligger på vanligtvis.

 

Ha!

 

Vi snackar uppvärmningstempo - full väg. Uppförsbackarna blev rent löjliga. Jag vägrade stanna och gå, så där blev det strax över 140 slag per minut. Inga rusher, ingen sträcka där jag bara sträckte ut.

 

Så grymt frustrerande. Att inte bara få sätta fart på kroppen. Och säkerligen otroligt nyttigt. Det brukar det vara när jag blir frustrerad.

 

 

Under BodyCombatpasset idag sket jag dock högaktningsfullt i alla order och bara körde på. Såg hur ena instruktören (de var tre (!!!) idag) sneglade på mig då och då. Såg nog inte klok ut, men det skiter jag i. Två meter fyllesvin låg blåslagen efteråt, det vill jag lova. Jag har träningsvärk i armarna, och då har jag alltså enbart slagit i luften.

 

 

Äh, skiter i det här nu.

 

Över och ut.

 

 

I am a creature of habit
And I move in circles 'round you
I will admit there's a pattern
One I created myself

None of my lovers dared leave me
I grew impatient and stale
Didn't look back once I'd left them
Cause I always expected to fail

But this time it's different
The rules don't apply
But I need some distance to step out of line

So grant me this wish and meet me back here in a year
If we still exist, I can let go of my fear
Fear of normalcy
Fear of the solid walls of our future and let go of my past

I must be crazy to want this
Cause you are the girl of my dreams
But I'm prone to ruin the good things
Cautious 'round balance it seems

But with you it is different
The rules don't apply
But I need some distance to step out of line

So grant me this wish and meet me back here in a year
If we still exist, I can let go of my fear
Fear of normalcy
Fear of the solid walls of our future and let go of my past

So grant me this wish and meet me back here in a year
If we still exist, I can let go of my fear
Fear of normalcy
Fear of the solid walls of our future and let go of my past