Mina föräldrar har lärt mig att skratta
Jag har fått humorn i modersmjölken. Vi är råa, men hjärtliga, i vår familj och alla vi tre syskon är rappa i käften. Det har vi från båda föräldrars sidor och snabba, ganska galna, meningsutbyten förekommer ofta, när vi träffas allihop (vem var det nu som gick i shorts - kungen eller Alexander Bard?). Våra jular är ofta högljudda och lätt hysteriska, med många skratt.
Jag är rent generellt väldigt dålig på att läsa av, vem som tål sarkasmer och vem som kan skilja på det, och när jag menar vad jag säger. Det är en insikt jag fått på senaste tiden, och jag får ofta vakta min tunga. Jag har helt enkelt fått lära mig, ofta efteråt, tyvärr, vem jag kan slänga käft med utan att det blir fel. Jag har lättare att se det hos barn (som turär!) än hos vuxna; kanske tar jag bara för givet att en vuxen ska kunna förstå att jag inte menar allvar?
Min förmåga att kunna skämta och skoja, speglar i mångt och mycket av sig i barnen på jobbet. De vet att de får reaktioner om de driver med mig, och de vet att de kan säga nästan vadsomhelst. De vet att jag har nära till skrattet och att jag inte tar illa upp. Säkerligen finns det flera barn som, trots att de är just barn, är bra mycket bättre än jag på att se vem som tål att höra vad och vem som kan skilja humor från allvar.
Jag har alltid tyckt att det är viktigt att kunna skämta med barnen. Sen är det inte alla barn som tycker om det, och det får jag självklart läsa av och acceptera, men de flesta gillar när glimten i ögat tänds. Och jag är glad, så himla glad, att barnen vågar skämta med mig, att de vågar testa. Det innebär ju att de vet att jag kan ta det, att jag kan skratta med dem. Det innebär att de är trygga i att jag inte reagerar negativt och det innebär också att de tycker om att se mig glad. Ofta kommer mina skratt just därur; ur glädjen i att de valde att driva lite med just mig (sen är det oftast hysteriskt kul, det de säger, men glädjen i själva situationen smäller oftast högst).
Jag märker efter ett tag, vilka barn som har samma jargong hemma, som jag hade som liten. Det är ofta de barnen som vet att jag kan kallas knasboll, bara i förbifarten, och som vet att de kan få något liknande tillbaka, utan att ta illa upp. Det är de föräldrarna som vågar driva med mig, och som jag kan slänga käft med tillbaka, utan att det blir fel och utan att det blir på någon annan nivå än förälder/pedagog. Jag är glad att även föräldrarna är så trygga med mig, att de vågar härja lite och komma med practical jokes.
Någon som börjar ana en conclusion? Säg till i så fall, för det gör inte jag. Fingarna bara går, i ett tappert försök att hänga med tankarna. Jag ska nog sluta här, utan någon egentlig poäng. Mer än den, att jag är så oändligt tacksam över att ha vuxit upp med humorn nära tillhands. Utan att byta ut allvaret mot humor, kan jag ta till humorn när jag behöver det som mest. Mina föräldrar har lärt mig att skratta, och det är jag så otroligt glad över.
Kommentarer
Trackback