Maria P

Jag har avverkat milen, och mer därtill!

 

Skulle ju sprungit milen i lördags, men min förkylning slog ju så jäkla lägligt till. Orkade helt enkelt inte då, det blev en promenad istället, men idag fick jag tummen ur och gav mig ut. Mer eller mindre planlöst, och när jag väl kom hem hade jag joggat drygt elva kilometer. Inte jättefort; snittade kilometern på sex minuter, men nu har jag fått distansen i kroppen igen.

 

Planen är att köra igen på söndag, och sen nästa lördag. Lördagen därpå är det stadslopp!

 

Nöööjd!

Häpphäpp! Dubbla pass idag, svettiga båda två. Började med BodyCombat och avslutade med Sh'Bam. Jag var väl knappast på topp, med yrsel och allt i vanlig ordning, men med tanke på förkylningen så var det ändå helt okej.

 

Ikväll är jag gräsänka helt utan planer.

 

What to do...?

Har idag gjort mitt bästa för att skrämma iväg förkylningen. Gick iväg till löpgruppen och gjorde ett hyggligt pass; uppvärmning, löpskolning, jogg, backe, fartlek och nerjogg. Spurtade lätt mot slutet och det kändes okej. Lite yrsel och illamående efteråt, men det hade jag nästan räknat med. Värmen och snorandet gör väl sitt till, tänker jag.

 

Ja... annars gör jag väl som vilken medelsvensson som helst och njuter av värmen fast jag klagar på värmen fast man borde ju inte klaga.

 

Ni vet.

...utan att vara på plats.

 

Idag har Elitloppet 2013 gått av stapeln. Och jag sprang med, i ren sympati.

 

På gymet finns ett antal konditionsmaskiner med egen TV-skärm till vilka man kan koppla hörlurar. Så idag, direkt efter mitt BodyBalancepass, snörde jag på mig skorna och sprang en trappa upp på gymet och hann precis komma igång och slå igång TV4, lagom till defileringarna till loppet gick.

 

Sen sprang jag med. Med en gångpaus, vid omstarten. Men i övrigt joggade och sprang jag. På kul så höjde jag till snabbjogg; åtta kilometer i timmen, när hästarna gick upp bakom startbilen. Sen tio kilometer i timmen från start och fram till upploppet, där jag höjde till tolv kilometer i timmen.

 

Loppet fick en mer än värdig vinnare i Nahar med genomsnälle och underbare Robert Bergh i sulkyn. Och jag brände kalorier, utan att ens vara där.

 

Trav och motion i perfekt kombination.

 

Det finns platser dit man alltid är välkommen. Hos mamma och pappa, såklart. Och hos Finastes föräldrar. Och ett gäng till.

 

Och så hos K, J och S. Jag har, på sju år, aldrig blivit nekad att komma in. Det är ett ställe där det aldrig känts konstigt att ens gå runt ensam och skrota. Fler gånger än jag kan räkna, har jag kommit upp dit, ingen hemma förutom tre glada hundar och fjorton skitiga boxar och jag har glatt tagit en grep och börjat skyffla. Idag när jag kom dit var de sådär bekymmerlöst hemmaklädda och tog sig direkt tid att slå igång kaffebryggaren. Ingen fråga om varför eller hur, utan bara gjorde. Samma allmänna snack som alltid. Samma åsikter om folk. Skvaller och skratt.

 

Som en bonusfamilj. Kravlös. Där känner jag mig alltid välkommen och omhändertagen. I sju år har jag kommit och gått som jag vill.

 

Ingen fråga om varför eller hur.

Feberyra eller nyvakenhet? Eller en blandning?

 

Nu ska tilläggas att hur sjuk jag än känner mig, så finns inte en termometer i världen som någonsin skulle tillstå att min kroppstemperatur ligger på över trettiosex och en halv grad.

 

Men igår... Alltså, jag styrde inte det minsta över situationen själv, även om jag var vid medvetande hela tiden.

 

Jag somnade i fåtöljen. Kröp ihop, drog en filt över mig och somnade, vid sjutiden på kvällen.

 

När jag vaknade strålade solen och jag fick jordens hjärtklappning; for upp och ropade stressat:

-HELEVETE också, vad är klockan?!
Finaste (lugnt och något förvånat):

-Fem i åtta...

Jag:

-Men vafan jag BÖRJADE JU KLOCKAN SJU!

Finaste:

-På kvällen...?

 

Ja. Jag hade sovit i en knapp timme. Reptilhjärnan förstod väl någonstans långt därinne att jag knappast kunde ha avverkat tolv timmar i en fåtölj, men mitt yrvakna och febriga tillstånd fick mig att tro det. Eller inte, för det tog mig ett tag att vakna till liv ordentligt och inse att jag inte skulle jobba än på cirka elva timmar.

 

Ja, ni ser.

 

Jag gick och la mig och sov två timmar till, gick upp och gjorde mig klar för natten, sov några timmar och tog mig upp till jobbet på rätt del av dygnet.

Finaste och jag är i Axvall under helgen. Systeryster är också här, fast bara till imorgon.

 

Utöver att ha gått på jobbet och snorat så har jag hunnit betala räkningar samt sova halva vägen ner till Västergötland idag. Stackars Finaste, inte mycket till ressällis den sambon erbjöd.

 

Ja... det var väl det. Imorgon blir det Skövdeshopping; mamma ska få välja en morsdagspresent.

 

Tjo!

Med förkylning kommer oundvikligen halsont och jag har blandat ihop en egen liten huskur. Vågar inte svara på än, ifall det hjälper, men det känns lenare för stunden, åtminstone.

 

Det här är bra mycket godare än det låter:

 

4 dl mjölk

3 Zyx mint

Några torkade myntablad (för smakens skull)

 

Värm mjölken. Lägg i halstabletterna i en mugg och slå mjölken över. Lägg i myntabladen. Låt halstabletterna lösas upp och rör runt.

 

Som sagt, det låter inget vidare men det är helt okej. Det lever jag på just ikväll.

 

Tjix!

Här sitter jag med en näsa som rinner som en öppen kran. Det har blivit värre under dagen, så var det här tänker sig att sluta, det vet bara stjärnorna.

 

Pallrade mig såklart till jobbet ändå, brukar bli om inte kroppsligt så i alla fall mentalt piggare av att vara där. Vill väl påstå att dagen (för min del) flöt fint med skogstur och allt. Det enda trista med just torsdagar är att jag knappt hinner se A, men det brukar vi i och för sig överleva.

 

Vi har fått ny kyl och ny frys här hemma idag. Har med andra ord alldeles nyss organiserat burkar och askar och påsar och allt sånt. Det blir nog bra. Vi fick ju tillochmed en ägghållare! Ni vet, en såndär som man kan ställa äggen i så man slipper se äggkartongen.

 

Finemang, liksom!

Försöker planera in lite milpass nu veckorna innan Karlstadsloppet. Om tre och en halv vecka är det dags, och innan dess ska jag få in minst tre löppass à en mil.

 

Det första blir på lördag, runtikring i Axvall. Såhär hade jag tänkt:

 

Bra tisdagkväll, trots att jag är gräsänka. Finaste är ute med jobbet.

 

Inte mycket mer att förtälja. Lever mitt liv och tränar på. Igår körde jag ett kort löppass med fokus på teknik. Så en kort runda som gav go' träningsvärk tack vare att jag löpte "rätt".

 

Ni ser, mycket mer intressant än så blir det inte ikväll.

Älskar hur de fular sig och bjussar på sig själva!

 

Rätt händelselös helg med svärisar på besök. Tränat lite såklart.

 

Häpp!

Jag har sett ut min syndabock. Roten till det onda. Tror knappast det var det J avsåg i torsdags, men så blev det. Jag berättade och vi pratade om Henne i nästan en timme. Hur Hon pressade mig, och många andra, till resultat. Om och om igen. Talade om att vi gjorde fel. Talade om att vi inte dög.

 

Ingen uppmuntran, ingen pepp för att vi ägnade oss åt det vi älskade. Bara bannor om vi fick svårt att dyka upp.

 

Förihelvete, vi var barn! Nio-, tolv-, femtonåringar. Som aldrig fattade vilken manipulativ och elak människa vi hade att göra med. En jävla häxa som favoriserade och sen kastade i soptunnan. Berömde för att senare bespotta.

 

Oavsett hur jag utåt hanterade allt, så tror jag att barnet, den unga tonåringen i mig, fortfarande bara vill få höra att jag minsann gjorde det jag kunde. Och att det var rätt, på mitt oerfarna sätt. Men det fick jag aldrig. Vi fick aldrig det. Fick aldrig chansen att testa, misslyckas och testa igen, med en ny lyckospark i baken. Bara förmaningar, suckar.

 

Hon var den vuxna. Skulle agerat annorlunda. Sagt annorlunda. Barn behöver stöttning. Förvirrade tonåringar behöver en stadig hand att hålla i. Hon släppte taget när Hon skulle behövts som mest.

 

Hon var inte våra föräldrar. Skulle aldrig kunna bli. Men Hon fanns där. Dagligen. Och bröt ner.

 

Hon.

 

Min syndabock.

Tvingade, i vanlig ordning, Finaste att fota.

 

Jag skakar. Jag kollapsade efter mål. Låg och flämtade i nästan en halvminut.

 

Kilometer 1

Gick förvånansvärt lätt. Tack vare att jag ställt mig riktigt långt fram, kom jag lätt iväg.

 

Kilometer 2

Här började jag bli lätt seg i benen, men det gick fortfarande någotsånär. Bron över Klarälven bjöd en lätt uppförsbacke, men den var okej. Vindarna svalkade.

 

Kilometer 3

Här började jag bli trött. När halva loppdistansen var avverkad började jag fundera på om utgångstempot varit för högt för att jag skulle ta mig runt. Alls.

 

Kilometer 4

Minsta vindpust var som en orkan. Vartåt jag än vände mig, tycktes det blåsa motvind. Och då sprang jag åt åtminstone tre väderstreck under den kilometern. Jag tror jag kan ha slagit av på takten här.

 

Kilometer 5

Ren viljestyrka.

 

När mållinjen och klockan var inom synhåll, slog tiden precis över på tjugofyra minuter. Tjugofyra. Jag satte fart och sket i allt. Jag tror jag fick ny styrka av att eventuellt kunna komma under tjugofem minuter.

 

Direkt efter mål la jag mig i en liten hög. OCh tittade upp. Då, när jag tittade upp, och såg på klockan igen, stod den på 24.45.

 

Under tjugoåtta. Under tjugofem. Under tjugofyra och en halv.

 

Placeringen tar jag med en nypa salt; det var ju bara några hundratal av oss som sprang med tidtagning. Men skit samma.

 

Av resultatet kan jag alltså räkna ut att jag snittade kilometern på 4.52, vilket ger en hastighet på 12.33km/h.

 

Jag spyyyr!

I mitt brutalt ärliga inlägg, nämnde jag att det sitter en liten typ på min högeraxel. En liten typ som kollar vad jag gör.

 

Och ja, Han finns kvar. Lite tystare, stundtals. Men Han är där. Och för mestadels ett sjujävla oväsen.

 

Jag har dock börjat se lite annorlunda på det här med mat och träning. Något pass, då och då, kan ses som en belöning. Inte bestraffning. Om det bara är ett nytt sätt för Honom att ta makten? Vet inte. Bryr mig inte. Träningen blir mer avslappnad, och mindre resultatinriktad.

 

Kvällen ikväll är hursomhelst jobbig. Jag har börjat inse vad det är jag kräver av mig själv imorgon. Fem kilometer på under tjugoåtta minuter. Under. Inte exakt. Och jag vet att jag kommer bli besviken om jag inte klarar det. Han kommer bli vansinnig.

 

Han kommer hånle och kalla mig lat. Han kommer hånle och konstatera att jag släpper kontrollen. Han kommer se det som ett tillfälle då jag släpper in. Släpper in Honom. Ber om hjälp. Och jag vill inte ha Hans hjälp. Jag vill kunna ta ansvaret själv. Jag vet att jag kan det, på mina villkor. På sunda villkor. Villkor som går ut på att jag kan balansera inkomster och utgifter.

 

Jag är lite rädd ikväll. Jag kommer vara illamående på startlinjen imorgon.

 

Men innan dess ska jag ha möte med J. Och alldeles nyligen bestämde jag mig för att prata om just det här. Prestationsångesten. Den har alltid funnits. I skolan, i jobbet, på träningen. Jag har alltid varit klar över mina mål och varit besviken och arg när det inte gått.

 

Kanske kan J vända det här. Kanske.

 

 

I've never been confronted with my own thoughts
They don't bother me when I'm alone
Can you come over save me, 'cause he won't stop
Now get him off his fucking throne

Caution the floor's wet in here, been crying
I don't know why he seems convinced I'm lying
I don't know what he's capable of doing
but he's hurting me

It's not his fault I made him lose his temper
I should know better not to talk to loud
There's no one out there who could love me better
I'm not like you, you are too proud

Caution the floor's wet in here been crying
I don't know why he seems convinced I'm lying
I don't know what he's capable of doing
but he's hurting me

Don't leave me
Please believe me
Baby there is
I can explain
Please love me
Please need me

I've never been confronted with m own thoughts
They don't bother me when I'm alone
Can you come over save me, because he won't stop
Now get him off his fucking throne

Idag har jag varit på sjukhuset. Ska snabbt avdramatisera det hela med att tillägga att jag var där som besökande. Undebaraste, finaste kollegan A har legat inne i ett par dagar på grund av andningsbesvär, så jag kikade in och flamsade en timme. Dog litegrann av hennes helgalna rumskompis på hundra plus som såg till att både sköterskor och A fick motion. Har lovat A att intyga allt hon berättar om tanten sen, när hon är tillbaka på jobbet.

 

Vårruset imorgon. Laddar som tusan. Under tjugoåtta minuter ska jag. Det handlar om att snitta kilometern på fem och en halv minut. Vet inte hur det ska gå ihop, men är jag en sekund långsammare än tjugoåtta minuter så kommer jag bli sur. Riktigt sur. Så. Fick jag det sagt.

 

Ha't!

Tisdagslöpning idag. Har blivit alldeles för lite av den varan på sistone. Får väl ta tag i det i höst ordentligt igen. Det blev intervaller idag men på grund av Vårruset på torsdag så tog jag det väldigt lugnt. Ingen urblåsning, liksom.

 

Eventuellt blir det träning imorgon igen, eller så blir det till att besöka A som ligger sjuk. Saknar henne, och på torsdag är det BÅDE Vårrus och möte med J. Kan behöva pepp.

 

Read into it what you will

Vet inte om ni tänkt på det, men de enda som dyker upp här på bloggen sen ett bra tag tillbaka, är jag och Finaste. Och djuren såklart, men jag orkar inte vänta på svar från dem.

 

Jag undviker det med flit. Att lägga upp bilder på andra, alltså. Är det någon gång jag verkligen VILL lägga upp bilder på folk, så frågar jag. Och jag nämner aldrig vid namn. Undviker det. Det är faktiskt även för min egen skull; jag vill tillexempel inte synas på FB och då förutsätter jag att folk visar mig den respekten. Och jag respekterar andra. Det handlar alltså inte om någon fånig egotripp.

 

Med den lilla inledningen tänkte jag nu gå över till bildbomb från Tallinn. Med bilder på mig. Och lite omgivning.

 

Håll tillgodo!

 

Äntligen hemma!

 

Jag har haft jättekul. Otroligt mycket utbyte mellan förskolorna, kul umgänge privat med kollegorna. Jag älskar båtar och vatten och njöt, Tallinn är en underbar stad.

 

Men nu är det allt skönt att ha fått komma hem.

...sitter jag på färjan mot Tallinn =)

 

• Högervristen är stabilt lindad
• Trolleyn är packad
• Kaffet är bryggt
• Tidningarna är med
• Spotify är uppdaterat

Mot Tallinn!

Jajjemän, trots den tidiga timmen har jag redan hunnit avverka en löptur på fem kilometer. Om en vecka är det ju Vårruset och som jag alltid gör, så löpte jag loppsträckan veckan innan loppet. Det gick dock inte helt i det tempo jag önskat; på BodyCombatpasset igår trampade jag snett så det sjöng om det och högervristen har varit lite öm. Lägg därtill en sjuhelskikes träningsvärk. Det gick bra ändå, ska tilläggas, är inte det minsta bekymrad inför loppet.

 

Apropå lopp.

 

Chefen kom fram till mig igår och frågade om jag inte kunde tänka mig att åka och jobba i Stockholm igen. En vecka i september. Det visade sig vara vecka direkt efter Topploppet, som går just i Stockholm. Självklart sa jag ja. Det var så grymt kul sist och när det sammanfaller på det viset, ja då är det nog faktiskt meningen.

 

Nu ska jag duscha och sen packa klart det sista inför helgens utbildningsresa. Jobbet styr kosan mot Tallinn, ska bli så sjukt kul!

Efter lunchen idag fick jag en kärleksförklaring. Helt utan fjäsk, bara ett kort konstaterande.

 

Lille M såg på mig, medan jag hjälpte honom med mössan, med sina stora, djupa, fundersamma bruna ögon och sa:

-Maria, jag älskar dig.

 

Suck, så lätt ett frökenhjärta kan smälta.

Kolla in...

 

Så kan man se ut, efter nästan tre timmar i eftermiddagssolen.

 

Slutsats: Imorgon blir det solskyddskräm på!

Wihoo! Idag har jag dansat igen. Så sjukt kul pass, och idag satte jag första koreografin nästan direkt. Den är visserligen ganska kort, men för en som är allt annat än dansare så...

 

Den andra lyckades jag klaffa två varv innan jag förlorade mig igen, men TVÅ varv är personbästa!

 

Apropå ingenting så blev det årspremiär på cykel till jobbet igår. En timme och elva minuter är även det personligt rekord, så hejja mig!

Idag öppnade jag munnen och sa det. Efter mycket velande, trots att jag egentligen redan bestämt mig sedan veckor, månader tillbaka.

 

Jag slutar i kören.

 

Jag kör på terminen ut, sen får det vara bra.

 

Jag har varit med där i sju år. Sju fantastiska år. Jag hade bott i Karlstad i fem dagar när jag blev välkomnad in. Det är i Söt Likör som jag knutit flera av de närmaste banden här i stan. Det var i Söt Likörs broderkör CMB som jag hittade Finaste.

 

Kören har utvecklat mig. Jag har utvecklat kören. Jag har fina minnen och mindre fina minnen. Jag har skrattat, gråtit, skrattat så jag gråtit. Legat i en skrattande hög på golvet, legat i en pöl av ångesttårar; bokstavligt talat blivit upplyft av L. Vägrat äta, vägrat sova; blivit itvingad mat, lagd i en soffa. Blivit så omhändertagen. Tagit hand om.

 

Utan kören vore jag en annan person. Det är med vemod, men till viss del också lättnad, jag nu tagit det definitiva beslutet.

 

Och varför nu?

 

Jo. I vintras tog jag det aktiva beslutet att vara kvar, trots att jag ibland fick släpa mig till övningarna, helt utan lust. Jag visste att sist jag mådde riktigt, riktigt dåligt, så fanns kören där. Så även denna gång. Jag trotsade oviljan och fick tillbaka lusten, till livet, till sången.

 

Och där och då slutar jag. Så kanske jag får känna saknad, och slippa se tillbaka på en sista tid med ångest och olust. Får jag avsluta med glädje, så blir det med lust och glädje jag kommer tillbaka som exilsyster.

 

Som L sa förra veckan; det har slitit i mig länge. Nu är det sagt.

 

Och snart är det gjort.

Det finns få saker som slår morgonens (nåja) första kopp kaffe. Oavsett om det är klockan elva en söndagförmiddag, klockan sex en torsdagmorgon eller om första koppen för dagen infinner sig först vid rasten klockan halv ett, så har dagens första kopp något speciellt med sig. Sen är jag en person som kan hälla i min en halv kanna utan problem, men ändå.

 

Särskilt trevlig blir dock första koppen om den är fylld med gokaffe.

 

Mums!

 

Inte för att jag är mer innovativ än någon annan. Det skulle jag aldrig påstå.

 

Men jag ville göra något som kanske inte alla andra gjorde.

 

Om knappt två veckor är det ju Vårruset här i stan. Jag ska springa, som de två senaste åren. I år valde jag att lägga till sextio kronor i startavgiften och stötta SOS Barnbyar. Då fick man ett härligt armband:

 

Hade jag hunnit, så hade jag ropat. Gått fram. Kramat.

 

Tror jag, åtminstone.

 

Såg tidigare kollegan, C, idag. På håll. Tror inte hon såg mig. Om hon gjorde det så såg vi inte varandra samtidigt. Och jag intalar mig att jag hade gått fram, om jag haft tiden till det.

 

Men jag kan inte vara säker. För det faktum att hon slutade, och som det blev, gör ont. Fortfarande. Jag trivdes så sjukt bra med henne och vi jobbade bra ihop från dag ett. Allt bara stämde. Och sen tog det bara slut. Jag klandrar ingen. Men jag saknar. Saknar tryggheten och självklarheten. Skratten och skämten.

 

Det gör ont.

Jag har alltid haft för mig att det enbart är käftolle, med sina otäcka, rysningsframkallande, tandradsuppdragande små redskap som kan skrapa bort tandsten.

 

Men idag, när jag satt och slöpillade med en vanlig trätandpetare, hoppade det till och plötsligt knastrade det mellan mina framtänder. Jag spottade ut i ett papper och kände på insidan av de nedre framtänderna med tungspetsen och där kändes det precis sådär vasst och rent som det brukar göra när jag varit hos tandläkaren och skrapat.

 

Fick jag alltså bort tandsten på egen hand? Med en träbit?!

 

Skumt. Men billigt.

Jobbat

 

Spinnat

 

Corebollat

 

Yogat

 

Deklarerat

 

Fullbordat #Blogg100

Idag har vi varit tillsammans i fyra år.

 

Fyra.

 

Mycket har hänt, och händer. Kommer hända. Vi har det så bra.

 

Tänker ibland tillbaka på det Valborgsfirandet. Dygnet. Dagarna efter. Dagarna innan. Beslutet. Hur det varit sedan dess.

 

Finaste. Älskade.