Maria P

Nej.

 

Nej, nej, nej, nej, NEJ!

Utöver klänningen, köpte jag bland annat även ett par nya löparskor igårkväll. Fruktansvärt nödvändigt, faktiskt, då mina gamla börjat spricka. Inte bara i tårna, där de flesta av mina löparskor brukar ge sig till sist, utan även längre upp på foten.

 

Jag har redan hunnit inviga de nya pjucken. Nu på morgonen blev det en halvmil, runt Rud och jag riktigt studsade fram på vägen. Ni vet, ungefär sådär som en brukar göra, kvart i sex på morgonen...

 

Jag vet inte hur jag skulle beskriva min dag. Pendlande, är väl det närmaste sanningen, jag kommer. Det har varit en tänkardag, och stundtals har irritationen bubblat som sjudande vatten inombords, och i nästa sekund har jag känt mig i det närmaste lugn. Men nej, jag vet inte.

 

Ikväll har jag och Finaste varit ut på Bergvik en sväng. Vi hamnade till sist på MQ, där jag hade spanat in en klänning att ha på bröllopsmiddagen. Finaste var med och tyckte till, och han gillade den han också, så nu har här inhandlats en söt, vit klänning i coctailstuk. Jag provade och klappade lääänge på ett mörkblått fodral, så himla fin, verkligen och den satt perfekt... men jag vet inte. Om någon vill ha vänligheten att bjuda mig på en finare middag (kan ingen fylla jämnt snart, tillexempel?), så slår jag nog till. Men när annars skulle jag använda den?

 

Imorgon står jag för fredagsonsdagsfika på jobbet, och jag hade tänkt göra något till synes nyttigt, men det blev en sockerkaka med sjuka mängder socker och choklad, både på och i. Bra eller dåligt? Vet inte. Bra för mig.

 

Jag har påbörjat lite skrivande. Men jag lyckas inte slutföra. Jag ändrar, börjar om, raderar, reviderar, byter ord, lägger till och drar ifrån. Får se hur det blir. Om det blir.

 

 

"Jag blöder, innefrån och ut.. Och du är mitt plåster tills blodet slutat rinna och såret läkt!"

Ni vet, det där med att koka ost- och broccolisås till fyrtio personer?

 

Nehej, inte ni heller?

 

Idag var det kök för mig igen. Jag fantiserade ihop en ost- och broccolisås och började med en bottenredning av den sjukt stora mängden av hundrafemtio gram smör. Fatta, vad stort allt blir! Det är verkligen en sak att laga mat till Finaste och mig, eller till en familj, men till en hel förskola? Jisses... Men jag fick till det, och jag har på kuppen lärt mig att det går hur bra som helst att riva ost i matberedare.

 

Ja, faktiskt, så kom T in till mig i köket, efter lunch och kläckte ur sig att Djävlar, vad gôtt det var! Och jäklar, säger jag bara, vad en växer av en sån spontanreaktion.

 

Nej, hörrni. Klockan är massor och jag luktar illa. Jag var hem till L med lite noter förut. Finaste skjutsade mig dit och sen sprang jag hem. Drygt sju kilometer i bra tempo. Och nej, jag har inte hunnut duscha sen dess. Vi har sett på TV och jag har skrivit lite nyheter på K och Js hemsida.

 

Sådetså.

Det här är inget skoj längre. Jag börjar kunna det här med sömnlöshet. Jag imponeras inte överdrivet, så att säga. 

Kroppen är fortfarande lite trött och ögonen vill gärna blunda, men sällskapet som förmiddagen har erbjudit, uppväger det mesta. Vi promenerade bort till Finastes morbror och umgicks med honom, H och grabbarna. S och E var på ett bra lekhumör och efter en kopp kaffe och otaliga kakor i solen, spelade jag och Finaste lite boccia med S och E. Så himla mysiga ungar, verkligen!

 

Nu blir det strax lunch här (herregud, vi äter verkligen konstant) och efter det åker vi (jag och Finaste) nog till Vemforsen (ett av de första ställena kring Malung han visade mig i början av vårt förhållande) och plåtar lite. Kanske åker vi sen åt andra hållet och letar upp den gamla travbanan vi råkade på en gång. Fotar litegrann även där.

 

Vi har konstaterat att vi nog aldrig hamnar här. Inte i Dalarna, om vi nu någonsin flyttar från Värmland. Det vet vi inget om, inga planer finns. Men det finns många vackra platser att besöka här. I sommar tänkte vi vandra uppför Lybergsgnupen. Det har vi också gjort förr. Det var helt sjukt vackert. Och högt. Ja. Det finns mycket fint här. Men vi stannar inte.

Jag tror min kropp vill klappa ihop. Den här veckan har präglats av för lite sömn och nu ikväll har tröttheten knockat mig fullständigt. Inte bara sömnigheten, utan den kroppsliga tröttheten som förlamar mig helt.

 

Ja. Jag kraschar ikväll. Min förmiddag kändes stark men sen, efter lunch, hände något. Det som skulle bli en kort vila ovanpå täcket, med huvudet på Finastes bröst, blev en timme av utslagen sömn. Sen en nästintill pliktskyldig löptur.

 

Tröttheten knockar och otillräckligheten gör sig påmind och Han skrattar mig rakt i ansiktet; Du tror verkligen på det här? Du tror du kan hjälpa henne?

 

Han blev plötsligt så stark. Jag vet inte varifrån det kom. Han kom, och Han tog allt jag hade, fastän jag höll så hårt.

 

Ibland känns kampen så onödig. Ett slöseri med tid. Med människa.

 

Och det värsta är, att jag slösar med mer än bara mig själv.

Sådär. Underbara H tog fram skor, kollade storlekar, förklarade hur jag behöver tänka i och med att vi provade på förmiddagen och bröllopet är på eftermiddagen, hon såg direkt att jag behövde ilägg i hålfot och bakom hälen och hon... ja, var med hela vägen, så att säga. Dessutom expidierade hon mig själv, trots att hon inte jobbade, och såg till att jag fick lite rabatt. Totalt sett, betalade jag fyrahundrafemtiosju kronor, för skorna och två olika ilägg. Skorna i sig skulle egentligen kostat femhundranittiofem. Det är bra att känna folk i skobranschen, om en säger så.

 

Jag gillar verkligen dem, L, H och grabbarna. Så otroligt fina människor, otvungna och sociala. Bara för det, tänkte vi våldgästa dem imorgon. De brukar alltid ha kaffet nära tillhands.

Nu i helgen är vi i Malung. Vi har väl inte jättemånga planer, förutom att köra det vanliga racet med besök hos diverse släktingar och lite kik i olika butiker.

 

Det enda ordentligt planerade är väl att vi, om en kort stund, ska träffa H här nere i skobutiken där hon jobbar. Hon ska hjälpa mig med bröllopsskor. Hon är ledig idag men har erbjudit sig att gå med och titta. Fina hon.

 

Och ja, bild kommer.

Pia blir nyfiken på hur det går mellan mig och tjejen jag kommit i kontakt med.

 

Framåt, kan jag säga. Men där stannar jag nu.

 

Det främsta skälet är att jag har svurit att inget säga. Det sliter i delar av mig, för hon behöver verkligen all hjälp hon kan få men jag kan inte bara klampa in och bestämma hur hon ska bli hjälpt. Jag kan i nuläget bara finnas i andra änden av cyberspace och hjälpa henne att vrida och vända på det hon skriver och kanske ge henne nya vinklar. Men jag kan aldrig, aldrig avslöja vad hon berättat för mig. Jag tänker heller aldrig avslöja vem hon är (och det gör jag ju istortsett aldrig på bloggen; jag lägger inte ut bilder på andra hursomhelst och det är enormt sällan som andras namn finns med).

 

Men, som sagt. Det går framåt. Hon växer.

 

Jag inser att jag blir viktig i hennes värld, men jag ser återigen det dubbla i alltihop. Jag har tidigare skrivit att jag inte lägger någon prestation i det, och jag ber verkligen inte henne prestera, men djupt inom mig kanske jag faktiskt kräver det av mig själv? Eller blir det här ett sätt att vända bort blicken från mina egna bekymmer?

 

Eller är det bara som han sa, att jag verkar vara lätt att tycka om? Är jag en människa en dras till? Jag har verkligen aldrig uppfattat mig så; jag var långtifrån den "populära" (hemska uttryck, men ni minns åldern, allihop) i tonårsgängen och jag var aldrig "inne", utan jag körde mitt race och hade istället några få, nära, vänner. Sen kunde jag prata med alla, men jag var noga med vilka som var viktiga för mig, och vilka jag bara var trevlig mot, för att de förtjänade det.

 

Jag vet inte, men det spelar ingen roll, för den här flickan behöver hjälp. Och nu vänder hon sig till mig och det är stort. Känns stort.

 

Men du, Pia... vem är du? Känner jag dig?

Mensvärk som håller på att ta kål på mig. Illamåendet som ett brev på posten och allt det i kombination med tre nätters sömnlöshet (nåja) ger mig flimmer och små prickar i den del av synfältet som fungerar någotsånär; periferiseendet är bara blurrigt. Alldeles för lite utevistelse och alldeles för lite tid med de små.

 

Nej, jag fungerar inte riktigt just precis nu. 

All energi jag kan mobilisera, går till dig idag. Mina tankar är hos dig, och du har allt mitt stöd.

 

Bara orka kliva in där. Det är det enda du behöver orka. Sen kan du släppa alla fasader, låt all yta rinna bort. Bara orka sitta kvar, men lägg ingen energi på att hålla tillbaka.

 

Och sen finns jag här.

Okej. Ikväll tar jag åt mig. Behöver göra det, för jag kan inte sitta och skriva till henne hur viktig hon är, och sen rycka på axlarna när hon skriver sånthär. Så ikväll får det vara färdighycklat.

 

Fina, fina tjejen har vågat släppa in. Visar en styrka hon själv inte förmår inse. Inte än. Men jag vet att det kommer.

 

Inte för att det är fysiskt krävande, åtminstone inte mer än vad det är att hålla igång med barnen en hel dag... men jag är sjukt trött nu, efter två dagar (av tre) som köksstand-in. Inte fysiskt sliten, men seg i kolan och sömnig, liksom.

 

Men jag erkänner villigt att det är rätt kul. Det trötta kommer sig av avbrottet i mina vanliga rutiner, så enkelt är det. Och när jag erkänt det, så kan jag njuta av att få organisera och städa efter mig. Hålla ordning kring mig medan jag arbetar. Jag tillfredsställs av att få sortera en back full av diskade bestick. Jag bygger en rutin och en logik i tomma backar till vänster och backar fyllda med nydiskat till höger. Jag tänker före och planerar, ser hur det går i lås. Jag skurar golv och njuter av det rena. 

 

Jodå, jag trivs. Tycker det är kul. Sen tar jag alltid en halvtimme mellan rast och mellisförberedelser, till att gå ut, andas och springa omkring med de små. På så sätt går det ihop. Åtminstone för några dagar.

Lite imponerande är det...

 

För det första är det imponerande i sig, att jag lyckades misslyckas med havregrynsgröten idag. Hur kan man misslyckas med gröt, liksom?

 

Jodå, det går. Och inom loppet av en kvart, kan man dessutom misslyckas inte bara en, utan två gånger.

 

Första vändan vet jag inte vad som blev fel. Kanske måttade jag helfel med grynen. För gröten ville inte tjockna. Inte en chans. Jag slog således ut den och påbörjade nästa. Och den, insåg jag redan när jag saltade, lyckades jag översalta.

 

Men det fick vara. Jag hade ingen lust att börja om en tredje gång. Översaltat eller inte, gröten fick halka ner.

 

Att misslyckas med något så enkelt som just havregrynsgröt. Det borde ses som en omöjlighet i sig.

 

Nåväl. Jag skyller på ännu en sömnlös natt.

Jag leker kock. Sen kan jag knappast påstå att det är jättesvårt att fortsätta på det någon annan förberett, eller att hantera en ugn.

 

Kort sagt, vår kock på jobbet vabbar och jag har köket i veckan. Det gör mig inget; jag har hygglig koll på hur det ska göras och jag får fullt utlopp för mitt maniska ordningsbehov.

 

Men jag ser ju knappt kidsen! Någon halvtimme, timme åt gången, kanske. Så myset i hallen, i toakön blev superviktigt. En unge i knät och en mjuk kind mot min hals. Lite plock och doft på ren, mjuk hud. En stund utomhus, lite gungeligung och Gåsa klinga. Ett par leende ögon och en röst som säger Jag vill vara här, jag vill vara med dig.

Det blir så viktigt, sånahär dagar. Det blir så oändligt viktigt, med dessa stunder. 

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt han hade. Inte bara han. J var inne på det, även han, på första träffen. Och det finns fler.

 

Jag tar mig an människor. Jag talar gärna varmt om andra (jag ska lära mig att göra det om mig själv, men nu ska inte detta handla om mig) och jag vet att människan är en klok varelse. Visst finns det folk som retar mig, men min medmänsklighet kan omfamna även dem.

 

Jag har kommit i (sporadisk) kontakt med en ny person. En tjej, nästan tio år yngre än jag själv. Hon är så klok, så fin men hon förstår inte. Jag får henne inte att förstå, att det där som hände för så längesen, det var inte hennes fel (och det ska väl kanske inte jag gräva i, för det ligger utanför min professionella kompetens). Hela kvällen har jag försökt få henne att ta emot min hjälp, och vet ni? Jag tror jag har kommit ett steg närmre att få henne att låta mig hjälpa. Litegrann, i alla fall.

 

Ojojoj... Jag riktigt ser hur Du dunkar huvudet hårt i något just nu. Fattar hon inte, tänker Du säkert; fattar hon inte att det är det här jag har försökt säga till henne i ett halvår?! Fattar hon inte att det inte är hennes fel heller, att Hon har brutit ner henne, att Han kommer och påminner om hennes känsla av otillräcklighet, av värdelöshet?

 

Jodå, jag fattar. Jag fattar att det ni allihop försökt säga mig, att jag hellre tar mig an andra och talar varmt om dem, det är inte gripet ur tomma luften. Och ja, jag vet att jag ska jobba på det; låt min självinsikt vara en början.

 

Men inse också, att det är sånthär jag är skapt att göra. Det är i omtanken om andra som jag vågar tro på mitt värde. När andra vågar be om min hjälp, när jag får vara den hjälpande handen... då börjar jag känna mig behövd. Det är i arbetet med att hjälpa, som Han kan överröstas. När jag kan vara förändringen. Kanske kan jag få henne att tro på sig själv, och att inse att man får ta emot hjälp, utan krav på motprestation.

 

Kanske kan jag ta det Du lär mig, och föra det vidare till henne? Om jag ser vad Du gör, apar efter litegrann, modellerar tills det är mitt... då tror jag knappast det kan bli fel. Och blir det fel, ja då får jag göra om, göra rätt.

 

Jag lägger ingen prestation i det här. Varken för mig eller henne. Jag kommer lära mig något, och kanske vågar hon se det jag börjar se; människans värde. Det stora i att vara just människa.

Det var bra att det var mycket grönt där inne. Jag tycker om grönt.

 

Jag fokuserade mycket på fjärilen. Lite på fågeln, men det hade varit bättre om det vore en gås. Jag undrade lite över faktumet med just flygkunniga varelser, men mest hakade jag upp mig på mönstren. Eller avsaknaden av dem. Avsaknad av mönster, logik och symmetri och ja, det retade mig.

 

Sen känslan av att något inte blivit sagt. Först där inne, som en skavande känsla av att något glömts bort. Sen efteråt, en känsla av ett mer medvetet undvikande. Och sen, mycket senare, en fråga jag inte kom mig för att ställa. Tre tillfällen, tre möten med människor och tre fraser som aldrig kom fram.

 

Nu är det mest bara tomt, lite dränerat. Men inte uppgivet, bara tömt på energi.

 

Ett huvud fyllt av tankar, men samtidigt helt tomt.

Jag sov sisådär en tre timmar inatt... Jag vet varför, inget konstigt med det.

 

Sen hann jag drömma en del, och det var en rätt knepig dröm, den jag minns.

 

Jag var nyförlöst. Japp. Nyförlöst satt jag och försökte amma. Eller försökte och försökte, jag ammade. Jag minns särskilt det, och sen minns jag skräcken när jag låg bredvid barnet i sängen, skräcken över att hen skulle trilla ur.

 

Okej. Skitknepigt. Jag har inga barn, inte tillstymmelse till erfarenhet av att amma. Om inte nappflaska räknas, då...

 

Om jag ska ge mig på en hobbyartad gissning? Då är det, att jag var nyförlöst, ett tecken på att något nytt tar avstamp. En ny period, som har alla förutsättningar att bli bra. Och det faktum att jag var rädd att mitt barn skulle trilla ur sängen, och att jag ammade, det kan ses som rädslan jag tidigare gett uttryck för; att tappa bort mig själv, om jag släpper den sida jag när med mitt självdestruktiva beteende.

 

Oj, vad analytiskt och djupt. Kanske är bättre om någon annan gör det här åt mig i fortsättningen?

If you stay; stay forever 

If you go; do it today 

If you change; change for the better 

If you talk; make sure you mean what you say

Jag och min lägenhet, efter kvällens maniska plockade...

 

Idag har jag gått. Först promenerade vi den dryga kilometern ner till blomaffären och köpte fröer och jord. Sen har jag gått lite till; först en promenad på dryga milen, sen både till och från gymet och danspasset jag var på ikväll.

 

Nyttjat det fina vädret, kan tänkas.

 

Jo. Fast det finns fler orsaker.

 

För rastlösheten har fortsatt hänga i. Jag har plockat, plockat och plockat. Slängt en massa, lagt undan och torkat av ytor. Tillslut satt jag och rullade ihop sladdar till diverse mobilladdare. Jag kunde inte för min värld förstå vad det var som gjorde mig så rastlös och nervös.

 

Sen förstod jag. Så självklart, att jag inte hade förstått det? Kanske har ledigheten kommit emellan? Och jag har inte riktigt tänkt igenom.

 

Att jag insåg vad det är jag stressat upp mig över idag, kom lite som en lättnad. För jag avskyr att inte veta (det är som när en häst är skadad; jag vill inte att veterinären ska titta medlidsamt på mig och sorgesamt förklara vad som är fel - dra det krasst och ärligt så jag vet vad jag ska göra). Samtidigt insåg jag just det; att jag inte har tänkt. Inte förberett mig det minsta.

 

Om det är någon gång jag behöver att någon träder in, så är det nu. För det får inte bli som sist.

Här hemma ordnas det med bröllop.

 

Ni vet, det där praktiska småfixet, som att skriva och skicka hindersprövning. Finaste har skrivit en ansökan om att byta efternamn; för att vi ska kunna ta det nya efternamnet, behöver han byta först (vi ska ha hans mammas efternamn), och sen, i anslutning till vigseln, byter även jag.

 

Jag börjar kika på blombuketter. Jag vill ha genomgående vitt och grönt så nu lutar det åt nejlikor, brudslöja, astilben och liljor. Finaste letar väst i någon grön nyans, lite somrigt ljus, sådär. Och så är ju ringen köpt. Jag letar violinist eller möjligen nyckelharpist med ljus och lykta (någon?!) och jag har en idé om vem vi kan fråga som gitarrist. I veckan ska noter mailas till de tre kompisar som ska sjunga.

 

Det går framåt, vill jag påstå.

Denna lediga måndag har inletts löjligt lugnt. Frukosten har intagits sittande på balkongen och samtalet landade tillslut på att det börjar bli dags att få ordning på balkongen inför sommaren. Jag började o´plocka lite bland krukorna som står på hyllan vi har därute... och gjorde ett litet fynd.

 

I ena krukan låg en död fågel. Jag är varken särskilt förtjust i, eller intresserad av, småfåglar, så jag har ingen aning om vad det är för sorts fågel, dess vanlighet till trots.

 

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.

 

Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.

 

Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.

 

Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.

 

Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.

 

Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:

E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)

E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).

 

Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.

 

Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.

 

Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.

 

Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.

 

Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.

 

I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.

 

I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.

 

År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

Så ofantligt skönt att byta ångestladdat påskbuffébord mot grillat, potatisgratäng, sallad, smågodis och kladdkaka! Underbart umgänge med J och J, prat och skratt och fin miljö. Så otvunget och bekvämt.

 

Som vanligt; det styr vi upp fler gånger. 

Igår blev en vilodag. Vi började med att sova till runt tio (ja, jag sov alltså i sisådär tolv timmar!) och sen slappade vi runt här hemma en stund. Strax efter tolv tog vi en promenad, de två kilometrarna ner till travbanan, och... ja, gick på trav. Det var fantastiska travlopp hela dagen och jag njöt, även om jag frös en del. Jag var fortsatt stel som en pinne i låren och lunchen blev en pommes fritestallrik och inte en spänn vann vi, men att se bra trav och fina hästar uppväger det mesta.

 

Kvällen blev inte särskilt mycket mer avancerad. Jag lagade en veggolasagne och den åt vi medan vi såg Brave. Sen låg vi däckade i soffan mer eller mindre hela kvällen.

 

Nu är det lördag och träningsvärken hänger kvar, om än i något mildare form. Den har smugit sig ner i vaderna nu också, men jag kan i alla fall sätta mig ner utan att behöva ta stöd (fattar ni hur mycket man håller emot och dämpar fallet med lårmusklerna, när man sätter sig?). Idag blir dock ingen vilodag; jag tänkte trampa ner till gymet och köra ett litet styrkepass alldeles strax. Ikväll blir det som sagt grillning och mys hos min kollega J. Ska bli superbra!

 

There are those who say fate is somethong beyond our command

That our destinies are not our own

But I know better

Our fate lives within us

You only have to get brave enough to see it

 

Jag skulle ljuga för Dig, om jag påstod att jag tittat på min egen spegelbild och sagt detta högt, två gånger om dagen.

 

Men vet Du? Du blir tvungen att förlåta mig för det, för att jag struntat i att göra det Du ville. För Du vill att jag ska vara sann mot mig själv och det finns inget som är så lite Jag, som att stå och rabbla saker för mig själv. Jag blir bara obekväm i det och risken är stor att jag mitt i alltihop skulle böja mig över toalettstolen och kräkas, så falskt känns det. Jag behöver verklighet, min verklighet, och den yttrar sig i det skrivna ordet. J ville en gång att jag skulle sitta i den grå soffan och prata med Henne, men det blev bara fel. Jag skriver brev till Henne istället, här.

 

Så jag valde att göra såhär. Jag valde att låta tankarna och fingertopparna samarbeta och väva samman tio reflektioner. En om dagen, en för varje punkt i Vikingalagen. Det är Jag. Att skriva. Vi vet båda två, att jag är bra på det. Jag är bra på att prata också, men då behöver det vara mitt.

 

Det här har varit mitt sätt att arbeta mig igenom Vikingalagen. Jag kan den ännu inte utantill. Och alla ord är inte skrivna, för reflektionerna har fortsatt spinna i mitt huvud långt efter att jag klickat på Publicera. Men det är Jag. Att skriva är Jag.

 

Så Du får lov att förlåta mig. Jag ber inte ens om Din förlåtelse. Jag bara ser Dig lugnt i ögonen och ler litegrann. För Du kan inte ändra på det som är Jag, och jag vet att Du inte vill det. Du har mycket att lära mig, och det här är ett sätt för mig att ta till mig det Du har att ge. Jag ser Dig i ögonen och ler lugnt. För Du förlåter mig för att jag gör tvärtemot. Du vill lära mig att bejaka mitt Jag. Det är såhär jag gör det. Och bara jag är Jag, så bryr Du Dig egentligen inte om hur jag gör det, eller hur?

 

 

Här samlar jag alla reflektioner i länkar. För vemsomhelst att gå tillbaka till.

 

1. Tillvarons största gåva är jag själv

 

2. Alla människor kan lära sig något av mig

 

3. Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiner

 

4. Mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor

 

5. Det jag säger är värt att lyssna på

 

6. Det jag gör är värt att uppmärksammas

 

7. Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också

 

8. Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme

 

9. Jag har full rätt att må bra på alla sätt

 

10. Jag är unik, det finns bara en som jag

Jag satt och såg på TV och retade mig på en reklam. Tänkte göra en genusanalys och jämföra den med en hög andra TVreklamer.

 

Sen körde jag min vanliga ordning bland bloggar jag läser dagligen, och såg att du skrivit nytt, för första gången på nästan en vecka. Och där och då blev mina genuskunskaper helt oviktiga. Vi låter patriarkatet köra sitt sexistiska race någon dag till. För du är viktigare.

 

Älskade vän. Jag önskar jag kunde bära lite av din smärta. Det du går igenom... Jag kan inte föreställa mig det. Jag vet inte vad jag skulle säga om du ringde. Jag vet aldrig vad jag ska säga i sådana här situationer, men kanske behöver jag inget säga? För vi har varit ganska bra på det genom åren, att bara sitta bredvid och säga det absolut mest livsnödvändiga.

 

Tiden som ligger framför dig kommer inte bli lättare än den du redan gått igenom. Det vågar jag tyvärr lova. Du har en tid framför dig, som kommer vara tuff.

 

Men jag finns här under tiden. Om du behöver ett par dagar av att sitta i en soffa och bara existera, inget annat än bara det, helt utan att någon dömer dig för det, så hittar du hit. Vi behöver inte prata. Eller så behöver vi det, och det är också okej. Om du behöver någon i andra änden av luren, någon som inget säger medan tårarna flödar och orden stannar kvar inom; någon som bara lyssnar till gråten, så kan du mitt nummer. Eller kanske behöver du skriva? Det är du fantastisk på, och du vet att jag gärna läser dina texter. Du vet att jag inget säger.

 

Kom hit. Eller ring. Eller skicka dina ord.

 

Du vet hur du når mig, på vilket sätt du än må finna lämpligt.

Jösses. 

 

Träningsvärken når sitt klimax i detta nu. Hela dagen har jag stapplat omkring som vore mina ben beklädda med stuprör och när jag ska gå nerför trappor så blir jag bara stående och skrattar. Barnen har sett lite medlidande på mig och gjort sitt bästa för att hjälpa mig upp (älskade små). Det mest fysiska jag gjorde på jobbet blev således att komma kutande med en kvast i högsta hugg och ur Ts händer rycka åt mig påskägget barnen hittat (barnen förklarade sen allvarligt för mig att jag nog kunde få en godis, bara jag frågade fint).

 

Hursomhelst, jag ser det här med mina värkande, stumma ben positivt. Jag har träningsvärk för att min kropp fått göra något den behövde. Jag får inte träningsvärk av löpning längre, oavsett distans. Aldrig av crosstrainer, sällan av BodyCombat. Lite benstyrka, däremot. Det behövde jag.

 

Nu ska jag sova. Jag ligger faktiskt redan. Imorgon blir det trav, på lördag är vi bjudna till min kollega J och hens sambo. Blir en mysig påskaftonskväll, bara vi fyra.

 

Godnatt. 

 

 

Så enkelt, och så komplicerat.

 

Men för enkelhets skull, låt oss börja med det rent biologiska. Vi har alla vårt unika DNA och inte ens enäggstvillingar har samma fingeravtryck.Alltså är ingen den andre identiskt lik. Så, då var det avklarat.

 

Av så många anledningar, är vi alla unika. Jag har nämnt det förr; vi är alla en produkt av den resa vi hittills gjort; våra erfarenheter, våra upplevelser och våra lärdomar. Allt vi hittills varit med om, formar oss och våra tankar, och påverkar, direkt eller indirekt, våra val.

 

Det vi väljer, kan vi göra med utgångspunkt i att det är klokt, eller att det är det rätta. Eller, så går vi helt på vår egen vilja, och den är formad av vår livsresa.

 

Och saken är den, att ingen har exakt samma erfarenheter som någon annan; vi har alltid våra egna glasögon på och genom dem betraktar och tolkar vi vår omvärld. Även sådant både jag och mina syskon gjort, allihop tillsammans, processar och tolkar vi olika. Vi har varit i olika åldrar, vi är en summa av att min bror är äldst, jag mellanbarn och min syster yngst med hela sex år upp till mig. Min bror är präglad av att han är man (längre har vårt patriarkala samhälle inte kommit, och det hade det definitivt inte för tjugo år sedan). Vi har inte exakt samma kunskaper inom exakt samma ämnen; vi ser olika saker oavsett vad vi betraktar.

 

Allt vi gjort, och gör, gör oss unika, formar våra Jag. Och det ska vi kort sagt vara stolta över. Jag är unik, och det gör mig i många hänseenden oumbärlig. För ingen kan bidra med exakt det jag gör, varken privat eller professionellt.

 

Och det är bra. Väldigt bra. För inser vi hur unika vi är, så kan vi förstå vår betydelse i vilket sammanhang vi än må befinna oss. Ingen kan ersätta oss. Ingen kan ersätta mig.

 

Vi skulle bara handla. Sen råkade vi beställa vigselring.

 

Det känns bra.

Jag har gjort det igen. Jag har sprungit hem från jobbet. Planen har funnits ett par veckor, och det visade sig vara extra lämpligt idag, då jag hade litegrann att reflektera över.

 

Jag väntar mig inga applåder, och jag fiskar inte efter beröm. Jag ville testa formen och gjorde det här helt prestigelöst. Busskortet låg redo i bakfickan på löparbrallorna, ifall jag skulle klappa ihop i Skåre. Eller i Hynboholm, rentav.

 

Det var inte enkelt, men det gick fortare än jag väntat mig. I tisdags, på löpgruppen, varvades fyrahundrametersintervaller med styrkeövningar och träningsvärken har mer eller mindre invalidiserat mig idag. Lårmusklerna var sjukt stumma hela vägen (nerförsbackarna var värst), men trots det, klarade jag första milen på femtiofem minuter och fyrtioåtta sekunder. I Skåre sänktes farten rejält, men det hade jag litegrann väntat mig. Hem kom jag, i alla fall, på två timmar och fyrtiosju sekunder.

 

Som jag nämnde, det här var ett formtest och trots träningsvärk och lätt ansträngningsastma (eller pollenallergi?), gav kroppen det formbesked jag hoppats på. Tanken nu, är att jag anmäler mig till halvmaradistansen på Karlstadsloppet (man kan bryta och gå i mål efter en mil, så det alternativet står alltid öppet). Enda villkoret är att man klarar milen på sextiofem minuter, och det ska inte vara några som helst problem.

 

Till en början, när jag fick veta att man kunde välja mellan tio och tjugoen kilometer, resonerade jag som så, att jag nog skulle satsa på milen. Jag trodde att jag skulle bli för uttråkad för att orka två. Men sen... sen kom jag på, att om jag väljer halvmaran, då har jag inget tidigare resultat att försöka slå, vilket i sin tur leder till att prestationskraven sänks rejält.

 

Nu har jag landat hemma. Jag har hunnit ta en lång dusch och gjort kroppen redo för kväll. Mina superfladdriga mysbyxor är på och jag planerar att inte röra en muskel i onödan frånochmed nu.

 

Så otroligt självklart.

 

Självfallet är alla människor i sin fulla rätt att må bra. Nu är det en praktisk omöjlighet att göra det alltid; både kropp och psyke får sina beskärda delar. Den som säger något annat ljuger (eller har bara inte förstått mänsklighetens fulla komplexitet).

 

Livet bör, enligt mig, heller inte vara så enkelt. Vi kan inte leva i en Törnblomsk rosafluffig värld, vi behöver utmanas mer än så. Människan är så mycket mer komplex än att bara gå omkring och vara lycklig. Vi är alla en produkt av våra upplevelser och tankar, våra erfaranheter och lärdomar. Vi lär av att må sämre ibland. Sen är det synd och skam att vissa av oss, ska hamna i svackor så djupa, att en del bara ser en enda utväg.

 

Rätten att må bra kan ingen ta ifrån oss. Som jag klargör ovan; vi kan inte alltid må bra (det faller på sin egen orimlighet), men när vi gör det, så har vi all rätt i världen att vara tacksamma för, och dra nytta av det. Därtill har vi alla ett stort ansvar gentemot oss själva och varandra, att stötta oss själva och varandra när livet är tufft (för att inte tala om professionella som arbetar med att hjälpa människor att må bra, men det tänker jag inte ta upp mer här, för då kommer det här bli en hel uppsats).

 

Så. Bara för att någon du känner mår dåligt, medan du själv rider på en våg av välmående; din sociala tillvaro är trygg, du har inte så mycket som en ögoninflammation i kroppen och du njuter av allt livet har att ge, ska du aldrig känna skam över att du mår bättre än din vän. Vi ska tillåtas, av oss själva och av andra, att må bra, just på grund av att vi mår bra. Och när vi gör det, blir vi även starka nog att stötta andra och ödmjuka nog att vilja se andra må lika bra som vi själva.

 

Vi är människor. Livet drabbar oss. Livet skiljer oss åt, och det för oss samman. Livet knuffar ner oss och det drar oss uppåt. Det lyfter oss högre än vi vågar ana. När vi inser det (och det tror jag vi behöver inse) förstår vi också att vi har rätt att må bra. Vi behöver även träna oss i att förstå att det är okej att fela, och att vi stundtals får lov att nöja oss med att nå delmålen. Pressen många av oss lägger på oss själva, blir många gånger den där muren att ta sig över, den som byggs högre och högre. Den blir så hög att den görs oöverkomlig, och hur ska vi då kunna må bra, och nå vår fulla potential som människor?

 

"Om man siktar mot himlen når man i alla fall över buskarnas översta grenar. Bra så.". Så skrev Åsa till mig en gång. Vi behöver inte pressa oss mer. Tillåter vi oss att ta ett steg i taget, så kommer vi orka må bra.

 

Och mår vi bra, då når vi den; vår fulla potential som människor. Och, vem vet vad vi kommer kunna åstadkomma då?

Idag blev det cykel till jobbet. Avverkade de dryga två milen på en timme och två minuter. Helt utan att ta i nämnvärt. Tilläggas bör kanske att jag helt slapp motvinden. 

 

Sminkad och fixad; nu blir det jobb och barngos! 

 

När en fyraåring tittar på mig med klara, ljusblå ögon och säger Maria, du är min bästa fröken. Då blir jag så varm inuti. 

Häromveckan stod jag vid gungställningen på jobbet och gav fart åt två av barnen. Som vanligt stod jag där och sjöng litegrann. Som vanligt sjöng jag vad som föll mig in. Det blev några visor.

 

Efter några sånger, tittade ena barnet på mig, med de allra mörkaste ögon och sa: Sjung den om löken.

 

Jag fick lov att fundera ett par sekunder. Sen log jag. Självklart. Och jag visste att båda barnen framför mig tycker om sången, så jag såg in i två par ögon; mörkaste bruna och klaraste blå, och sjöng:

 

I Rosendelund

Och där sitter jag

...eller, nej.

 

Jag skrattar inte åt mig själv. Jag skrattar faktiskt aldrig åt någon. Möjligen med, eller åt någonting som någon gjort eller sagt.

 

Men att skratta åt någon (mig själv inkluderad) innebär, i min värld, att jag skrattar åt det personen är, istället för åt det hen gör. Och det, i sin tur, innebär ett förlöjligande, och i värsta fall förminskande, av personen. Jag försöker även här att skilja på sak och person, vilket är lika viktigt i positiva sammanhang (skratt), som i negativa (ilska och irritation); jag försöker undvika att bli arg på någon, utan istället isolera det till händelser och beteenden. Jag är inte felfri på denna punkt; självklart blir jag arg på vissa människor, jag också, men det är sällan, och då ska de ha betett sig fullständigt oförlåtligt. Jag skulle aldrig, någonsin, säga till någon att jag är trött på dig; däremot kan jag tala om att det där beteendet gör mig less.

 

Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är viktigt med självdistans. Tvärtom. Jag kan skämta om mina egenskaper och egenheter och jag kan skratta åt min egen dråplighet. Och det gör jag med både ömhet och värme, för jag vet att ingen är ofelbar. Jag har inga problem med att göra bort mig litegrann, och jag bjuder gärna på mig själv. Jag är inte mer än människa.

 

Så. Jag uttrycker det hellre som att jag skrattar med mig själv och åt det jag gör.

 

Och det gör jag. Ofta och gärna.

Att betala räkningar är väl aldrig jättekul. Sen kan det kännas bättre vissa gånger, än andra, då jag köpt något jag ville ha.

 

Men denna lilla nätta faktura var inget trevlig att få. Det känns som om det är jag som borde fått betalt. Inga stora pengar, men likväl fullständigt bortkastade.

 

Som att betala för att bli idiotförklarad.

En dag av väntan. På vad, har jag ingen aning om. Bara går och känner att jag väntar.

 

Den mätta dagen är aldrig störst; den bästa dagen är en dag av törst sägs det men när jag bara väntar, då kan jag inte tycka att det är den bästa dagen.

 

Om jag bara visste, vad jag väntar på? Kanske står jag och stampar nu, är det det som är fel? Och varför driver jag inte på mer?

Stackars Finaste har legat sjuk hela helgen (han var nog rätt nöjd över att ha valt att stanna hemma när jag åkte till Axvall) och kommer åka till jobbet tidigast på onsdag igen. Jag, å min sida, har kört hårt idag och haft en bra dag på jobbet.

 

Ikväll har vi nostalgitrippat litegrann och sett några Alfons Åberg-klipp och nördat oss rejält med att tralla oss fram till vad introt går i för taktart(er). Femton åttondelar varvat med elva åttondelar, har jag kommit fram till. Vi råddar bröllop och kommer med lösningar på funderingar vi har. Jag har kontaktat lite musiker och imorgon tänkte jag ringa fotografen och apropå det, börjar lite fotoidéer ta form.

 

Men nu är jag trött som ett spån, och jag ska upp vid halv fem imorgon. Sjukt orimligt, men det är så det är. Jag ska bara gråta klart över barnen på barnhemmet i Bosnien. När personalen reagerar, men inte får agera för direktören. Fastbundna barn, spjälsängar till tonåringar, undernäring, ingen stimulans, ingen utevistelse överhuvudtaget.

 

Jag vill gå med i Våra Barn. Jag börjar känna ett behov av att agera på något plan. Och var skulle en sån som jag börja, om inte med barnen?

Säg ordet för dig själv: Respektera.

Sen säger du: Respekt.

 

Visst låter orden olika? Att visa respekt, eller att ha respekt är två uttryck som jag upplever ofta missförstås och missbrukas. De förväxlas gärna med rädsla och jag dras direkt till högstadiet, i sjuan, då vi färskingar i skolan inne i stan förutsattes visa respekt för niorna. Att respektera någon, däremot, låter trevligare i de flestas öron; ödmjukt och öppensinnat.

 

Att två varianter av samma verb kan bli så otroligt olika? För det här med respekt handlar ju (ja, låt oss en gång för alla komma överens om det) om just det, att visa ödmjukhet inför vad andra är och gör. Att inte trampa rakt igenom andras gränser. Det handlar om att ge utrymme till den som behöver. Det handlar om att aldrig tvinga. Det handlar om att fråga innan man bara gör. Det handlar om att visa att man förstår andras vilja, att man hör vad andra säger (även om alla inte alltid kan få som de vill).

 

Jag ska ärligt säga att min respekt gentemot mig själv lämnar en hel del i övrigt att önska, både kroppsligt och mentalt. Jag tvingar mig till sådant jag inte vill, jag bestämmer att jag ska avstå från sådant jag vill. Jag kör fullständligt över min kropps önskan om att få vila; en önskan så tydlig att min kropp hindrar sig själv från att kunna gå normalt. Jag tillåter andra att klampa in på territorier som borde vara bara mina.

 

Jag vet att det handlar om att jag behöver vara den som börjar respektera mig, om jag ska kunna kräva det av andra. Jag kommer aldrig komma ur min självdestruktivitet, om jag inte börjar respektera mig själv. Dock är det så, att jag samtidigt behöver omge mig av människor som är beredda att visa den respekt jag avkräver dem. För vem ska annars lära mig mitt värde; det värde som garanterar mig respekten från både mig själv, och andra?

 

Hyckleri. Igen. För jag upplever mig visa andra respekt. Jag är ganska hård mot mig själv, när det gäller respekten gentemot framförallt barnen. Dem gör jag allt för att visa, att de aldrig behöver säga ja om de känner sig kränkta av det; jag hjälper dem inte ens på toaletten utan att be om lov.

 

Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att visa samma respekt mot mig själv? Så ofta som jag säger ja, men med det, inkräktar på min egen rätt till utrymme. Vad är egentligen anledningen till det? Jag förstår det faktiskt inte.

 

Och det är ju så viktigt. För självrespekt är, i min värld, nyckeln till självkänsla, och vice versa. Hur ska jag kunna känna mitt eget värde, om jag inte börjar med respekten? Hur ska jag kunna bygga upp en stark tilltro till mitt egenvärde, utan att respektera mig själv?

 

Jag finner att många i min omgivning respekterar mig. Jag har dock en bit kvar att gå, innan jag till fullo respekterar mig själv.

Idag åkte jag tillbaka till Falköping och tog systeryster med mig. T hade jobbat massor med klänningen och det handlade mest om lite nålande nu, för att få till alla mått på överkroppen och så längden på kjolen. Jag är verkligen supernöjd med klänningen, den blir precis sådär enkel som jag vill ha den!

 

Som ni säkert minns från naturkunskapslektionerna, känner djur av känslor och (framförallt) könsdrifter hos andra djur, via feromoner, typ små doftpartiklar.

 

Jag tror att djur känner av det även bland andra djurarter än sina egna.

 

Såhär är det. Mamma och pappa har alltid haft katt, så jag är uppvixen med djur. För... ett och ett halvt år sedan (?) skaffade de Maya. Hon är väldigt skygg och umgås bara på sina villkor. Möter jag henne i hallen, sticker hon all världens väg, men hon kan hoppa upp till mig i soffan och jag kan utan problem klappa henne och mysa med henne om hon ligger och vilar.

 

Det är mer än man kan säga om många som träffar henne oftare än jag. Mormor får knappt se katten, och folk utanför familjen flyr hon som pesten.

 

Är inte det lite underligt? Mig, som hon träffar något tiotal gånger per år, är hon okej att umgås med. Om det är som inatt, att mamma och pappa stänger dörren om sig eller om de inte är hemma och jag sover där (och inte Finaste är med; han kan ju knappast sova i samma rum som en katt, på grund av sin allergi), ligger hon faktiskt hos mig och sover. Inatt hade jag alltså ett pälsbeklätt sällskap, vilket var galet längesen. Andra får bara se en randig svans eller ett par stirrande gröna ögon, och inte ens ta i henne.

 

Eller det är kanske inte så konstigt. Jag tror nämligen att vi syskon utsöndrar något andra inte gör. Jag tror vi utsöndrar något som bevisar för Maya att vi är knutna till hennes hem. Något doftämne, som är samma som mina föräldrars. Jag har inga bevis, men hur kan det annars komma sig, att vi syskon är mer okej än andra (som dessutom är minst lika bra gentemot djur, som vi är)?

 

Människor utsöndrar också feromoner, vi är bara lite sämre än djuren på att uppfatta dem. Jag tror Maya har uppfattat våra.

 

Jag ska inte behöva gömma mig bakom ödmjukhet. Har jag gjort något bra, är jag i min fulla rätt att be om ett tack. Eller åtminstone lite bekräftelse.

 

Nej, jag ska inte behöva gömma mig bakom ödmjukhet. Dock har jag rätt att göra det. Jag ska aldrig vara rädd att framhäva det jag gjort, men jag ska också tillåtas backa och bara få ge av mig själv. Jag menar inte att ge andra äran, utan att låta uppmärksamheten hamna på det som de facto blivit gjort, istället på den som gjort det.

 

Men återigen; vill jag att andra ska veta att jag har gjort något bra, så ska jag få kliva fram. Det handlar inte om skryt eller att framhäva sig själv, det handlar om att förverkliga sig själv. Jag ska inte behöva ge hela gruppen credit, för något bara jag har gjort.

 

Det jag gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten min.

 

Det du gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten din.

 

Det vi gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten vår.

 

Det är inte svårare än så.

Ni minns att min plånbok försvann i Stockholm?

 

Han som ringde och hade hittat den, har inte hörts av sen dess och plånkan är inte tillbaka i min ägo. Nu, äntligen, har jag orkat rådda med nytt körkort och i fredags kunde jag hämta ut det. Finfint!

 

 

After all that I've preached I still cannot accept that I'm not a fit

And once led off course the snowball snowballing down my spine

Draws a perfectly imperfect line

 

Is it just the weight? 'Cause the weight is what weighs me down again

Or is that the scapegoat, the overly clumsy friend,

There to take on the blame for what's really happening?

 

 

Of not being perfect; my goal seems perfectly clear

 

My heart

 

 Yeah, what if I've always been good enough in my skin?
Good enough in my skin?

My heart

Att lyssna är nog en av de svåraste konster som finns. Inte att höra vad andra säger. Det är lätt. Det är lyssnandet som är det svåra.

 

Dock väntar jag mig, att det jag säger lyssnas på. Skämt eller allvar; jag har ett syfte med det jag säger och därför tar jag för givet att den jag pratar med, lyssnar. Få saker gör mig så frustrerad, som när den jag pratar med, svarar på något helt annat än det jag vet att jag sagt. Ställer sakfrågor om sådant jag vet att jag redan svarat på. Hellre får jag frågan Ursäkta, vad sa du nu?, för det innebär att mottagaren av min kommunikation faktiskt vill lyssna på det jag försöker förmedla.

 

Därtill är jag noga med att låta folk i min omgivning känna sig lyssnade på. För det gäller, självfallet, i båda riktningarna. I mitt yrke ingår det, att låta barnen växa i, att jag lyssnar på dem. Stänga av allt annat, när vi har en konversation. Be dem vänta medan jag avslutar en pågående, för att verkligen hinna lyssna på just dem. Låta dem vila i att jag alltid håller det jag lovar; att jag alltid vänder mig till dem, när jag avslutat det jag påbörjat. De ska veta att jag stänger av annat när jag gett dem ordet. Jag upplever att de blir bättre på att vänta på sin tur, på det sättet. De vet att deras tur kommer, så de orkar vänta. De vet att jag låter dem prata färdigt.

 

Det här vill jag inte hyckla kring. Jag ger andra tiden, så jag förutsätter att de ger den till mig. Jag lyssnar på det du har att säga. Jag förutsätter att du lyssnar på mig. Jag vågar lova dig att det är värt det.

Åkte upp till stallet för att lämna S present. När jag kom dit var ingen hemma, men jag hade väl bara varit där i fem minuter och hunnit klappa hästar och katter, innan familyn kom hem.

 

Så in för en kopp kaffe och lite fika och en massa prat om vad som hänt sen sist, innan vi drog oss ut till stallet. Jag gjorde mig väl istortsett redo för att åka, när J, apropå ingenting, frågade om jag ville ut och köra Sly en tur. Kort överläggning med mig själv; sen lite grävande bland kläder innan jag hade hittat Js termobyxor och två av hans jackor och krängt på mig det. Jag hämtade in hästen och gjorde både honom och mig klara.

 

Ja, vad säger man? Njutning! Upp på Billingen bland sippor av alla de färger, tussilagon, granar och en och annan halvdöd asp. Inget mer än hästen och jag. En häst som bara ville framåt, uppåt, vidare. Han och jag är så lika; frustration när vi blir tillbakahållna, vill bara framåt, vidare. Så mycket vilja. En ständig strävan efter att nå vårt yttersta.

 

Känslan av frihet. Av att det finns ingen annanstans, där jag just nu borde vara - inget annat jag egentligen behöver göra. Den där frihetskänslan som uppstår och gror i det, att jag har all tid i världen och bara kan njuta av nuet. Av min kropp som vet precis vad den ska göra; det här är mer naturligt för mig, än att cykla. Mitt sinne i fullständig harmoni med hästen framför mig. Fullständig tillit. Skrattet som bubblar, stiger inom. Bland buskar, blommor, träd och rinnande bäckar. En väg så mjuk att hovtrampet knappt hörs. En frustning av välbehag, öron som spetsas men ändå är beredda på allt jag säger. Flera hundra kilo ren muskulatur, en perfekt sammansättning av kondition och styrka.

 

Njutning. Perfektion. Två kroppar som vet exakt vad de ska göra. En i arbete, en i fullständig avslappning, men beredd på vadsomhelst.

 

Två individer, enade i sinnet och fullständigt tillfreds med varandra. Ett med varandra, ett med naturen.

 

Så många personer som jag önskar kunde se mig här. Se vem jag är på denna plats. Ni skulle komma hit och se hur min kropp och själ är i perfekt harmoni med sig själv och med omgivningen. Kom, kom och se mitt Jag växa. Kom och se i mina ögon, hur Han snabbt krymper och tystas. Se hur jag stänger Hans röst ute. Se, hur djuren och naturen fullständigt överröstar Honom. Det klarar annars bara Finaste, så om allt, allt någon gång skulle rämna omkring mig, fullständigt braka samman, ta mig då hit. Lova mig det. Skulle något hända den man jag älskar, ta mig till denna plats. Jag vet, att här kan jag läka från vadsomhelst.

 

Klänningen är provad för första gången. T fick nåla in den litegrann, men nu sitter den som en smäck! Till saken hör, att jag glömde ta med den BH jag tänkt använda, så det fick bli en panikrunda på H&M för att köpa en ny. Där kom glädjen över viktnedgången för ett och ett halvt år sedan; istället för att behöva lägga många hundralappar och lång tid för att köpa en BH jag verkligen behöver, kan jag nu springa in och nappa åt mig en billig BH jag vill ha. Skillnad, minst sagt. Hundrafemtio kronor senare, alltså, åkte jag till Falköping och lite nålande senare hade T det hon behövde för att tråckla vidare. Imorgon blir nästa provning, innan hon tar några veckor på sig för att avsluta jobbet.

 

Känslor är något djupt personligt. Och, kort och gott, vi är alla lika viktiga.

 

Du kan manipulera en människa till att göra det du vill. Hota, om inte annat. Du kan påverka människors beteende och uppförande. Men känslorna är svårare att komma åt; med hot kommer du åt en enda känsla; rädslan. Det går inte att via befallning, få någon att känna annorlunda.

 

Jag tror förvisso stenhårt på att man kan lära sig att känna annorlunda. Lära sig att älska någon. Lära sig att hata. Kärlek kan bli hat, och vice versa. Livet tar ständigt nya vägar och känslor är formbara, utefter vad man själv bär på för erfarenheter.

 

För mig är det en självklarhet att aldrig förminska en människas känslor. Barn eller vuxen, alla har rätt till sina känslor och ingen ska behöva undertrycka det hen känner.

 

 

Nu kommer jag till min problematik kring det här. Jag är en känslomänniska, inte tu tal om saken. Jag blåser upp, och jag mojnar, mitt känsloliv är ständigt lätt på svaj. Jag tillåter mig att känna. Jag visar vad jag känner, oftast. Men ofta känner jag, i efterhand, att det jag gör alltför ofta får vara för känsloladdat, och jag kan ibland skämmas för att jag låtit mitt känsloliv styra. Och det får det, väldigt ofta. I efterhand tillåter jag mig att förminska betydelsen av mina känslor.

 

Varför jag gör så, vet jag inte. Det kanske är den inpräntade lagomheten. Eller kanske jantelagen. Jag vet själv att jag behöver bli mer ödmjuk i min inställning till mig själv i det här. Tillåta mig att veta att mina känslor är precis lika viktiga, som jag anser andras känslor vara. Känslor är, i många fall, direkt livsavgörande.

 

Känslor är viktiga. I stunden, såväl som i efterhand. Och mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor.

 

 

...är du rädd, är du rädd, är du rädd?
Nej, för du är bara rädd om dig; gör det som är rätt

Krossa alla fönster, slå in hans dörr
Låt honom veta, att inget är som förr
Säg som det är
Det finns ingen väg tillbaks

Det finns egentligen en ganska enkel förklaring till hur det kan komma sig, att mina tankar är så mycket mer komplicerade än alla datorer i världen.

 

Känslor.

 

En dator styrs inte av känslor. Den styrs av data. Data, som någon programmerat den med. Datorn i sig kan utföra komplicerade uträkningar; den kan komma på att π innehåller minst två biljoner, femhundrasjuttiosex miljarder, niohundraåttio miljoner, trehundrasjuttiosjutusen, femhundratjugofyra decimaler. Men det är bara avancerat. Inte komplicerat. Och den kan det, för att en människa, fylld till brädden med känslor, har sagt åt den att det är vad den ska göra. En dator protesterar bara när vi programmerat den fel. Den protesterar av enkla orsaker.

 

När jag tar till mig information, tar det långt tid för mig att bearbeta den. Jag protesterar, ofta, och det är inte särskilt enkelt att få ming att göra det man sagt åt mig. Inte heller kan man gå in på rätt ställe, ändra lite data och sen TJIPP så gör jag det jag blivit ombedd. För jag styrs av mina tankar, som i sin tur styrs av mitt känsloliv och mina erfarenheter och minnen.

 

En dators minne är förutbestämt. Mitt minne lagrar, lagrar och lagrar. Så många terabyte kan ingen dator i världen lagra. En dator kan inte, på eget initiativ, ångra sig. Mina tankar kan jag älta, omvärdera och modifiera, tusen gånger om.

 

Det handlar om känslor. Känsloliv, erfarenheter och värderingar. Omvärderingar. Ältande, modellering. Jag kan tänka nyanserar. Det kan inte en dator. För en dator finns rätt och fel. Mina tankar upptas av så mycket mer än så. De är så mycket större än bara rätt och fel. Mina tankar kring denna enkla mening; Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiner, är så många att jag inte förmår samla dem alla här.

 

Datorer förstår vi oss på. Men: "Om hjärnan vore så enkelt konstruerad att vi kunde förstå den, vorde den för enkelt konstruerad, för att vi skulle kunna förstå något alls".

Jag vet inte vad det är, men varje torsdag upptäcker jag att det är just... ja, torsdag. Och varenda gång sitter jag och funderar på vad som hände. Det var ju nyss måndag?

 

Jaja, hursomhelst. I helgen åker jag till Axvall igen. Troligtvis ensam denna gång. Både lördag och söndag blir det provning av bröllopsklänningen. Sen blir det ett litet besök i stallet för att ge S sin trettonårspresent. I övrigt får helgen bära med sig precis vad den vill. Promenader, någon löptur, kanske en fika någonstans?

 

Det blir vad det blir.

 

Nu ska här lagas byxor och startas en tvättmaskin. Och så ska jag vika det som är rent. Hysteriskt kul...

Jag vet inte om jag drömde inatt, eller i så fall vad. Men jag var tydligen i behov av lite tröst...

 

Idag har jag rensat! Jösses, jag älskar verkligen att slänga grejer. Bort, bort, bort med allt jag inte behöver. Befrielse när det finns öppna ytor, när det är rent!

 

Fina kollegan J såg på mig en stund i hallen idag, och sen sa hen med ett brett leende: Vilken fantastisk förmiddag du måste haft, det strålar om hela dig! Jovars, jag hade en lugn och skön morgon hemma, och hann med mycket. Tillochmed lite Ground, Sound, Breath hann jag. Annars har jag, på grund av sen och känslosam kväll igår, varit rätt trött, men det behöver ju inte betyda att dagen ska vara dålig. 

 

Och så en episk barnkommentar. Såklart. En förälder kom tillbaka in, efter lämning, för att ge mig ett papper. Barnet var kvar i hallen så föräldern sa nåt i stil med Hejdå en gång till, köp rutten sill, varpå barnet konfunderat såg på mig och sa Men... vad ska vi med rutten sill till?!

 

Ja... Vad svarar man på det?

Jag gjorde ett ärligt försök. Känner mig så nedtryckt i skosulorna nu. Så jävla värdelöst.

Jag sitter inne på erfarenheter. Mängder av erfarenheter, trots mina relativt unga år. Jag är själv en person som tycker om att lära mig nytt, och jag blir glad av att få dela med mig. Jag inte bara kan lära alla människor något; jag gör det gladeligen. 

 

Att lära är en process och det handlar sällan om katederpedagogik när vi människor lär (av) varandra. Tvärtom, lärande sker dagligen och i alla sammanhang. Vi visar och vi ser. Vi iakttar på håll, kopierar, testar och lyckas, var och en på vårt sätt. Vi ställer frågor och vi besvarar dem. Vi lär, och lär ut, omedvetet, när vi delger varandra våra livshistorier, dråpliga minnen och erfarenheter. 

 

Jag sitter inne på pedagogisk kunskap. Musikalisk. Jag sitter inne på livskunskap, sakkunskap och galna idéer. Jag har en massa att delge den, som är beredd att ta emot.

 

Alla människor kan lära sig något av mig.

 

Så mycket som jag visste sen tidigare. Fast bara lösryckta fragment; nu kom en stor del av historien, och dessutom på en och samma gång.

 

Ihopkurad i en varm, vinröd fleecefilt, med trygga S strax bredvid mig, satt jag och hörde Es trygga röst. Ögonen tårades, gång på gång. Mycket på grund av sådant hon sa. Mycket på grund av att jag hör hennes röst alltför sällan. Saknaden är så outsinlig, tomheten som fyller mig ibland, så oändligt bottenlös.

 

Vi fick en stund. Jag berättade kort, och vi bestämde att vi behöver mer tid. Bara vi, en lång stund. Jag berättade om det frö som sakta gror, och hon konstaterade åter det hon sagt så ofta. Du är värd så mycket bättre. Och det vet jag ju. Har vetat så länge, egentligen. Och steg tas, sakta, men de tas. Och E har alltid stått bakom. Ibland bredvid.

 

Älskade E. Ibland sköljer saknaden över mig. Inte så mycket professionellt, som personligt. En del av min trygghet försvann, när vi inte längre fick möjlighet att ses dagligen. Så mycket jag lärt mig av henne, har jag aldrig lärt mig av någon, varken pedagogiskt eller som människa.

 

Hon har så mycket att tillföra världen. Och hon gör det.

 

Min älskade E.

Det är jag som ska bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv. Och det är bara jag som kan förändra, det sätt på vilket jag faktiskt sen lever. Mitt handlande ska styras av mina tankar, för det är jag själv som känner mig bäst.

 

Jag har en vilja starkare än många andra jag känner. Jag har skinn på näsan och min stönighet har tagit mig långt. Det vackraste jag har, är just mitt eget Jag. Det skapas och formas, dagligen, tack vare de egenskaper jag bestitter och de val jag gör. Mina egenskaper och, framförallt, min vilja har tagit mig så otroligt långt. Mitt mod har fört mig in på nya stigar, nya frön sås dagligen. De gror, slår rot och skapar tankar jag knappt trodde jag skulle våga tänka.

 

Hade jag varit någon annan än just Jag, ja då hade jag aldrig mött de människor jag omger mig med. Och hade jag mött dem, så hade vi kanske aldrig fått kontakt, för jag hade kanske haft egenskaper de gallarat bort. Så jag är tacksam för mitt Jag, det Jag jag känner, för det är det som gett mig nya bekantskaper och vänner.

 

Mig själv kan jag liksom aldrig bli av med. Och det är bra, för hur ensamt det än kan kännas ibland, har jag alltid mig själv. Att fråga, att luta mig mot. Mitt Jag svarar alltid. Ibland skapas diskussion, argumentation. Och det är bra, det också. Det behövs ofta lite bollande fram och tillbaka, för att nå resultat. Eller åtminstone konsensus.

 

Mitt Jag är en gåva. En enorm tillgång. Som aldrig får slösas bort. Och om inte jag tror på mig, vem ska göra det då?

Jag är fylld av en tystnad. Inte som i att jag inte pratar. Det gör jag. Men mitt inre är fyllt av en ny sorts tomhet. Det är inte det vakuumliknande tomma. Det är bara... tyst.

 

Jag tycker inte om det. Var är mina melodier? Det var längesen jag hörde musiken inom.

 

Mitt inre är tyst, jag är fylld av en tystnad. En tyst, stilla saknad. Jag saknar just nu, så fruktansvärt. En saknad, en tystnad.

 

Jag vill inte sakna. Jag behöver släppa nu. Men kanske är det jag saknar, det som skulle kunna ta mig framåt? 

 

Tystnad. Saknad. Hjälp mig släppa.

Vet ni vad jag skulle vilja?

 

Jag skulle vilja åka iväg med en eller flera väninnor. Bort, till någonstans där det finns ett nöjesfält. En helg i glada väninnors lag, med restauranger, barer... och karuseller! Åkattraktioner så långt ögat når. Tänk, bara en massa härj en helg, bara släppa loss och bli barnslig!

 

Jag är tjugosju, men vad gör det? Jo, man är äldre än man gör sig! Man är den ålder man är, punkt. Men det behöver inte vara ett hinder för att härja. Klart vi blir äldre, det blir vi allihop. Och tur är väl det, för vad vore alternativet? Ut och festa, på riktigt festa, är kanske inget jag skulle orka eller vilja var och varannan helg längre. Men jag har energi nog att göra det någon gång ibland.

 

Och så lite berg-ochdalbana på det.

 

Så. Nu har jag talat om vad jag vill.

 

Vem är på?

Idag fyller du tretton år.

 

Älskade unge.

 

Jag är långtifrån ensam om att kunna gå i döden för dig. Jag vet så många, som är beredda att gå in med näbbar och klor om någon kröker ett hår på ditt huvud.

 

Du betyder så otroligt mycket för mig. Det värmer hela mitt jag, att du fortfarande vill ge mig en kram när vi ses. Det betyder allt, att du vill prata med mig. Sluta aldrig med det, snälla du.

 

Tänk om jag vetat, den där gången, att du skulle bli den du är, i mina ögon, i min värld? Det började som något så enkelt; lite lek på en gräsplätt. En barnvaktsstund. En nattning, och jag somnade jag också. I ett hus där jag ännu inte sett alla vinklar och vrår, ett hus jag inte kände. En plats där jag ännu inte kände till alla rutiner och skrymslen, där somnade jag, med armen om dig. Du var så liten, bara fem. Ingen väckte oss, så där låg vi. Så många gånger, sen dess, har vi somnat så. Trygga hos varandra, med skrattet fortfarande studsande i våra kroppar. En liten kropp och en stor, båda i behov av varandra.

 

Från den dagen lärde du mig, att det finns en kärlek bortom familj, och bortom vänskap. En kärlek som gör allt för att skydda, lära och finnas till.

 

Det gör mig så oändligt stolt, att jag får växa tillsammans med dig. Jag blir så glad när du delar ett skratt med mig, när du vågat vara arg på mig och när vi bara kan vara. Du gör mig stolt, varje dag, när du lär dig nytt. Du bär så oändligt många förmågor och du är klok nog att utnyttja dem. Du är den klokaste trettonåring jag känner, och samtidigt har du kvar det barnasinne jag aldrig hoppas du släpper taget om.

 

För dig gör jag vadsomhelst. Vad du än ber mig, tänker jag göra allt som står i min makt, för att det ska bli så. Samtidigt vill jag visa dig att världen är en plats där det kan gå fel, men kan jag påverka din värld till något bättre, så gör jag det. Livet kostar på, och det vill jag att du ska veta men du kommer lära dig det, det vet jag. Och fram till dess, och medan du kommer till insikt, finns jag här. Du är den enda som alltid kan kliva rakt in, för dig finns alltid plats.

 

Älskade barn. Kloka tonåring. Snart är du vuxen, på god väg redan. Så mycket finns framför dig, och jag ber varje dag att jag ska få dela det med dig. Allt du låter mig se, blir en värld av stolthet för mig. För det är bara du som kan släppa in.

 

Var alltid modig nog att prata. Stå för det du sagt och gjort. Var alltid klok nog att ha en del, som är bara din. Res dig efter motgång, var glad för medgång. Tillåt dig att vara liten och rädd ibland, för jag finns här och för mig får du bli hur liten du vill. Om det mörka vill ta över, så låt mig visa dig det ljusa; det finns alltid, och det är så oändligt mycket bättre och starkare, än det mörka.

 

Var alltid större, än att leta fel hos andra. Gläds åt det de har, och se bortom ytan. Leta dig in, för det vet jag att du kan. Bara så vinner du andra, genom att bry dig om och leta dig fram. Lär känna en människas inre, allt de bär på, istället för att se yttre attribut. Det är det viktigaste råd jag kan ge dig.

 

Var aldrig rädd att be mig. Om hjälp, om förändring, om en ledsagande hand.

 

Sträcker du dig efter mig, så tar jag din hand. Jag lovar.

Om mindre än tre månader firar vi bröllop. Herregud, så tiden går!

 

Bara ett fåtal inbjudningar har skickats. Till dem som är bjudna på middagen, vilket i sin tur innebär våra närmsta familjer. Föräldrar, syskon, morföräldrar och mor- och farbröder med familjer. Punkt.

 

Den som känner sig förbisedd ska inte ta något personligt. Vi berättar vitt och brett om själva vigseln och till den är alla välkomna. Den 28 juni, klockan 16.30 i Nyeds kyrka. Portarna står öppna, det är bara att kliva in. En vecka senare blir det grillfest och samma gäller där. Kliv på. Ingen av oss är överförtjust i långbordsmiddagar med honnörsbord och en massa fluffigt pynt och vikta servietter (ja, för servett heter det ju inte då) och löjliga små blommor överallt. Nej, för fan. Inget gör mig mer illamående än såna tillställningar. Hellre en grillfest med papptallrikar (nåja) och ett flak billig öl (fast dryck får ni ta med själva på grillfesten).

 

Ärligt talat. Jag vill gärna gifta mig för en fullsatt kyrka. Familjer, släkt och vänner. Eller, som jag sa till en förälder på jobbet: Alla fyrtiotvå ungar får gärna sitta där och se på. Snälla ni, kom! Inget skulle göra mig gladare. Sen sätter ni er på en uteservering här i stan, för när vi ätit klart så kommer vi och tar en öl med er.

 

Det låter väl bra?

Min idéspruta till blivande make försöker aktivera mig. Ingen av oss är sådär superpepp på att hitta på något i nuläget och trots det, och trots det faktum att jag nyss löpt tolv kilometer, vankar jag rastlöst runt i lägenheten.

 

Så Finaste kom med förslag på vad jag kan göra.

 

Grubbla? Pussla? Sy någonting?

 

Vänligt av dig, hjärtat, att du vill hjälpa mig att komma till ro med något, men jag tror jag tar en banan istället.

 

Herreminje, säger jag bara, vilken grå dag. Allt är grått, tillochmed min outfit för dagen. Jag skulle åkt ner till gymet för PowerStep och Core, men avbokade. Anledningen är oklar. Så lätt kommer du inte undan säger Han, och jag vet att det är sant. Det blir garanterat en långtur senare.

 

Det positiva med det grå är att det inte är svart. Inte i närheten. Snarare ljust, för dagens grå nyans ligger närmre det ljusa än det mörka, så en svart dag är det verkligen inte, långtifrån. Den är bara lite tråkig och hade troligen varit roligare om jag tagit mig i kragen och åkt ner till gymet, men nu blev det inte så. Kanske är det som Liselotte skriver; undvik träningen om du är osugen - du tar med dig känslan dit och får för dig att det är träningen, i sig, som gör dig oinspirerad. Motsägelsefullt (jag ska ju strax ut och springa)? Ja, men just gymet vill jag få vara inspirerad och glad på.

 

Nåväl. På tisdag ska jag på föredrag. S, en av mina kollegor på en annan enhet, ringde mig för ett par veckor sen och bjöd in mig på ett föredrag som E ska hålla. Fina, älskade E. Det var så längesen jag såg henne nu. Visst, det blir ingen egentid. Hon kommer vara för fokuserad inför föredraget och troligtvis för överhopad med folk efteråt, för att vi ska hinna säga mer än Hej, men bara att se de där gråblå, kloka ögonen, kommer göra mig glad. Höra hennes röst. S hintade om att näsdukar kan vara bra att ta med, och hon brukar ha rätt.

 

Nej, det börjar dra ihop sig till den där långturen. Är lite inställd på milen, men jag orkar inte riktigt vara spontan, så det får bli en tur runt Kroppkärrssjön. Då vet jag att jag får distansen, åtminstone.

Hopkurad under täcket. Din arm om mig, dina andetag så nära.

 

Panna mot panna, näsa mot näsa. Doften av din hud, dina andetag så nära.

 

Vi delar ett liv, ser en framtid tillsammans. Svindlande, och samtidigt en fullständig självklarhet. Tills livet skiljer oss åt. Men jag kan aldrig kalla dig min, för så sjöng en vis man en gång; Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; Man kan inte äga varann. Men jag kan kalla dig det käraste, Finaste jag vet. Doften av din hud och av ditt hår. En arm om min midja när natten blir för lång, en arm om mig tills jag äntligen får somna. Din mun mot min skuldra, dina andetag så nära.

 

Nej, Man kan inte äga varann men vi kan älska varandra tills livet skiljer oss åt och det ska vi göra. Om bara några månader har vi bekräftat det, det vi egentligen vetat så länge. Man kan inte äga varann men kärleken är vår, kärleken till varandra, den äger bara vi. Det ska vi veta när vi står där, framför alla vi älskar. Ord som vi säger och som alla kan höra, men jag får stå närmast, dina andetag så nära.

 

Här är vi, panna mot panna och näsa mot näsa. Och plötsligt vet jag inget mer, plötsligt upptas vi av ett vi och vi är förenade av ett enda nu. Närhet och värme, kärlek som förenar.

 

Dina andetag så nära.

 

Idag har jag bakat bröd. Världens enklaste, inte ens jäsning behövdes. Jag hämtade inspiration från detta LCHF-bröd, men jag har ändrat en hel del (mitt bröd blev inte det minsta LCHF).

 

Väl bekomme!

 

 

Ingredienser:

8 ägg

50 gram kokosfett

1/2 deciliter majsmjöl

1 deciliter kokosflingor

1 deciliter kokosmjöl

2 matskedar fiberhusk

1 matsked bakpulver

1/2 deciliter pumpakärnor

1/2 deciliter solrosfrön

1 deciliter sesamfrön

1/2 deciliter krossade linfrön

1 deciliter torkade gojibär

1 mosad banan

1 tesked kardemumma

 

Topping: Psylliumfrön

 

Vispa upp äggen med elvisp. Smält kokosfettet och vispa samman det med äggen. Tillsätt alla övriga ingredienser och bred ut smeten i en smord brödform. Grädda mitt i ugnen i 175° i trettio minuter.

 

Låt svalna något innan det skärs upp.

 

Klart!

 

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?

 

Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...

 

Happ, så ver det fredag igen. Som vanligt undrar jag i min stilla sinne vad som händer med veckorna. Fast å andra sidan, har jag aldrig varit en såndär släpa-sig-igenom-veckorna-och-längta-efter-en-helg-som-går-alldeles-för-fort-människa, utan jag har alltid trivts med alla veckans dagar och aldrig riktigt förstått den där fredagshysterin som snart övergår i söndagsångest.

 

Ikväll blir det hursomhelst lite roligheter. Jag och Finaste ska iväg och bowla tillsammans med kollegan J och hens sambo. Det var ett bra tag sen vi hittade på något nu, så det är lite läge, kan man säga. I övrigt i helgen blir det dans och ett kortbesök av svärisarna imorgon, och ett PowerSteppass på söndag. Nästa helg blir det Skaraborg igen; jag ska göra en första provning av bröllopsklänningen!

 

Nu är gröten (med pumpakärnor på (det råkar faktiskt handla om att de är goda (och Du, vad tror Du alternativet är?)), bland annat) uppäten och jag ska trampa ner till bussen.

 

Tjillevippen.

Minns skratten. Minns det fina. Luta dig tillbaka på det. Var aldrig rädd att glömma, det gör du inte. Det finns så mycket vackert när du ser tillbaka. Det vet jag.

 

Jag vet också att saknaden är dig övermäktig. Jag vet att du ser livet som ett hopplöst, nödvändigt ont just nu.

 

Jag hoppas du vet, att dörren står vidöppen. Här finns en bäddad säng, en soffa där vi kan sitta i varsin ände och se meningslösa TVprogram, helt utan att tilltala varandra. Veta att tystnaden är förenande, i just vårt fall. Här kan du veta att inga tvång finns. Inga frågor som ställs. En plats där allt bara får vara som det är, utan att någon dömer.

 

En plats för förståelse. Den dag du är redo för det.

 

Jag ber dig bara om en enda sak.

 

 

 

Över vida oceaner

Emot fjärran horisonter

Över hav och kontinenter

Genom skymningar och dagrar

Har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
Som skuggor under träden
Som eldarna i natten
Som stigarna i snåren
Har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
Och ingenting kan skilja oss
Och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
Att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
Kan lösa våra band

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Du är med mig där jag är
Du är med mig vart jag ser
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

---

Jag är med dig, vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig, alla dar
Jag är med dig, vart du far
Du är den jag kunde va

Sådärja. Även denna torsdag tycks ha förflutit.

 

Då mina ben fortfarande värker blev det en promenad efter jobbet; drygt en mil blev det, bland annat ett varv runt stadsträdgården (där vistas jag inte överdrivet ofta). Jag har även inhandlat en sjukt härlig jacka som jag gått och ryckt i ett tag, på Stadium. Jag har hunnit baka superenkla havrekakor (inte ens jag kan misslyckas med dem) och nu, närsomhelst, ska vi ta oss ner till stan för konsert med Mikael Wiehe (julklapp från mina föräldrar).

 

 

Alltså. Det här är fan inte kul längre.

 

I två dygn har jag gått med värk i hela benen. Framförallt baksida ben, från rumpa ner till häl, men även på sidorna och med små tendenser till smärta på framsida lår.

 

Det här är inte träningsvärk. Det känner jag för det första igen, och dessutom brukar det ändra karaktär dag från dag. Det här har hållt i sig konstant, och känns även när jag bara sitter.

 

Ja, för fan, sitta i sig, är en utmaning. Att sätta mig rakt ner på en stol, ger smärta, samtidigt som jag nästan känner mig bortdomnad.

 

Molande, trög värk. Det känns som att gå i överkokt kola. Och så domningarna.

 

Nej, det är inget intressant, det här...

Herreminje...

 

Saccosäckarna under mina ögon har verkligen nått oanade nivåer.

 

Jag har varit så sjukt muskeltrött senaste dagarna. Eller ja, det började lite lätt i måndags kväll, och höll i sig hela dagen igår. Och ja, det fortsätter idag.

 

Det är inte som träningsvärk, mer som om jag satt fast i något segt och kletigt och fick anstränga musklerna till det yttersta, för att ens kunna gå. Ja, så är det. Musklerna känns ansträngda, och framförallt baksidan av benen. Och då har jag tagit det extremt lugnt med träningen; i fredags blev det ingenting alls, i lördags blev det en promenad, en dryg halvmils löpning i söndags, promenad igen i måndags och BodyCombat igår. Vet inte riktigt vad som sker med min kropp, vad den sitter inne på för skit.

 

Nu ska den här dagen få komma igång den också. Häpp!

Det gör så ont i hjärtat ikväll. Ända in i roten, värker det.

 

Älskade vän. Jag önskar så det fanns något jag kunde göra. Det svider inombords. Ingen ska behöva vara med om något sånthär, ingen alls, och nu slår det till med full kraft.

 

Älskade. Fina. Min kämpe och förebild.

 

Orka nu. Snälla, orka det här.

 

Det är det enda jag ber om.