Maria P

Tröttdag idag, fast en ganska bra sådan. Massor av gos och mys och många kramar. Flera gånger fick jag kiddosar tätt, tätt intill, bara för att de ville bli omhållna. Ett gullefjun gav mig, mitt i en smårörig situation, en stor omfamning och vi höll om varandra hårt och länge. Jag bara älskar det där; de spontana stunderna, de varma tillfällena, famnarna och att ur hjärtat få mumla, in i ett öra, genom en gardin av väldoftande hår: Jag tycker så mycket om dig.

 

Kräver aldrig ett svar, bara att de existerar; bara var. Stunderna med dem, är något av det vackraste jag har. Jag tycker så mycket om dem. En och var.

 

Jag slutade tidigt idag, så strax före två slirade jag hemåt. Det blev en kort stund här hemma, innan jag promenerade ner till gymet. Det blir alldeles för dåligt med vardagsmotion nu; plånboken är fortfarande i Stockholm och där ligger således också mitt busskort. Det blir alltså bil för hela slanten nu, vilket innebär noll cykelturer ner till stan. Så, en promenad blev det, de knappa fyra kilometrarna. Väl framme blev det ett vanligt torsdagsrace; cykel, coreboll, stretch och BodyCombat. Idag slogs jag för brinnande livet; mot Henne, mot Honom, mot den som kunde förstört mitt liv. Jag brukar tänka mig in i Den situationen och då slåss jag lite till, önskar innerst inne, att jag slagits så, Den gången.

 

Promenad hem igen. Europavägsbrus. För kallt för Klarälvssus. Gatlyktor mellan höghus, en flämtande skymt av ett gravvårdsljus.

 

Imorgon styr jag kosan nedåt landet igen. På lördag är det travfest. Innan dess blir det en stalldag. På festen kanske jag träffar Henne. Den här gången tänker jag inte vara rädd. Med K och J bara några meter bort, tänker jag gripa tillfället, om det kommer, och tala om för Henne vad mitt hjärta tänker. Jag kan aldrig bli fri från Henne, om jag inte gör allt jag kan för att rädda andra.

 

Kanske är det därför, jag ser till att tillåta de där stunderna. De där, som barnen vill ha och behöver. De där stunderna, då de griper mig i flykten och håller om mig. Kanske är det därför, för under alla år, fick jag aldrig en varm famn av Henne, trots allt jag var med om där. Aldrig ett, ärligt menat, tröstande ord. Aldrig, aldrig, fick jag höra Jag tycker så mycket om dig. Fast, det är klart, det gjorde Hon nog aldrig. Må så vara; jag tycker så illa om Henne, att jag inte ens lägger energin på det, att tycka illa om Henne. Hon blir luft, existerar inte.

 

Inte förrän på lördag. Då ska Hon få existera, för sista gången. Sen tänker jag vända Henne ryggen och gå, gå mot dem som håller av mig.

 

Jag hoppas jag klarar det. Det skulle betyda så mycket.

 

Mod och självförtroende. Och acceptans. Självacceptans.

Upp och hoppa, halka fram på vägarna.

 

Morgon med kram och gos och bygge av fängelsehåla. Prat och sång.

 

Lek i snöhög, kall om rumpan. Klättra och dra. Stötta upp med en fot underifrån, utan att det märks. De klarar det själva, med bara en liten puff från mig.

 

Stuva om i schemat. Flänga iväg, handla kakao. Måtta, mäta, förbereda. Kladd och klet och gegga. Chokladbollssmet överallt. Glada barn och kokos på golvet. Glad fröken med sopkvast i hand.

 

Möte med J. Positivt och lite konstigt. Som ett avslut, fast ett avstamp. Bekräftelse på mina tankar. Medhåll. Tryggheten.

 

Bekräfta bakåt. Bygga framåt.

 

Mod. Självförtroende. Acceptans.

När praktikanten är i skolan, ja, då förses personalen plötsligen med ett par vantar (vilka går alldeles utmärkt att snöa ner lite extra).

Dålig dag. Irritation. Bit ihop, tugga, tugga, mal med tänderna tills huvudvärken kommer. Bit i kinden, med de vassa tänderna. Gnag med sylvassa hörntänder på läpparnas insida. Kinderna blöder, hela insidan av munnen är full av små sår. Käken är hårt spänd, hela käkpartiet värker. Allt för att undvika att skrika rakt ut. Allt för att svälja irritationen.

 

Det blev inget bättre idag.

Tisdag igen då. I vanliga fall skulle jag varit på jobbet redan, men ett schemabyte gav mig lite sovmorgon idag. Och som det blev igår, då jag i det närmaste somnade under rasten, var det nog lika bra. Jag klev upp först vid sju, och har alltså de senaste fyrtiofem minuterna hunnit fixa till mig, koka gröt och, samtidigt som gröten inmundigats, sitta här.

 

Ska strax åka. Bara tandborstningen kvar, istortsett. Får hoppas på en piggare dag, men det ska nog vara relativt enkelt att uppnå. Igår var jag i barngrupp i sisådär en halvtimme, innan jag satte mig för att skriva, hela resten av dagen. Och ja, jag tror jag blev klar, så nu slipper jag ha det hängandes över mig.

 

Häpp!

Minns ni att jag nämnde att jag skapat en ny melodi? Eller, snarare, att en människa givit mig en ny melodi?

 

 

Minns ni, hur jag beskrev att jag behöver vemodet för att kunna skapa?

 

Den har, sedan länge, tagit form. Den är klar. Jag bara leker med den nu. Lägger till stämmor. Har, för minnets skull, skrivit en pianostämma; bara som komp. Kanske kan Finaste spela melodin på dragspel? Det skulle kunna låta vackert tillsammans.

 

Den finns i flera versioner. Alla passar mottagaren. Inte konstigt, för jag har ju fått den, av mottagaren, en gång. Jag har bara förvaltat gåvan och tecknat ner den. För att, en dag, kunna ge den tillbaka.

 

Jag och mamma har haft en superhelg i Stockholm! Vi möttes redan i Hallsberg och satt och snackade dynga på tåget. Väl framme i Hufvudstaden packade vi oss in i hotellets bagagerum, innan vi gjorde vår första runda på stan.

 

Det blev en del shopping redan då; en sjal, ett halsband och en tröja/poncho eller vad jag nu ska kalla den, hann jag köpa, och (medelst presentkort) ett par nya gymskor. Vi tog en fika och sen knallade vi tillbaka till hotellet för att checka in. Det lilla bagage vi hade lämnades nu på rummet och sen blev det en ny tur ner till stan. Vi gjorde vårt livs första besök på NK där jag köpte vad jag skulle kallat jacka, eller möjligen kappa, om inte mamma klargjort att det var en duffel. Den skulle kostat nästan tretusentvåhundra, men den var på halva priset. Jaja, sextonhundra är rätt mycket pengar, det också, men det var prisvärt ändå. En flaska rosé lyckades vi få med oss också.

 

Snabbt tillbaka till hotellet för ett misslyckat försök till bastubad, innan vi fixade oss iordning inför biobesök. Hundraåringen var klart sevärd. Nu hade jag inte läst mer än halva boken, men jag tror det kommer vara smärtfri läsning, det som återstår. Efter bion intogs trerätters på Michelangelo Ristorante i Gamla Stan. Oerhört gott!

 

Idag tog vi oss ut till Djurgården och in på ABBA The Museum. Mycket bra museum med hög teknologisk standard och mycket kul att se och göra. Efter det besökt tog vi oss tillbaka till innerstan och Gamla Stan, där det blev ytterligare en kopp kaffe och lite gott till.

 

Sen kom väl resans enda bottennapp... Inne i en butik, där jag hittade ett par orientaliskinspirerade byxor och en urmysig fleecetröja, upptäckte jag att min plånbok var borta! Jag svor och suckade, men den återfanns ingenstans. Efter ett tag lugnade jag mig och blev så praktisk som jag brukar när det kör ihop sig; jag knappade mig in på mobilbanken och flyttade alla pengar illa kvickt, jag ringde Finaste och bad honom spärra tankkort och Coopkort och jag spärrade mitt bankkort och beställde nytt. Huruvida plånboken var tappad eller stulen var inget jag varken kunde veta, eller orkade bry mig om. Den var borta, och efter att ha gått igenom, i huvudet, vad som fanns av värde i den, så kunde jag konstatera att inget egentligen var omöjligt att ersätta. Jag flyttade över lite pengar till mamma, som tog ut dem i kontanter åt mig. Jag fick köpt byxor och tröja och sen fick jag en sjal av mamma.

 

Efter en sallad vinkade jag av mamma, som skulle med ett tidigare tåg än jag, och sen strosade jag runt litegrann innan jag hämtade mina saker från hotellets bagagerum och satte mig på mitt tåg hem till Karlstad.

 

Jag hade knappt hunnit sätta mig i bilen hos Finaste, innan det samtal jag gått och hoppats på hela eftermiddagen kom. Min plånbok var upphittad. Av en vänlig själ, inne i Gamla Stan. Jag måste ha tappat den, för Visakort och allt var kvar. Inga kontanter dock... sa killen som ringde, men jag svarade glatt att den hade inte innehållit så mycket som en krona innan dess, så den var, helt enkelt, bara tappad av en Maria som, antagligen, svängde klumpigt med en väska som, klantigt nog, antagligen inte var ordentligt stängd. Mamma och jag hade pratat lite om det där, då vi upptäckte att plånboken saknades; merparten av dem som hittar en plånbok är ärliga och försöker återbörda den till sin ägare. Såvida den bara var tappad (det hoppet hade jag aldrig gett upp, eftersom jag ju inte kunde veta hur det låg till), så fanns ju chansen att den skulle hittas. Och det var vad som hänt, i en gränd i Gamla Stan.

 

Så. Helgen blev precis så lyckad som den kunde bli. Jag har haft tur som en tokig och världen innehåller vänliga själar. Precis som jag visste.

 

Instagram får berätta resten.

 

Fredagen blev en tröttdag. Inatt hade jag dock utökat sömnen till hela fyra och en halv timme. Fina grejer, ska ni veta! Trots tröttheten flöt dagen fint, utan större fadäser. Möttes av en välkomstkommitté på taket; några kollegor hade ägnat eftermiddagen igår, åt att, tillsammans med barnen, tillverka snöfigurer. Jag var inte helt beredd, men fick mig ett gott skratt där i min ensamhet på gården, halv sex på morgonen.

 

Kvällen har ägnats åt dans; för första gången på flera månader hann jag vara med på Sh'Bam - helt klart ett av de roligaste passen! Fyrtiofem minuters konditionsträning. Min förkylning var väl inte hundraprocentigt med på noterna, men luftrören känns okej. Det är oftast de som tar stryk i vanliga fall, liksom. Efter danspasset blev det middag med fina vänner. Mycket prat och skratt, och lite sång (för Finaste då, som ju fyller år idag, och då är det ju lägligt att vara en hoper körfolk).

 

Helgen står för dörren, och strax före halv åtta imorgon tuffar jag iväg mot Hufvudstaden för umgänge med min mamma. I Hallsberg byter jag tåg, och det visade sig att jag kliver på det tåg, som mamma vid det laget redan sitter på. Vi ska gå på stan, äta gott och se Hundraåringen. Det är mest för det sistnämndas skull vi åker, från varsitt håll. Det blir hotell och hela faderullan; mysigt och bra ska det bli.

 

Ha en fin helg, vänner. Det ska jag.

 

Ni minns att jag hade ont i foten, och skulle kolla upp det?

 

Det har jag inte gjort. För smärtan på fotens ovansida är mer eller mindre borta. Skönt, tänkte jag.

 

I en dag.

 

För... kan det varit två veckor sen(?), började det istället göra sjukt, galet ont på en punkt på främre fotsulan (fortfarande på höger fot). Jag gick som Farmor Anka i tre dagar, innan en instruktör på gymet tipsade om gelkuddar. Jag la i en i skon, och det kändes mycket bättre. Känns mycket bättre, om jag går i riktiga skor (går numera runt i inomhusträningsskorna på jobbet) med gelpad i.

 

Däremot, om jag suttit still en längre stund, eller gått utan skor, eller gått i fel skor, och dessutom utan paden.

 

Då... jävlaranamma, vad ont det gör! Igår, när jag skulle hem från jobbet och gått ute i kängorna, utan pad, gjorde det så ont att jag nästan grät. Jag har ingen aning om vad det här är.

 

Det sitter alltså i främre trampdynan i höger fot, strax bakom tårna, ute i ytterkant. Smärtan har ett epicentrum, men kan stråla utåt om det vill sig illa. Är det någon som har en aning om vad det är? Eller vad jag kan ha gjort?

Idag fyller Finaste tjugosex.

 

Av mig får han något som även jag kommer ha glädje av. Det känns bra.

 

Grattis, hjärtat!

 

Sådär.

 

Femtioåtta minuter av skratt och av allvar. Prat. Mycket prat. Värme och öppenhet. Som det brukar vara.

 

Fantastiska E. Älskade E. Den lugnaste människa jag mött. Den som vrider och vänder på livet tills det liknar en korkskruv, den som ser lösningar på allt. Den som vet att behålla vett och sans. Den som lyssnar bättre än någon annan jag mött. Den som, även i sin frånvaro, lär mig nya saker, hela tiden. Den jag tänker tillbaka på med lugn och värme. Den jag, senast igår, grät över, på bussen till jobbet. För att det var alltför längesedan; just därför grät jag litegrann.

 

Det enda jag saknade ikväll, var ögonen. De gråblå, kloka ögonen, som ser rakt igenom precis vilken dumhet som helst.

 

Femtioåtta minuter.

 

Älskade E.

Fyförfanken.

 

Jag snörvlar och hostar. Förkylningen har lämnat halsen, men näsan är igenkorkad och luftrören rosslar. Inte så det känns otäckt, mer att jag retar mig på det.

 

Efter dagens fyra pass på gymet (varav ett lugnt, styrkebaserat CoreBollpass och ett stretchpass), känner jag mig dock lite piggare (hur nu det kan vara möjligt?). Kanske kan en bidragande faktor vara att jag faktiskt lyckades få sova en halvtimme mellan jobb och träning?

 

Min vinter-/ förkylnings-/ febertorra, arma lekamen har fått en rejäl dos av insmörjning nu efter duschen; ansiktet vilar bakom ett lager hydrokortisonsalva, läpparna är gôtt kletiga av mitt favoritcerat från Oriflame (vilket jag fick i min goodiebag efter ToppLoppet), fötterna är ingnodda med fotsalva och myser nu i stumpor och mockasiner och händerna har även de fått en dos hydrokortison. Så ja, lite träning och kroppsvård har fått fart på mig igen.

 

Nu ska jag ringa E. Det känns bra.

 

 

 

Kidsen räddade dagen, precis som jag hoppades (och innerst inne vsste) att de skulle. Mycket kramar och gos fick jag (och dessutom storstryk i memory, trots att jag faktiskt gick in för det); en kollega var ledig och ett par av barnen, som har henne som "sin" favoritpedagog, använde mig som kram- och gossubstitut. Det är, kan vi väl säga, en okej roll att ha.

 

Visst, visst. Tre timmars sömn, det tar på krafterna hos vemsomhelst. Som tur var lyckades jag koppla bort huvudet helt idag; att tänka just nu, är mer eller mindre uteslutet. Jag väljer bort det, helt enkelt. Istället blev det en övertrött flumdag, och det är ju tur att det slår över åt det hållet, när man arbetar med barn. Hellre övertrött och flamsig, än outsövd och sur.

 

Dags för några minuters sängläge, innan träningen ikväll.

Det här med tre timmars sömn... Låt mig säga som så, att det behöver ju inte bli någon vana, direkt.

 

Så. Sömnbrist och förkylning. Den här dagen får vi försöka rädda medelst ett fejkat leende, och samtidigt hoppas att jag har energi nog, att hämta lite krafter från barnen.

 

Over and out.

Kom hem och hittade ett fönsterkuvert fast utan räkning i. Ett annat brev, var det.

 

Så blev det verklighet igen. Det jag låtit bli att tänka på i två dagar.

 

 

Jag går bredvid nu. Ta mina händer!
Res dig upp så går vi. Mot friheten, Maria, lämna det gamla som inte går att ändra på bakom dig.
Ta sikte på det du kan påverka istället.

Fy farao, vaknade med rinnande näsa, svidande och stickande hals och frossa. Tur att onsdagar inte innebär mer träning än vad transportsträckorna mellan hemmet och jobbet erbjuder. Jag var, egentligent, sugen på en kortare löptur nu på morgonen, men när klockan ringde så var det bara att inse att det skulle min hals aldrig fixa. Jag är född med taskiga luftvägar som det är, och är de inflammerade så blir de alltid ännu värre. Dock brukar halsont vara snabbt övergående på mig, så imorgon kan jag nog köra på som jag brukar.

 

Jag känner mig lite trött i kroppen, vilket jag hoppas beror på förkylning och lätt outsövdhet, kombinerat med hårdträningen från igår. Huvudet är... inte helt vaket (trots att jag varit uppe i över en timme nu), så det är svårt att säga än, om tröttheten i kroppen grundar sig i rent fysiska orsaker, eller om de kommer från skallen från början.

 

Dä spôrs. Nu ska jag tömma Farbror Blå på sitt innehåll, förbereda en tvätt och sen fixa mig det sista innan jag trampar ner till bussen.

Min träningskväll inleddes bekvämt nog med ett halvtimmeslångt stretchpass. Så otroligt skönt att få mjuka upp lite, i alla muskler. Jag märker verkligen skillnad från gång till gång (nästa gång blir på torsdag) och barnen säger liiite mer sällan "Vad stel du är, Maria" (Javisst, tack för det... du är fyra och ska inte fatta sånt...?).

 

Direkt efter passet ställde jag mig på löpbandet. Det blev en lååång, lugn jogg; i fyrtio minuter höll jag på (jag hade en timme mellan passen...) och kom lite drygt sex kilometer. Inget tempokörande alltså, men i lätt uppförslut blev det ändå jobbigt nog för svetten att börja lacka.

 

Och så, till sist. BodyCombat. Det, i särklass, roligaste pass jag brukar gå på. Idag slogs jag för brinnande livet, och under en låt, då vi ska slå nedåt, som om vi slog på en som ligger, såg jag det där fula, jävla trynet med sneda tänder och jag lovar; hade han legat där så hade han inte ens pratat grötigt; han tade tamejjävelen inte kunnat prata alls. Inte en tand hade han haft kvar i käften. Och, säger jag bara, det var tur att musiken var på max, för mitt i ett slag, kom jag på mig själv med att vråla DÖÖÖ! rakt ut. Jag menade det, verkligen. Ser jag honom någonsin igen, ser jag helst att det är i små, små bitar, överkörd av, säg, ett tåg?

 

Ja, min energi därinne var verkligen vansinnig, men jag tror tekniken satt någotsånär ändå. Jag kunde kanalisera all min ilska mot ett enda mål och då blir allt så mycket bättre.

 

Bra dag på jobbet. Bra träning ikväll. Finaste hade lagat en lätt middag (blomkål, champinjoner, några små vårrullar och så lite sallad och gurka på det, plus ett kokt ägg) åt mig när jag kom hem.

 

Bra dag. Kort och gott.

Haft en fin dag, med de finaste fina. Underbara små, om ni bara visste vad mycket jag tycker om er! Om jag kunde, skulle jag ge er hela världen. Ni får mitt hjärta att svämma över litegrann, varje dag. Ni gör mig stolt, och det enda som smärtar, är att behöva se er gå ifrån mig. Ni får mig att skratta. Varmt och från hjärtat. Explosivt och hysteriskt. Spontant och lyckligt.

 

Idag hade jag en underbart spontan samling och barnen var fantastiskt lyhörda. Mycket skratt, härliga idéer.

 

Ett av barnen, hade varit borta några dagar extra och just därför, antagligen, höll hen sig extra tätt intill mig under dagen. När hen sen skulle gå hem, kastade hen sig i min famn och gav mig en smällkyss, mitt på kinden. Jag blev alldeles tårögd av den ömheten; på två och ett halvt år, har hen aldrig tidigare gjort så. Även föräldern intygade, att det inte direkt slösas med sånt. Ja, jag blev alldeles varm inuti.

 

Jag hoppas på en lika fin morgondag. Vill ha. Behöver.

 

Älskade, finaste, fina små...

 

 

I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross mellan oss, så vi når varandra

  I den hårda tidens brus finns det skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus, som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat
Efter Dig. Hör Du mig? Kan vi nå varandra?

  I den långa vinterns spår trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat
Åt ditt håll, och från mitt håll, kan vi nå varandra

 

Underbara, fantastiska A. Det finns inga ord som kan beskriva vad den människan betyder för mig. Hon har lyft mig så många gånger, och idag har vi tagit ett steg på en ny väg, en ny resa jag ska genomföra, med (bland andra) henne, tätt, tätt vid min sida. Jag är så glad att det här har startats upp av just dem. Jag är livrädd, men jag vet att jag är trygg med dem på varsin flank. Dem, vars hjäran brinner.

 

Skrämde dock slag på mig själv, igen. Vi hade suttit och pratat och ältat, tagit beslut och diskuterat genomförande. Kaffe och morotskaka. Diskuterat lite till. Vem gör vad? A satt, som vanligt, tålmodigt och hörde mig berätta, allt hon redan vet. Kom med samma argument som vanligt. När jag inte orkade prata mer, gick vi ut och sotade ner våra lungor. Kollade luftfuktigheten. Gjorde det som är så fel för den som tränar, så dumt av den som sjunger och bara urbota korkat, av den som är född med trånga luftvägar. Helt fel i min värld, men att få göra så, ibland, tillsammans med A, att få släcka glorian för en stund, är så befriande. Bara ibland, och bara med henne.

 

Jag blev yr efter halva. Det kändes lite underligt; det brukar ske efter en kväll med kanske en tre, fyra stycken, och så lite innanför västen på det. Inte efter en halv. Trots det, blev det hela, och yrseln tilltog. Övergick i illamående.

 

Träning, för lite näring och för mycket anspänning. Det var nog vad som, tillsammans med en pinne, orsakade illamåendet och yrseln. En stund var det mig nästan övermäktigt.

 

Och då hann jag tänka. Trots att jag precis suttit och predikat över hur fel det är att Han får styra, över hur bra allt ska bli och om att jag nu ska ta kontrollen; trots det, hann jag tänka att mår jag ändå såhär illa, så kan det väl få bli så då; då vet jag att jag slipper ångesten efter morotskakan.

 

Ja. Han tog över en stund. Men innan jag hann gå så långt, innan kroppen fick göra det den egentligen velat, blev jag lagd i soffan och vi pratade lite till. Och där la sig både illamående och yrsel.

 

Jag skrämde mig själv, med de tankarna. Och det är bra, för det ger mig en kick att bli bra. Det är inte de tankarna som ska få styra mitt liv. Nu tar de rodret ur Hans händer, lär mig hur det fungerar, och ger det till mig. De knuffar undan Honom, står bredvid mig och coachar tills jag förstår hur man styr.

 

Som en instruktör på gymet sa: Vill man bli bättre, då får man lov att kämpa lite. Och det ska göra ont. Det får göra ont. Fast bara litegrann. Nu pratade hon om stretching, men orden fastnade, och jag har tagit dem till mig, gjort dem till mina.

 

Det kommer göra ont. Men jag kommer bli bra.

Jag har fått humorn i modersmjölken. Vi är råa, men hjärtliga, i vår familj och alla vi tre syskon är rappa i käften. Det har vi från båda föräldrars sidor och snabba, ganska galna, meningsutbyten förekommer ofta, när vi träffas allihop (vem var det nu som gick i shorts - kungen eller Alexander Bard?). Våra jular är ofta högljudda och lätt hysteriska, med många skratt.

 

Jag är rent generellt väldigt dålig på att läsa av, vem som tål sarkasmer och vem som kan skilja på det, och när jag menar vad jag säger. Det är en insikt jag fått på senaste tiden, och jag får ofta vakta min tunga. Jag har helt enkelt fått lära mig, ofta efteråt, tyvärr, vem jag kan slänga käft med utan att det blir fel. Jag har lättare att se det hos barn (som turär!) än hos vuxna; kanske tar jag bara för givet att en vuxen ska kunna förstå att jag inte menar allvar?

 

Min förmåga att kunna skämta och skoja, speglar i mångt och mycket av sig i barnen på jobbet. De vet att de får reaktioner om de driver med mig, och de vet att de kan säga nästan vadsomhelst. De vet att jag har nära till skrattet och att jag inte tar illa upp. Säkerligen finns det flera barn som, trots att de är just barn, är bra mycket bättre än jag på att se vem som tål att höra vad och vem som kan skilja humor från allvar.

 

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att kunna skämta med barnen. Sen är det inte alla barn som tycker om det, och det får jag självklart läsa av och acceptera, men de flesta gillar när glimten i ögat tänds. Och jag är glad, så himla glad, att barnen vågar skämta med mig, att de vågar testa. Det innebär ju att de vet att jag kan ta det, att jag kan skratta med dem. Det innebär att de är trygga i att jag inte reagerar negativt och det innebär också att de tycker om att se mig glad. Ofta kommer mina skratt just därur; ur glädjen i att de valde att driva lite med just mig (sen är det oftast hysteriskt kul, det de säger, men glädjen i själva situationen smäller oftast högst).

 

Jag märker efter ett tag, vilka barn som har samma jargong hemma, som jag hade som liten. Det är ofta de barnen som vet att jag kan kallas knasboll, bara i förbifarten, och som vet att de kan få något liknande tillbaka, utan att ta illa upp. Det är de föräldrarna som vågar driva med mig, och som jag kan slänga käft med tillbaka, utan att det blir fel och utan att det blir på någon annan nivå än förälder/pedagog. Jag är glad att även föräldrarna är så trygga med mig, att de vågar härja lite och komma med practical jokes.

 

Någon som börjar ana en conclusion? Säg till i så fall, för det gör inte jag. Fingarna bara går, i ett tappert försök att hänga med tankarna. Jag ska nog sluta här, utan någon egentlig poäng. Mer än den, att jag är så oändligt tacksam över att ha vuxit upp med humorn nära tillhands. Utan att byta ut allvaret mot humor, kan jag ta till humorn när jag behöver det som mest. Mina föräldrar har lärt mig att skratta, och det är jag så otroligt glad över.

Vi hade gjort upp en plats och jag skulle säga till när jag var nästan framme och Du skulle hämta mig. Jag var precis påväg att skicka ett sms där jag satt, med ryggen ut mot gatan, ett sms om att nu går jag, vi ses där. Ett sms till Dig, men då kom Ni, bakom mig, på gatan. Det var konstigt, för det var inte den platsen vi hade gjort upp men Du stannade bilen där och där i satt Ni. Allihop. Ni kom, alla fyra, i bilen, den som startar och det var konstigt att Ni kom allihop eftersom det bara skulle vara Du, men det kändes inte fel, det kändes bara rätt. Det var vinter och kallt och vi var varmt klädda. Det var skönt att komma in i bilen och jag satte mig fram, bredvid Dig och det visade sig att bilen hade ett enda, brett, framsäte, så vi satt tre där.

 

 

 

 

 

När vi sprang runt kröken, in bakom en kulle, vaknade jag.

Okej.

 

Alla tekniska prylar som inte råkar ha en stor röd text som säger (mer eller mindre exakt) Rör förihelvete ingenting om du inte har minst en femårig utbildning i det kan räkna med att någon gång få sig en omgång av mig. Nödvändigt eller inte. Jag älskar att meckla och jockla med prylar, ta isär och sätta ihop. Komma på vad som ska sitta var.

 

Dagens projekt var visserligen inte särskilt invecklat och dessutom helt tillåtet att göra själv, men mina meckarfingrar fick sig ändå vad de behövde.

 

Jag drog åt en cykelbroms.

 

Bakbromsen på min cykel har varit för lös; den har faktiskt inte reagerat alls, senaste månaderna. Idag gjorde jag äntligen slag i saken och drog åt den. Visserligen har jag haft frambromsen, men bakbromsen sitter på höger sida och jag är fasiken så mycket rappare i höger hand, än i vänster. Och det är faktiskt rätt skönt att kunna signalera en vänstersväng med väster arm, och samtidigt bromsa litegrann inför svängen.

 

Häpp!

 

Det går inte. Det bara funkar inte att tänka klart, tänka färdigt. Inga tankar fäster länge nog för att komma till vägs ände och kännas fulländade, fullständiga.

 

Inte ens en löptur på närmare en mil, klarade upp den cirkus som är igång (dock avtog den lätt handikappande mensvärken litegrann; alltid något).

 

Samma känsla igen: /.../ en karusell jag inte köpt biljett till. Ingen jag önskat få åka. Jag är för kort för den, men någon jävel satte mig på den ändå och sa "Åk nu, förihelvete, ÅK!". Innan jag hann hoppa av spärrades säkerhetsbygeln och nu kommer jag inte loss.

 

Nej. Jag tänker inte ens försöka ikväll. Tänker inte älta den här skiten. Det kommer bara sluta med att jag blir förbannad på dem som bara vill hjälpa mig. Jag ska spara alla tankar till söndagen, till A. Hon ska få äran att reda upp bland alla trådar (hon har själv bidragit till trasslet den här gången, så jag hoppas hon är förberedd). Jag tar med ett eget paket och medelst klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol ska vi bringa reda i det här. Men inte innan dess. Det orkar jag inte.

Senaste veckan har det vridit och vänt sig åt alla möjliga håll. Jag behöver tänka, men kan inte tänka klart. Inga tankar blir helt färdiga i det här och jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att allt nu är helt utom min kontroll. Och jag vet inte om jag ska vara lättad eller förbannad. Eller kanske båda. Jag vet inte om jag bara ska låta mig styras nu? Jag vill ju styra, men uppenbarligen finns det folk som tycker att jag förlorar kontrollen över rodret? Och det kanske jag gör. Eller inte kanske. Det gör jag.

 

Men fan, det lät så bestämt. Ingen återvändo, liksom. Och när jag inte ser något utrymme för att vända om, då blir jag rädd, trängd. Då får jag panik, kan inte andas rätt. Det är starka hjärtan som kliver in och tar över, och hur mycket jag än vill bromsa, känns det som fruktlösa försök.

 

Jag försöker förklara att jag inte är någon söndagspromenad. Jag är inte den som låter mig styras hur som helst. Hur mycket ett hjärta än brinner, så kan bränslet, någon gång, ta slut. Och jag vill inte vara den som släcker elden, men i allt det här, finns den risken. Rätt vad det är, orkar man inte med mig längre. För jag blir så jävla motsträvig, sätter mig trotsigt på tvären, bara för att visa att jag inte är någon man sätter sig på. Jag kan bli så elak, så medvetet elak mot den som vill mig väl. Bara för att inte släppa in. För min egen överlevnads skull, helt av egoistiska skäl. Helt och hållet för mig, för att jag ska slippa få ont.

 

Nu kliver de alltså in. De, vars hjärtan brinner. De, som vågar påstå att deras hjärtan kommer orka brinna.

 

Jag är så rädd att bli den som släcker deras hjärtan, gör slut på bränslet som när elden.

Visste ni, att jag faktiskt kört travlopp mot Björn Goop? Visste ni att jag slog honom? Har ni ens en aning om att jag vann loppet?

 

Eller ja...

 

Det var ett jippolopp på Axevalla. Vi körde ardennerhästar. Det gick långsammare än något ponnylopp jag någonsin kört. Men vann gjorde vi, jag och Märrylinn. Minns att Dagfinn Aarum höll på att svimma när han såg hästen; Helvete! Är hon dräktig?!

 

Nej. Hon var bara fet (just då).

 

Minns när C ringde och frågade om jag ville köra. Hon ringde klockan nio på kvällen, första maj. Jag hade gått dygnet för första, eller andra, gången med kören, under Valborg (sjuk tradition, jag vet). Jag hade sovit några timmar. Sen ringde C. Och vi pratade en stund och jag ställde, självklart, upp.

 

Så. Här kommer min första Throw back Thursday någonsin.

 

Varsågoda.

 

 

 

 

I've been walking around all day, laughing

Thinking I'd be better off witout you here

Now, that's okay; let them stop and stare

 

 

I've been walking around all day, waiting

And waiting is all I seem to do

But this time I'll just have to

Yeah, this time I'll just have to

 

But I am free

 

Say you're not around - am I finished?

If you're not around, that's too bad

'Cause you know I believe in you

 

 

Han kom.

 

Jag hade en bra dag på jobbet, en fin inledning på kvällen. Allt kändes bra, och sen kastade det sig över mig och ikväll var jag inte redo, inte alls beredd på när Han skulle komma fram. Inte med så mycket som en diskret knackning förvarnade Han, utan Han klev rakt in och vände hela min kväll uppochner.

 

Ikväll kan jag inte tro Dina ord, ikväll är de betydelselösa. Inget av det Du skriver känns sant, känns som mitt. Ikväll vill jag hålla alla på avstånd. Ingen får se mig såhär.

 

Idag var en såndär dag då det flöt, var fint. Fast någonstans, inom, växte det där tvivlet jag bär på. Tankarna om att jag är ett enda stort hittepå. Det var en såndär dag då folk ser ut att tro att jag bara fiskat efter uppmärksamhet hela tiden. En såndär dag, då jag tror det själv. Som om inget, fram till nu, varit på riktigt.

 

Men sen kom Han, Han kom och drog mig ner på jorden igen.

 

Dina ord får inte fäste ikväll och jag känner mig så otacksam och bortskämd. Jag vill så gärna tro allt Du säger, alla ord Du skickar, men just ikväll flyger de förbi mig, landar ingenstans utan blåser bort, iväg över taken och bort över skogen. Bort, bort, begravs under snötäcket som blir tjockare och kallare. Jag kallnar, jag också och hur jag än försöker undvika det, blir någon lidande.

 

Jag var inte redo ikväll.

Här har söndagen varit lugn. Jag cyklade (eller vad man nu ska kalla det) i nysnö och iskyla ner till gymet där det först blev fyrtiofem minuter crosstrainer, sen ett PowerSteppass följt av lite core. Instruktören var en av dem jag hade på ett par pass igår och hon erkände faktiskt att gårdagen hade satt sig på hennes muskler också. Herrejistanes, hela min kropp värker (sen kan nog en del av det bero på att jag har kört tre BodyCombatpass under veckan som gått)!

 

Efter passen blev det snabb dusch och fix innan jag mötte upp med Finaste. Vi hade planerat en liten fika med min kollega J och hans sambo. Så sjukt trevligt att träffas privat och prata om allt annat än jobb. Det styr vi lätt upp fler gånger!

 

En snabbvisit till kyrkan, där jag hade lyckats glömma min älskade mössa strax före jul, när vi hade våra julkonserter. Jag har varit in där flera gånger, men då har kyrkan varit tom och bakre delen av kyrkan, där körsalen (bland annat) ligger, har varit låst. Nu hade Oratoriekören övning där, så jag kunde slinka in och hämta min grönrandiga skatt. Lycka! En snabb sväng till Ikea och sen Coop fick fullända dagen. Väl hemma stekte jag fetaostbullar, vilka fick agera middag.

 

Ett av kidsen på jobbet frälste mig totalt i fredags.

 

Jag är ju vegetarian, och det vet barnen vid mitt bord. Självklart har vi, precis som de flesta förskolor, även barn med annan typ av specialkost, så att jag väljer bort viss mat, är inget de ifrågasätter. De vet, och de är okej med det.

 

I fredags fick vi chili con carne till lunch. Riset var nedblandat i själva köttgrytan, så jag fick ta av det jag kunde äta, det vill säga majs och gurka. En av femåringarna vid bordet såg lite bekymrad ut när han såg det, men jag sa att jag skulle ta en smörgås sen, när jag skulle dricka kaffe.

"Då får du ha tidig rast, Maria, så du får äta.", svarade han. Där, smälte jag totalt.

 

Sen skulle jag iväg och hämta något, och smet på vägen in i köket och tog en liten smörgås, vilken jag sen hade med till bordet. När nämnda femåring såg det, sken han upp och utbrast:

"Braaa, Maria!"

 

Alltså... älskade, små...

Ni minns att jag var grymt nöjd med min hemliga julklapp?

 

Jag hade köpt två armband via www.ungcancer.se och det var mamma som skulle få dem. Det ena armbandet var en kedja med en liten svart skyddsängel på, det andra ett pärlarmband med texten Fuck Cancer.

 

Idag fick jag ett mms från mamma. I onsdags hade hon tappat den lilla ängeln någonstans, den hade lossnat från länken. Nu hade hon lyckats hitta den. I halmen i hästtransporten! Fattar ni oddsen för det?

 

Till saken hör, att hon snart ska på mammografi. Vi ser det här fyndet som ett gott omen.

 

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

Pulsen är högre nu, än den varit på något av dagens pass.

 

Att skriva, spara utkast, skriva, ändra, spara, skriva, tänka, skriva mer... Att skriva, effektiv tid, i över en timme. Att avsluta arton timmar efter att man påbörjat. Att blunda och trycka på "Skicka".

 

Vad händer nu?

Läser en gång.

 

Läser en halv gång.

 

Stänger ner. Orkar inte mer.

 

Måste få tänka.

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.

 

Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.

 

Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.

 

Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.

 

Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.

 

Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.

 

Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.

 

Så. Varför gör jag så mot mig själv?

 

Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.

 

När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.

 

Så enkelt.

 

Jag är så fri här.

 

Jag är fri i tanken. Tankarna flödar, de är ljusa och fyllda av liv. Varje sekund är en njutning. Kroppen är i ständig rörelse och det ger reflektionerna fritt spelrum, frihet åt alla mina tankar. Semester för själen.

 

Tankarna blir ord, orden får flöda här och orden blir ljusa, skratten många. Jag kommer på mig själv med att skratta högt, upptäcker att jag småler, där jag går. Musklerna arbetar och tillvaron flyter.

 

Här är det jag som är välkommen. Vad kul att du är här. Det var ord jag aldrig fick höra från Henne. Här kommer de, och de är uppriktiga. Här återspeglas den frasen i blickar, ord och i gester. Aldrig, aldrig, sägs det att jag är duktig. Mina prestationer räknas inte, och de blir oviktiga i min värld. Här flödar omtanken och jag anstränger mig, fysiskt, för att jag vill.

 

Här växer jaget. Jaget kan ta plats här. Han är här, Han också. Han lämnar mig inte helt, men det är så sällan Han tar över här. Och här inser jag att jag inte är stor nog för oss båda, och Han krymper lite. Han hittar mig igen, det vet jag att Han kommer göra, många gånger, men här vågar jag börja tro på att Han en dag kan vara borta.

 

Jag vågar njuta. Fastän jag blöder. Och jag blöder. Inte som ibland, på insidan. Utan jag blöder; ett nagelband är bortslitet, såret infekterat. Händerna har rispor, huden är full av små sår, för det får man. Man får sår av att arbeta såhär, man skadar sig ibland. Man luktar illa; jag lägger mig skitig och klär mig i jeans som är mer gråbruna än blå. Jag går i för stora kläder, som blir större för var dag men jaget växer av att jag får arbeta, slita, skada mig och smutsa ner mig. Plaska runt i lera och trampa runt i för stora skor.

 

Jag är så tacksam, över att K och J valde att flytta hit. Så glad, att jag hoppade på Ks projekt med en andelshäst. Jag är så lycklig över den där helgen, för över sju år sedan, när en femårig S hade tråkigt och ville bli underhållen. Glad över att jag blev medbjuden upp på gården. Glad att jag somnade, i ett då okänt hem, med lilla S på armen. Jag som aldrig kunnat somna borta, första natten. De väckte mig aldrig; jag och S sov i deras dubbelsäng hela natten. Tätt, tätt, jag och en femåring.

 

Jag sover ännu lika tryggt innanför dessa väggar. Sju och ett halvt år, och tilliten fortsätter växa. Trots små törnar, håller den i sig, växer och fortsätter gro. Vi är trogna, allihop. Så länge de håller kvar, håller jag kvar. Sålänge jag inte släpper, håller de i. Inga frågor, om varför eller hur.

Ögonen går i kors av trötthet, men hjärnan går på högvarv. Ögonlocken trillar ner av sig själva, men resten av kroppen kommer inte till ro.

 

Jag trivs inte med det här, blir inte tillfreds med det kaos jag skapat. Jag var alltid den som fattade först. Tog fakta till mig, efter bara några korta frågor. Plötsligt står jag handfallen, fattar ingenting. Ingen fakta är min och då vill jag bara ge upp, för jag blir så frustrerad när jag inte förstår. Jag är så van att lära mig direkt, jag är inte van att behöva öva. Nu måste, måste, måstejag öva och läsa på, och jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör för att vara vanlig. Vad är vanliga tankar, vanlig fysik?

 

Summerar dagen. Jag når inte upp och jag sviker mig själv, ignorerar de mål jag satt upp. Jag förstår inte, för jag når ju alltid dit jag vill. Direkt.

 

Ni förstår inte. Ni är förstående, men förstår inte. Det är skillnad på de två. Och ingen fattar. Ingen förstår de tankar jag försöker förmedla. Och jag är så rak i det här, men ingen förstår vart jag vill komma. Ingen har hört Rösten, så ingen vet vad man ska lyssna efter. När kommer den som vet att det är dags att sluta låtsas förstå? Den som fattar tag om mina överarmar och skriker att Såhär gör man inte!? Den som ruskar om mig, bankar vett i mig? Sluta låtsas, för ni har aldrig varit där, varit här och då är den här fåniga låtsasleken inget annat än ren improvisation. För det här går inte att studera, här måste man ha varit.

 

Hjärnan spinner. Minnen, minnen, minnen.

 

Sluta leka med mig. Det sköter jag så bra själv. Agera, eller låt mig bara vara,

Två timmars bilresa. Bara att kliva in, tre hundar i dörren. Inte ett skall har vittnat om att de märkt att jag kom. De, som annars markerar varje ny ankomst. Min bil bryr de sig inte om. Fastän det är så sällan, numera.

 

Två öl och tre shots senare. Jag har hunnit ligga utsträckt på golvet med en halvsovande hund på var arm. Skratt och prat. Oväsentligheter. Och väsentligheter. Hjärnan är i spinn efter dagar med många tankar, nätter med för lite sömn. Och nu, även alkohol i kroppen.

 

Finaste är långt borta ikväll. Jag ligger direkt på en madrassbotten, utan bäddmadrass emellan. Rakt på stålfjädrarna. Stålfjädrar mot revben. Stålfjädrar mot armbågar. Stålfjädrar mot knäskålar. Stålfjädrar mot ryggrad. Stålfjädrar mot höftben, mot bäckenben och skulderblad.

 

Finaste är inte här, men jag får nog sova inatt. Jag är lika trygg här, som med Finastes arm runt min midja. Trots att det var här, Den gången. Hjärnan är i spinn och Det är så tydligt, Det Minnet. Tankar och bilder, Det som kunde ha hänt. Trots Det, tror jag att jag kan få sova. Trots att hjärnan är i spinn, trots att kroppen skaver. För jag orkar inte tre nätter, kroppen orkar inte det. Den slår av, som en switch off.

 

Och jag är trygg nog för det.

Jag fick inte sova inatt. Det hade jag inte räknat med att få. Han straffar mig, som jag visste att Han skulle.

 

Jag felar, Han letar fel och hittar dem.

 

Jag får inte vika mig. Får inte.

Idag är officiellt den dag då mitt lilla tillfrisknadsprojekt ska startas. Varje dag ska ses som en seger, så ja, jag tänker fira att dagen har gått bra.

 

Till frukost blev det havregrynsgröt (gjord på fiberhavregryn och mjölk), en halv deciliter mjölk till det, och så toppades det med en halv matsked linfrön. Dessutom ett ägg. Och kaffe. Massor med kaffe.

 

Förmiddagsmellis blev en halv banan.

 

Lunchen bestod av mina fina biffar och babyspenat.

 

Eftermiddagsmellis fick bli en ny grej jag gjort; Mellanmålsbit kallar jag dem. Ni får beskrivning. Snart.

 

Till middag blev det ett smördegsknyte från igår, hundra gram klyftpotatis, ett par matskedar bearnaisesås och en sallad gjord på grönsallad, spenat, gurka och paprika.

 

Allt som allt - 1240kcal.

 

Nu undrar alla, inklusive jag själv, vem jag försöker lura. Jag räknar in i minsta detalj och en löptur har det blivit. Men jag måste få lov att börja i någon ände. I min värld har jag ätit massor idag. Och ja, jag vet att en normalviktig kvinna av min längd ska äta runt 1700kcal, minst, om hon inte motionerar. Jag tränar dagligen och bör därför äta runt 2000kcal. Av de 1240kcal jag ätit idag, är 460 bortlöpta.

 

Så nej, jag uppfyller inte min kvot på långa vägar. Men vet ni vad? Jag ligger på plus. Bara det är en stor framgång. Att jag har fått i mig fem regelbundna mål (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag) idag är ett jättesteg. Jag behöver få räkna, just för att jag ska se att jag får i mig tillräckligt. Jag vill kunna få i mig minst 1700 kcal, gärna uppemot 2000. Och tack vare att jag räknar, ser jag att jag inte är i mål. Slutsatser? Jo, jag får punktmarkera de tillfällen då jag kan öka. Helt enkelt. Jag ska aldrig ligga på minus; gärna 1700 plus efterträning. Det gör jag inte idag, men det är mitt mål. Små, små steg. Ett steg i taget. Jag tänker visserligen aldrig kräva av mig själv att äta typ 4000kcal, om jag tränat hårt, men så hårt blir det bara i undantagsfall.

 

Jag vet att jag verkar neurotisk. Och jag är lite knäpp, jag vet. Men det ska bli ändring nu. Jag fixar det här, med rätt hjälp och stöd.

 

Jag behöver att ni stöttar mig. Tror på mig. Inga pekpinnar. Fast det är klart, ni får skrika på mig om jag inte verkar komma loss ur räknandet, till sist. För det är dit jag vill. Befästa en vana så att jag slipper räkna, slipper tänka.

 

Visst, skrik så mycket ni vill. Men gör det av rätt orsaker. Var oroliga, ni får det. Och oro kan göra mycket med människor och hur de uttrycker sig, det är jag fullt medveten om. Men. Sätt er inte på så höga hästar att jag inte hör er. Döm inte. Bara hjälp mig (och ja, ett ilsket illvrål kan också hjälpa). Bär mig. Dra mig. Knuffa på.

 

Applådera ibland.

Jag ger inga nyårslöften, så det här är ett vanligt löfte. Till mig, bara mig.

 

Jag lovar och svär att jag, innan januari månads utgång, ska ha kollat upp min smärtande högerfot.

 

Jag trampade snett med den under ett BodyCombatpass i våras, dagen innan vi åkte till Tallinn med jobbet. Sen var den lindad istortsett hela resan och veckan därpå sprang jag VårRuset. Det gick bra. Sen har den varit uppstöttad till och från, oftast under dans- och combatpass. Naturligtvis lyckades jag trampa snett igen, nåtsåinåttabängen som jag säger, under BillingehusLoppet och sen dess har foten inte alls varit sig själv. Ingen svullnad, men den gör ont.

 

Så den ska kollas upp. Det lovar jag mig själv.

Fantastiska Katerina Janouch!