...och det svaga raspet, gnuggandet av tvättsvamp mot läder.

Inte ett ljud i stallet, bortsett från hästarnas tuggande och hundtassarna, då han går förbi mig ibland. Ensam med djuren, just där, just då. Hästtugg, hundtramp och det svaga raspet, gnuggandet av tvättsvamp mot läder.
 
Ibland tvingas jag stanna till, gnugga lite extra. En fläck som envist försöker klamra sig kvar, ett veck där fukt trängt in och gjort lädret strävt, hårt. Den med medel indränkta svampen gnuggas över lädret, över remmarna. Dras fram och tillbaka, behöver stanna upp ibland.
 
Det strävnande lädret mjukas sakta upp, vaknar nästan till liv i mina händer och det, på sina ställen grånande lädret, återfår sin blanka, svarta, eller bruna, nyans. Mina fingrar är flinka men starka och kroppen vet vad den ska göra. Alla trick och knep, för att få lädret att göra som jag vill, finns i mitt minne, fastetsat i kroppen och utan att tänka kan jag öppna spännen som nästan torkat ihop. Hjärnan minns alla tankeknep, för att minnas alla inställningar. Vetskapen om att jag, trots att jag inte gjort det här på flera år, kan plocka isär alla seldon i molekyler och sedan få dem att sitta ihop, exakt rätt, igen. Jag trivs med tanken på att hästarna nog kommer märka skillnaden; remmarna är lite mjukare än senast, lädret är mer följsamt. Jag föreställer mig att det blir bekvämare. Jag vet att det kommer bli enklare att hantera alla spännen och remmar, att ställa in och få det att passa.
 
Stunden blir i det närmaste meditativ. Doften som bildas då läder möter medel; den mustiga, varma doften, väcker minnen, skapar bilder. Bilder jag glömt. Minnen själen gömt. Jag ser framför mig hur alla dessa spännen är delar av mitt jag, delar som nästan torkat ihop och som med medel och rätt teknik, behöver öppnas och tas isär, masseras och mjukas upp för att sedan sättas ihop, exakt rätt, igen. Det blir lite mer följsamt, lite enklare att hantera. Med rätt medel och rätt teknik, med hjälp av någon som kan. Precis som jag vet exakt hur lädret ska skötas, finns de, som vet exakt hur jag ska hanteras.
 
Inte ett ljud, bortsett från hästarnas lugnande tuggande och hundens lugna trampande. Ett prassel i halmen, en fnysning. En frustning och ett rasp från en hov mot stengolv. Prassel när hunden tar plats i halmen i en box. Inte ett ljud, och samtidigt fullt av dem. Lugna andetag. Och det svaga raspet, gnuggandet av tvättsvamp mot läder.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback