Maria P

Sådärja. Karlsson blev en succé, och sågottsom alla kids hade gått in ordentligt för dagens sagoinspirerade maskerad. Alltifrån Astrid Lindgren till Monsters Inc. fanns representerat. Även några djur fanns på plats, och en ursöt liten Bamse.

 

Nu har jag dock duschat av mig den egocentriske, narcissistiske skitstöveln (ja, en förälder och jag konstaterade att Karlsson faktiskt är ett riktigt... svin) och blivit mer mig själv (även om det är rätt gôtt att få släppa ut sin inneboende rövhatt då och då).

 

Ikväll kör vi en liten kick off oss kollegor emellan. Det blir restaurangbesök och bowling. Om en liten stund kommer E hit och umgås, innan vi sammanstrålar nere på stan (de flesta av oss; några blir hemma med förkylningar och annat).

 

Idag är jag lagom tjock, i mina bästa år.

 

 

Idag är en typisk dag, då jag räddas av de små. Tröttdag, saknadag, mottaglig för allt jag vill hålla på avstånd. Idag är saknaden som ett hål inom, det känns som ett vakuum.

 

De små räddar mig, bär mig. Att få sitta med skrattande, glada barn och se en rolig film, när de är skönt slöa efter maten; en i knät, en tätt, tätt intill. Två att borra ner näsan i håret på, doften av värme och närhet.

 

Chansen att få tala om för barnen, hur stolt de gör mig. De gör mig stolt och glad, varje dag. För varje stund som flyter, växer vi tillsammans; det är så härligt att få berätta att jag blir glad av dem.

 

För varje gång jag erbjuds en famn, för varje gång de ber mig om en varm omfamning, växer vi tillsammans, växer i vår syn på varandra, kommer närmre.

 

Jag blir trygg i deras närhet. Av deras närhet. Av förtroendet de visar.

 

Underbara små.

 

 

 

 

 

Onsdag morgon och här sitter jag och Fru Fuchsia och avnjuter en kopp gokaffe. Jag har även hunnit trycka i mig en tallrik havregrynsgröt. Ja, jag snöar in på min gröt, men jag är glad att frukosten just nu funkar, och har gjort så i ett par månader, faktiskt. Då får gröten vara det jag alldeles ovarierat slevar i mig. Igår testade jag dock något nytt; jag hade i en tesked kanel redan när jag ställde gröten på spisen, och det blev faktiskt gott. Att sen toppa det med en halv tesked kokos... mums! Det är lite knepigt, förresten, för kokos har aldrig tidigare varit någon favorit hos mig...?

 

Nej, hörrni. Dags att börja trampa ner mot stan och bussen. Idag blir det jobb fram till fem, sen ska jag och Finaste åka och införskaffa ett nytt skåp till badrummet (ja, efter att jag kommit hem med buss och cykel, vilket lär bli vid kvart över sex, halv sju...).

 

Trevlig onsdag!

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.

 

Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.

 

Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.

 

Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.

 

Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.

 

Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.

 

Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?

 

 

Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)

 

Funderar på om jag vaknat upp i någon knepig Toy Story-värld? Eller så är det bara jag som fipplat runt i sömnen, igen. Men det här är exceptionellt, tillochmed för att vara jag.

 

Ungefär såhär brukar mitt sängbord se ut (fast lite mindre städat):

 

 

Idag kom senaste tiden ikapp. Tröttheten flög över mig och stressen grodde. Inte som en dålig dag, för dagen har varit bra. Men stress, maniska tankar. Ordning, ordning, reda. Plocka, rensa. Upp från golvet. Sopa; rent, renare, renast. Inte tillräckligt rent. Leende på, räddas av barnen. Få det att funka, bara få det att flyta.

 

Senaste tiden är ikapp mig. Två timmar, ensam i bilen, och jag reflekterar. Han tog mig inte på allvar, jag kan bara inte tro det. Bara för att jag svarade Nej på två frågor, så har jag inga problem. För det är de två som räknas, inte jag, inte det som gror i mig. Två som räknas; två som finns. Just på grund av två Nej, är jag övertygad om att det här bara var en strid av många. Jag kan inte tro att det kommer bli så enkelt. Tre veckor kommer bli sex, kommer bli nio. På grund av två Nej. På grund av någon som inte läst på och som inte tog mig på allvar. Han fattade inte, han fattade ingenting. Precis som alla andra; ingen fattar. Han satt där och skulle förstå mig, men återigen såddes ett frö av tvivel, slog rot och började gro. Jag kanske är helt normal och då stängs alla dörrar.

 

Det är så det känns. Den känslan vill inte släppa, inte ikväll. Tröttheten tar krassheten, cynismen, i hand och knackar på. Jag är för trött för att stå emot och Han hinner före mig, öppnar dörren. Ingen som fattar. Ingen vill förstå. Bara Han förstår, men jag ska släppa Honom nu.

 

Och vem ska förstå mig då?

Helt seriöst, torsdagar är nog min favoritdag på hela veckan! Jag hinner med sååå mycket träning och jobbet brukar, av någon outrgrundlig anledning, flyta ännu bättre just på torsdagar. Fråga mig inte varför.

 

Just idag hade jag bytt arbetstid med J, så jag började sju, istället för kvart i sex. Det innebar att min rast senarelades, så jag hann vara med länge i skogen med kidsen. Den underbara stubbhoppningen fick sig en rejäl genomkörare, med kast i luften, snurr i famnen och många skratt. Vid halv fyra åkte jag hem, packade träningsväskan och sen snabbt ner till gymet. Där blev det, i vanlig ordning, trettio minuter spinning, trettio minuter core, trettio minuter aktiv stretch, tjugo minuter crosstrainer och en timmes BodyCombat. Har redan sjuk träningsvärk i de övre magmusklerna...

 

Sen jag kom hem har jag hunnit steka bananplättar. "Alla" gör dem just nu, så jag ville också prova. Den variant jag gjorde, bestod av en mosad banan, ett ägg och en deciliter fiberhavregryn. Bara att blanda och steka på medelvärme i litelite smör; två stycken fick jag till - en till mig, en till Finaste. Till detta tog jag femtio gram cottage cheese (i folkmun kallat Keso, fast just Keso är ett märke, inte en produkt). Satt fint i magen efter kvällens hårda pass.

 

Duschen nästa, tjing!

 

 

Dröm om en blomma i fredlig jord

Som stolt står emot ljuva toner

 

Dröm om den blomma som i sitt värv

Dröm om den blomma som helt bestämt

 

Dröm om en blomma som ser och ler

Och stadigt står rotad, fast vinden

I västan mest liknar ett stjärnbanér

Som förtroligt och ömt smeker kinden

 

Dröm om den blomma som växt sig stor

Dröm om en blomma, så ren som sand

Som har funnit en väg till sitt samarkand

 

Dröm om en blomma som fick och gav

Nothing comes from nothing

Nothing ever could

So somewhere in my youth or childhood

I must have done something good...

Det blåste i mitt inre - en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod Du där i vimlet och sträckte ut Din hand;
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den jag, som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktades till att leva och älska (sig) själv igen

Så vill jag bli som solen som värmer Dina ben
Som luften och som jorden; som livet de Dig ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen Din känns hård
Och kunna fukta marken framför Dig där Du går

Så gör man bara inte! Fan, fan, fan! Känner mig så åsidosatt, undanskuffad och oviktig. Och hur jag än vrider och vänder på allt så känns det som om allt är mitt fel. För hade det inte varit för mig, så hade inte andra behövt bli lidande. Allt hänger på mig; jag är den som belastar, den som ställer till det och får andra att pussla om sina vardagar för att det ska passa mig. Jag vill inte vara den, men det är precis vad jag blir.

 

Det fick bli en långtur ikväll. Längre än planerat, en långtur av snabba beslut och tvära kurvor. En långtur i högt tempo, med stramande höft, värkande knä och skrikande lårmuskler. Jag fick tvinga mig att svänga hemåt, för orken var närapå slut.

 

Och ändå känns det inte tillräckligt.

 

Jag drömde om Henne häromnatten. Drömde om vår konfrontation, kollision. Laddningen från två håll, som när åska bildas.

 

Hon var vass, men inställsam. Sådär som Hon blir. Ville inbilla mig att allt var som förr.

 

Men de insikter jag har om Henne, gör att inget, någonsin, kan bli som förr. Hon har inte förändrats det minsta, det kan jag inte tro, men jag blir aldrig mer den jag var.

 

Så mycket verklighet som vilade i den drömmen. Jag har många gånger förberett en konfrontation, kollision, på det sättet; genom att drömma den, om och om igen, under samma natt. Nu var det en gång, och utgången blev så, som jag hoppas den blir. Inte många alternativ, inte flera möjliga reaktioner.

 

En konfrontation. Kollision. Det ska bli mig en lättnad, den dagen.

J och J har varit här och blivit rejält gödda. I runt fyra timmar satt vi och snackade och åt. Sjukt trevligt.

 

Efterrätten var, som sagt, müslibars. Såg kanske avancerade ut, men låter enkla att göra och är ännu enklare än vad det verkar.

 

Ingredienser:

• 6dl fiberhavregryn
• 2dl riven kokos
• 2 dl solrosfrön
• ½dl krossade linfrön
• 1dl russin
• 1dl torkade gojibär
• 5msk flytande honung
• 2 ägg
• 100g mörk (70%) blockchoklad

Blanda allt utom blockckokladen i en skål. Rör runt ordentligt tills alla torrvaror blivit fuktiga av ägg och honung. Bred ut i en ugnssäker form med bakplåtspapper och platta till (jag la ett bakplåtspapper ovanpå och plattade till medelst en brödform). Ställ in i mitten av en 175°C varm ugn och låt stå där i runt tjugo minuter.

 

Låt svalna någon timme, dela sedan upp i lagom stora bars. Mina blev lite väl stora, så jag fick till runt fjorton stycken. Jag är rätt säker på att jag hade kunnat få till ytterligare två.

 

Smält blockchokladen genom att lägga den på en (någotsånär) flat tallrik över en kastrull med kokhett vatten. Lägg ena sidan av varje bar i cokladen, använd sked att bre med, om det visar sig nödvändigt. Lägg på en bricka med bakplåtspapper, med chokladsidan upp, och ställ i kylen.

 

Ni ser! Otroligt enkelt och bara barsen är gräddade och uppskurna, så kan man vänta med att doppa dem i choklad (jag gjorde barsen igår och doppade dem idag), eller helt strunta i chokladen om man vill. Ingredienserna går naturligtvis att ändra efter behag. Och dessutom skulle jag nog tillochmed våga påstå att de är... nyttiga. Åtminstone nästan.

 

Häpphäpp!

 

Om en timme kommer kollegan J och hens sambo hit på lite middag. Det mesta är förberett. Igårkväll blandade jag ihop lite allt möjligt och fick till några trevliga müslibars och nu på eftermiddagen, när jag kommit hem från dagens tuffa pass (en timmes crosstrainer, en timmes step-up/styrka, en halvtimmes core - älskar söndagar!), smälte jag lite blockchoklad och doppade ena sidan av barsen i. Det blir garanterat fler gånger, som jag tillverkar såna! Dessa bars får lov att utgöra efterrätten. Innan dess ska de bjudas på kyckling, fylld med crème fraïche, färsk timjan, västerbottensost och bacon (jag har gjort en liknande variant med en sojafilé, fast utan bacon då) och till det blir det sallad och potatisgratäng. Jag har en känsla av att vi kommer vara hyggligt mätta när kvällen är över.

Fick veta att sôstra mi har en blogg nu (för vilken gång i ordningen?). I nulägen bloggar hon från Sevilla där hon besöker gamla språkresekompisar, bland annat, så i ungefär hundra procent av fallen är det den enda blondinen på bilderna ni ska leta efter, om ni är nyfiken på hur hon ser ut. Ni kan väl avgöra om vi är så lika som folk har påstått i alla tider?

 

Apropå det så ska jag försöka få till en bild med oss syskon där vi gör en min som jag vet att vi gör mer eller mindre exakt lika. Bara för att, liksom. Kanske ska bli ett projekt under min bröllopsdag, då kan de tamejfan inte neka mig någonting.

 

Snälla... Du gjorde så mycket mer än att "bara" stå bredvid. Så ofta, har Du hört mig bara babbla på. Helt utan hejd. Märkte Du inte, att jag knappt sa ett ord därinne? Undgick Du verkligen min rädsla? Det har jag svårt att tro.

 

Det sken jag gav av beslutsamhet, är en följd av den egenskap jag har; att bli effektiv i situationer som skrämmer. Jag är sjukt duktig på att städa upp i röran. Jag pekar med hel hand, får saker gjorda. Allt för att städa upp i mitt kaotiska inre. Allt för att slippa tänka. Det är mitt sätt, att mentalt vända bort blicken. Precis som jag fysiskt gjorde det, därinne.

 

Du stod inte "bara" bredvid. Tro aldrig det.

Sådärja.

 

Nu har vi hunnit besöka den lilla familjen, och Å och jag har gjort upp repertoar för dopet. Finaste och jag ska nog få till det, och Å hade så fina sånger på förslag. Ett av våra förslag, och ett av hennes, landade det på tillslut. Sen blev det lite bebismys såklart; bebishen låg länge i min famn och vi skrattade och log tillsammans. Hen har så roliga miner och kroppsuttryck för sig, det blir mycket skratt kan jag lova.

 

Nej, nu blir det lördagsmys här, med lite mat framför MasterChef. För att riktigt lyxa till det, kör vi på helfabrikat. Bara för att vi kan.

Det där enda allahjärtansglaset med rosé... blev tre. Den där enda burken Tuborg... blev fyra. Och det blev även klockan, innan jag till sist var i säng.

 

Halv nio skrek min arma lekamen NEJ! men jag pallrade mig upp och ut i skitvädret och promenerade de knappa fyra kilometrarna ner till gymet. Där blev det dans i en timme, och core i en halvtimme. Det gick bättre än vad jag väntat mig av min bakfulla och outsövda kropp, men fokuset var väl inte på topp...

 

Nu har jag promenerat hem igen, börjat torka till om fötterna efter att ha gått i en halvdecimeter blöt modd hela vägen och ska strax släpa mig in i duschen. Finaste och jag ska hem till svågern, svägerskan och bebishen. Hen ska få sin t-shirt, som jag köpte på ABBAmuseet och en affisch som vi hittade på IKEA. Så fin... men inget vi har någon vettig plats för. Så vi köpte den till bebishen istället. Kanoners. Nåväl, hos dem ska vi se trav; K och J har häst till start inom V75 så vi ska hoppa av spänning i soffan och vråla av glädje... eller frustration, vilket det nu blir.

 

Jösses... Klockan är snart halv fyra, och jag är ännu inte i säng.

 

Jag har haft en fin fredag; jag har varit på toppenhumör och fått så fina stunder med kiddosarna.

 

Jag fick se en unge växa flera meter; från att visa totalångest inför ett besök av en häst, till att faktiskt vilja åka ett varv i rockarden bakom hästen ifråga (i mitt knä, visserligen, men ändå...). Jag sa till barnet att Du vet väl, hur bra jag är på att läsa sagor? Du vet hur många gånger jag har gjort det? Det här är jag ännu bättre på, det här har jag gjort ännu fler gånger. Och när hen sen fick hålla i änden på tömmarna, sa hen att Nu, Maria, är jag modig. Och jag kunde bara hålla med. Samma barn satt senare i min famn under vilostunden. När det sen blev dags för mig att ta rast sa jag lite skämtsamt: Nu behöver jag dricka kaffe. För en Maria utan kaffe är inget att ha, vet du. De stora, mörkblå ögonen tittade djupt in i mina och sa ett enkelt Jooo. Senare under dagen, samma barn... Jag vet inte vari det grundade sig, men jag sa hursomhelst något om att jag är lat (det är jag), varpå kiddot svarade Du är inte lat. Du är Maria. Jag tittade tillbaka och sa, från djupet av mitt inre Tack.

 

Dagen fortsatte i samma sköna stil, med stoooor tillsammansteckning på golvet och bus med barnen. Massa sittaiknätmys. Bra fredag, helt enkelt.

 

Kvällen har varit bra, den med. Massa prat, om dåtid, nutid och framtid. En varm, trygg famn att krypa upp i; varma händer som värmde mina kalla armar. Vetskapen om evigheten i det vi har. Tryggheten i det vi kallar vi. Tryggheten i att inget drar isär oss. Inget kommer emellan, jag bara vet det.

 

Men nu är klockan mycket. Jag ska orka dansa imorgon. Sen blir det besök hos bebishen. Hen döps om två veckor, och Finaste och jag ska sjunga. Finaste har blivit tillfrågad om rollen som gudfar. Han skulle bli den bästa.

 

Jag ska sova nu. Med tryggheten, den trygghet som dagen och kvällen erbjudit, som grund.

 

Sömn med trygghet som grund. Den bästa sömnen.

Dessa testade jag idag, en variant på ett recept av en av instruktörerna på gymet. Hon har dock dadlar och cashewnötter i sina; jag har inget tålamod med att blötlägga något jag ändå inte gillar och Finaste tål inte cashewnötter, därtill bytte jag ut dessa mot pumpakärnor, solrosfrön, tranbär och russin.

 

Jag vet inte med Dig, men... jag tyckte verkligen inte om henne.

 

Där stod Du och ställde alla frågor jag själv aldrig ställde. Du stod på Dig, och ändå väckte Du noll förståelse hos henne. Du utstrålade lugn, trygghet, självsäkerhet och auktoritet. Utan att ta över. Du gav precis vad jag behövde och Du hjälpte mig mer än jag kunde säga. Kanske just därför, klarade jag att fälla de där två tårarna. Jag vågade darra lite på rösten, för jag visste att jag inte skulle bli dömd.

 

Men henne... henne tyckte jag verkligen inte om. Och det är ingens fel, framförallt inte Ditt. Hade jag varit ensam, så hade jag med största sannolikhet mått fruktansvärt dåligt efteråt, på grund av bristen på empati, från hennes sida. Du vägde upp, och jag är så glad att Du var med.

 

Du tände något inom mig, när vi pratade om framtiden. Om vad som står för dörren, och vad jag har att se fram emot. Du tände en låga; jag tror det var samma låga som brinner i Dig, ungefär som när tärnor i ett luciatåg skickar lågan vidare, strax innan tåget ska börja gå. Det känns som den där elden jag ser i Dig, den jag kände i Din hand. Just idag känner jag att jag tagit ett beslut, ett steg. Jag kommer falla, men jag lever i det, att jag känner så. Just nu. Den där elden brinner, och jag vet att jag kommer få hjälp att hålla lågan brinnande. Den växer, redan ikväll har den vuxit. Och när vi tar steget, det första steget till tonerna av våra kära vänners röster, en vacker dag i juni, då kommer den brinna av egen kraft.

 

Tack vare Dig.

 

Tack.

Idag har jag tränat sjukt mycket. Trots det, hade jag löjligt mycket energi till dagens sista pass...

 

Jag började mitt gymbesök på crosstrainern. En timme avsatte jag, det var mer eller mindre exakt vad jag skulle hinna med. Tråkigt, ja, men jag har ett knep för att få tiden att gå liiite fortare... Jag sätter upp ett knappt uppnåeligt mål, vad gäller endera distans eller brända kalorier. Idag bestämde jag mig för att hinna en mil. Redan efter tre minuter insåg jag att jag låg lite efter, så det blev till att trampa på. Efter sex minuter hade jag kommit niohundratjugo meter. Efter tolv minuter, ettusenniohundraåttio. Efter arton minuter hade jag trampat iväg tretusentjugo meter. Efter sextio minuter, hade jag landat på tiotusenetthundra meter. Lite skakig i benen, klev jag av och in på kvällens första instruktörsledda pass.

 

Det var FLX, alltså stretch. Det var väl dels därför jag valde att stå på crosstrainern först; det känns rätt poänglöst att gå på stretchpass med kalla muskler. Jag har varit mer rörlig under ett FLXpass, helt klart, men det drog skönt i ljumskar och baksida, och det är där jag behöver sträcka ut.

 

Jag hade en timme till nästa instruktörsledda pass, så jag smet upp på ett löpband och satte fem kilometer som mål. Jag ställde in hastigheten till tio kilometer i timmen, förutom sista kilometern, då jag ökade till elva. Tjugonio minuter och trettionio sekunder tog halvmilen. Abslout inte den snabbaste tid jag gjort, men det hade jag heller aldrig haft som intention. Och just på löpbandet kan jag ju styra det. Dock har jag som mål nu, fram till VårRuset, att alltid springa halvmilen under halvtimmen.

 

Kvällens sista pass blev BodyCombat. Och, som jag skrev ovan, jag hade så sjukt, galet mycket energi. Varifrån kom den?! Jag hoppade och sprang och slogs och sparkade. Jag tror jag missade, max, tre slag under hela passet. Mitt fokus var stenhårt och i varenda vändning hängde jag med. Näst sista konditionslåten varvar running man och "vanliga" höga knän (med slag också, förstås) och den låten är stentuff. Det bekom mig tydligen inte det minsta, trots all konditionsträning jag gjort innan.

 

Jovars, det kändes att jag svettats idag. Väl hemma, kunde jag borsta bort saltet ur nacken. Men kroppen känns mer okej än den borde. Det brukar betyda att något snart bryter ut. Vi får hoppas att detta något håller sig borta.

 

Jag blev så frustrerad igår. Ännu en diskussion och en insikt om att folk inte har en jävla aning om vad jag pratar om. Och ändå, ändå, har hon sett mig från början. Hon har känt mig sen innan det drog igång, innan raset. Hon erkände att det från början syntes att jag var sjuk. Men sen kom det.

 

Ser ut. Där har ni nyckelbegreppet.

 

Jag berättade om hur det är, hur tankarna skaver, hur hjärtat ibland blöder litegrann, hur skavsåren på hjärtat ibland stöter emot, går upp och börjar blöda.

 

Hon blev bekräftelsen på att det här inte är något man kan gissa sig till.

 

Hon berättade att hon får ångest av pizza och paj sedan hon var med i ViktVäktarna. Jag berättade att jag får ångest av frukostgröten, av att ligga på plus. Jag fick lov att förklara för henne, för en femtioåring, att det inte är sunt att räkna som jag gör. Hon kunde inte förstå, att jag räknar kaffe. Hon berättade att hon oftast äter normalt, men ibland kör en släng av femtvå, av GI, av LCHF. Jag berättade att när jag är frisk, så får jag aldrig, aldrig hoppa på någon typ av diet, för det kommer troligen att trigga igång en ny typ av beteende. Hon tyckte att det ändå är viktigt att äta sunt, för annars kan man ju svälla ut och bli jättetjock. Jag tyckte att när jag är frisk, ska jag kunna välja att köpa en stor påse choklad, bara för att jag vill. Jag tyckte att det är viktigare att tänka sunt, än att äta sunt. Jag tyckte att om jag sväller ut och blir jättetjock, så är det ingenting som någon överhuvudtaget ska behöva lägga sig i, det ska tamejfan världen skita i, för det är inte det som skapar mig. Hon pratade om vikten av att tänka sig för. Jag pratade om vikten av att ligga på minus. Hon pratade om vilken fin kropp jag ändå har fått, att jag ser strålande ut. Jag pratade om att mitt utseende aldrig varit primärt i det här, utan det handlar om att ta kontroll över någonting. Det kunde stannat vid perfekt ordning bland skorna i hallen på jobbet, men det gick vidare i perfekt ordning bland barnens kläder, bland mina saker och sen, tillslut, över siffrorna. Det handlar om perfekt ordning, om kontroll. Det handlar om att inte släppa någonting till någon annan, det handlar om att jag med ett leende hellre bränner ut mig på att städa, än att lämna något åt slumpen.

 

Jag fick henne inte att förstå, att det här inte är friskt. Varje gång jag sa något om hur osunt mitt beteende är, fick jag ett "...ja, fast..." till svar. Och, självklart, får det mig att tvivla på mig och på om jag verkligen är så sjuk som en del påstår? Känslan av att spela, låtsas, leka med min omgivning; deras tålamod och medmänsklighet, blir så påtaglig, när jag får den typen av respons. Är det här ens på riktigt? Eller är jag för medveten, för att det här ska kunna vara äkta? Jag har berört det förr, och jag gör det igen: Jag ser för frisk ut. Min kropp är min bästa vän, och min värsta fiende. Mitt sunda yttre ger en falsk bild av mitt skruvade inre; mina hårda tankar, mitt självförakt och mina organ som kämpar för att bearbeta det de får.

 

Jag är så glad att jag var nykter igår, för i onyktert tillstånd, hade jag inte kunnat hantera diskussionen. Jag valde att gå ifrån den, för jag väckte ingen som helst förståelse. I onyktert tillstånd, hade jag antagligen suttit kvar och stridit för min sak, men nu valde jag att inte orka, jag valde att lämna henne i oförståelse. Jag valde att gå därifrån, för hon trodde sig förstå, men hon var inte i närheten. Hon har sina tankar och erfarenheter. Jag har mina. Olika förutsätningar, jag dömer henne inte.

 

Hon är många år äldre än jag, men i det här är jag mognare än hon. I just det här, är jag äldre, mer erfaren och kunnigare. Diskussionen blev bekräftelsen på skillnaden jag kommer kunna göra. Den blev bekräftelsen på vem jag kommer kunna bli, vad jag kommer kunna göra. Jag kommer veta hur jag ska lyssna, vad jag ska svara. Jag kommer kunna fråga en orolig anhörig, om jag ska ta diskussionen. För jag kommer förstå, jag kommer veta vad alla förvirrade tankar vill leda till, jag kommer kunna vara en vuxen förebild.

 

Jag dömer inte.

 

Dra inga förhastade slutsatser om mig.

 

Tack.

Sittningsdags!

 

Under dagen har vi haft återsamling med kören jag var med i fram till i somras. Min väninna från Nederländerna är ju här också, och tillsammans med aktiva och andra föredettingar, har vi haft en kul dag.

 

Lite känslor började allt svaja, när vi sjöng gamla godingar; såna som sitter kvar än. En del texter har, återigen, fått nya innebörder för mig. Det, i sig, håller sångerna vid liv och allt blir mer... äkta. Nya erfarenheter, nya bekantskaper, nya planer, hjälp från oväntat håll, ord som sagts och som återkommer, och därmed får en ny betydelse, i och med sitt nya sammanhang.

 

Come with me
Where chains will never bind you
All your grief at last at last behind you
Lord in heaven, look down on him in mercy!

Forgive me all my trespasses
And take me to your glory

Take my hand, and lead me to salvation
Take my love, for love is everlasting
And remember the truth that once was spoken
To love another person is to see the face of God!

• Ikväll hämtar jag upp min nederländska väninna, A, på tågstationen. Vi har återsamling i helgen, med kören jag var med i tidigare, och det var så vi lärde känna varandra; hon var medlem där som utbytesstudent för några år sedan. Hon kommer till Sverige någon gång per år och brukar bo här. Vi var ju på hennes bröllop i Nederländerna i april ifjol. Ska bli så kul att ses igen!
  
  
• Fick en fin komplimang av kollegan J idag, som tyckte jag börjar se ut att ha mer energi. Känns gott i själen. Nästa söndag tänkte Finaste och jag förresten bjuda hit J och hens sambo på lite middag.
  
  
• Massa gos med lyhörda kiddosar idag. Min grupp har varit helt otroligt lätt att ha att göra med på sistone; nästan så jag börjar fundera på när det ska braka loss?
  Kanske är det det, som J ser? För just idag har jag egentligen inte känt mig direkt energisk. Jag har haft lite svajande umgänge med de vuxna, medan en massa glädje har kommit i stunderna med barnen. Kanske har energin jag hämtar från dem, börjat spegla av sig?
  
  
• Jag noterar och jag bokför. Varenda. Jävla. Detalj. Allt på order från A. Det känns vedervärdigt, särskilt med tanke på hur veckan sett ut hittills. Kommer jag verkligen kunna lämna ifrån mig det här?

Jag gillar mina ögon. De är uttrycksfulla och jag bara älskar färgen; jag har fått höra flera gånger att de är väldigt, väldigt blå. Och det kan jag se, och hålla med om. Och formen, jag gillar formen på mina ögon.

 

Får man säga så i Janteland?

 

Det får man nog. Jag gör det.

 

Jag gillar mina ögon.

 

Eye to eye, face to face
Still we don’t see them; we look away
Still we cry; but no one is listening
When will we open our eyes

This song we sing to silence the suffering
When will we hear their cries?
This song we sing to silence the suffering
When will we open our eyes?

So let the world listen closely
As I scream to see the freedom they deserve
Let the world listen closely
I say It's time to cross the lines of culture

Birth bringing on poverty

They keep us uninformes and distracted

 

 

Set the captives free

They're a slave to a system of apathy

 

Bought and sold

Bought and sold

This song we sing to silence the suffering
When will we hear their cries?
This song we sing to silence the suffering
When will we open our eyes?

 

Their fate is in our hands
Will they be left there to suffer?

Will somebody stand
Against a system that's been designed to deny
Its victims, their right to life?
Let's set the captives free


When all is said and done, We'll se justice come
It's time to fight the silence

The voice of the voiceless
Fight the silence
We are the hope of the hopeless
Fight the silence
Fight, fight, fight the silence

It's time to fight

Fin helg i stallet, som alltid. Det är en skön känsla, när man varit innanför dörren i en halvminut och när första frasen efter "Hej" är "Det finns öl i kylen". Fredagkvällen blev sen; först vid två bröt vi upp och gick och la oss.

 

Stalljobbet under lördagen flöt fint. K och J åkte in en sväng till travbanan och jag och S umgicks hemma på gården. Det blev mycket flams och skratt och bus med hundarna. Sen blev det snabbt in för ombyte och fix, innan vi åkte in till travgalan.

 

Galan var... låt oss (diplomatiskt) säga sisådär anordnad. Det blev otroligt segdraget stundtals, men festen efteråt blev bra och J fick återigen pris som årets amatörkusk. Jag hälsade på bror min, dansade med en full norrman som ingen vet namnet på, blev nedspilld med champagne av en person, vilket föranledde att en helt annan person bjöd mig på öl. Så kan det gå. Jag lyckades halka omkull efteråt och tog emot mig med handen som, trots rejält med painkillers, fortfarande värker. Jag hade laddat hela dagen för att ta ett snack med Henne, men Hon dök aldrig upp. Vet inte om jag är lättad eller besviken över det.

 

Jag åkte ifrån gården i förmiddags, då vi ätit en sen frukost efter att vi fixat klart i stallet. Trots att helgen varit bra, åkte jag därifrån med en knepig känsla i kroppen och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att något blivit osagt; en fråga som aldrig blivit ställd.

 

Helgen har fått avslutas med en nästan fjorton kilometer lång löptur, en såndär skön runda som fick bli vad den blev, svänga som den ville. Tempot var medelmåttigt och kroppen fylld av lugn. Nu är den snarare fylld av trötthet, så en dusch och en tallrik gröt stundar, innan det blir natten här.

 

Ska man tappa sin påläggspaprika, ska man göra det med stil.