Maria P

Här hemma har det gjorts om litegrann nu på eftermiddagen. Så håll i er, för här kommer en bildbomb.

 

Före - mörkt, en enda lampa i taket.

Svärisarna är här så vi har varit hos svågern med flickvän för lite tacos. Övriga drog vidare ner till stan; jag är så trött att jag snart gråter och promenerade hem istället.

 

Men... såhär såg jag iallafall ut ikväll.

 

 

 

 

Du, du gav mig mod
Att möta gryningen
Och våga tro
Och du, du var min vän
Och du såg mig jämt i ögonen
Morgonen är här
Jag undrar var du är

Och jag, jag saknar dig ibland
Och undrar om du nånsin fann
Ditt drömda land
Och jag, jag kan ana vart jag går
Jag följer dina spår
Det har gått så många år
Men jag saknar dig ibland

Du, du ville mig väl
Och din öppna hand
Höll min själ
För morgonen är här
Tanken där du är

Och jag, jag saknar dig ibland
Och undrar om du nånsin fann
Ditt drömda land
Och jag, jag kan ana vart jag går
Jag följer dina spår
Det har gått så många år

 

Men, men, men
Jag saknar dig ibland
Och undrar om du nånsin fann
Ditt drömda land
Och jag, jag kan ana vart jag går
Jag följer dina spår
Det har gått så många år
Men jag saknar dig ibland

Jag vet vad som är orsak

Jag vet vad verkan blir

Ändock står jag slagen, besegrad

Var gång det tar över mitt liv

Gick på BodyCombat idag. Fick slå ner lite onda tankar och kämpa bort lite trötthet.

 

Den ja... Sov alldeles för lite inatt. Ingen dålig sömn, bara för få timmar (för vilket jag får skylla mig själv; Wallander kan knappast ses för många gånger). Sov nån timme efter jobbet men var fortsatt sliten efter det. Skönt då som sagt med ett BodyCombatpass. Min (tänkte) motståndare är runt två meter och väger väl mellan hundrafemtio och tvåhunda kilo men idag låg han fanimig platt.

 

Jag gör helt enkelt det jag borde gjort då, och det funkar. Får helt enkelt ta ut det i fantasin, då det aldrig kommer bli på riktigt.

 

Nej, nog med svammel.

Älskade faster

Lena

*12 juli 1952

†23 juni 1999

 

I walk barefoot where the water drowns the sand
With you no longer here to hold my hand
I let go
I let go

The ocean makes my swollen heart feel small
With the sounds it makes, you won’t hear it, if I call
I let go
I let go

There’s a breeze in the air
There’s a boat anchored out here
There’s a calm under the waves
As I choose to sink

Your skin protected me from sunbeams
Your hands made sure I’d stay intact
I let go
I let go

You were always there to walk me home
With you not here, the streets I roam
I let go
I let go

There’s a breeze in the air
There’s a boat passing over there
There’s a calm under the waves
As I choose to sink

With your voice in my head
I could fall here instead
But there’s a calm under the waves
So I choose to sink

I’m tired now, I’ll see you when I wake up
I’ve heard it’s pretty where you are
I let go
I let go

 

Self hatred grows in me like cancer
I can’t locate its whereabouts but it's feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost

Self-fulfilling prophecy
You’re the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I’ll never love again

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I’m settled now
This show of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control

Self-fulfilling prophecy
You’re the only one that dare speak the truth about me
In this town
Of well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I’ll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town, filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I’ll never trust again

 

Här är allt så nära

Jag stannar här ett tag

Tar det jag kan bära

Och det som är idag

 

 

Jag har orden

Och jag följer dem

Till min plats på jorden

Jag tror jag kommit hem

 

Jag har orden

Argdag, ledsendag. Fylld av obehag.

Korta, höga andetag. Slitningar i arbetslag.

Nederlag på nederlag.

Obehag, obehag, drömmar med otäcka inslag.

Tänkardag, tankar som ger obehag, obehag.

Just precis såhär känns det i själen just nu...

 

 

Your patronizing stare can watch me heal
What I would give for you to take the wheel
It's been a long time coming

The strong resemblance to my mother's womb
is the reason why I will not leave this room
It's been a long time coming

The lack of self-esteem has grown on me
I'm not as strong as I appear to be
It's been a long time coming

My lullaby sounds more like distant screams
I wake up sleep deprived after every dream
It's been a long time coming

My flesh makes little sense compared to yours
I wish my restlessness would open doors
It's been a long time coming

Jag vaknade av träningsvärken i framsida lår, idag.

 

Aj.

Sådär, då var loppet avverkat. Är rätt trött men känns ändå okej, har väl knappast tagit ut mig till max...

 

Överlag flöt löpningen på fint. Det var sjukt varmt på sina ställen men tack vare viljestyrkan jag byggt upp under hela mitt liv så kunde jag hålla tempot runt om.

 

Resultatet då? Jo, jag kom in på 54:30.1. Jag hade ju satt upp 58 minuter som mål, så jag är nöjd med tiden. Visst kunde jag gett mer, men i nuläget känns det bra. 1430 herrar och 391 damer kom före mig i mål, så jag fick en totalplacering på 1821 vilket i sin tur betyder att jag är i snabbaste halvan. Gôtt värre.

 

Dricker kaffe.

 

Finjusterar spellistan.

 

Laddar.

 

 

Precis varit ute på sista passet innan loppet imorgon. Bara promenad, ett varv här i spåret.

 

Nu snackar vi vila, vila, vila.

 

Och - FYI - Jag har lärt mig göra fiskbensfläta.

Usch, går runt här och fryser, trots både kaffe och soppa nu på kvällskvisten.

 

Jag. Vägrar. Bli. Sjuk. Nu.

 

Trolloutfiten gjorde succé. Satte pricken över i (nåja) när jag snörde på mig skorna i morse:

 

Jag hoppas ni la märke till den extra presenten som H propsat på att jag skulle få:

Trollsminkad, tuperad och svansförsedd åker jag nu till jobbet.

 

Ja, nu tjatar jag igen.

 

Men jag tror jag har kommit på vad jag älskar mest med gymet.

 

Visst, jag blir starkare. Jag orkar. Vi har grymma instruktörer och passen är helt abnormt bra.

 

Och.

 

Jag får prestera.

 

På ett gym blir det okej att prestera. Att orka mer. Det är liksom lite det som är vitsen med att gå dit, att bli bättre på det man gör. Alla är fokuserade på sig och sin kropp och träningen den får. Instruktören kastar ibland en blick på de som tränar, men behöver oftast ha koll så att passet flyter. Jag får bli förbannad bäst jag vill på att ett danssteg sitter lite snett. Utåt vill jag bara lära mig stegen och kunna anstränga mig mer nästa gång. Inombords blir prestationsdjävlarna lite lugnare. De får fritt spelrum och behöver inte krypa fram på jobbet och hemma. Det blir lite mer okej. Lite mer rätt. Okej att göra rätt. Okej att bli förbannad om det blir fel.

 

Trivs bra, helt enkelt.

Idag har jag lindat mig en midsommarkrans. Ute i god tid, visst.

 

Inspiration av HiiLen.

 

Jag använde följande:

 

Ståltråd med blommor och löv.

Panduro

 

Jag har inte tittat på TV idag.

 

Vägrar.

Skulle gått upp halv sju. Klockan var väl närmare sju när jag väl kravlade mig upp och tog mig ut i spåret. Milen skulle avverkas enligt mitt träningsschema, då det är en vecka till Karlstadsloppet. Det gick fint, sprang samma spår som i söndags fast jag började mitt i spåret här hemma, där de två spåren möts. Funkade kanonbra.

 

Hem och i med lite fil och russin, sen vidare ner till gymet för ett BodyJampass. Det gick väl... sådär, ärligt talat. Var såklart trött i benen efter milen och dessutom cykel ner till gymet. Har garanterat gjort bättre danspass, men det fick gå, helt enkelt. Trött blev jag i alla fall, och det var det som var meningen.

 

Sen dess har det rullat på här hemma. Dusch, fix och så bakning. Ska ut till Ks stuga i Deje och fika lite, och ikväll blir det grillning med S.

 

Häpp!

Usch, är nere i nån jävla downperiod igen.

 

Blir så trött på det. Jag menar, det hade ju vänt?

 

Just nu känns det som om allt jag gör är fel. Tolkas fel. Jag är fel. Inget blir bra, inget duger. Inget beröm går in, för om ni berömmer mig nu, då betyder det ju att jag gjorde fel tidigare? Inget, inget, inget duger. Suger.

 

Fan!

Jahapp.

 

Då har jag gjort min sista övning som aktiv medlem i Söt Likör. Det blev många tårar och mycket sång. Vacker sång.

 

En kort sekund flög det genom huvudet på mig; vad fan håller jag på med?! Sen kom jag till sans. Det här är helt rätt. Det har varit sju fantastiska år.

 

Men jag behöver komma framåt, låta bli att fastna i det gamla.

 

Rulla vidare, liksom.

---

Jag tar ungefär en timme på mig att springa milen. Lite mer idag, när det var ett nytt spår där jag inte riktigt hittade och dessutom backigt. En timme är rätt lång tid, och man hinner tänka en del.

 

Jag tänkte tillbaka på eftermiddagens BodyBalancepass. På hur stenhårt jag jobbade, hur svetten rann, hur trött jag var i varenda muskel. Jag klarade hela planksekvensen och gjorde nog mitt livs pass.

 

Och jag var missnöjd. Det låter ju hur löjligt som helst, men det var jag. För jag vinglade som en boj i storm under balansdelen. Stod och svajade under hela tiden jag stod på vänster ben. Den yttersta förnedringen kom när jag faktiskt fick sätta ner högerfoten en gång, för att sedan hitta balansen igen.

 

Jag tänkte tillbaka på känslan efter Vårruset. Jag gjorde en tid jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om. Jag funderar fortfarande på om jag läst fel någonstans. Jag låg i en flämtande hög direkt efter mål.

 

Och ändå blir jag förbannad av det faktum att jag tre minuter senare hoppade på cykeln, som ingenting, och trampade mig uppför backarna hem. Jag blir förbannad av det faktum att jag ens kunde röra mig. För då kan jag ju knappast ha tagit ut mig?

 

Sånhär är jag. Det här är prestationsångesten i ett nötskal. Jag kan topprestera, inom vadsomhelst, och ändå se tillbaka på något som kunde ha förbättrats. Aldrig nöjd.

 

Jag vet att det finns folk som är avundsjuka på min förmåga att slå mig fram. Det finns de som önskar att de hade lusten, tiden och orken till att träna som jag gör. Uppnå de resultat jag uppnår. Det är personer som berömmer mig och tycker att jag jobbar bra.

 

Jag jobbar. Hårt. Men inte bra. Aldrig bra.

 

Jag kan se resultaten. Visst. Jag står i spegelsalen under BodyBalancepassen. Jag har gott om tid att syna min kropp under långsamma, styrkekrävande sekvenser. Jag känner hur jag orkar. Jag ser att jag står rätt. Jag noterar muskulösa armar, stolt bröstkorg, starka ben. Jag ser en kropp jag får beröm för (som den största majoriteten är helt ovetandes om hur den blev som den är, men det är en annan historia). Jag uppnår noterbara resultat värda att jämföra med andra.

 

Och ändå vill jag vidare. Hela tiden vidare. Förbättras. Starkare. Snabbare. Orka mer, orka längre. Jag nuddar vid målet för att strax därpå klappa ihop, får börja om. Missar ett pass, och det känns som om allt jag dittills gjort varit helt förgäves. Hjärnan vet, hjärtat får en fix idé. Och så rullar det på. Målet flyttas innan jag når fram. Pausar aldrig vid ett delmål utan sätter ett nytt, högre innan jag är där.

 

Som jag skrivit om tidigare, så har jag sett ut min syndabock.

 

Om Hon bara visste vad Hon ställer till med.

Idag har jag avverkat veckans ANDRA mil! Ni hör (läser), det låter ju helt absurt. Ändock är det sanning.

 

Här uppe på Rud finns ett jättefint spår på runt tre kilometer. Bitvis löper det ihop med ett annat spår, på en mil. Jag har ett oräkneligt antal gånger (ja alltså, jag har bott här i sju år, löptränat till och från i alla år, den stora majoriteten av alla löppass har utförts i Rudsspåret) sprungit förbi pilen med en grön kvadrat och siffrorna "10,0" där uppe, där vägen delar sig.

 

Just i den förgreningen av spåret löper alltså spåren isär igen, när den gröna milen (oj, där fick jag till det) varat i drygt tre kilometer.

 

Det jag (såklart) ville komma till var att just idag så har jag, för första gången på sju år, tagit cykeln ner till Färjestad och Tyrstugan, börjat löpa det gröna spåret och kämpat mig runt. Upp och ner och hit och dit gick det. Och det var hur fint som helst! Grönt och lummigt och ett jättefint spår. Är glad att jag faktiskt tog tag i det. Och nu vet jag ju att spåret går i mål på exakt samma ställe som det börjar på, så jag kan ju faktiskt värma upp via Rudsspåret ner till en av de platser där de löper samman och på så vis slippa krångla mig ner med cykeln.

 

På lördag blir det ännu en milrunda, och sen bara korta, lugna pass innan Karlstadsloppet om knappt två veckor.

Sådärja.

 

Årets köravslutning är avklarad. Visst, vi har en övning kvar, men grillningen och myset är klart. Vi var rätt få, men det gick det med.

 

Och jag har premiärbadat. Det var vaaarmt.

 

Trevlig lördagkväll!