Maria P

Kroppen mår, låt oss säga, sisådär, idag. Hade hursomhelst en underbar kväll igår med fina vänner, för mycket mat, för mycket öl och alldeles för lite tid.

 

Att vakna idag var inte speciellt lockande. Men jag hade faktiskt inte mycket till val; om bara ett par timmar beger vi oss mot Västgötaslätten för möte och innan dess ska vi hunnit göra paj. Pajen i sig bidrar väl till motviljan; magen slår frivolter efter både öl och mat igår och matdoft spär på känslan. Menmen, jag har råkat lova...

 

Annars bjuder väl dagen inte på så mycket mer. Vi tänkte väl eventuellt kika in på en spontanfika hos mina föräldrar när vi ändå är neröver, men det spôrs, som man säger i Värmland.

Här har det varit effektivt värre, vill jag påstå, efter att jag slutat jobba.

 

Jag drog först med mig jobbets stackars praktikant till IKEA (så kan det gå, när man bara vill ha skjuts hem) och dessutom en tur in på Lindex. Hem med det jag shoppat, lite städ av hyllan där jag förvarar de sminksaker jag använder mer eller mindre dagligen, sen snabbt ombyte och ner, på cykel, till stan. Där gled jag in hos min frisör (som tillkännagav att hon ska ha barn i februari) och köpte lite hårfärg. Den nittonde december ska jag dit och få det ordentligt gjort, men utväxten behövde åtgärdas.

 

Därefter blev det direkt till gymet, där spinning, core och stretch väntade. Spinningen gick över förväntan, med tanke på förkylningen och hostan (som vägrar ge sig). Corepasset gick grymt bra. Och stretchpasset var bara skönt. Kort och gott.

 

Uppför backarna hem igen. Där blev det i med färgen och sen en lååång dusch. Jag hann operera en igelkott och till sist, medan vi såg Lyxfällan, fick sig benen en vaxning. Stackars Finaste som ska behöva se och höra mig när jag utför detta självplågeri. Men om hårfärgningen var välbehövlig, så var denna askes mer eller mindre akut.

 

Nej, bevare mig väl. Klockan är massor ju. Ska upp och öppna imorgon igen, så det blir sova nu.

Ja, vafasen. Hur svårt kan det vara, det här med hjärtkirurgi? Jag har precis utfört en operation på en igelkott och det gick prima, vill jag be att få tala om.

 

Godermorgon. Tänkte bara meddela att jag precis joggat tre och en halv kilometer.

 

Frågor på det?

 

Dagen har varit bra. Små dippar men överlag en guldkantad dag med många skratt och mycket spontanitet. Dagens träning var godkänd; trettio minuter core, en kvart på löpbandet och sen snabbt in och byta till dansbyxor och sen en rush till en timmes dans. Lägg därtill cykel till och från bussen (totalt knappt åtta kilometer) och promenad mellan buss och jobb, vilket idag gav totalt tre kilometer.

 

Sen blev det kvällen.

 

Och Han börjar fnissa lite tyst där på axeln. Knappt märkbart först.

 

 

Utåt såg det nog fantastiskt ut idag. Inombords vet jag att kontot är på minus, solklart på minus, precis som Han vill ha det. Förväntar sig, numera. Så solklart på minus, men det räcker inte. Hans hånskratt ekar i mig, djupt inom.

 

Jag sviker igen. Jag sviker Honom. Jag sviker mig själv, för såhär gör man bara inte. Jag sviker alla som tror på mig, ber för mig och som sträcker ut en hand för att hjälpa. Genom att bete mig som jag gör, spottar jag på marken framför deras fötter. Otacksam och bortskämd, stolt och kall. Curlade, jävla skitunge! Hjälpen erbjuds mig, gång på gång men jag stöter bort. Vad folk än erbjuder, fortsätter jag i samma gamla spår och en dag tröttnar folk på att hjälpa. Vargen kommer! En vacker dag kommer ingen längre springande.

 

Det är kväll. Det är mörkt utanför. Världen blir sådär stor och ohanterbar. Och jag kryper ihop litegrann och bara önskar att någon finns vid min sida den dag jag ser slutet på min kamp. Hoppas och ber. Försöker förstå mitt bortskämda beteende, för det är inte jag. Och det är absolut inte mina föräldrar, de har gett mig så mycket mer än en syn på världen som en plats där alla ger mig vad jag vill ha. De har gett mig en stark tilltro till människan, en ljus bild av vad kamp kan göra. Mina föräldrar har matat mig med envishet och en tilltro till min egen förmåga. Därtill sviker jag även dem, för jag förnekar allt de gett mig. Förnekar dem. Och i takt med att jag inser hur jag förnekar alla omkring mig, växer självföraktet och till sist förnekar jag även mig själv.

 

Jag bara önskar att någon kommer stå kvar.

Det här är till A. Jag skrev det för en dryg månad sedan. En dag när jag saknade henne och samtidigt mindes den gång då jag tappade mig helt, för att sedan sakta vakna till sans i hennes armar, med hennes röst och lugna hjärtslag som enda ljud.

 

Mellan lugn och skarpaste allvar

Idag har varit en såndär dag då skriket legat högt upp i bröstkorgen. På vippen att slippa ut, skrik i ren frustration. Frustration över kontrollen, den jag aldrig verkar kunna besitta. Kontrollen över jaget, över fanskapet på axeln och kontrollen över in och ut. Jag är frustrerad över att jag bara står och stampar.

 

Idag har varit en såndär dag då stillasittande har stressat mig. Jag har mått någotsånär såfort jag varit i aktivitet. Men sitter jag still så går hjärnan upp i spinn. Och det orkar jag inte så jag håller mig aktiv och jag bearbetar ingenting, absolut ingenting. Jag är precis på det ställe som J i nästan exakt ett års tid försökt ta mig ifrån; som vi kämpat för att ta mig ur och nu ligger jag i samma avgrundsdjupa grop och skälver och jag har svikit allt och alla, igen.

 

Jag ville vara uppe nu. Jag önskade förra året, vid den här tiden, att jag skulle ha kommit fram. Att jag aldrig mer skulle behöva fira en födelsedag, en jul, med samma känslor en gång till. Nu närmar sig båda med obarmhärtig fart. Och det enda jag kommer kunna konstatera är att jag föll. Igen. Jag trodde det vände, men nån jävel satte upp en snubbeltråd precis vid mållinjen.

 

Fan. Missförstå mig rätt. Jag mår inte alltid som idag, som just nu, i skrivande stund. Jag har haft ljusa stunder idag, tillsammans med de finaste fina. Det är i ensamheten det kommer. Och jag borde inte trycka ner mig själv med att skriva det här, men jag behöver få lätta på trycket. Och just idag kändes det som om inget flöt, fast jag egentligen kan räkna upp tusen stunder som bara... skimrade. Det är bara besvikelsen över de mörka stunderna som tar över. Besvikelsen över den totala paniken när jag blir stående i en bilkö i en kvart, och sakta inser att BodyCombatpasset bara är att glömma. Besvikelsen över belåtenheten som sakta stiger i takt med kaloriantalet på löpbandets display.

 

Förstår ni hur frustrerande det är, att ens mående ska behöva vara avhängigt kalorier? Förstår ni hur fel det blir i hjärnan, när kilona droppar, samtidigt som man inte bryr sig, innerst inne, åter samtidigt som man vet att allt man gör är fel och farligt?

 

Jag trillar dit igen, jag faller på ren frustration. Jag gör mig själv så besviken.

Okej. Brace for impact. Här kommer mitt första (och troligtvis sista) matpornografiska inlägg ever.

 

Både fatet, formarna och burken har jag fått av Finastes mormor och enkom av den anledningen har jag bakat muffins och kokat fudge. Jag är (min träningsnarkomani till trots) sjukt lat och (framförallt) fruktansvärt ohuslig. Baka är jag rent ut sagt kass på; Finaste brukar sköta den biten.

 

Happ. Håll i hatten, för här kommer bilderna.

 

 

Recept på fudge med juleskum finns här.

 

3msk (=ca 40) rumsvarmt smör
200g socker
2 ägg

5msk mjölk

1,5dl yoghurt
300g vetemjöl
1tsk bikarbonat

115g hackad blockchoklad (eller chokladknappar, vilket jag använde)

 

Blanda socker och smör. Rör ner ägg, mjölk och yoghurt. Rör ner mjöl och bikarbonat och blanda sist i chokladen. Rör tills du har en jämn smet. Fördela smeten i formar och grädda mitt i ugnen på 200°C, i ungefär tjugo minuter. Låt svalna. Smält eventuellt lite blockchoklad och ringla över.

Du utstrålar just det här. Jag hoppas att jag tolkar Dig rätt. Jag hoppas det, och jag tror det någonstans inom, för jag har börjat förstå att Du kan kanalisera Din energi på det Du för stunden behöver.

 

Jag hoppas lära mig av Dig en dag. För det är precis det här jag vill kunna ge de små.

 

 

Vila i mig
Du ska se att allt ska bli stilla i dig
Genom mig kan du bli fri
Jag finns här hos dig
Fast vågorna gå höga kan du vila
Vila
Vila i mig

Lita på mig
Om du bara tar min hand, leder jag dig
Till en lugn och skyddad strand
Jag finns här hos dig
Fast vågorna går höga kan du lita
Lita
Lita på mig

 

 

Maria? Fångar du mig varje gång jag hoppar?

 

För ett par veckor sen gick jag lockhårig till jobbet. Tänkte satsa på det till imorgon också.

 

Jag har varit hes idag. Galet hes. Ord (men framförallt sjungna toner) försvinner i tomma intet och skapar fniss och skratt. Bland annat denna lilla episod utspelades tidigare idag:

 

Maria, du låter som en kråka!

*Flaxar med armarna* Krax-krax!

Jamenvisst. Tack för den.

Ögonen. De varma, kloka, bruna ögonen. Leendet. Det hjärtinnerliga skrattet.

 

Dörren öppnades, där stod hon och hjärtat svämmade över litegrann och jag insåg hur mycket jag saknar henne.

 

Kaffe, kaffe, kaffe. Prat, skratt, ältande. Ord som bara kommer och som sen visar sig vara aldrig tidigare uttalade. Insikter, bön om hjälp och löften om armar som tar emot i fallet. Klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol, bara med henne. Ögon som ser. Öron som hör. En själ som aldrig behöver ord. Ett hjärta som brinner och som vågar. En famn som är min när jag vill det. Starka armar och händer som aldrig, aldrig släpper taget. Ett ljus som brinner i en stor, mörk värld och som aldrig låter regn eller vind släcka det.

 

Ingen annan förstår balansgången. Ingen annan vet när det är dags att plötsligt växla spår.

 

Ingen annan.

Inatt var Maran här och ville inte lämna mig ifred. Tillslut var jag rädd att somna om, för varje gång jag gjorde det, hemsöktes jag. Det blev en natt av sömnlöshet och starka, tydliga drömmar.

 

Skräcken, den paralyserande skräcken, blev lika påtaglig som den gången. Om och om igen, vaknade jag, med stela muskler, pumpande adrenalin och bultande hjärta. Med samma känsla som då. Samma skräck för att ens slumra till. Trots att jag kröp in i Finastes famn, kunde jag aldrig helt slappna av. Trots att det inte var verkligt denna gång.

 

Jag är lika trött nu, som efter ett löppass. Kroppen är helt slut. Hjärnan på högvarv.

 

Behöver komma iväg till jobbet. Kanske kan jag börja funktionera igen.

Typisk gråten-i-halsen-dag. Känner mig allmänt i vägen och jag misslyckas med allt. Fejkar mig igenom allt. Biter ihop.

 

Jag tappar mig. Känslan blir alltmer påtaglig. Vilse, borttappad. Snart behövs en skallgångskedja, för jag orkar inte leta mig tillbaka på egen hand.

 

Jag har klarat mig från sammanbrott. Men jag vet inte hur länge jag kan hålla uppe garden. Snart faller den.

 

Och då blir jag vilse på riktigt.

 

Vem hjälper mig att leta?

Vill bara tipsa om denna, ursöta lilla burk.

 

Detta kallas för "Honung - Halsmix" och jag köpte det på Kronans Droghandel. Tror den kostade runt sjuttio kronor. Ja, om man tänker på mängden så är det rätt dyrt, men vi snackar inte fem koppar honungsvatten varje dag, utan snarare någon gång ibland när det verkligen behövs. Jag har nåt skit med halsen just nu (ja, det är korkat att träna då; nej, jag kan inte låta bli) och mixen av honung, eukalyptus, pepparmynta, propolis och röd solhatt både lenar och ger lite sting.

 

En stooor kopp med hett vatten och så en tesked doppad i härligheten. Mums!

 

Jag slåss för mitt jag. Kämpar, tar i, ända in i kaklet. Och ändå vill inget jag gör, räcka till. Jag känner hur jag, sakta, sakta, gör avkall på allt som är... jag.

 

Det är dit jag vill slippa komma. Men när krafterna börjar sina, då är det så lätt hänt. Det blir så enkelt att böja sig, släppa efter som ett vasstrå i vinden. För vinden är hård just nu, den tar i ordentligt.

 

Jag vet inte vem jag är påväg att bli. Jag vet bara att jag inte vill. Jag vill vara jag, slippa släppa på det jag kämpat för att bli.

 

Det här handlar inte om utveckling. Jag hade utvecklats, men jag börjar regredera till någon jag inte trivdes i. Jag vill aldrig tillbaka.

 

Så jag slåss. Jag slåss för att få vara jag. Men jag är less på att slåss. Blir utled av bara tanken. Fysiskt och psykiskt trött.

 

Hjälp mig framåt. För jag vill inte tillbaka.

Klädsel
Vad har du på dig idag? Jeans, lila t-shirt och blå, röd och vit kofta
Vad använder du just nu för skor? I skrivande stund är jag barfota på grund av min trasiga tå
Favoritfärg på kläder? Blått, grönt, svart, rött... allt utom rosa och cerise, typ

Senaste personen  som...
...sov i din säng? I vår säng sov jag och Finaste senast
...du pratade med? Finaste (live) och mamma (telefon)
...du delade en drink med? Oj... minns faktiskt inte när det hände... Om vi inte räknar vattenflaskan jag och svärmor delade vid lunchen idag?
...du gick på bio med? Finaste
...du gick på stan med? Finaste, troligen
...skällde på dig? Om man kan kalla det utskällning så var det väl nån som gnällde för att jag tränar för mycket eller äter för lite

Senaste...
...låten du hörde? Någon med Fjedur; det var den skivan som rullade i bilen hem ikväll
...filmen du såg? Knowing (den började lovande, men urartade totalt)
...maten du åt? Svärmor gjorde en veggosås till riset, och så lite grönsaker till det
...kramen? Finaste
...pussen? Finaste
...festen? Galan i Danmark
...känslan? Jag är en typisk känslomänniska men just nu är jag rätt urlakad på känslor
...resan? Denna helg, till Malung
...glädjen? Vad svarar man på det?
...drömmen? Senaste drömmen jag minns var om Henne, så den glömmer jag helst igen
...boken du läste? Jag håller på med [bubble]
...personen du träffade?Bortsett från Finaste, så svärföräldrarna (om man bortser från kassörskan på Coop, men jag vet inte vad hon heter)
...personen du pratade i telefon med? Mamma
...personen du fick sms av? A. Min finaste A
...gången du åt en 7-eleven korv? HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
...gången du var utomhus? För ett par timmar sen, när vi transporterade oss från bilen till porten
...gången du sov? Inatt
...gången hela din familj åt middag tillsammans? Minns, tragiskt nog, inte...
...sak du köpte? Det vi handlade på Coop...

Om dig
Namn: Maria
Ålder: tjugosex år, elva månader och elva dagar (niotusenåttahundrafyrtiotre dagar)
Smeknamn: Inom familjen och travet: Mia; Inom finastes familj: MP; På jobbet (bland barnen): Ia, Ria, Majjija; På jobbet (bland vuxna): Maria
Syskon: Bror D, blir trettio i mars och syster E, fyllde tjugoett i augusti
Sysselsättning: Arbetar heltid som förskollärare
Bra egenskaper: Omtänksam, ambitiös, musikalisk, språklig, ärlig, envis, lättlärd samt en jävel på att läsa sagor
Dåliga egenskaper: Cynisk, ätstörd, nitisk och, vid fel tillfällen, rätt lättretad
Linje/klass: Samhällsprogrammet och lärarlinjen och därutöver en rekordlång lista över musikkurser
Hårfärg: Fram tills alldeles nyligen var jag blond, åt det mörkare men numera leker jag brunett
Ögonfärg: Blå
Skostorlek: Trettionio, typ

 

 

 

Över vida oceaner
Emot fjärran horisonter
Över hav och kontinenter
Genom skymningar och dagar
Har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
Som skuggor under träden
Som eldarna i natten
Som stigar genom snåren
Har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
Och ingenting kan söndra oss
Och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
Att överge varann

Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
Kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej vart jag far
Du är med mej alla dar
Du är den jag kunde va

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Jag ligger i fosterställning i sängen. Jag ligger så av två skäl. Och dessa två är båda sprungna ur samma rot. Jag har ont i hela magsäcken och jag har ont i hela själen.

 

Jag har ont på grund av en tårtbit.

 

 

Det gick bra. Det var så kravlöst. Och det var så lite. Det gick bra. Det gick ner. Och sen gick det inte mer. Bort. Undan. Andas. Naglar, vassare än jag minns dem. Inga tårar, inget som kunde synas. Bet ihop. Det går, det kan gå. Bänken var inte till för att sitta på, men det måste gå, för jag kunde inte fokusera på att flytta mig. Andas klart, möta igen. Bort med alla spår, undan, väck med allt. Leende på.

 

Jag ligger i fosterställning och jag vill bara somna, men magen svider och själen gråter och det klickar som en flagglina mot en flaggstång och jag blir vansinnig på det där ljudet som klickar någonstans.

 

Jag ligger i fosterställning med blödande hjärta, med tankar som inte borde få finnas. Jag ligger och tänker att jag gjorde fel, felade igen och jag tänker på att det jag gjorde före och efter inte har räckt, inte kan kompensera. Min själ svider för jag vet att jag bara har ett par timmars ytterligare frist, innan middagen ska serveras. Och jag kan inte tänka på middag utan att själen svider.

 

Såfort jag orkar resa mig ska jag ta reda på varifrån det där förbannade ljudet kommer.

 

Jag ligger i fosterställning och jag blir förbannad på mig själv. Och jag blir förbannad på alla runtomkring. De säger att jag är klok, men jag vägrar tro dem, för ingen klok människa gör som jag. En klok människa vägrar tillåta något så abstrakt som en tanke styra ett helt liv. En klok människa reser sig upp och tar striden men jag bara orkar inte slåss så jag måste vara fullständigt dum i huvudet. Hade jag besuttit någon form av minsta klokhet så hade jag kunnat njuta av det andra kan njuta av, det andra ser som självklart.

 

Men förihelvete sluta!

 

Jag ligger där jag ligger och jag hör människor skratta på utsidan. Rösterna är unga. Och någonstans tar sig skratten förbi det där förbannade klickandet. Skratten letar sig in och jag orkar inbilla mig att de där unga som skrattar, de är kloka. De låter inga tankar bestämma. De kan njuta och när jag har bestämt mig för det, då ser jag hopp för människorna som skrattar. De är nog inte som jag. Och det gör mig glad. Och när jag kommit dithän, då kan jag somna.

 

När jag vaknar ska jag ta reda på varifrån det där klickandet kommer. När jag vaknar.

I helgen är vi i Malung, och just idag är vi bjudna på femårskalas; underbare lille S fyller år på måndag.

 

Bjuder på några dagens.

 

Jag följer en fantastisk twittrare. Och just ikväll twittrar hon allt jag tänker.

 

När jag mår dåligt så finns där horder av folk som tycker att "Det är bara att ringa", "Du vet var jag finns", "Om det är något så..." och så vidare. Ni vet.

 

Det värsta är bara, att allt går inte att säga. För jag blir rädd att skrämma iväg er. Jag vet att några står kvar. Men vilka? Och hur länge?

 

Hursomhelst. @Lynxia har skrivit några tweets, med precis de ord jag bär inom mig. Hon bloggar också, väldigt klokt. Här är hennes blogg. Här är ett inlägg som påminner om detta inlägg, som jag skrev i somras.

 

Och här följer @Lynxias tweets, vilka jag blivit lovad att få citera. Tack! (Här A, är vad du kan göra för mig, du som undrade.)

 

Så vackert skrivet. Så igenkänt.

Hans vedervärdiga, ihåliga skratt ekar i huvudet. Han hånar mig. Jag felar i Hans ögon och Han vet att Han har övertaget.

 

 

Idag kan jag inte stoppa och Han vet att Han kan göra med mig vad Han vill. En dag som denna vet jag inte var det slutar. Han är arg, men Han njuter av att jag är i Hans våld. Det ser så bra ut utåt, men jag vet att alltihop, må så vara att det är blott en tredjedel av rekommenderat, ses som frosseri och jag kommer få lida för det.

 

Tankarna går dit allt oftare. Han är allt närmre att göra mig till den A förbjudit mig att bli. Snart räcker inte daglig träning, snart funkar inte smärtan de sylvassa naglarna mot fnasig, jackig underarm ger. Han vill driva mig längre. Så jag kämpar mot dagar som denna, men hur länge orkar jag kämpa?

 

 Ingen behöver någonsin få veta

 

Ser mig i spegeln, ser hur Han låter mig se hur kroppen växer medan jaget krymper. Han påstår att jag kan reversera, men jag vet inte om jag vågar och A skulle aldrig förlåta mig.

Likt ett barn svarar Han an på socker. Det är Han som ger mig illamåendet. Han vill trigga fram en reaktion.

 

 

Han gör mig illa, och jag vet inte vad Han kan göra med mig. Han letar fel på mig, tror mig inte, för en sekund, även när jag vet att jag lyder. Han är som den dominante i ett destruktivt parförhållande. Bara väntar på minsta förevändning. Jag gör vad jag kan, tassar på tå, gör inget väsen. Låter Honom hållas, för Han har påstått att Han älskar mig. Bara jag lyder. Och så trotsar jag och Han skadar mig, gör mig illa, men till syvende och sist är det jag som krälar i stoftet för Hans förlåtelse.

 

Kommer Han någonsin lämna mig? Kommer min högra axel någonsin kännas tom?

 

Idag var jag trotsig, och det kommer betala sig.

 

Jag är så jävla patetisk. Så inihelvete svag.

Jag sprang! Hela långa halvmaran hem från jobbet sprang jag! Jag tappade farten litegrann runt Skåre, men kom ändå hem med en snittid på fem minuter och femtiosju sekunder per kilometer. I TVÅ MIL!

 

Hade dock rätt kul åt mig själv när jag var knappt halvvägs. Tittade på klockan när exakt en mil var avverkad, och konstaterade att jag kommit så långt på under femtioåtta minuter. Jag hade ju tänkt joggingfart, så att ha löpt på så fort kändes jättehäftigt. Och nu var jag ju halvvägs.

 

Då slog det mig.

 

 

Inte Nu har jag lika långt kvar. Distansen var mig mer eller mindre egal.

 

Men jag skulle löpa en timme till. Minst.

 

Ja, jisses.

 

Usch, har lyckats tvinga upp stackars Finaste nu på morgonen... han ska skjutsa mig till jobbet och jag ska sen, i eftermiddag när jag slutat, ge mig på idiotgrejen att springa hem därifrån. Vi snackar en halvmara i distans. Men testa ska jag, sen får jag väl krypa från Hynboholm då...

 

Korta ord, en snabb mening. Liksom i förbifarten.

 

Om Du bara anade värmen Du lämnar kvar. Lugnet inom, djupt inuti. Korta komplimanger, ord som plötsligt förändrat en hel dag.

 

Människor som Du ger mig mod igen. Det är såna som Du, som bär mig.

 

Det verkar så lätt, blir alltid rätt. Du bara vet, dina ögon ser. Avskalat och öppet ser du saker för vad de är, ingenting kan gömma sig bakom dumheter.

 

Det är såna som Du, som bär mig.

När man, halv sex på morgonen, sprungit fem kilometer, så kan man se såhär nöjd ut. Typ.

 

Idag, för ett år sedan, räddade E mitt liv. Det kan låta dramatiskt, men jag är övertygad om att det är sant. Kanske inte i fysisk mening; jag har aldrig sett bara en enda utväg. Men mentalt. För ett år sedan påbörjades en resa jag ofta ångrat att jag följde med på. Eller följde med... jag blev inpackad i en koffert och medtvingad.

 

Jag har varit förbannad. Jag har vänt mig mot dem som brytt sig mest. Jag har varit så tacksam. Är, i grunden, hela tiden tacksam. För de som fått utstå mest ilska, de har stått kvar. Inte vikt en millimeter.

 

Hela historien finns här. Läs den (kanske igen?) om ni vill. Mycket stämmer fortfarande.

 

Min resa är långtifrån över. Jag vet inte om den någonsin kommer ta slut. Vissa lär sig leva med problematiken, ett sorts sida-vid-sida-förhållande. Andra blir helt av med sina nojor. Åter andra får kämpa livet ut. Och jag har ingen aning var jag hamnat när min kamp är över.

 

Jag vet bara att såhär länge har jag aldrig behövt kämpa förr, och det hade jag nog heller inte den här gången, om det inte varit för E. För jag hade troligen, som alla andra gånger jag trillat ner i min mat- och träningsproblematik, snart kravlat upp igen, om än tillfälligt, utan att ha tagit tag i problemet som grund. Nu gräver vi, J och jag, långt ner under marken och rötterna börjar synas. Det är bra, för jag ser allt på ett helt annat sätt nu, än sist jag varit nere och vänt.

 

Tack, E, för att du räddade mitt liv. Tack, för allt ditt mod.

 

 

Gårdagen då? Vad hände?

 

Jag kraschade. Totalt. Efter inlägget igår blev det bara värre och tårarna kom. Underarmen svider än. Jag lugnade mig någotsånär tillsist och vid elva kom Finaste hem. Då var jag helt slut, och till sist lyckades jag somna.

 

Jag drömde om Henne. Vilket inte är konstigt, för det är Hon som i grund och botten har orsakat allt det här. I flera år tryckte hon ner mitt tonårsjag, och hade det inte varit för Henne och Hennes sätt att se prestation före person, så hade jag aldrig behövt leva med den här typen av prestationsångest.

 

Fattar ni hur djupt rotad Hon är? Jag kan fortfarande rabbla Hennes telefonnummer och det har jag inte slagit på snart tio år. Jag har inte bevärdigat Henne med så mycket som ett "Hej" på säkert fem år. Avskyn mot Henne och allt hon gjort sitter djupt i hjärteroten.

 

Men som jag nämnt, får avskyn inte ta över. Jag lägger all energi jag har, på att istället omvandla det till kärlek åt dem som förtjänar det. Finaste. Familjen. Barnen. Kollegorna. Vännerna.

 

Jag tänker vara bättre än Hon.

Var är den varma famnen när jag behöver den?

 

Ikväll är jag ensam, så påtagligt ensam. Hela dagen har känts ensam, avskärmad och bara fel. Jag är så otillräcklig, inget jag gör är ens okej och jag är fel, fel, fel. Var är de där ögonen som helar, gör mig hel? Rösten, famnen? Vem tinar upp mitt hjärta, vem förbarmar sig en dag som den här? Finns det ens någon som hör de tysta skriken? Ser rakt igenom den fasad jag kämpat för att bygga upp?

 

Jag lärde mig en gång att skrika tyst. Och det blev bara tystare och tystare tills ingen hörde. Bara den som verkligen lyssnade, visste vad man ska lyssna efter.

 

Jag springer på ett löpband. Springer, springer och springer. Stannar, är trött, alldeles slut. Krafter som ebbat ut och först när jag inser hur trött jag blivit, inser jag också att jag inte kommit en enda millimeter framåt. Jag är helt slut, helt kraftlös, orkeslös men jag har inte kommit någonvart. Jag trodde jag tagit mig framåt, vidare, uppåt men jag är kvar där jag var.

 

Idag är jag otillräcklig. Ofullständig. Trasig, överallt. Vad som än har hänt, om något ens har hänt, så var det mitt fel, bara mitt, ingen annans. Jag är så ensam i det här, så fruktansvärt ensam. Ingen vill förstå, ingen hör. Fullt upp med sitt, det har vi alla. Och jag är så trött på uppmärksamheten, på oron men jag vill ha stödet och jag får inte ihop ekvationen. Jag vill inte släppa in, för när en efter en går, då blir jag ensam kvar och då gör det ännu ondare.

 

Varje minut av ensamhet ikväll blir bara svartare än den föregående. Hjärtat spricker och blöder sådär som det gör. Sådär som det gör bara när jag är ensam. Sådär som det gör när världen svartnar.

 

Idag är jag fel. Hela mitt jag är ett enda misslyckande.

 

Var är ögonen som ser? Ögonen som ser rakt igenom vilken fasad, vilken jävla dumhet, som helst? Var är de? Var är den där rösten som bara bryr sig? Som bryr sig, fast utan ord? Som inga ord behöver, för man bara vet. Rösten som är lika tyst som skriken som gror djupt inom mig?

 

Ikväll är jag ensam, och så fruktansvärt behövande. Tröjan, den som hängt bland varma, blöta, dreglande hundar, som stinker av den ljuvliga doften av de finaste hundarna i världen, den borrar jag in näsan i ikväll. Tröjan som doftar trygghet, stinker av hundar som torkat i en varm hall över natten. Den får bli min trygghet, doftar av Ett Andra Hem.

 

Låt mig somna en stund. Jag ber en hopplös bön. Bara låt mig somna. Låt mig få en bättre morgondag.

Hey brother
There's an endless road to re-discover
Hey sister
Know the water's sweet but blood is thicker
When the the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

Hey brother
Do you still believe in one another?
Hey sister
Do you still believe in love I wonder?
When the the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

What if I'm far from home?
Oh brother I will hear your call
What if I lose it all?
Oh sister I will help you out!
If the sky comes falling down for you
There's nothing in this world I wouldn't do

Hey brother
There's an endless road to re-discover
Hey sister
Do you still believe in love I wonder?
When the the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

What if I'm far from home?
Oh brother I will hear your call
What if I lose it all?
Oh sister I will help you out!
If the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

Långturer sliter på mina tår. Eller snarare, sulan på tårna. Längst fram i undersidan på tårna blir jag rejält öm efter ett längre löppass, och efter en del lopp, då jag tar i på ett annat sätt och springer bra mycket fortare, har jag haft skavsår på tårna. Ibland ligger en nagel illa mot en annan tå och skaver sår.

 

Ja, ni ser.

 

På torsdag har jag planerat in ett ordentligt långpass, vilket jag beräknar kommer ta runt två och en halv timme. Minst. Mina stackars fötter behöver förberedelse för denna utmaning. De har, redan idag fått en första behandling medelst fotsalva. Innan jag ger mig ut på torsdag ska hela fötterna plåstras om och mer eller mindre mumifieras för att skyddas mot diverse skavsår.

 

Blir nog bra.

 

Utmaningen? Jag ska springa (jogga) hem från jobbet. Det är tjugoen kilometer.

 

Kämpa.

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.

 

Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.

 

Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.

 

Det har varit ett löparår.

 

Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.

Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.

 

Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.

 

Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.

 

Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.

 

Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.

 

För första gången på riktigt länge blev det guldsminkning idag. I övrigt blev det så enkelt som möjligt.

 

Min söndag är igång! Den fick lov att kickstarta med en rejäl långtur; tolv (nästan tretton) kilometer, på asfalt. Det kändes faktiskt riktigt bra, även om jag såklart blev rejält trött. När jag väl var hemma så var jag så trött att jag sluddrade. Jag kunde knappt förklara för Finaste vilken rutt jag tagit...

 

Men nu, ett par glas vatten och en tallrik havregrynsgröt senare, är jag fit for fight. Nu ska jag duscha och sen tar vi oss nog till Bergvik en sväng. Senare ska vi träffa Finastes föräldrar, hans bror och svägerska och så bebishen såklart. Dagen får avslutas med ett skönt BodyBalancepass på gymet.

 

Nionde november.

 

Dagen då jag började likställa smörgås med illamående.

 

Fan.

Ikväll tänder vi ljus. 75 år sedan Kristallnatten. Aldrig mer. Det får aldrig hända igen. Låt oss kämpa för det.

 

Glöm aldrig.

 

Eftermiddagen och kvällen ska ägnas åt istortsett ingenting alls. Svårt, jag har en rastlöshet som hela tiden för mig framåt och håller mig i rörelse. Men idag ska jag och Finaste bara vara hemma. Inga okynnesvändor ner på stan, inget häng med kompisar.

 

Så jag myser in mig i koftan jag fick av Finaste ifjol när jag fyllde år, och häller i mig en balja te. Och så lite gos med Finaste framför V75sändningarna. Det går nog det med.

 

Så. Idag kan jag bocka av en timmes dans och en halvtimmes core. Är trött i både ben och bål, men kul är det!

 

Nu: havregrynsgröt!

 

Idag tar jag hjälp, både invändigt och utvändigt, av en sammetslen, gul figur med stort leende och jätteögon.

 

När dagen börjar vakna.

Då vill jag vara i din famn.

Jag älskar att känna din varma bröstkorg mot min bara rygg,

älskar att din kroppsvärme förs över till mig och värmer ända in.

Jag älskar när du vilar din armbåge på min höft,

och lägger armen tätt, tätt, hårt runt min midja,

lägger din hand där jag kan lägga min över den.

Jag älskar att känna dina läppar mot min skuldra,

hur de ibland smyger dit en kyss.

Dina varma andetag mot min hud.

Så älskar jag att sakta vakna.

 

Jag gick in på lyko.se för att beställa schampo. Jag kör ju bara parfymfritt och dessutom behöver jag ju tänka på det här med färgbevarande produkter i nuläget. Tänkte göra som sist; beställa två flaskor à tvåhundrafemtio milliliter.

 

En tvåhundrafemtiomillilitersflaska kostar hundratjugonio kronor på Lyko. Det går an.

 

Bara det att de säljer samma schampo i literpump. För tvåhundrafemtionio kronor. Alltså enkom en krona dyrare än två flaskor som sammantaget ger mig hälften av innehållet i literflaskan.

 

Valet var relativt enkelt.

 

Som sagt: Hur tänkte ni nu?

 

Self hatred grows in me like cancer
I can't locate its whereabouts but its feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost

Self-fulfilling prophecy
You're the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I'll never love again

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I'm settled now
The shell of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control

Self-fulfilling prophecy
You're the only one that dare speak truth about me
In this town of
Well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never trust again

Idag behövde jag en löptur, det har stått helt klart ända sen jag vaknade i morse. Så när jag kommit hem från jobbet, snörde jag nästan omgående på mig löparskorna och tog en sväng. Drygt åtta kilometer landade jag på. Det fick lov att bli lugnt; träning elva dagar i sträck har gett stumma lår och ett fruktansvärt ömmande vänsterknä. Lägg därtill många löppass på asfalt.

 

Menmen, jag är nöjd ändå och huvudet är (nästan) på plats igen.

 

Okej, det syns jättedåligt på bilden (tog den med datorkameran, och den är kass), men idag är jag lite lockig. I klippet längst ned ser ni vilken metod jag använde. Funkade urbra, och inte alls obekvämt eller svårt.

 

Sådärja. Träningen för dagen är avklarad.

 

Det blev det vanliga torsdagsköret, med ett litet undantag; istället för Core (vilket var fullbokat) blev det lite styrka.

 

Så: Cykel till och från gymet (totalt cirka sju och en halv kilometer, i transporttempo, inget hårt), en halvtimmes spinning (där jag körde stenhårt), tjugofem minuters styrketräning med fokus på bål och rygg samt en halvtimmes aktiv stretch.

 

Ja, jag piggade på mig rätt rejält där efter hemkomsten; en tjugominuters powernap och en dextrosol gav mig ny energi. Skönt det, då kunde jag köra på riktigt på gymet.

 

Nej, nu pågår Lyxfällan för fullt, åter till TVn.

Helt klart den vackraste versionen på denna låt. Framförallt med hela texten, vilket många andra artister inte verkar bry sig om...

 

Till Finaste. Till familjen. Till vännerna. Till Dig som vet...

 

 

 

 

When I am down and, oh my soul, so weary
When troubles come and my heart burdened be
Then, I am still and wait here in the silence
Until you come and sit a while with me

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

To more than I can be

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

To more than I can be

There is no life – no life without its hunger
Each restless heart beats so imperfectly
But when you come and I am filled with wonder
Sometimes, I think I glimpse eternity

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

Idag föll blodtrycket platt. Åtminstone tror jag det, V flaggade för att det kunde vara blodsockret, vilket jag inte kan utesluta, men blodtrycket har spökat förr.

 

Hursomhelst.

 

Jag hade suttit med ett trött barn i knät. Hen somnade efter en stund, och jag passade lite lagom egoistiskt på att snufsa lite i håret och lyssna på den lugna, fina andningen och jag blev nästan lite småsömnig själv där ett tag. Direkt därefter hade jag rast, och när den var slut och jag skulle resa mig, svartnade det totalt. Bara under bråkdelen av en sekund, men ett så kraftigt blodtrycksfall var det längesen jag hade. Som tur var, gav det sig tillslut, men för barnens säkerhet så tog jag på mig lite enklare sysslor det sista, som påklädning och liknande. Inga lyft, helt enkelt.

 

Bilresan hem gick fint och nu känner jag mig återhämtad. Kanske är det så enkelt som att jag är inne på sjätte dagen i rad utan kaffe? Äh, bryr mig inte. Det är över nu. Ska passa på att slappa lite innan spinningen om ett par timmar.

Det Du såg idag, det var äkta. Jag var på riktigt, då när Du kom. Det var blött. Det var skratt. Glädje djupt inifrån.

 

Ett av alla dessa ögonblick jag sparar. Samlar, släpper ut ibland och håller kvar. Ögonblick kan bli eoner, där inuti. Det blir som en klippbok av känslor. En klippbok som jag lyckas öppna ibland. Åter ibland, hittar jag stunder som idag, den stund Du kom och fick se. Stunder jag ibland glömt att jag klippt ut och sparat. Stunder jag insett först i efterhand varit viktiga. Skratt jag glömt. Minnen själen gömt. En klippbok av stunder som är äkta, av äkta skratt, gråt och skrik.

 

Äkta. Djupt inifrån.

Klockan är inte ens sex på morgonen och jag har redan avverkat en löprunda. Idag klev jag upp strax före fem och tog en något längre tur än igår. Skönt att ha tränat innan dagen vaknat helt.

 

Snabb dusch och fix nu, innan jobbet. Hörs!

 

Godmorgon!

 

Snacka om ambivalent morgon... Vaknade kvart över fem (av klockan då...) och hade planerat ett varv i spåret. Jag klev upp. Och tittade ut.

 

Och konstaterade att det vräkte ner regn. Med en suck gick jag och la mig igen. Tappade lusten totalt.

 

Men. Väl i sängen insåg jag att jag var klarvaken. Lika bra att ge sig ut då.

 

På med alla kläder och iväg till spåret... som var nesläckt. Nog för att jag sprungit i mörker förr, men här hade jag ju faktiskt ett val. Det fick bli en asfalterad tur runt Rud istället, det blev nästan lika långt.

 

Nu blir det jobb. Hej!

 

Måndag. Det blåser och jäklas och ser ut att bli en kall, typisk tappa-ringen-dag. Jag har i förebyggande syfte hängt den i halsbandet redan.

 

Min koffeindetox fortsätter, iallafall fram till kafferasten i eftermiddag. Då får vi se.

 

Om en dryg månad firar ju jag sjugosju år på denna jord, och Finaste och jag har börjat göra upp planer.

 

Efter att ha diskuterat lite fram och tillbaka, har vi kommit fram till att vi satsar mer på att ge varandra födelsedagspresenter denna vinter, då vi båda fyller år rätt nära jul. Julklappar skippar vi, mer eller mindre, och istället åker vi till Göteborg och Jul på Liseberg. Vi åker på min födelsedag, jag slutar relativt tidigt då, och så går vi på Liseberg på lördagen. Om allt klaffar, åker vi över Vara på hemvägen och ser Malena Ernman och Åsa Jinder på söndagen. Det spôrs, hotellet är bokat men just konserten är inte hundraprocentigt spikad än.

 

Det blir nog hur bra som helst, en födelsedag med bara mig och Finaste är precis vad jag vill ha.

För drygt två veckor sedan nu, blev Finaste farbror. Finaste träffade bebishen förra veckan, men då var jag ju bortrest. Idag åkte vi dit med lite småpresenter och jag fick premiärhålla bebishen.

 

I torsdags hann jag ta en kopp kaffe. Sen hann jag påbörja nästa, och jag tror att jag lyckades sippa i mig totalt kanske tre klunkar av kopp nummer två.

 

Sen mådde jag illa, så fruktansvärt illa. Jag ska erkänna att det har blivit ganska mycket kaffe det sista, och framförallt väldigt mycket kaffe i förhållande till matintaget. Så att jag blev illamående är ganska lätt att förstå.

 

Det uppenbara koffeinöverskottet har nu lett till en nödvändig koffeindetox. Jag lever såldes på te just nu, sedan knappt tre dygn. Inte jätteinspirerande, även om jag gillar te i allmänhet.

 

Idag har det varit verkligt. Sådär som livet är ibland. Helt utan synbar orsak har ledsenheten hängt över mig som ett svart moln värdigt vilken deppig seriefigur som helst.

 

Idag är inget fejk. För sånthär går inte att spela, inte inåt. Jag har inte haft lust till något, inget alls.

 

Jag ska avsluta den här dagen nu. Be för en gladare morgondag. Krypa in i Finastes famn och hoppas att sömnen kommer fort, att dagen kan få ta slut.