Maria P

Så otroligt självklart.

 

Självfallet är alla människor i sin fulla rätt att må bra. Nu är det en praktisk omöjlighet att göra det alltid; både kropp och psyke får sina beskärda delar. Den som säger något annat ljuger (eller har bara inte förstått mänsklighetens fulla komplexitet).

 

Livet bör, enligt mig, heller inte vara så enkelt. Vi kan inte leva i en Törnblomsk rosafluffig värld, vi behöver utmanas mer än så. Människan är så mycket mer komplex än att bara gå omkring och vara lycklig. Vi är alla en produkt av våra upplevelser och tankar, våra erfaranheter och lärdomar. Vi lär av att må sämre ibland. Sen är det synd och skam att vissa av oss, ska hamna i svackor så djupa, att en del bara ser en enda utväg.

 

Rätten att må bra kan ingen ta ifrån oss. Som jag klargör ovan; vi kan inte alltid må bra (det faller på sin egen orimlighet), men när vi gör det, så har vi all rätt i världen att vara tacksamma för, och dra nytta av det. Därtill har vi alla ett stort ansvar gentemot oss själva och varandra, att stötta oss själva och varandra när livet är tufft (för att inte tala om professionella som arbetar med att hjälpa människor att må bra, men det tänker jag inte ta upp mer här, för då kommer det här bli en hel uppsats).

 

Så. Bara för att någon du känner mår dåligt, medan du själv rider på en våg av välmående; din sociala tillvaro är trygg, du har inte så mycket som en ögoninflammation i kroppen och du njuter av allt livet har att ge, ska du aldrig känna skam över att du mår bättre än din vän. Vi ska tillåtas, av oss själva och av andra, att må bra, just på grund av att vi mår bra. Och när vi gör det, blir vi även starka nog att stötta andra och ödmjuka nog att vilja se andra må lika bra som vi själva.

 

Vi är människor. Livet drabbar oss. Livet skiljer oss åt, och det för oss samman. Livet knuffar ner oss och det drar oss uppåt. Det lyfter oss högre än vi vågar ana. När vi inser det (och det tror jag vi behöver inse) förstår vi också att vi har rätt att må bra. Vi behöver även träna oss i att förstå att det är okej att fela, och att vi stundtals får lov att nöja oss med att nå delmålen. Pressen många av oss lägger på oss själva, blir många gånger den där muren att ta sig över, den som byggs högre och högre. Den blir så hög att den görs oöverkomlig, och hur ska vi då kunna må bra, och nå vår fulla potential som människor?

 

"Om man siktar mot himlen når man i alla fall över buskarnas översta grenar. Bra så.". Så skrev Åsa till mig en gång. Vi behöver inte pressa oss mer. Tillåter vi oss att ta ett steg i taget, så kommer vi orka må bra.

 

Och mår vi bra, då når vi den; vår fulla potential som människor. Och, vem vet vad vi kommer kunna åstadkomma då?