Maria P

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.

 

Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?

 

Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Nachostallrik med okristligt mycket ost, en massa dipp och naturgodis. Min söndagkväll. Helt okej. 

 

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.

 

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 

 

Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.

 

Allt är så bra.

 

 

It's not been an easy ride
No count of the tears I've cried
At one point I thought we'd lost
Sight of the price, it's cost

You were at your wits' end
Tried but could not defend
Your unconditional love for me
And I couldn't set you free

Because I loved you too

You created an out for me
Thought I'd prepare to leave
But you did not expect
My heart wasn't quite there yet

You showed me the truth 'bout me
I listened defensively
Saw myself through your eyes
At that point I realized

That I loved you too

He opened the door for me
You stood there courageously
In a church full of folks we love
And nothing to be scared of

'Cause I love you too

 

Den där känslan från när en var liten. Natten innan julafton.

 

 

Så känns det i kroppen. En barnslig och pirrande känsla. En bra känsla.

 

Imorgon kommer vi stupa i säng istället. Men inte heller då kommer vi somna. För vi kommer vara sådär fnittriga och övertrötta. Som efter julafton när en var barn.

 

Jag kommer vara trött på måndag. Men lycklig. 

 

Och gift 

Vi tar ett glas rosé här. Firar kärleken. 💒

 

In på Espresso House för att slå ihjäl tiden och vem springer vi på där, om inte min nederländska väninna A och hennes man, som är här för bröllopet? Superkul att catcha up och dricka kaffe. Blir ju inte jättemycket egentid med just dem, så att bara råka på dem såhär (vad är oddsen?) blev ju helrätt. 

 

Idag bjuds kollegorna på Pinocchio-/ Glömminge-/ Herrgårds-/ Brittatårta, med hallongrädde mellan lagren, och grädde, hallon och chokladströssel uppepå. Finfint.

 

Igår blev jag en sjal rikare. Och samtidigt, i ett tjillevips, blev jag sexhundra kronor fattigare. Så det kan gå. Egentligen hyser jag en liten önskan om att råka trilla över en lång, ljust vårgrön cape, men det lär ju inte hinna hända...

 

Men jag gillar den. Sjalen, alltså. Och den funkar till brudklänningen, om jag skulle få för mig att ha den vid fotograferingen.

 

Den ja... Fan. Vi har så många idéer, men alla alla är beroende av vädret. Och årtiondets syndaflod verkar ju vara påväg in. Är så besviken över det, att det tyvärr tar över allt nu ikväll. Ja det kommer bli så vackert och tårdrypande och allt ändå, men jag vill inte ha regn. Lite dropp, visst, men det jävla skyfall som lär ska komma... FAN! Vi hade så mycket på gång, idéer om foton på oss, idéer om foton på alla gäster men vem kommer vilja stanna kvar i skitvädret och bli fotad? Nej, just det.

 

Nej. Jag ska släppa det nu. Släppa det faktum att jag är lätt sönderstressad, bara vill få allt överstökat och det faktum att jag inte är större än att jag retar mig på något så banalt som regn. Jag vill släppa tankarna på att Finaste är borta ikväll, att jag är för stressad för att kunna somna så tidigt som jag borde. Upp fyra imorgon igen. Jomentjena.

 

Men. Den som överhuvudtaget nämner vädret som ska komma i helgen, får en örfil.

 

Tack och bock.

 

Hon var bra. Fantastisk, rentav.

 

Tänk om hon den första varit sån, minns Du henne? I februari, hon som varken Du eller jag tyckte om?

 

Den här kvinnan var underbar. Till att börja med, när jag kom in, såg jag en tavla med bilder på all personal. Ewa var hon som hade ringt mig i måndags, henne kunde jag identifiera och det var henne jag anmälde mig till, i receptionen. Jag skulle till Ulrika, sa hon, och en halv minut senare stod jag vid tavlan och hittade Ulrika.

 

Ulrika förklarade, steg för steg, vad jag gjorde där och varför. Minsta detalj gick hon igenom; att alla nyanställda i kommunen ska lämna blod- och urinprov för alkohol- och drogtester. Jag var fullständigt trygg med henne och hon pratade sådär underbart Kristinehamnigt, som Mia Skäringer gör. Först skulle urinprov lämnas. Stegen var desamma som när en häst lämnar dopingprov efter ett travlopp; skillnaden var att nu var det jag som skulle kissa. Annars kände jag igen proceduren. Och jag tyckte faktiskt inte att det var särskilt snuskigt, fastän Ulrika trodde att jag skulle tycka det. Herreminget, jag handskas med barn och kiss på golvet och bajs i byxorna hela dagarna.

 

Och så blodprovet, då. Jag berättade att jag inte är nålrädd på minsta vis, och att min smärttröskel överstiger de flestas. Däremot, förklarade jag, tycker jag det är sjukt obehagligt med någonting inne i kroppen, något som inte hör hemma där. Det berättade jag och Ulrika konstaterade att då slipper jag ju ligga i riskzonen för att bli sprutnarkoman och det hade hon ju rätt i. Jag berättade om min lilla egenskap, att jag lätt får blåmärken och jag berättade om min stundande vigsel. Då tyckte Ulrika att vi skulle ta provet mer mitt i armvecket, och inte åt sidan. För så ytligt som det kärlet var, sa hon, var det inte konstigt att jag fick blåmärke senast och hon tyckte, som jag, att det vore väl trist med ett stort blåmärke, när jag ska gå barärmad. När hon stack mig pratade vi om ditten och datten och hon frågade varifrån jag kommer. Jag sa som vanligt; Axvall, fast ingen vet var det ligger, så vi kan säga Skara. Men tji fick jag, för Ulrika visste visst var Axvall ligger för där hade hon varit på pansarmuséet och sen var hon klar med blodprovet.

 

Jag knöt min högra hand och föreställde mig Din hand där. Sådär varm och trygg. Du hade älskat Ulrika, men nu klarade jag det ändå. Det är bra, för hur skulle det se ut, om jag skulle släpa med Dig på varenda blodprov jag ska ta?

Fan, fan, fan, fan, fan!

Ikväll har vi vikt och monterat ihop programblad, Finaste och jag. Skrivit ut, vänt på papper, skrivit ut igen, skrivit ut insticksblad, vänt på papper, skrivit ut fler insticksblad skurit isär pappersark, vikt papper, stoppat in insticksblad, gjort hål i papper, stuckit jungfruben genom hålen och vikt ut. Upprepat.

 

Etthundrafem programblad. Blev det.

 

Nu är vi övertrötta och lätt hjärndöda. Och jag ska upp vid fyra.

 

Tjing!

Strax kommer L hit. Vår präst inför lördagen. Vi känner honom väl sen innan. Väldigt väl. Han har varit vår körledare sågottsom alla våra år här. Han har sett oss. Våra med- och motgångar. Sett tårarna, skratten, det mörkaste mörka, den ljusaste lyckan.

 

Han är rätt.

 

Han får ta oss som vi är, när han kommer. Jag går runt i leggings och lång myströja. Det får han klara. Han får en kopp kaffe också.

 

Efter besöket hoppas jag att vi är helt på banan. Fått checka av och fått fullständig klarhet. På fredag blir det fläng och fix med allt det sista. Såntdär, som mest handlar om att allt ska vara på plats, så vi kan ge oss hän åt lördagen utan att behöva tänka.

 

Det blir bra. Bara L kommer snart.

Nu börjar nerverna sätta in. Prioriteringarna är väl, minst sagt, under all kritik. Men det är som sagt nerver. Och lite kvarvarande trötthet från Stadsloppet. Det får lov att gå. Det är på övergående. 

 

Det är lite småsaker kvar att ordna. Eller, snarare, checka av. Checka av som i Har vi fattat detta rätt?. Sånt småfix.

 

Häpp. Bridezilla behöver duscha efter BodyJam och BodyBalance. 

Såhär, lagom till bröllopet, skickade mamma med mig två champagneglas hem. Det blir nog en skvätt bubbel ur dem på lördag.

 

Och ja, tydligen har jag ägt dem i många år. Jag hade dock helt förträngt dem.

 

...hur viktigt det blev...

 

På Spindelmors årsdag visar Vetenskapens värld ett avsnitt om spindlar och alla deras fantastiska egenskaper.

 

Slump? Jag vägrar tro det.

 

Femton år sedan, idag. Femton år sedan du slutligen dödförklarades. Några dagar tidigare hade du fallit ihop. Aneurysm, heter det visst.

 

Ibland undrar jag bittert varför det blev just du. Låt oss säga att Gud finns; Varför plockade han till sig just dig? Du, som i allt väsentligt levde efter hans ord och utförde hans gärningar? Vad skulle han med dig till, hos sig, när du gjorde sådan skillnad här hos oss? Varje dag förbättrade du liv. Förändrade liv. Gjorde skillnad för människor. 

 

Jag har så mycket kvar att lära av dig. Jag vill bli lika stark, lika viktig för andra, som du var. Femton år, och de vet ännu vem du var. Vet vems brorsdotter jag är.

 

Faster. Gudmor. Spindelmor.

 

Jag tar hjälp av dig. Hämtar styrka i dig. Du går bredvid. Uppfyller dina gudmoderliga plikter.

 

Hjälp mig bli mer som du.

 

 

Öl, Wilmas knäckesticks och brieost. Lördagen är, så att säga, räddad.

 

En boulespelande mormor är enbart en tillgång i ett klubblag. 

Nu börjar kort, blommor och presenter trilla in. Tårar fälls av mig, av föräldrar och av barnen. Vi håller om och vi kramas och kramarna varar i en kvart ibland och då räcker de i tvåhundrasjuttio dagar.

 

Hur mycket förstår de? Vad innebär det där ordet? Sluta. "Jag ska sluta här". Så abstrakt, går inte att ta på. Det är precis som vänta. Vad innebär det? Försök förklara det för ett barn. Den som lyckas är värd ett pris.

 

Fast visst finns de, som förstår. Ett av mina gullefjun spelade medvetet ett dåligt parti memory, för att dra ut på leken och på så vis få leka med mig lite längre. Vår sista dag tillsammans, och vi har varit viktiga för varandra. 

 

 

Nej. Jag förstår inte. Jag har ju skött mitt jobb, som så många före mig. Jag har älskat det, älskar det, jag har lagt själ och hjärta i det jag gjort. Men i min gärning kan jag inte se att jag på något vis skulle vara unik.

 

Veckosluten kommer med obönhörlig hastighet. Veckoslut innebär avsked, tårar och sista kramen från varje famn. Kanske blir det något På återseende. Kanske. 

 

Älskade små...

 

Alltså förlåt ursäkta men jag tokälskar mitt nya hår. Och efter en tvätt vart det lockigt!

 

Skit också. Vaknat med halsont. Det var ju lite sisådär lägligt.

 

Jaja. Det ger sig väl. Jag knaprar Zyx och dricker te.

 

Igår blev det träning, för första gången sen Stadsloppet. PowerStep stod på schemat och det gick hyggligt. Det var en ny release, så det var mest hjärnan som inte var med. Kroppen orkade sågottsom allt och det var det formbesked jag ville ha. Att kroppen är på banan igen, efter loppet. Nu ska bara matlusten komma tillbaka, så är allt som det ska.

 

Nej, nu ska jag åka och öppna på jobbet. Ha det!

Minns ni, när jag skrev om att vi skulle till Vemforsen utanför Malung, att vi också skulle till travbanan som ligger i närheten?

 

Jodå, vi var allt dit. Och fotade. Massor.

 

Inte heller dessa bilder är redigerade överhuvudtaget. Har inte orkat. Ni får njuta ändå.

 

Och för oss som kan trav, kan jag meddela att banunderlaget är kanonfint. De har någon travdag där varje år. Då blir det lite liv i totoluckorna, och stallet och uppbindningsbjälken används. Folk finns uppe på grusbanken och där ser de bra ut över banan.

 

Dit ska vi igen. När det är trav, alltså.

 

Känslan när jag har ett ledset litet barn, nära, nära. En näsa nedborrad i mjukt hår, andas djupa andetag och varm luft ner i en väldoftande hårbotten. Sakta, sakta vända tårar till leende och skratt och diskussion om makaroner. Små armar om min hals, ögon som börjar glittra och en hand som kliar min nacke så jag ryser av välbehag.

 

En svår morgon kan vända. Bli en dag av sol.

 

Känslan det medför är ljuvlig. Vetskapen om att jag är trygghet. Lugnet det ger. Den djupa glädjen. Pirret inom.

 

Ja.

 

En svår morgon kan vända. 

 

Idag firar vi midsommar på jobbet. Kransen är på!

 

 

Nu. Nu är jag superlånghårig.

 

Om ni bara anade vad långhårig jag håller på att bli, just nu...

Nu ska jag, som jag uttrycker det inför kidsen, klippa mig långhårig.

 

Hatar dessa dagar. 

 

För snart två månader sen, var vi vid Vemforsen, Finaste och jag. Speedy Gonzales här, tänkte dela med sig av några bilder. De är inte ens redigerade. Snabbt jobbat, Persson.

 

Väl bekomme.

 

Måndag och på't igen. Sista gången jag tittade på klockan innan jag somnade var den kvart över två. Kvart över fem klev jag upp, och jag hade lyckats vakna till ett par gånger under morgonen.

 

Låt oss be en bön för att kaffe ska kunna styra upp det här (tillsammans med lite liniment, för jag går fortfarande sådär lagom sexigt stelopererat).

 

Finaste och jag fnissar ikapp åt min högst tillfälliga invaliditet.

 

Jag. Har. Träningsvärk. Den kommer troligen från ett otroligt varmt ställe, vilket styrs av en röd liten person med eldgaffel och horn. Att gå nerför trappor är mest bara skrattretande.

 

Trots att gårdagkvällen innehöll både godis, snacks, hämtsushi och rabarberpaj, så lider min kropp idag av en viss långdistansbaksmälla. Jag mår lite illa, fortfarande, och jag har ingen matlust alls. Jag räknar med att det ger sig och om inte annat, så har jag ju inget direkt fysiskt ansträngande att bygga upp inför. När jag står inför ett lopp och får matsvackor, så blir jag ofta lite orolig, då jag vet hur jag tömmer mig under loppen. Nu är det okej att bygga sakta, för, tro mig, jag tänker inte anstränga mig hårt de närmsta dagarna. Idag planerar jag en långpromenad för att mjuka upp musklerna litegrann. Sen får vi se. Jag har bokat in några pass på gymet, men det blir som det blir.

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?

 

Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.

 

Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.

 

Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!

 

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.

 

Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.

 

Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.

 

Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.

 

Tjugo minuter till start. Kroppen har känts fin under uppvärmningen. Det här kan gå vägen. 

 

Så. Långkörningen är till ända. Landar i Finastes famn.

 

God natt.

Från hotellet har jag ungefär hundra meter till havet. Jag blev emottagen av en liten man med mjuk skånska och han tog betalt för det fina lilla rummet och visade mig över innergården där det växer prästkragar och några blå blommor och där det står bord och stolar och han berättade att restaurangen vägg i vägg var öppen, för hur skulle han rimligen kunna veta att jag inte är hungrig, och att jag har en hel påse med bananer i handväskan? Det kan han inte, och han kan inte veta att jag plockade ur bananerna ur väskan innan jag gick ner till havet. Jag gick i de smala gränderna på kullerstenarna och såg rosor och nyponbuskar och en vildkaninunge.

 

Jag sitter vid havet och njuter av dess musik. Havet är aldrig tyst, men ändå fyller det mig med en märklig, lugnande tystnad. Inga ljud finns, och ändå sjunger havet en melodi som aldrig tar slut.

 

Det doftar tång och saltvatten. Det knirrar av tampar och dunkar i fendrar. Båtarna har namn som Marie och Johanna och Spättan och de vilar bredvid varandra nu ikväll.

 

Jag tänker på havet, hur jag alltid älskat det. Havet är aldrig stilla, aldrig tyst och jag undrar om min rastlöshet är besläktat med havets?

 

På min resa söderut, förbi fält med vallmo och blåklint, såg jag det plötsligt, strax i höjd med Laholm och jag inser att jag måste vara nära kusinernas stuga. Mamma och pappa försökte pussla in några dagar där varje sommar, tillsammans med kusinerna och vi trivdes där allihop. Jag vill dit, till klipporna och nyponbuskarna och kohagen. Jag vill sitta på min favoritplats och jag vill se om mina stenar finns kvar. Jag hade ett gömställe i muren och min stora sten, som liknade en båt, låg kvar i flera år. Den blev en stenåldersflickas leksak, ett skepp på gungande hav. Jag vill sitta på min älsklingsklippa och jag vill hoppa över den skreva på kanske tjugo, trettio centimeter som i många år var mitt Helvetesgap och Ronja hoppade, fram och tillbaka. Vi har några kort på det, men de är dåliga och de är från den tid då en bara tog två, tre kort, på sin höjd, på någonting för det var kamerafilm på rulle och när den var slut så hade en alltid glömt att köpa ny. Efter dagar, veckor, månader köpte en så en gul liten låda innehållande en svart plastburk med grått lock och däri låg rullen med tjugofyra eller trettiosex bilder och rullen fick en sätta i själv. I min kamera fick jag tillochmed skruva in filmen innan jag kunde börja ta kort. Sen var rullen slut och trots att skåpet över mikron innehöll massor av plastpåsar med klisterfilm på, såna som kommit med posten som ett oemotståndligt erbjudande, tog det dagar, veckor, månader innan filmen skickades in med tryckbokstäver i bläck på utsidan av påsen. Sen kom bilder i ett pappersfodral och sjuttio procent av bilderna var, mer eller mindre, skräp.

 

Det tänker jag på, här ute på piren. Jag tänker igen på havet, hur jag under de till synes oändliga bilresorna måste varit en plåga för mina föräldrar, i en kokhet gammal Saab utan AC och med mig som tjatade om havet från det att vi passerat Alingsås. Efter Falkenberg gick det att se, oändligt blått med vitt skum som vittnade om havets ständiga rastlöshet. 

 

Jag har gått barfota i sanden och stått i havsbrynet och känt vattnet på fötterna. Jag drar in doften av havet om och om igen. Det var kallt om mina fötter men jag tog sandalerna i handen och gick alla de sexhundratjugofem numrerade plankorna hit ut till pirens yttersta ände. Sanden var kall och mjuk. Havet doftar hav. Min fotlänk med bjällror gör att det klirrar om mig när jag går.

 

Havet tar aldrig slut. Tystnar aldrig. Stillnar aldrig. Det rullar på och fyller mig med lugn. Bjuder in mig. Jag litar på havet, trots allt det kan göra.

 

Älskade hav.

 

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 

 

Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 

 

Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.

 

Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden

 

Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen

Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 

 

Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 

 

Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas

När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Sedärja. Första separationerna gjorda. En var riktigt, riktigt tuff. Herregud, jag gråter än.

 

Lille plutten. Hur ska jag klara mig utan dig?

Så. Nu har jag pillat klart med sista Vikingalagsartikeln till Livskick. Nästa gång jag skriver för dem, blir det om något helt annat, men det kommer utgå från ett blogginlägg jag gjort här.

 

Annars packas det här. Jag har styrt upp min outfit för imorgon; vi har pirattema på jobbet och för att ens komma i närheten av min älskade trollutklädnad, har jag fått gå loss i både garderober och smyckeslådor. Det kommer funka. Bilder kommer. Fast det är inte därför jag packar. Jag drar mot Skåne imorgon, närmare bestämt till Ystad, för att fira student. Jag åker direkt efter jobbet och missar då jobbets sommarcafé på kvällen, och på fredag är jag ledig.

 

Kanske skulle packa klart då?

Sitter hos frisören och nästan kvävs i såndäringa slinghätta. Snyggt värre.

 

Blir det.

 

Vet ni vad?

 

Jag har fått tag i en gitarrist!

 

En kompis till mig förmedlade kontakten till en av sina bekanta, så nu har jag bokat in en gitarrist, vilket innebär att vi slipper orgel och piano på bröllopet. Istället ska psalmerna kompas av gitarr och fiol och det känns hur bra som helst. Det kan tyckas vara obetydlig detalj, men alla detaljer som vänder bröllopet från att vara vilket bröllop som helst, till att bli bara vårt är enormt betydelsefulla.

 

Igår hade vi möte med prästen och vi var inne i kyrkan och kikade lite. Den är otroligt vacker och välbevarad, med liggande timmerstockar och trädetaljer. Sjön precis intill, och forsen med sin gamla kvarn på andra sidan vägen ramar in och ger det där lugnet jag eftersträvar.

 

Det kommer bli så bra, det här. Hur bra som helst.

Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.

 

Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.

 

Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.

 

Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.

 

Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.

 

Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.

Jag har varit vaken i tjugoen och en halv timme. Det är ljus morgon ute, och fåglarna håller konsert.

 

Jag har precis lagt mig.

 

Nu undrar jag bara... Har jag morgonkissat, eller just gjort sista kvällskissen?

Kjolar som svänger

Flätor som slänger

Stampa, stampa, stampa takten

Sol och skratt och Klarälvsvatten

Vänner, fränder 

Skitiga händer

Sång och musik 

Tjo, tjim och skrik

Logar och dans

Sväng utan sans

Luften jag andas

Tankar som landas

Tanken får tid 

Själen får frid 

Jag har inte nämnt det här...

 

...men jag ska byta jobb. Efter tre fantastiska år på ett jobb jag älskar, är det dags att gå vidare. Jag ska arbeta med lite äldre barn, på ett fritidshem, och där börjar jag efter semestern.

 

Naturligtvis gror en enorm separationsångest just nu. Det börjar närma sig att vinka av flera barn, redan nu. Och det är tungt. Ledsna föräldrar, ledsna barn. Lyckönskningar och gratulationer, till det nya jobbet. Det känns som om jag sviker, och beslutet har varit ett av de svåraste jag någonsin har behövt fatta. Och det är inte lätt att försöka förklara för en treårings ledsna blick, att jag fortfarande tycker om alla barnen där. Förklaringar ska ges, av mig, med gråten i halsen. Jag ska förklara att jag kommer sakna dem, men att det ändå får lov att bli såhär.

 

Vems grupp ska jag vara i nu? Vem ska sitta hos mig och äta? Måste du? Svåra frågor, med svar som inte går att ge. Hur ska de förstå, att det inte är på grund av dem? Det är inte på grund av någon. Förutom mig, då.

 

Nej, herregud... Det här är inte enkelt. Men det var såhär det fick bli nu. Redan idag fick jag ett underbart kort av ett av barnen. Och ja, tårarna kom.

 

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.

 

I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.

 

Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.

 

Min kropp skrämmer mig... Vadihelvete är det som händer?!

Idag har jag lite ont i själen.

Två timmar sen jag lyckades ta mig ur sängen. Med "smärtor i hårbotten" rullade jag mer eller mindre ner från sängen till golvet, efter lång självövertalning.

 

Två timmar av degande i soffan, twittrande, upprördhet över prästerna i Uppdrag granskning och ett inmundigande av ett ohälsosamt stort antal.smörgåsar.

 

Nu blir det promenad. Så kanske kroppen vaknar.

Trevlig kväll igår, med fina vänner.

 

Och idag är jag bakfull. Kraftigt bakfull. 

 

För den som undrade.