Maria P

Att lyssna är nog en av de svåraste konster som finns. Inte att höra vad andra säger. Det är lätt. Det är lyssnandet som är det svåra.

 

Dock väntar jag mig, att det jag säger lyssnas på. Skämt eller allvar; jag har ett syfte med det jag säger och därför tar jag för givet att den jag pratar med, lyssnar. Få saker gör mig så frustrerad, som när den jag pratar med, svarar på något helt annat än det jag vet att jag sagt. Ställer sakfrågor om sådant jag vet att jag redan svarat på. Hellre får jag frågan Ursäkta, vad sa du nu?, för det innebär att mottagaren av min kommunikation faktiskt vill lyssna på det jag försöker förmedla.

 

Därtill är jag noga med att låta folk i min omgivning känna sig lyssnade på. För det gäller, självfallet, i båda riktningarna. I mitt yrke ingår det, att låta barnen växa i, att jag lyssnar på dem. Stänga av allt annat, när vi har en konversation. Be dem vänta medan jag avslutar en pågående, för att verkligen hinna lyssna på just dem. Låta dem vila i att jag alltid håller det jag lovar; att jag alltid vänder mig till dem, när jag avslutat det jag påbörjat. De ska veta att jag stänger av annat när jag gett dem ordet. Jag upplever att de blir bättre på att vänta på sin tur, på det sättet. De vet att deras tur kommer, så de orkar vänta. De vet att jag låter dem prata färdigt.

 

Det här vill jag inte hyckla kring. Jag ger andra tiden, så jag förutsätter att de ger den till mig. Jag lyssnar på det du har att säga. Jag förutsätter att du lyssnar på mig. Jag vågar lova dig att det är värt det.