Maria P

Klockan är strax över nio, och jag planerar att krypa ner under täcket om sisådär fem minuter. Powernappen tidigare, kombinerat med träning, gav mig lite ny energi, men outsövdheten är ett kvarstående faktum. Summa summarum; ska jag ta mig upp kvart över fyra imorgon, så är det kort sagt dags att göra sig redo.

 

Reflekterar lite över dagen, och myser över det faktum att trött treåring lyckades somna i mitt knä en vända. Det är något rofyllt över sovande barn, och att se att hen är så trygg med mig, gör mig lugn. Jag har saknat ett visst par lugna, glada, klarblå ögon och ett varmt leende idag, men det handlar nog mycket om vanan av att se dem på just torsdagar. Jag har ju faktiskt fått en hel drös med leenden, så det går ingen nöd på mig. Jag behöver, för mitt eget välbefinnandes skull, sluta bli så beroende av ett visst leende, ett visst ögonpar eller en viss röst. Jag kan inte förlita mig på den tryggheten, för jag vet hur ont det kan göra. Det handlar åter om att inte riktigt våga släppa in, och det ligger hos mig. Och ren självbevarelsedrift hindrar mig från just att öppna upp, vare sig fönster eller dörrar.

 

Nej, jösses, så flummigt. Nu ska jag sova.

 -2111
+ 370
-1741

Igårkväll somnade jag, efter lite övertalning av en lätt motvillig och uppskruvad hjärna, strax efter elva. Jag skulle upp ungefär kvart över fyra.

 

Klockan tre slog jag upp de små blå.

 

Ja, vad säger man? Förutom att man drar en tung suck?

 

Jag har självklart varit helt slut idag, men det har funkat ändå. Har precis lyckats sova en timme och ska strax cykla ner till gymet och försöka få igång lite endorfiner igen.

 

Häpp!

Femtioen timmar.

 

Kämpa.

Ett litet bildregn från hur jag såg ut i helgen. Håll tillgodo!

 

De senaste dagarna har verkligen tagit ut sin rätt. Idag har varje steg känts som ett kraftprov. Inre strider, mitt eget inbördeskrig. Och jag har inte orkat, ingen har jag orkat dela det med. Och det har inte känts som om någon har sett någonting. Fast även om de hade det, så hade de inte fått svar.

 

Ingen lust. Alls. Jag är bara matt och less. Jag lever på barnen och kollegorna och ljusglimtarna de ger. En kort stund av lycka. Sen ner igen, när stunden är över. Jag orkar inte hålla dem kvar, minns inte varför jag skrattade eller bara höll om. Ljuset försvinner lika fort igen. Och det beror på att jag är så trött och på att det allra mörkaste kommer åt och bryter ner.

 

Nej, nu får det bli löpgruppen. Kanske kan en löptur vända dagen?

Du är en av mina käraste vänner. Jag litar på dig, jag skulle anförtro dig med mitt liv.

 

Jag har aldrig, aldrig ljugit för dig.

 

Så när den indirekta frågan kom, blev jag helt ställd. Chocken var fruktansvärd och ångestattacken kom som ett brev på posten.

 

"Litar inte du på mig?"

 

Det krävde uppladdning och mod av mig att våga ställa den frågan. Timmar av tankar, men när tillfället väl kom, var det bara att sluta tänka. Bara släppa taget.

 

Jag är glad att jag tog tillfället. Vi har pratat. Inte klart, men pratat. Och jag förstår dig. Jag gör verkligen det och oro och frustration gör mycket med en människa.

 

Men frågan gjorde mig ledsen. Jag vill inte att du någonsin misstror mig så igen.

 

För jag har aldrig, aldrig ljugit för dig.

Ja, jösses, vad vi har skrattat ikväll.

 

Vid halv nio var jag framme vid stallet. K jobbade och S var och anordnade skoldisco så bara J var hemma. Jag hade lovat att åka och hämta S, men efter att J fått tvätta av sig, bestämde han sig för att vi kunde åka båda två.

 

J är 15 år äldre än jag. Jag är sällan i lilla, inskränkta Varnhem, ingen där känner (igen) mig. Skulle jag berätta vem min faster var, så skulle alla veta. Men det gjorde jag inte ikväll. Dessutom är jag ju mörkhårig nu.

 

Blickarna vi fick, J och jag, när vi klev innanför dörren. Blickarna som utbyttes, klassmammor emellan. Tisslet... Jag och J stod mest och försökte hålla oss för skratt.

 

Jag erbjöd mig att torka bord, och när jag blev visad till en hink och en trasa, blev jag, rakt på, frågad om vem jag var.

 

Jag var rätt gôtt sugen på att röra om lite i grytan och bara snabbt svara att jag var "där med J". Det hade knappast varit lögn. Nu svarade jag dock att jag är vän till familjen, men det räckte nog inte riktigt. Jag fick ett glidande "Ja, jo, vi tänkte väl det".

 

"Vi".

 

Ojojoj, vad snacket ska gå i den där lilla hålan. Och jag och J har skrattat i timmar.

 

Vi bjuder på den, helt enkelt.

Sådär.

 

Idag har jag varit förbi frissan och köpt lite färg och fått bort utväxten. Dessutom har jag ÄNTLIGEN satt mig ner och sytt in min gamla studentbalklänning. Det är ju galaklädsel som gäller på söndag, så det var liksom på tiden...

 

Så nu passar den igen. Tre smärre justeringar; i midjan och i bysten, och till sist fick jag lägga in draperingen litegrann. Det blev ganska bra. Men jag är ingen sömmerksa, det ska gudarna veta.

 

Och vet ni vad?

 

Den sitter uppe UTAN axelband nu.

 

Wiie!

 

Idag fick jag finaste kommentaren på länge.

 

Första föräldern som klev innanför dörrarna, talade om att hens barn, när de parkerade bilen, tittat ut på parkeringen, sett min bil och lyckligt utbrustit:

-Mamma, mamma! Det är Marias bil!

 

Herregud, säger jag bara. Den värmen.

Ingen jag träffar, vet vad jag pratar om. Ingen som säger det högt, åtminstone. Folk ser förstående ut och ingen tvingar mig till någonting men det har enbart att göra med att jag förbjudit dem att tvinga. Det handlar bara om ett förhållningssätt jag fått lära ut.

 

Men jag förstår dem, alla i min närhet har min förståelse.

 

För de kan inte veta hur det är att bli styrd av någon som till syvende och sist är en själv. Någon som ju faktiskt, rent krasst, inte existerar mer än i mitt skruvade huvud. Hur ska någon kunna begripa att jag är så jävla rädd för... ja, vaddå? Luft? Eller inte ens det, utan en tanke. Det går för fan inte ens att ta i, och ändå är jag totalt vettskrämd.

 

Ni ska veta att jag misstror mig själv. Inte bara ibland, utan dagligen. Jag tänker att jag fejkar. Att jag, aktivt, väljer bort vissa saker. Och ja, det gör jag väl, men det är ett bortval av tankar och tårar, snarare än av annat. Det är ett bortval av ångesten. Det är aldrig så enkelt som att jag inte äter, bara av ren vana. Jag har en tanke med det, hela tiden. Mental självbevarelsedrift. Och kroppen kan inte må bra, om inte hjärnan gör det. Eller? Och fastän jag vet, fastän jag själv känner slitningar och dragningar så inbillar jag mig att det är ett spel för gallerierna. Skådespel, rakt igenom. Fejk, fejk, fejk. "Jag kan återgå till ett vanligt förhållande till mat imorgon, varför gör jag inte det?". Men så testar jag och då känner jag saker som inte går att fejka fram. Jag läser på en blogg eller sida eller i en artikel och känner igen varenda tanke. Allt kan handla om mig. Och där står sånt jag aldrig sagt högt. Sånt som bara den som vet, på riktigt vet, kan tänka.

 

Det är bara då jag får bekräftelsen. För ensamheten är det värsta.

 

Och kom inte och säg, att jag inte är ensam i det här. Jag vet att vi snackar tusentals med mig, men ibland behöver jag hen som bah "Äh, vafan, vi ger oss ut och tokspringer en mil och sen dricker vi vatten och så är det bra med det". Hen som kan säga, face to face, att hen vet vad jag pratar om. Jag orkar inte läsa mer, jag vill få höra det. Jag vill få se det. Och jag vill få den fysiska bekräftelsen av någon som tycker att "Nu spelar vi med och satsar stenhårt på minus". För det andra har jag hört. Det andra kan bota mig, men jag behöver någon som kan vara undantaget. Det jag behöver när peppen inte räcker. Bland personer som rent fysiskt finns i min närhet, känner jag mig just nu så jävla ensam.

 

Men ni andra. Bara fortsätt försöka förstå. Låtsas förstå. Och om ni inte kan det, så döm inte. Bara existera. För alla är viktiga, det är inte tu tal om annat. Alla som vet, men som inte kommenterar. Alla som vet, har blivit uppläxade av mig men ändå tjatar och skäller. Alla som inte har en aning, men som ändå ser och ler och ger mig glada, stärkande ögon. Alla som överhuvudtaget bryr sig om min existens. Ni behövs, i direkt kontakt eller i periferin. Alla ni behövs.

 

Men lite balans skulle sitta fint.

Hittade detta citat i anslutning till trailern för filmen som jag ska på premiären för. Det gick rakt in i hjärtat. Och det faktum att jag känner mannen som myntade det, gör knappast saken sämre.

 

Idag har jag gått runt som en nerbajsad, vinglig ettochetthalvtåring med blöja. Träningsvärken i rumpan efter BodyCombatpasset igår har satt sig som en smäck, så varje gång jag har blivit tvungen att sätta mig eller resa mig (gärna från huksittande med en unge på armen, rakt upp) så har jag stönat av smärta.

 

Menmen. Bästa hjälpen mot träningsvärk är mer träning, tänkte jag och cyklade direkt till gymet efter att bussen från jobbet anlänt till Karlstad. Väl på gymet blev det först en halvtimmes intervallspinning; ansträngande i trettio skunder, lite mer ansträngande i tjugo sekunder och sen svinjobbigt i tio sekunder. Fem såna intervaller på raken, sen en minuts lugnt tempo, och sen ytterligare två gånger fem intervaller. Direkt efter spinningen gick jag på core, sen snabbt in för ombyte. För att slippa bli kall, stod jag på crosstrainern en kvart. Därefter blev de en timmes dans, och det var ett sjujävla drag! Instruktören (helt klart en av världens bästa!) fyllde dessutom år, och kanske, kanske satsade vi allihop lite extra mycket, enbart för hennes skull? Jobbigt vart det, i alla fall.

 

Happ. Eftersom jag trampat ner till stan på cykel, halv sex i morse i ösregnet, fick jag stå mitt kast och vackert trampa hem också. Nu är jag tröttare än på länge, men det känns fint i kroppen. En tallrik havregrynsgröt på det, och min kväll var gjord.

 

Ha det!

Sen en dryg timme tillbaka är jag hemma efter en dag i flygande fläng. Eller vad jag ska kalla det?

Strax före elva (!) behagade jag slå upp de små blå. Då blev det fart; halv tolv satt jag på cykeln och hade då packat och iordningställt allt jag kunde tänkas behöva under dagen.

 

Klockan tolv drog PowerSteppasset igång. Höjde stepbrädan idag, och jösses, vad mycket jobbigare det blev! Men jag tog mig igenom det, sen blev det en snabb rusch in i omklädningsrummet och fyrtio minuter senare satt jag på cykeln igen, uppför backen mot Domkyrkan (tack och lov att den ligger nära gymet).

 

Mellan två och fyra repade vi inför kvällens kosert, sen blev det smink och fix och prat och skratt innan vi på slaget sex stod beredda. Konserten flöt fint. Det blev mycket beröm efteråt och vi var nöjda allihop.

 

Så. Nu har jag alltså landat hemma. Ska försöka varva ner nu, innan det är dags att krypa ner under täcket igen. Ska bara försöka umgås lite med Finaste först.

Mellan lugn och skarpaste allvar

Föll handlöst igår. Vet inte vad det berodde på, men framåt kvällen började det slita och dra. Sisådär halvvägs runt spåret, tror jag. Jag vet inte varför, för dagen var fin. Flöt fint. Uppriktiga skratt och närhet och en äkta känsla av att ha hittat varandra. Många fina kramar och en känsla av att tycka om.

 

Men halvvägs runt elljusspåret hände något och det slet och det drog och natten kom. En känsla av att falla handlöst, ett hest, ihåligt hånskratt.

 

Så idag har varit en tröttdag. Det är det varje gång. En dag av att hålla mig åt sidan, för jag orkar inte. Och då blir det så lätt fel, fel inför människor som inte ska behöva utsättas för mig.

 

Det får lov att bli bättre imorgon.

Springa, sjunga, springa, sjunga, jobba, härja.

 

Typ så.

Jisses! "SVISCH!" säger det om mig och silverpilen på måndagarna. Vet ärligt talat inte hur jag gör, men jag hinner baskemig fram till BodyCombatpasset istortsett varenda måndag. Den nya releasen är grymt kul och en ordentlig utmaning för benen. Kanske inte vad mina ben behövde just idag, egentligen, men det lockade ordentligt idag, så det fick allt bli ett pass. Imorgon siktar jag på löpgrupp igen.

 

Happ, annars har det väl varit en vanlig måndag. Lugnt på jobbet, solstrålar vart jag såg. Sen fick jag en kramsugen unge i knät sista kvarten, knappast fel det heller.

 

Hörs!

Såfort jag ska resa mig från en stol, eller sätta mig på dito. Varje steg jag tar, varje gång jag tänker böja mig ner och plocka upp något.

 

Varenda rörelse jag gör, kort sagt, gör ont. Stel som en pinne är jag, det ska bli mycket intressant att se hur det blir på jobbet imorgon. Barnen skrattar ju redan åt mig och min stela kropp, menar jag. Men hey, jag är fortfarande nöjd efter gårdagens insats. Idag blir det vila rakt av, och imorgon blir det nog BodyCombat, om jag hinner dit efter jobbet. Med flyt i trafiken så brukar det gå med någon minuts marginal.

 

Nej, nu ska min stackars smärtande kropp och jag äta lite pasta.

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.

 

"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.

 

Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.

 

Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.

 

Han hade trillat av.

 

Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.

 

Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.

 

Tiden?

 

Femtionio minuter och trettiofem sekunder.

 

Jag är nöjd. Och mer än så.

 

 

Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)

 

Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2

Årets sista lopp. Om drygt tre timmar startar jag. Spellistan är klar, ska bara bestämma ordning på de tre-fyra första låtarna. Det kommer bli sjukt jobbigt idag, det vet jag. det är inte ofta jag springer uppför; även om backarna i skogen hemma är rätt jobbiga, så är de både korta och ganska få. Men jag tar det inte på alltför stort allvar. Jag springer inte för att vinna, det har jag aldrig gjort. Jag vill bara känna stämningen kring ett lopp, få adrenalinkicken. Det räcker gott.

 

Självklart har jag ett mål. Jag vill gärna komma in under timmen. Det borde kunna gå, men jag behöver ändå komma ihåg att det är helt nya förutsättningar än jag är van vid, med terrängunderlag och långa backar. Upp till sextiofem minuter är jag nöjd. Under sextio, kommer jag sväva på moln.

 

Och det är helt okej att vallfärda till Billingehus och se mig starta och/eller gå i mål. Kvart över två går skottet.

Sådärja. Nu är pianot stämt för en, för ändamålet, billig penning. Jag har dessutom fått lära mig lite nytt, bland annat att... hur var det nu...? "Den sammanlagda spänningen i ett sexoktavigt (vilket mitt är) pianos strängar är runt artonhundra kilo." Det vill säga; det är ett enormt tryck därini; brister alla strängar blir det en sjujävla smäll, som skulle få tillochmed DynamitHarry att bågna. Man börjar alltid stämma ett piano från mitten och går därefter i oktaver och sexter, man stämmer också varje tangent flera gånger, dels alla strängar kopplade till vardera tangent (tre strängar slår an i varje tangent (de högre, i de lägre sitter en tjock)) tillsammans, sen var och en isolerat. Inte undra på att det här tog över en timme. I äldre pianon, däremot, slår bara två strängar an, det är därav det lite "korta" ljudet från stumfilmer beror.

 

Ni ser.

 

Och en sak till.

 

Under åttiotalet och tidigt nittiotal, var det populärt för pianostämmare att signera pianot när de stämt det.

 

Mitt piano stämdes senast 1989.

 

Här hemma ska stämningen höjas.

 

Eller ja, pianot ska stämmas, och därmed, troligtvis, höjas någon kvartston. Det har skavt sisådär en kvarts- /slash/ halvton för lågt ända sen det med stånk och stön flyttades in här. Det är väl iochförsig inte så konstigt; det stod i många år på förskola//lekis, sen hos mina föräldrar i sisådär arton år innan det för tre år sen fick flytta hit. Jag är enormt glad över att ha det och det har ett enormt affektionsvärde för mig. Men det är, såvitt jag vet, aldrig stämt. Jag kan åtminstone med bestämdhet säga att det inte blivit stämt de senaste tjugo åren, och vem stämmer ett piano som står på ett lekis och blir misshandlat?

 

Nej, precis.

 

Jag hoppas att det går att göra något åt det faktum att jag inte kan plocka ut sen startton på en låt jag gillar (tonerna finns ju inte ens på pianot), och att min gamla skatt inte är helt bortom räddning. Vi får se, imorgoneftermiddag kommer en man och ska försöka förbarma sig över det.

 

Stay tuned (nej, nej, NEJ, jag hade faktiskt inte tänkt ut den innan).

Det här med att vara förkyld är verkligen inget för mig. Den här gången var det nog mest en tidsfråga, dock. Jag har lyckats skrämma iväg en begynnande förkylning flera gånger under sommaren, ofta med ett idiotpass på gymet, med följd att jag vaknar nästa morgon i princip symptomfri.

 

Den här gången har jag dock, som bekant, fått lov att se mig besegrad. Men jag vägrar låta mig hindras; igår var jag först på en timmes dans och en halvtimmes core, och idag var det step, som även det följdes upp med core. Jag är avsevärt mycket piggare idag än igår, så det kanske funkar den här gången också?

 

Direkt efter ett pass i det här tillståndet är jag dock helt slutkörd. När jag kommit hem ligger jag mer eller mindre utslagen i soffan och orkar inte röra en muskel. Det är jag helt ovan vid, så när krafterna kommer tillbaka efter ett par timmar, blir jag istället sjukt rastlös och uttråkad. Tillochmed vaxat benen har jag gjort ikväll, i ren frustration. Jag har svårt att sitta still och vankar runt här som en osalig ande. Jag hoppas verkligen att Wallander kan roa mig ikväll annars vet jag inte hur det här kommer sluta.

 

Till Finaste

Till familjen

Till de två som orkade med ett långt, nattligt samtal i fredags

 

What would I do without your smart mouth
Drawing me in, and you kicking me out?
Got my head spinning, no kidding, I can't pin you down
What's going on in that beautiful mind?
I'm on your magical mystery ride
And I'm so dizzy, don't know what hit me, but I'll be alright

My head's under water
But I'm breathing fine
You're crazy and I'm out of my mind

'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all, all of me
And you give me all, all of you

How many times do I have to tell you
Even when you're crying you're beautiful too?
The world is beating you down, I'm around through every move
You're my downfall, you're my muse
My worst distraction, my rhythm and blues
I can't stop singing, it's ringing in my head for you

My head's under water
But I'm breathing fine
You’re crazy and I'm out of my mind

'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all, all of you

Cards on the table, we're both showing hearts
Risking it all, though it's hard

'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you
I give you all, all of me
And you give me all, all of you

Ikväll vill jag kunna skylla på mens, på dubbla träningspass, på förkylning, på halsont och på cykel, både till och från gymet.

 

Ikväll vill jag ladda upp med allt vad affären har att erbjuda. Inte resa mig från soffan på hela kvällen. Ikväll vill jag veta att jag kan göra så, och slippa straffas för det.

 

Ikväll vill jag göra som A säger. Ikväll vill jag följa hennes order. Ikväll vill jag ge Han på axeln en käftsmäll. Ikväll vill jag slå ner Honom därifrån, trampa på Honom tills Han dör.

 

Ikväll vill jag vara vanlig.

Jag har blivit förkyld. Fantastiskt dålig tajming, med tanke på Billingehusloppet på lördag. Men bara halsontet ger sig, så ska det nog gå ändå. Skippade faktiskt att köra en sista milrunda idag, just för att jag vaknade med svidande hals. Får bli dans istället; det känns inte som att kroppen tar stryk av det på samma sätt. Menmen, vad vet jag?

 

Satsade på en megajättefrukost idag, med lite extra antioxidanter för att skrämma bort Bassiluskan.

 

 

Idag har jag vuxit. Något enormt, verkligen.

 

Vi hade utbildningsdag på jobbet och jag fick chansen att testa lite nya roller. Jag lärde mig massor, bara av att lyssna på mig själv. Så enormt häftigt att få prova sånt jag själv bara sett andra göra, och se att jag faktiskt kan.

 

Nu ska jag duscha och göra mig klar. Middag med härliga vänner ikväll.

Godmorgon.

 

Jag har varit uppe i över en timme, mer eller mindre klar att åka i en halvtimme nu. Och på den tiden har jag hunnit vara hemifrån under runt tjugo minuter.

 

Finaste arbetar i Göteborg idag, så jag skjutsade ner honom till tåget. Jag hann bli sågottsom klar innan vi åkte, så när jag väl kom hem igen var det bara en snabb fläta och lite frukost kvar att fixa. Smoothie på en kiwi, en halv banan, en deciliter yoghurt och en matsked honung blev det idag. Fina grejer, det.

 

Häpp. Tandborstning, och sen cykel ner till bussen. Vad tror vi om det?

Dagen har varit fylld av fina stunder.

 

Till att börja med kom två av de barn, som jag inte träffat sen jag åkte till Stockholm, det vill säga, på nästan två veckor, och mer eller mindre kastade sig i famnen på mig. Den ena var så ivrig att hen mer eller mindre klättrade upp på mig, medan jag fick göra mitt bästa för att inte tappa greppet.

 

Nästa fina välkomnande, kom från en förälder som skulle hämta sitt barn. Världens kram och "Välkommen tillbaka", fick jag. Jo, alltå, flera föräldrar har välkomnat tillbaks, men det här var den första föräldrakramen som kom. På tal om att känna sig uppskattad...

 

Och sist, men inte minst.

 

Jag fick två kramar när jag skulle gå hem. Den ena föregicks med "Maria... jag älskar dig!". Sen fick jag krama lite mössor också.

 

Rent egoistiskt tror jag att jag har ett av världens bästa jobb. Det finns få jobb som kan generera i så mycket spontan uppskattning, så många skratt. Så många fina stunder att spara.