8. Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme

...eller, nej.
 
Jag skrattar inte åt mig själv. Jag skrattar faktiskt aldrig åt någon. Möjligen med, eller åt någonting som någon gjort eller sagt.
 
Men att skratta åt någon (mig själv inkluderad) innebär, i min värld, att jag skrattar åt det personen är, istället för åt det hen gör. Och det, i sin tur, innebär ett förlöjligande, och i värsta fall förminskande, av personen. Jag försöker även här att skilja på sak och person, vilket är lika viktigt i positiva sammanhang (skratt), som i negativa (ilska och irritation); jag försöker undvika att bli arg på någon, utan istället isolera det till händelser och beteenden. Jag är inte felfri på denna punkt; självklart blir jag arg på vissa människor, jag också, men det är sällan, och då ska de ha betett sig fullständigt oförlåtligt. Jag skulle aldrig, någonsin, säga till någon att jag är trött på dig; däremot kan jag tala om att det där beteendet gör mig less.
 
Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är viktigt med självdistans. Tvärtom. Jag kan skämta om mina egenskaper och egenheter och jag kan skratta åt min egen dråplighet. Och det gör jag med både ömhet och värme, för jag vet att ingen är ofelbar. Jag har inga problem med att göra bort mig litegrann, och jag bjuder gärna på mig själv. Jag är inte mer än människa.
 
Så. Jag uttrycker det hellre som att jag skrattar med mig själv och åt det jag gör.
 
Och det gör jag. Ofta och gärna.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback