Maria P

Maria

Kristina

Emilia

Persson

 

Tolv stavelser. Tjugosex bokstäver. Fyra versaler och tjugotvå gemener. Tolv vokaler, varav fem hårda och sju mjuka. Fjorton konsonanter.

 

Hela min identitet wrappad upp i ett nötskal.

 

Om tre månader, knappt, heter jag inte så längre. De två sista stavelserna, de sju sista bokstäverna den sista versalen, de sex sista gemenerna, den sista mjuka vokalen, den sista hårda vokalen och de sista fem konsonanterna. De ska bytas ut.

 

Ersättas med tre stavelser. Sex bokstäver. En versal och fem gemener. Tre vokaler, varav en mjuk och två hårda. Tre konsonanter.

 

En ny identitet ska formas. Ingen kommer heta som jag. Ingen med samma för- och efternamn i kombination. Finaste byter också. Vi ska ta hans mammas flicknamn. Det är så fint.

 

En ny identitet. Det känns... speciellt. Lite hisnande. Men bra. Stort. Och bra. Framförallt bra. Det kommer klinga fint. Och gå hand i hand med den jag är, med de små. En av dem konstaterade att jag blir som Byggare Bob. Han heter Byggare. Och kan bygga. Mitt namn kommer passa perfekt.

 

Det känns bra. Fint.

 

Nu har jag mailat sömmerskan om några mått och en första provning av bröllopsklänningen. Och så har jag klickat hem en klänning att ha på restaurangen på kvällen. En enkel liten sak.

 

Det går framåt.

Hur förklarar man för fyra barn att deras pappa dog, för att han tyckte om Djurgården? För att han ville se fotboll, live?

 

Förlåt mig, men vartihelvete är vi påväg?

 

Hittade detta hos Johanna idag. Jag har vetat ett tag att boken, både har varit på gång, och nu släppts. Nu är den alltså äntligen beställd.

 

Egentligen ser jag mest framför mig hur jag kommer sitta och nicka igenkännande. Markera och stryka under. Anteckna i marginalen. Det jag hoppas är dock att få en liten chans att förstå. Och kanske få lite hopp.

 

Idag har vi varit på picknick, Finaste och jag. Vi åkte till ett av mina smultronställen; Silverfallen ett par mil från mina föräldrars hus. Det är väl inget smultronställe i den bemärkelsen att ingen annan hittar dit, det var knappast en helt unik idé att åka dit en dag som idag. Fast de grupper av folk, främst familjer, som rörde sig där, var inget som störde.

 

Vi tog stråket över kullarna och insåg redan efter några tiotal meter att vi hade tur. Det finns nämligen inga garantier att det finns vatten i fallen, särskilt inte efter en bar vinter som den som varit, och i synnerhet inte såhär långt efter att allt smält.

 

Jag fick lära mig i gymnasiet, när stackars Ulf släpade runt på oss oinspirerade tonåringar, att Billingen har bra mark för växtlighet och visst, det växte redan lite vårblommor på berget kring vattnet. Vitsippor lyckades vi hitta, bland annat.

 

Nä, nu låter jag bilderna tala. Lite matporr från vår picknick kommer också.

 

Mamma och jag var vid farfars och farmors grav. Snett emot, där ligger du. Min största sorg, mitt hål i hjärtat. Vakuumet inom.

 

Älskade faster. Gudmor. Förebild. Spindelmor.

 

För bara ett par år sedan, blev du en spindel för mig. Och det kom så självklart. Sedan dess ser jag dig som Spindelmor, och det av flera skäl. Om jag någonsin ska tatuera mig, ska det vara en spindel. Och det är ju bra, för spindlar har jag alltid tyckt om.

 

Och tänka sig. När jag plockade i jorden framför din sten, kröp en liten spindel fram. Sådär självklart. 

 

Älskade faster. Gudmor.

 

Jag är så halv utan dig.

 

I skogen, dit vi brukar gå med jobbet varje vecka, växer en lätt lutande björk. Den har inga grenar längst ner, men den är rejält skrovlig och ett av kidsen, som är en riktig klätterapa, kommer en dryg meter upp på stammen innan hen glider ner igen.

 

Igår tyckte hen att jag skulle försöka. Jag blev visad var man bäst sätter första foten och sen var det, enligt ungen "bara att klättra".

Men du, sa jag, jag kommer inget längre.

Försök, tyckte barnet.

Barnet ställde sig strax nedanför med uppsträckta armar. I fem sekunder. Sen backade hen tre steg och sa med darrig röst (fast fylld av skratt):

Nä, jag vågar inte.

 

Nej. Okej. Hen har faktiskt min fulla förståelse. Men jag och kollegan T stod dubbelvikta av skratt, ändå.

Ja, det blev en bra dag. Stilla ro. Två nätter i rad med förvirrade drömmar fyllda av upprepningar men utan struktur, har lett till lite trötthet, men det har varit hanterbart.

 

Det blev en lång stunds lekparkslek och sen lite filmmys. Sen utelek där plaggen flög åt alla håll allteftersom värmen tilltog. Hjalmar Gitarr fick följa med mig idag och var med på samlingen, och på eftermiddagen satte jag mig med gitarr och en uppsjö av sånger, på en filt i gräset och spelade och sjöng med de kiddosar som ville. Jag var grymt ringrostig efter att inte ha greppat en gitarrhals på över ett halvår (och jag är rätt kass som gitarrist i vanliga fall), men barnen bryr sig inte, som väl är.

 

Just nu sitter vi i bilen mot Vächötaschlätta. Solen skiner. Helen underhåller oss med sina visor.

 

Det är rätt bra, jämt nu.

 

 

Nu ska jag hänga tvätt. Sen ska jag tvätta bort mitt fejkade ansikte. Allt är på låtsas, likt ett pimpat och väl filtrerat instagraminlägg. Efter det ska jag slänga ner det mest nödvändiga inför helgen, i en väska.

 

Sen ska jag däcka. Jag misstänker att jag sover inom en timme. Imorgon börjar jag jobba klockan sju. Senast klockan fyra styr vi sen söderut, Finaste får köra.

 

Dagen imorgon har potential att bli bra. Sen landa, hos mamma och pappa. Omgiven av släkten. Trygghet. Och lite kattmys. I övrigt i helgen får det bli vad det blir. Troligtvis åker vi och fikar någonstans. Kanske kan flirta med pappa och få honom att tycka att vi ska till Holgers, allihop. Han har aldrig kunnat säga nej till mig.

 

Tvätt var det.

Fan, det börjar dra ihop sig till sjukstuga här ikväll. Att gå på massage med skit i kroppen är inget bra, jag vet men jag har längtat efter det här i en månad och tänkte fan inte låta en förkylning sätta stopp. Dock, dock, dock skippade jag BodyCombatpasset idag; jag var på FLX efter massagen, men det är ju bara stretch.

 

Massagen var välbehövlig; E tryckte och knådade och drog och framförallt nacke och höfter blev rejält tilltryckta. Lite vinglig i kroppen (nästan lite psalongsberusningskänsla) lullade jag in på Z.est och köpte mig en ingefärssmoothie och knallade ner på stan för att införskaffa min favoritbroders födelsedagspresent. Imorgon far vi mot Axvall för att fira den nyblivne trettioåringen. Sen tillbaka till SATS för FLX då, innan jag trampade hemåt.

 

Nedstämd idag. Febrig, snorig, trött och tankfylld. Energi från de små, vill hålla ihop, för dem. De ger mig så mycket, de lyfter mig, dagar som den här.

 

Fine storebror fyller trettio idag. Snälle storebror.

 

Och nu ska jag få massage av bästa Elin, på gymet.

 

Får nog ett avslut på den här dagen också, ska jag se.

Nästan tomt. Ingen här.

 

Sopa. Skura. Gnida. Gno.

 

Åh, vad rent och fint det är!

Mm...

 

Att vakna med otillräckligheten i kroppen. Vakna, kliva upp, med känslan av att inget jag gör, kommer räcka idag. Idag är jag ofullständig, otillräcklig. Inte ett ord, inte en blick, bekräftar vad jag tänker och tror. För det här kommer inifrån, och kan varken bekräftas eller dementeras av andra.

 

Att vakna med otillräckligheten i kroppen, gör den svår omöjlig att bli av med. Den finns med från början, och otillräckligheten leder till nedstämdhet, Jante uppfyller i sin starkaste, fulaste form varje cell i min kropp och jag kan inte hitta känslan av att bara fungera.

 

Idag har jag krupit nära, tätt intill. Varje beröring blir viktig. En hand i min, ett par leende ögon, armar om min hals. En trött kropp i min famn, mina fingrar genom de mörkaste av lockar. Doften av närhet, av trygghet, av lugn. Blickar av fullständig tillit, skratt som förenar. Varje stund blir till livselixir, batterier för själen.

 

Fokus i ett inre kaos. Vägvisare på stormigt hav.

Dagens frukost. Chiapuddingen som jag förberedde igår. Helt okej, men jag som är van vid sältan och värmen från havregrynsgröt, upplevde den som lite slabbig och smaklös. Får experimentera lite, för allt detta gick bara inte att få ner...

 

Bjuder på lite matpornografi (herrejisses, vem är jag ens?) istället.

 

Idag har jag

• vaknat alldeles för sent, men hann ändå till bussen (och fixa busskaffe och äta gröt, herreminje),
• gosat ohälsosamt mycket med kidsen (går det ens?); det där med en mjuk liten kind mot ens arm när man läser saga...
• haltat omkring och svurit över mitt vänstra knä,
• långpromenerat (eller ja, fyra kilometer) till bussen när jag skulle hem,
• varit på FLX,
• stått på crosstrainern i fyrtio minuter,
• varit på BodyCombat och förbannat mitt knä som strejkade så jag inte kunde köra benlåten för fullt,
• gjort bananpannkakevåfflor, våffeldagen till ära,
• lärt mig att våffeldagen även firas i Norge idag,
• mailat tillbaka till restaurangen, där vi ska äta vår bröllopsmiddag och fått veta att haricot verts kan bytas ut mot grillad halloumi (från det värsta till det bästa, halleluja) och att vi är välkomna att provsmaka middagen någon gång,
• blandat ihop morgondagens frukost; chiapudding à la Viola.

Ja, även denna tisdag har gått. Onsdag imorgon. Onsdagar är bra. Vet inte varför, men så känns det. Det finns alltid något att se fram emot på just onsdagar, har jag upptäckt.

 

Unga, kloka, Viola. Viola, som har språket och som fångar mig, med varje ord.

 

Läs henne. Låt henne fånga er.

 

"Det blir inte mycket bättre än när man har mörkret i ryggen och ljuset framför sig."

Kroppen behöver vila. Mitt vänsterknä värker än, arton timmar sen senaste löprundan. Den blev lång, och höften gjorde sig påmind. Och sen knät. Arton långa timmar. Jag hade nästan väntat mig ett blåmärke, för det känns som om jag fått en smäll, men inget syns på utsidan.

 

Kroppen behöver vila. Jag är helt utmattad och vet inte riktigt varför, vad jag gjort. Jag vilar i Finastes famn, låter honom smyga in handen under kragen, ner på min rygg. Låter honom klia mig på ryggen, sådär som han alltid gjort. Hans naglar, som känner varje linje på min rygg, letar sig fram kring mina skulderblad och jag somnar nästan. Upp längs min nacke och upp i min hårbotten. Rysningar av välbehag genom hela kroppen.

 

Kroppen behöver vila och jag försöker låta den göra det, bara ikväll. Finastes famn får överrösta Honom, jag vill att den ska göra det, bara ikväll. Jag ligger här och försöker låta kroppen vila, nästan domna bort, och jag försöker låta knät göra ont och bara lyssna på det.

 

Kroppen behöver vila. Jag ligger och tänker på hur skyddsnätet bakom, under, mig, blir alltmer finmaskigt. Folk sluter upp, men jag vet inte vad jag tycker om det. För ju fler som ställer sig bakom, desto fler sviker jag när allt går åt helvete. Jag vill inte släppa dem för nära, för mitt mörker kan bli så mörkt. Samtidigt är ingenting hemligt; orden får strömma fritt när de kommer. Ibland tänker jag att ju fler som vet, desto mindre att försöka dölja. Färre förklaringar.

 

Kroppen behöver vila, och jag tänker på dem som skyddar mig. Nya vänskaper, vänskaper som vill. De som ser, de som har svar, de som har erfarenheter. Vänskaper som fördjupas, men som inte kan breddas. Det växer på djupet, men kan inte bli bredare, inte nu.

 

Kroppen behöver vila, och jag börjar inse att det är svaret. Vila, fullständig vila. Frysa allt, bara sluta. Det är så enkelt, men så enkelt är det aldrig. Jag vet vad svaret är, men samtidigt förnekar jag att svaret överhuvudtaget existerar och jag spelar dum.

 

Kroppen behöver vila. Jag blundar lite. Stänger Honom ute. Låter Finaste ta över en stund. Faller hos Finaste, försöker få vila där. Ikväll.

 

 

 

  When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold

When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood's run stale

I wanna hide the truth
I wanna shelter you
But with the beast inside
There's nowhere we can hide

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

When the curtain's call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl

So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you've made

Don't want to let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't want to hide the truth

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go

Your eyes, they shine so bright
I want to save that light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Jag berömde Göran igår, för alla vackra texter han skriver. Han log lite snett med sitt överbett och sa att Det är ju det jag gör. Jag sa att Jo, fast alla som skriver texter, har inte talang för det. Då log han igen. Tog mig lite lätt på axeln och sa Tack, innan han fortsatte rulla sladdar.

på kudden där du låg

Tänk en stilig tanke

om nåt fint – och kom ihåg:

 

Ta ett steg ur skuggan

ut till solens trottoar

och märk hur ljuset väcker livets sång

Han smyger kring i skuggorna

som en stor och ruggig björn

och räknar varje klockslags tick-tack-tick

 

och ännu brinner lågan ganska klar

i nån sorts förgrämd misär

 

När jag gjorde den till min, så tänkte jag mig världen genom ett barns ögon; Genom slutna, öppna ögon. Ser ni en tittutlek? Det gör jag. Ett under som sker. Allt är ett mirakel i ett barns ögon.

Ute i bortanom där har jag liksom

Ett litet gosseflickebarn

Inlindat i garn

Det garnet är spunnet av drömmar jag fött

Och färgat i grönaste rött

 

Över en undergång och genom en sång

Långt nere, inne, utanpå

Dit måste jag gå

Att söka och finna var garnet en gång

Blev spunnet fast vägen är lång

 

Klar som en virvelvind som rör vid min kind

Genom slutna, öppna ögon ser jag

Ett under som sker

Där tanken i frihet sig svingar ner

Mot livet som gråter och ler

Jag såg Dig för min inre syn. Jag vet att det är fånigt, men igår blev jag tvungen. Jag såg Dig, Du stod där framme i portalen, mellan baren och garderoben och Du lutade Dig mot dörrposten. Du hade Din svarta kappa och den färggranna sjalen och väskan över axeln.

 

Jag vet att jag är fånig, men jag såg framför mig hur Du stod där, som om Du bara haft vägarna förbi och tyckte att Du lika gärna kunde stå kvar och lyssna färdigt.

 

Igår var det nödvändigt. Jag vet att Du hade tyckt om texterna och melodierna, så det var enkelt. Enkelt och fullständigt livsnödvändigt. Presidentens Vaggsång blev så bra, så rätt och jag tog hjälp av Dig, fast på distans.

 

Och jag tror att det syntes. Klockan var nästan midnatt, lokalen var nästan tom på folk och en äldre kvinna kom fram till mig och berättade att hon sett mig, under hela konserten. Hon hade imponerats av att jag stod där, helt utan noter i handen, hon hade sett hur mitt ansiktsuttryck levde med i texter och melodier. Hon berömde mig, och sa, att det synts att jag visste vad jag sjöng.

 

Då skänkte jag Dig en liten tanke, ett enkelt litet Tack.

Morrn!

 

Konserten igår gick fint, massor med folk (eller ja, runt hundratrettio, men det var en liten lokal) och trevlig eftersits. Vi var hemma runt midnatt och jag lyckades somna relativt fort, trots femtioelva koppar kaffe och ett glas läsk (vilket jag dricker ungefär tre gånger per år - sockerchock!).

 

Gårdagen inleddes med dans - dagen idag har inletts med en lång löptur. Det var längesen jag sprang långt, så jag trodde det skulle gå lite trögt, men det gick bättre än jag väntat mig. Nu väntar en välbehövlig dusch, sen har jag ställt in mig på en megafrukost med en jätteportion gröt och ägg!

 

Livet är så fyllt av val, och särskilt för mig som är privilegierad nog att vara född där jag är, vara född av just mina föräldrar, att ha ett jobb (jag kan fortsätta i evigheter)... Allt går givetvis inte att välja, mycket är slump eller helt enkelt bara oföränderligt. Men jag har chansen att, dagligen, göra så otroligt många aktiva val.

 

Ett aktivt val jag gör, är att aktivt välja.

 

Jag fick en gång besluta mig för, efter visst inre resonemang, att det är viktigt att jag gör aktiva val då jag kan, om det är en situation där jag mår bäst av det (annars är det aktiva valet att bara flyta med, det kan fungera bra det också (det är faktiskt ganska nyttigt för mig)). Och en dålig dag, då kan jag få mig själv att må lite, lite bättre, genom att välja vad jag vill se.

 

Jag väljer att se det vackra. Att aktivt leta efter det. Det kan vara två tussilagon som kämpar för att kunna nå rätt människor, innan det är för sent. Det kan vara en soluppgång som jag råkar fånga med blicken, innan bussen svänger vänster och jag inte hinner se mer. Det kan vara en fras, en genialiskt diktad sångtext. Det kan vara en kråka som tar ett bad i en vattenpöl, fylld av vissna löv. Det kan vara dimman som sakta stiger över gröna hagar medan luften fylls av doften av morgon, en tidig julimorgon då dagen försöker vakna. Då är det lätt att kliva upp klockan fem, när jag vet vad jag kan mötas av, bara jag aktivt väljer att se.

 

Oftast är det det enkla jag ser. Det mest vardagliga, det jag lättast tar för givet. Jag har blivit bra på att se det vackra i all sin enkelhet och jag har slutat vara blyg för att visa att jag ser, jag visar det, och jag ler. Ibland skrattar jag lite, och kroppen fylls av lugn och av bubbel.

 

Det kan vända en hel dag för mig, det vackra runtomkring. Jag vet inte vem jag hade varit, om jag aldrig valt att se, och att njuta av det.

 

Jag menar inte att världen är, eller ska vara, en rosaskimrande Törnblomsk plats på fluffiga moln. Det är aldrig så enkelt. Jag missar det vackra, jag också. Ofta. Det är de aktiva valen jag behöver påminna mig själv om; det andra har jag ju bevisligen överlämnat åt slumpen och högre makter. Men jag blir glad av att se det vackra, de dagar jag får det att fungera.

 

Det är inte enkelt, inte helt självklart. Det är val jag gör.

 

Idag har jag varit så stolt över mina små. Är, fortfarande.

 

I flera veckor har vi, jag och min grupp, arbetat med att dramatisera Bockarna Bruse. Några stolar kan lätt bli en bro och barnen har själva fått välja roller. Idag fick vi chansen att sätta upp vår lilla teater för resten av barnen på förskolan.

 

Och som de gjorde det! Allihop gjorde sitt absolut yttersta och jag var så himla stolt över dem efteråt. Jag kunde knappt sluta tala om för dem, hur stolt och glad jag var över deras insats. Jag berättade hur modiga jag tyckte de var, och hur glad och stolt jag var. Det lyste om dem, och jag tror de tyckte om att få stå i rampljuset en stund.

 

Dagens mest episka kommentar kom vid lunchen. Tre av mina bordsherrar har fått för sig att jag ska småjäklas med Finaste (jag vet verkligen inte varför), och deras idéer vet inga rimliga gränser. Det är alltifrån att hälla vatten i Finastes säng (vilket jag dock frånsagt mig; då blir ju jag tvungen att sova i blötan) till att spola ner alla hans kläder (kalsonger exkluderade) i toaletten.

 

Idag kom dock ett nytt, innovativt förslag (vilket jag bara var tvungen att twittra om):

 

 Jag vet inte med er... men jag hade då aldrig kommit på den idén på egen hand...

Det blev all in med udda strumpor idag. Tillochmed på danspasset nu i eftermiddag!

 

Ni förstod grejen, i morse? Det handlar alltså om Internationella Down's Syndromdagen, eller World Down's Syndrome Day, vilken uppmärksammas med udda strumpor. Udda är bra!

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Här sitter jag och käkar gröt. Och låter Farbror Blå väcka mig.

 

Häpp!

 

Idag är en såndär dag då jag egentligen inte skulle blogga, för jag har inget att förtälja. Skrivlusten pockar dock på uppmärksamhet, så det får bli några rader, om än lätt meningslösa.

 

Dagen har varit fin. Glada kids, vilka har visat sig vara omättligt intresserade av vulkaner. Lite kladdande på tavlan och några bilder och dagen är räddad. Herreminje, deras kunskapstörst är helt enorm; det börjar bli svårt att hänga med i deras tempo.

 

Jag är fortfarande retroaktivt trött sen i måndags; människan jag träffade var verkligen ett vandrande energidränage. Trots det har torsdagsträningen varit bra. BodyCombatpasset var som vanligt helt grymt; hon som leder det på torsdagar är verkligen otroligt inspirerande och peppande! På tisdag släpps en ny release, vilket såklart ska bli spännande att testa, även om det är många härliga låtar i det pass vi nu lämnar bakom oss, som jag kommer sakna.

 

Nej, det blir inte mycket vettigare än såhär. Jag öppnar imorgon igen, så det får snart bli kvällen här. Finaste ska få massera min ömma rygg med lite liniment, och kanske ska han få ge sig på utsidan av min högra höft, vilken jag haft en låsning i, i nästan en månad. Sen har jag bokat in massage hos en av gyminstruktörerna på torsdag; hon har en del att jobba med, kan jag säga.

 

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Hej.

 

Jo, fast det var ju längesen... jag rasade väl i vikt för över ett och ett halvt år sen. Jag har gått upp en del sen dess. Det är väl kanske inte den primära anledningen till att jag är här.

 

Mhm...

 

Det har jag aldrig velat.

 

Jag slutade äta och började träna.

 

 

Ja, kring mat och träning. Åtminstone periodvis.

Jodå, jag har funkat bra i skolan, haft nära kompisar, en trygg familj och fritidsintressen.

 

Nej! Herregud, NEJ!

Det varierar.

 

Jätteolika... för ett år sen kunde det handla om en tallrik havregrynsgröt inom loppet av två dygn, eller normala måltider med frukost och lunch och fruktstunder och mellis och kvällsmat, dagen därpå.

 

Mm...

Ibland dagligen, aldrig mindre än fem dagar i veckan.

 

Men oj! Det är för mycket, vet du. Elitidrottare tränar mindre, och du är ju ingen elitidrottare *skälmskt leende*.

Hmpf, nej...

 

Hmm...

 

Nej... eller... alltså. Jag behöver ju hjälp. Jag använder träning som ett kompensatoriskt beteende, det är inte friskt. Det är inte friskt att räkna kalorier hela tiden.

 

Hmm...

 

Du, det där behöver jag reflektera över.

 

Men det är ju därför jag är här! Jag behöver ju hjälp!

 

Ja, det är den som alltid går ner och dessutom är god.

 

Min mage fuckar upp av den typen av kolhydrater.

 

Ah, tack!

 

Ehm.. nej...

 

 

Mm...

 

Jag är inte enkel.

 

 Ja, som sagt, du är lite för frisk, egentligen. Jag får skicka ett remissvar tillbaka till din vårdcentral, ska vi säga så?

Visst, det blir säkert bra.

 

Okej, jag ska fundera på det.

 

Mm, tack.

Jag ska minnas Dina ord. Försöka tänka som Du. För jag vet, att skjuter jag på det här, så sviker jag mig själv. Och jag behöver stå på egna ben, inte klänga som en igel på andra. Jag har levt på andra så länge, och jag vill bevisa för mig själv, att det går.

 

Jag kommer sakna reflektionen med Dig, efteråt. Helt klart, det är den jag kommer sakna mest, för det har gett mig så mycket, hittills. Men jag ska, ska, ska orka. Jag ska gå direkt till gymet, ställa mig på en crosstrainer och släppa in Dig i mina tankar, låtsas att Du står bredvid mig och trampar, kommer med kloka ord och reflekterar. Se på det, utifrån. Att återge är inte samma sak, är aldrig samma sak.

 

Jag kan inte ljuga. Jag kommer sakna den där trygga handen, som tar min högra. Jag kommer sakna den fasta blicken, orden som bara kommer och tar vid där jag tystnar och som alltid träffar rätt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer önska att Du var med. Men att önska, och att inte klara sig ändå, är två skilda saker. Jag har gjort det förr. Fast med Dig, skulle jag kanske ägna lite mindre tid åt att söka efter flyktvägar, fysiska sådana.

 

Självklart skulle jag önska att Du var med. Det vet jag att Du vet. Men Du ska vara trygg i förvissningen om att jag klarar det. Att förhala det, gör inget bättre. Du har följt mig, Du följer mig, men någonstans behöver fighten vara min. Ingen annan ska behöva öda energi på mig. Jag fixar det, ska klara det. Det kommer jag göra. Jag skriver det, för att jag tror det. Vet det, innerst inne. För det finns inget att förlora, allt att vinna.

 

Där sitter du och där sitter jag

Jag tänker inte ljuga. Jag är så inåttahelvete rädd just nu. Jag känner mig ensam och utsatt.

 

En del av mig vill bara låsa in mig, stänga av all kommunikation.

 

Vad fan håller jag på med?

Alla mår dåligt ibland (och då menar jag, just nu, mentalt, i första hand). "Ibland" kan vara alltifrån ett helt liv, till bara några timmar. För min del har det mentala måendet varit på gungfly i runt arton månader.

 

Jag har svårt att definiera de senaste arton månaderna som depression; kanske skulle jag kunna kallas deprimerad, vad vet jag? Jag själv har dock svårt att sätta den stämpeln på vad jag går igenom. Exakt vad det beror på, vet jag inte. Jag vet att det faktum att jag fungerat någotsånär, både socialt och professionellt, inte skulle behöva stå i vägen för en depressionsdiagnos.

 

Deprimerad eller inte.

 

Ibland hade det kunnat vara skönt med en orsak. Förstår ni? Om någon går bort, så är det naturligt att bli ledsen. Ekonomiska bekymmer kan tära på måendet. Det finns förlossningsdepressioner, det finns de som är ensamma; utan partner eller vänner, eller som går igenom uppbrott.

 

Men jag då? Jag har en trygg ekonomi, en underbar fästman, vänner att lita på, ett jobb jag älskar (vilket har hållit mig flytande, då Finaste gått till jobbet och alternativet hade varit att sitta ensam hemma), en trygg och stabil och underbar familj, en släkt med stark sammanhållning. Jag har fritidsintressen. Jag är långtifrån dum; jag kan lära mig nya saker och behöver sällan känna mig mindre värd för att jag är den enda som inte förstår. Visst har jag förlorat nära och kära, men dem har jag (mig veterligen) tagit farväl av (visst saknar jag dem, särskilt morfar och faster, och jag kan ibland gråta över dem, men jag minns dem ändå med värme). Jag har inte varit med om något chockartat trauma den senaste tiden. Jag ser sällan tillbaka på diskussioner och ser mig själv backa; jag har skinn på näsan så det räcker och blir över.

 

 

Jag ställer mig den frågan själv. Andra, har garanterat funderat över det. Varför i hela friden är hon så nere? Varför är hon ledsen? Varför har hon en sjuttioelfte dålig dag i rad? Varförihelvete rycker hon inte upp sig?!

 

Om ni bara visste, hur mycket jag, ibland, längtar efter en orsak. En anledning att vara ledsen. En förklaring, de dagar då kroppen vaknar med ett enda uppgivet Nej. Om ni bara visste hur gärna jag vill kunna förklara att jag börjar gråta. Jag vill så gärna kunna ge ett svar på vad som gör att jag kryper ihop till en boll, skakar, gråter, nyper mig i underarmen och snärtar med gummibandet. Känslan av att aldrig räcka till, även om jag är i sammanhang där jag vet att något så enkelt som mitt jag, är fullt tillräckligt. Varifrån kommer den?

 

Om ni bara visste, hur gärna jag skulle vilja kunna ge en orsak, en enda, enkelt förklarad orsak, till att vara ledsen.

Jag njuter. Oron tickar i bröstet, men jag njuter av det jag kan. Det går att få dem; oron och njutningen, att samverka, leva i ett slags symbios. Det är det jag gör idag. Får dem att samverka.

 

Dagen igår var fin. Lugn. Jag började med ett härligt danspass, direkt följt av ett corepass. Corepasset har jag aldrig gjort bättre; plankövningen gjorde jag nästan uteslutande på tå, bara en gång, en kort stund, gick jag ner på knä fast jag gjorde fortfarande övningarna med armar och ben i övrigt.

 

När jag var duschad och uppfräschad, åkte vi och handlade. Och så var det med det. Sen låg vi och slappade i soffan resten av kvällen, helt utan att få något vettigt gjort. Bra så.

 

Om en liten stund ska jag ta en promenad ner till gymet. Där bjuds på det vanliga söndagsköret; PowerStep, följt av core. Jag gör mig klar där, blir hämtad av Finaste, vi åker ut till Bergvik och fixar ny telefon åt mig (äntligen) då mitt senaste tillskott var det sämsta jag varit med om, och sen åker vi till travbanan och njuter av att se fina lopp i solskenet.

 

Imorgon är jag ledig (under förutsättning att ingen annan blir sjuk eller så, i så fall har jag lovat att komma till jobbet). Jag ska på läkarbesök, redan på morgonen och har varit öppen med att jag kanske inte kommer vilja/orka jobba efteråt. Efter besöket blir det gym i ett par timmar, sen en kaffe på stan och efter det blir det en långpromenad, för att rensa huvudet. Kanske går jag och sätter mig vid vattnet någonstans, låter tankarna gunga iväg i det blå, blåsa bort över oändligheten. Jag kanske tar med mig kameran. Jag får helt enkelt se hur allting känns efter besöket.

 

I övrigt då? Jo, jag håller på att bli involverad i ett viktigt projekt. Mer information kommer, men jag kan säga redan nu, att det känns otroligt stort och jag hoppas att jag med min medverkan, kan påverka framtiden litegrann. Hoppas.

 

Jag tror att det flyter nu.

Tulpanbuketten vi har på köksbordet, har, mer eller mindre, blommat klart. De är i fasen då de är mitt emellan praktfullaste blomning och vissnande. Lite överblommade, lätt förtorkade. Fåriga, mörknande. Skarp doft, en färg som går mot gyllene, en kvardröjande glans i kronbladen.

 

Jag fotade dem igårkväll. Lekte lite med zoomen. Bilderna är helt och hållet oredigerade.

 

Dagens andra matrapport. Kom ganska nyligen hem från gymet och var, frukosten till trots, galet sugen på något.

 

Det fick, efter febrilt letande i skafferiet, bli en skivad banan, över vilken jag strödde kokosflingor, solrosfrön, gojibär, mortlad kanelstång (helvete, alltså; hade slut på malen kanel och tog en kanelstång och försökte mortla, det var apsvårt, gör aldrig det) och sist ringlade jag över lite flytande honung. Det blev sådär sjukt sött, så tungan nästan skrynklade sig, men gott var det.

 

Herreminje...

 

Jag har precis smällt i mig detta. Är. Så. Grymt. Mätt.

 

Jaha. Det är alltså nu. Nu det ska hända. Vända. Trodde det skulle bli mer av en bombnedslagseffekt, men just nu är jag fylld av liv, av en eld. Mitt hjärta glöder, snart kan det stå i brand, och just därför, vågar jag gå in i det här med en liten gnutta beslutsamhet. Det är för kort om tid för att skjuta tankarna framför mig, och det är nog bra. Trots att jag inser att jag behöver ta ställning, nu direkt, ska det här inte få ta död på glöden.

 

Jag har haft en så bra vecka. Dansat fram på överskottsenergi i tre dagar. Idag var jag tröttare, men fortfarande glad. Det var en lugnare glädje idag och jag vet, sedan innan, att även den sprudlande glädjen, den starka energin, till sist tar ut sin rätt. Det behöver inte betyda att jag dippar, jag finner bara ett lugn i mitt varande.

 

Sådan har jag varit idag. Lugn och glad.

 

Det är en tacksamhetstorsdag, just på grund av den lugna tröttheten. Jag har kunnat stanna upp, se glimtarna. Ta åt mig av föräldern som satt en lång stund och bara... ja, lovordade mig, i brist på bättre ord. Ta till mig, ända in i hjärteroten, teckningen. Den som tillverkats hemma, till mig. Inte en av en hög, massproducerade, bilder.

 

Den blev som en av mina melodier. Den kom, och den tillhörde.

 

Tacksam över barnen som lyhört, andlöst, följde med mig i mina tankar. Frågade nyfiket, manade mig till eftertanke och tvingade mig att vrida och vända. Tacksam över att få kladda med chokladbollssmet, kladda och kleta och trivas i kokosröran. Tacksam över barnet som lyckades stanna upp, en lång stund. Lyckades samla sig, sitta hos mig, prata med mig, låta sig bli ompysslad en stund. Bandet vi känner, när det sker.

 

Den där trivseln i kroppen.

 

Tacksamhetstorsdag. Det finns inget bättre ord.

 

 

Jag har sett det så många gånger. Förskollärare, lärare, föräldrar... Personer i barns närhet som, utan att blinka, rycker åt sig barnets nygjorda teckning och kluddar dit ungens namn. Visst, står man, som pedagog, mitt i en massproduktion av vattenfärgsteckningar, så kan det vara svårt att hinna fråga (men jag lovar, det går) varje barn om varje teckning.

 

Men... saken är den, att det är en fråga om respekt (vilket jag, av hela mitt hjärta, hoppas att ingen här tänker förväxla med rädsla, av någon sort(?)). Barnet har producerat något. En teckning, en text... vadsomhelst. Knallar vi fram, under en vernissage, och tycker att Hmm... hen har glömt skriva sitt namn här, bäst jag gör det? Nej, inte direkt. Vad är det då som ger en vuxen rätten att bestämma när ett barns teckning bör namnas? De har faktiskt producerat, själva. Det är barnen som äger upphovsrätten. Inte den vuxne.

 

Ibland vill barnen berätta en hel historia kring sin teckning. Många gånger är historien bra. Ibland så bra, att jag tycker den bör bevaras. Och, jag lovar, det är så sjukt enkelt att ställa frågan Får jag skriva det här, på din teckning? Inte? Får jag skriva den på ett annat papper och lägga dem tillsammans? Oftast får jag Ja på fråga ett. I ungefär hundra procent av fallen, har jag fått ett Ja, åtminstone efter fråga två, särskilt om jag betonar att det var så bra, att jag vill hjälpa barnet att minnas vad hen gjort.

 

Samma sak, i när det handlar om att skriva på något barnet gjort, gäller när jag får något av dem. Det är inte upp till mig, om originalteckningen ska ändras. Och ändrar, det är precis vad jag gör, om jag skriver på den.

 

Ja. Det handlar om respekt. Det handlar om respekt för barnet, för dess person och för vad det har gjort. Och de visar snart samma respekt tillbaka, om de får lära sig att det är viktigt att värna om saker, även andras än sina egna. Vad någon producerat är värdefullt; det är något som blir ett arv efter personen, eller efter den person hen var just vid produktionstillfället. Jag börjar märka på barnen jag arbetar närmst med - en grupp fyra- och femåringar - att de börjar förstå det värdet, och det arvet. De frågar varandra hur de tänkte, när de ritade den där teckningen. De berömmer varandra, inte bara genom att säga Vilken fin teckning, utan genom att nämna specifika detaljer, som färgkombinationen, just det där äpplet du ritade... Helt och hållet antijante, vet jag att det är frågor sprungna ur samvaron med vuxna som värdesätter det barnen är stolta över, och i den gruppen vuxna, ingår jag.

 

I respekten ingår också tacksamheten. Just jag kan bli utvald att få ett skrumpnat blåbär som någon hittat i skogen en råkall oktoberdag. Jag, som inte ens tycker om blåbär. Men. Jag blev utvald. Av någon anledning, var det jag som skulle få det.

 

Vill inte vi, som vuxna, få känna att den omtanke vi ville visa, genom en gåva, når fram och blir till tacksamhet? Barnen vill känna detsamma. Det är inte på slentrian de ger saker till varandra. Oftas inte, åtminstone (bör tilläggas). Och, jag lovar, de kommer ihåg vem de fick den där tuschkladdiga pappersbiten på två gånger två centimeter av.

 

Respektera barnens gåvor. Säg tack. Mena det. Bli glad. Visa, i konkret handling, att du värdesätter gåvan (lägg den bland dina personliga tillhörigheter, sätt den på väggen). Respektera gåvan. Visa att du vill minnas vem du fick den av, genom att fråga om du får skriva barnets namn på den. Eller be barnet skriva själv. Ta dig tid att fråga vad det föreställer, Ska den vara såhär, åt det här hållet?.

 

Det handlar om respekt.

 

Det blir inte större än så.

 

)

 

When I come home, when I come home
I hear you washing in the shower
Mirages of you, mirages of you
Even steam pouring thru the crack at the floor

I won't lose it, holdin steady

All by myself
All by myself
I can lift a car up

All by myself

So very nice, so very nice
My grandpa's leather jacket & goggles
So you kiss me on the futon
I hope you like it in Chicago!

Holdin steady; I won't lose it

All by myself
All by myself
I can lift a car up

All by myself

Did ya know that
I can lift a car up all by myself?
Well, no misunderstanding, I'm not saying that you can't,
But did you know that I can lift a car all by myself?

I've been going out & trying to stay fit
I met someone who wears your glasses
She kissed me on my new futon
And I'm clumsy cause she finds me attractive

I won't lose it

Wiiie! Det kom en inbjudan till en kurskväll, till jobbet. En kurs i att använda musiken som inlärningsmetod. Jag taggade till direkt, och efter ett kort samtal med chefen, var det klart!

 

Så himla glad just nu, älskar att lära mig nytt och att få utvecklas i min musikpedagogik... ja, det slår det mesta.

 

Peppad på tillvaron - jajjemän!

 

Fågelkvitter, HarryPotterdockan à la muppetshow som någon placerat på berget, lilla bilen som är lackerad i fyra färger, den sjukt nyvakne bilföraren, tjejerna som går framför mig i exakt takt och som svänger likadant med armarna, kvinnan som fotograferar soluppgången, den där tjejens fantastiska utstrålning.

 

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?

 

Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.

 

Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.

 

På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.

 

Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.

 

Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.

 

Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.

 

Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.

 

Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.

 

Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.

 

Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.

 

Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.

 

Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.

 

I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.

 

Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.

 

Heh...

 

Jag har ett läsarantal på runt trettio. Vi snackar de närmaste, några helt okända och så lite löst folk jag känner från olika håll.

 

Inlägget igår, blev viktigt för mig och jag twittrade om det.

 

Tjoff! sa det, så hade jag över dubbelt så många läsare än vanligt just igår. Och de flesta hamnade nog på just gårdagens inlägg. Jag hyser inga jätteförhoppningar om att alla kommer tillbaka, dag för dag, och läser om min vardag och mina tomma ord.

 

Men om någon ny har kommit för att stanna; välkommen!

Stina, Stina... Underbara Stina Wollter.

 

Igår, när jag lagt mig, scrollade jag mig fram i Twitterflödet och fastnade, som så många gånger förr, hos Lisa. Efter ett tag förstod jag att hon rantade på grund av ett radioprogram; Söndagarna med Stina Wollter. Jag följer även Stina, både på Twitter och på Instagram.

 

Hursomhelst. Programmet Stina leder, går rätt sent på söndagarna och jag tycker om att sova. Eller snarare; när jag är trött, då behöver jag gå och lägga mig. Jag har därför inte hört programmet innan, men förstod efter en stund att det, just igår, handlade om ätstörningar. Så när jag skulle promenera till bussen efter jobbet, laddade jag hem programmet och började lyssna.

 

Intervjun med tjejen, Olivia, var otrolig. Samtalet med hennes mamma rörde upp en massa. Igenkänning, såklart, skam och ångest över vad jag utsätter min omgivning för, tacksamhet över att jag inte är där Olivia var... och en massa annat, såklart.

 

Sen tackade Stina Olivia för medverkan, och gick in på inkommande samtal. Däribland med Sandra, en tjej som är några år yngre än jag. Sandra hade eldat upp sig kring ideal, och hon ver verkligen en eldsjäl som arbetade på kollo om somrarna (herregud, unga tjejen!). Till henne sa Stina, bland annat:

 

 

Det var där mina tankar stannade när programmet var slut, efter en och en halv timme (utan musik).

 

Jag skulle sprungit ikväll. Men det hinner jag inte. Jag hinner inte, för det här är viktigare! Jag bara sprutade ur mig det, till Finaste när jag kom hem, hade landat vid datorn och tryckt i mig två stora limpskivor (jag hann inte ens koka gröt, eller steka en jävla bananpannkaka). Jag ska blogga om det här! Finaste hängde nog inte helt med i svängarna, men han tyckte väl att det lät bra; allt som kan ta fokus från mitt träningstvång ser han som ren bonus, så han var nöjd.

 

Fattar ni grejen?! Jag kan vara den förändringen! Jag har världens viktigaste jobb, och när det handlar om det här med ideal, sätter jag en prägel på framtiden, varje dag. Visst, det handlar om en bråkdel av världens befolkning, men varje människa är viktig, och de kommer träffa en massa människor, som i sin tur kommer träffa... ja, ni fattar.

 

Vad kan jag göra då? Jag kan börja med att aldrig, aldrig fokusera på barnens utseende, varken i sig självt, eller i vad de har på sig. Aldrig lägga deras värde i ett plagg. Jag kan fråga om de trivs i den där tröjan? Om den är skön? Eller om de tycker om den? Men mina värderingar, ska aldrig prägla deras syn på sitt utseende. Visst, ibland är de stolta över ett nytt plagg, eller en ny frisyr, och då bekräftar jag att jag sett det. Punkt.

 

Vad som istället blir viktigt, är vem de är. Det låter ju så inåttahelvete enkelt. Men det är det inte, för yttre ideal påverkar oss, precis hela tiden. Dina kläder, dina mått, din vikt, vad du äter, hur du tränar... allt blir en symbol för vem du är och, framförallt, ditt människovärde. Dina personlighetsdrag, det viktiga i att vara medmänsklig, att se en person, att finnas till, att orka lyssna, att ta tillvara berättelser och livserfarenheter, det sätts i dagens samhälle åt sidan. Allt fokuseras, kanaliseras, till hur du ser ut och vad du presterar.

 

Att jag kan vara en del i att flytta fokus, från prestation till person, är en svindlande tanke. Att jag, bara under en halvtimme under lunchen, kan prata om att det är himla gott med kladdkaka, att det är viktigt att få äta det man tycker om... det blir liksom inte större än så. Det blir inte större än det, att jag får sätta värde i dem. Att vi får hålla om varandra, för att vi tycker om varandra. Allt de gör, är så oviktigt. Vilka de är, vilka egenheter de har, det faktum att jag får anpassa mina ordval och mitt tonläge till vem jag pratar med, för att de är olika personer, är så viktigt. Helt oavsett kön, social bakgrund, om de har syskon eller ej, är de sig när de kommer till mig. Vad vill de? Vad är viktigt för dem? Vad vill de arbeta med? Vilka drömmar har de?

 

Jag bara önskar att jag kunde ta dem med mig, från allt som talar om för dem hur de ska se ut, för att bli accepterade i vår snedvridna värld; Gåsa, gåsa klinga, ge mig dina vingar.

 

Fast... de behöver veta att det finns, det är det som är så sorgligt. För hur ska de annars kunna kämpa? Kämpa, mot alla sjuka ideal. Det går inte att kämpa, mot det man blundar för. De behöver veta att det finns, men de behöver samtidigt veta att det behöver bekämpas. De behöver veta hur vi påverkas, men de behöver stå emot.

 

Jag är inte korkad. Jag glider aldrig in i limousine på Mensas årsmöten, men dum i huvudet är jag inte. Jag är smart nog att inse, att jag normaliserar det faktum att kvinnor sminkar sig, i och med att jag själv gör det. Men jag pekar på, att alla som vill, får sminka sig. Män också. Alla får klä sig hur de vill, vara hur de vill. Allas åsikter räknas, även de jag inte håller med om. Sen kan jag tydligt ta avstånd från det som sätter värde i en människas bakgrund, jag kan bekämpa det. Men jag kan aldrig bestämma vad en annan människa ska tycka. Jag pratar mycket om att man får tycka om vem man vill. Genusperspektivet blir viktigt, och det går också in i det här att personen är viktig, oavsett vem hen är.

 

Jag har börjat gå in på upprepningar, men det här tände en låga inom mig. Det är det här jag brinner för, det är det här jag är uppfostrad i. Alla tankar åt andra håll, skapade diskussioner hemma, tills det satt djupt inpräntat i oss, alla tre.

 

Ni förstår, att jag inte hann springa ikväll? Ni förstår, att jag fick fylla på med energi under tiden? Med ytterligare smörgåsar, med bullar? Har Du börjat se, var vi kan börja? Jag hör nämligen, hur Du sitter och jublar, jag ser hur Du hoppar upp och ner. Vi har hittat något jag kan kanalisera all min energi på, när det onda tar över. För hit ska ingen av dem få komma, inte så länge jag har chansen att sätta stopp.

 

Tack, Stina. Tack, Sandra. Tack Olivia, och tack Lisa.

 

Tack, ❤mamma❤. Tack, ❤pappa❤.

Måndag igen. Och jag mår bra. Så långt, i alla fall. Vem kan göra annat, när klockan är halv sju och jag inte ens kommer behöva reflexväst, för att synas när jag cyklar ner till bussen?

 

Farbror Blå visar sig på sin bästa sida och serverar mig gott kaffe också. Och jag tänker tillbaka på när jag satt just här, igår, och tittade ut genom fönstret och fick se tre barn som hade lite picknick här på innegården. Det var en så fin bild, och jag blev glad. Sen blev jag glad igen, för när jag och Finaste var på Bergvik, fick jag en liten tub med BB-creme på Affection. Den låg, helt randomly och ensam, i en hylla bakom kassan, och när jag hade betalat, vände sig kassörskan om och sa typ "Den här är nog din, den låg bra där i påsen". Tack och bock, sa jag. Gratisprover, som dessutom kommer räcka i många dagar, är aldrig fel.

 

 

Why should it be so bad to be bad
When it's so hard to be anything at all?
And why does everyone seem to forget
What it's like to be all alone?

 

As soon as they have got someone, oh it's no fun
It makes me wanna vanish and die
Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall
And sit and spy while they all cry

You get so silly when you're lonely
And you think that you're the only who'll say

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself?
But now and then when I look into the mirror
All I see is a big mistake, and wouldn't you?

Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one who makes you smile
Well, I just wanna believe
That I could be something to someone

Am I the only one around here,
Who's not gonna live my life in fear?

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

I don't understand you
And why would You?
Can you tell me what is on your mind?
I don't have words to say how much I think I owe You
We ain't gonna live our lives in fear

 

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

Vissa saker lämnar aldrig väskan, bortsett från om jag byter väska för dagen.

 

Den ena är plånboken. Handspriten brukar få följa med. Dagboken, just in case. Kalendern, såklart.

 

Och. De viktigaste orden. Någonsin.

 

 

Idag har jag fått äran att gästblogga hos Shedo, en förening som arbetar ideellt med att "sprida information, skapa opinion och ge stöd kring psykisk ohälsa, ätstörningar och självskadebeteende" (beskrivning av föreningen på dess hemsida).

 

Jag fick ett inlägg publicerat kring temat Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar. Jag skrev om hur bedrägligt det yttre kan vara, vilket jag ju också tagit upp här, flera gånger.

 

Jag tittar in på Shedos blogg lite då och nu, minst en gång i veckan. De har ofta bra teman som skapar tankar och det är många gånger skönt att få läsa texter som bekräftar att jag inte är ensam. Det här är dock första gången jag själv skrivit för dem, men jag har flera gånger reflekterat kring deras teman och funnit bekräftelse i dem.

 

En länk till Shedobloggen och en till deras hemsida finns numera i länklistan till vänster.

Man får faktiskt ändra sig. Det är okej. De flesta beslut som ännu inte är verkställda, går att riva upp. De flesta.

 

Det fick bli en promenad istället. En lång. Elva kilometer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.

 

Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).

 

Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).

 

Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.

 

Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).

 

Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Så. Jag tror jag är människa idag. Lite huvudvärk finns kvar, men det kan lika gärna vara ett resultat av två glas vitt igår.

 

Frukostgröten och kaffet är hursomhelst intagna nu. Jag ska ställa mig och fixa lite lunchsallad och hälla upp bryggarens resterande innehåll i en termos, sen bär det av mot Skoghall där vi ska ha övningsdag med kören, hela dagen.

 

Om två veckor har vi konserter, det finns platser kvar. Kom, vettja!

 

Herreminje...

 

Har vinglat fram som vore jag på pikalurven idag. Alldeles yr, en yrsel som inte velat ge med sig. Har dock varit på okej humör, det är bara kroppen som strejkat. Jag har heller inte varit trött som i sömning, utan mer kroppsligt utmattad. Ringde Finaste från bussen och bad honom hämta mig i stan; jag orkade inte cykla hem. Nu står han och fixar mat och jag har intagit soffläge, och jag tänker inte röra en muskel på resten av kvällen. Nej, inte ens träning blir det. Mysstassen är på och den ska få vara det tills jag kryper i säng.

 

Dagens bästa beslut, tror jag.

 

Idag vaknade jag med en huvudvärk som överskred alla gränser för rimlighet. Yrsel och prickar i synfältet. Migrän, skulle väl kunna vara en diagnos.

 

Kroppen är trött; mer eller mindre slut. Promenaden från bussen var en kraftansträngning. Fysiskt är jag så trött att jag är nära tårar just nu, och jag vet inte ens vad det beror på. För sovit har jag.

 

Kommer kanske igång, bara jag får träffa barnen. Jag hör dem genom dörren just nu, hör hur de skrattar, river i duplo och tappar klossar. Känner igen varje röst.

 

Så får det bli. Jag får gå ut till dem. Hitta på ett bra skäl till att gå ut till dem, lite tidigare.

 

Jag ska bara dricka ur mitt kaffe.

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!

 

Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...

 

Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.

 

Resultatet av att vakna kvart i fyra, efter bara fyra och en halv timmes sömn, är en tröttdag utan dess like. Vill bara krypa ihop i ett hörn, gömma mig för omvärlden, hålla för öronen.

 

Stänga Honom ute.

 

Men det hjälper inte; Han är som tinnitus. Blir det tyst runtomkring, så hörs Han än mer. Och idag har Han övertaget, Han är starkare redan från början.

 

 

Saknaden blir aldrig lättare att bära, tyngden av ett hål, ett vakuum inuti. Jag visste inte att tomheten kunde vara så tung, men det kan den.

 

Idag har Han övertaget. Han är starkare, redan från början.

 

 

 

Ana, bussen här utanför går ingenstans
Det är ingen som vill någon vart
Jag har åkt så många varv
Men det är alltid lika svart
Ana, är det tiden på året som skrämmer?
Är vi trygga bakom väggarna här?
Nej jag vill inte få in den där världen
Den är så tom och tyst och tvär
Och min tunna karaktär
Bara vrider och vänder sej
  Jag vill va en bättre man vän för dej
Ett smartare drag, en lösning
En lanterna på din gungande båt
Ja, jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mej dom vill åt
Nej, jag vet, men det känns så än

Ana, det är ett timglas som bara rinner
Det finns inget att förstå
När himlen är blodröd och brinner
Är det natten som tränger sej på
Och jag drömmer så konstigt igen
Ana, håll mej, hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
Jag förstår bara det som är vårt

Ana, nu tänder dom gatubelysningen
Bussarna åker sitt varv
Jag letar efter rispor i ytan
En spricka, ett hål, en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt
Det måste växa nånting under alla listor
Alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka
Res mej upp, ge mej lust att hänga på
Jag ska värma dej, Ana
Jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet
Trots det timglas som sliter i oss
Ska vi hitta en väg ändå
  Ska jag hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två

Natten har känts jättelång. Inte som i att jag inte fått sova; det har jag. Massor. Det är just det, det känns som evigheter sen sist jag var vaken. Bra det, kanske.

 

Nej, jag är redan sen (fast jag hinner ändå), försov mig litegrann och ska sätta mig på cykeln mot jobbet nu.

 

Tjing!

Ja, jag säger då det... Imorgon kommer jag ha träningsvärk, den saken är säker.

 

Löpgruppen idag ägnades (efter min uppvärmning dit, vilken var runt två och en halv kilometer och sen gemensam uppvärmning på närmare två kilometer) åt dels intervaller i lätt uppförslut, med aktiv vila (=jogg) emellan, dels löpskolning i uppförsbacke. Och. Då. Menar. Jag. Backe.

 

Först skulle vi köra ett stegringslopp uppför. Ett stegringslopp innebär att man börjar sakta, och sen ökar och ökar tills man är nära maxfart. Och detta skulle vi göra uppför. Två gånger. Efter lite höga knän (uppför), avslutade vi med djupa benböj, uppför backen. Jävlarimig, vad det brände i lår och rumpa de sista metrarna. Och ja, sen skulle vi ju tillbaka till startplatsen, och sen skulle jag hem, vilket i sig innebar ytterligare totalt fyra och en halv kilometer.

 

I övrigt en hygglig dag. Istället för att slappa i personalrummet i tjugo minuter och sen gå två kilometer till bussen, satte jag fart och gick drygt tre och en halv kilometer, alltså ytterligare en hållplats. Jag var med andra ord en bra bit upp på "Sextioettan" innan jag stannade. Skön promenad med bra musik, ska helt klart få bli en tisdagsvana.

 

Imorgon blir det nog cykel till jobbet. Det var bra längesen nu, och vägarna bör vara någotsånär isfria, tycker jag. Till saken hör, att jag kommer få cykla hemifrån ungefär samma tid, oavsett om jag ska cykla till jobbet eller bara ner till bussen. Samma sak på hemvägen; att vänta på bussen, ta den hem till stan och sen cykla därifrån och hem, tar lika lång tid som den dryga två mil långa cykelturen.

 

Så får det nog bli. Om jag inte ångrar mig imorgonbitti.

Sådär. Min sång och Finastes gitarrspel från dopet igår är nu klippt och upplagt på YouTube. Jag kan höra att det är lite småfalskt ibland, framförallt de långa tonerna i frassluten, men jag överlever det. Jag är nöjd med helheten och enligt Å, somnade bebishen nästan direkt, när vi börjat (vilket i sig innebär att jag numera är akutvaggvisesångare när bebishen vägrar somna).

 

 

Så härligt att få tänka tillbaka på mysiga stunder med trötta barn i knät, på stunder med näsan djupt nerborrad i väldoftande hår. Trygghet. Värme. Ett sätt att göra sången min.

 

 

Lilla barn, du sover och drömmer så lugnt

Lutad mot kudden du andas så tungt

Jag doftar på renhet och mjukaste hud

Och då rör du dig sömnigt med små, söta ljud

 

Lilla du, det regnar och natten är mörk

Vinden drar hårt i aspar och björk
Men du slumrar som sömnmedel över dig strötts

Som du gjort sedan dagen du fötts

 

Lilla vän, du är pappa och mamma i ett

Men självklart så har du ditt helt egna sätt

Du har älskats sen dagen du la's mot mitt bröst

Och jag gav dig ditt livs första tröst

 

Lilla knodd, jag är trött men lycklig ändå

Ibland frestar barngråt om nätterna på

Och somliga dagar kan va uppocnher

Men glöms bort när du sen mot mig ler

 

Lilla gull fast du rest bort till drömmarnas land

Så har du mitt hjärta i din lilla hand

Du gnäller och jag lägger mig hos dig en stund

Och då somnar jag själv efter någon sekund

 

Som du gjort sedan dagen du fötts

 

Sådär. Löprundan är avklarad. På grund av ett fruktansvärt onödigt snöfall (som gjorde asfalten sjukt slipprig), tappade jag litegrann motivationen, och rundan landade på bara en halvmil. Mina luftrör reagerade direkt på kylan, och drog sedvanligt ihop sig, vilket resulterade i att jag fick kippa efter luft uppför backen hemåt. Mindre trevligt, men något man vänjer sig vid.

 

Shoppingen idag bar med sig en tröja, ett halsband och lite småplock. Bland annat, fick jag med mig hårfärg (samma som min för närvarande mammalediga (varför, varför?!) frisör använder; hon tipsade om en frisör som säljer samma sort) och den har nu applicerats i den hemska utväxten. Eller nja... den har inte varit så hysteriskt tydlig, men det är skönt att få det gjort. Jag är verkligen galet nöjd över att ha vågat färga mig mörk!

 

 

 

Det finns nog miljarder stjärnehopar
Bortom sol och måne
Röster ur den svarta rymden ropar
Bortom sol och måne

Sökare ska hon heta; allting vill hon veta
Ja, människan kan aldrig sluta leta
Bortom sol och måne

Om jag ber om svar på livets gåta
Står du som en fåne
Jag kan höra himlens änglar gråta
Bortom sol och måne

Änglarna sträcker vapen inför okunskapen
Och öppna står dom tysta svarta gapen
Bortom sol och måne

Fast jag är ganska välförsedd med styrka, mod och rättframhet
Så kan jag någon gång bli rädd för allt det där som ingen vet

 

Lördagen blev en frossardag; hela eftermiddagen var ett enda långt frosseri. Dubbelsidigheten i det, att sitta på mottagningen och inte vilja, inte kunna, ändå göra.

 

Kroppen spänner idag, det trycker på åt alla håll. En kaka för mycket och själen vrider sig i protest. Vill inte, kan inte, gör ändå, av någon anledning.

 

Ni kan aldrig ana, inte utan egna erfarenheter, det dubbla i allt det här. Två viljor i samma kropp, och det handlar inte om ambivalens, inga svårigheter att välja. Det handlar inte om att, inom sig, argumentera för och emot. Det handlar om något annat, något som inte går att styra, inte på riktigt. Det är så svårt att förklara, för det är en känsla. Och vem kan beskriva känslan av glädje, av sorg? Hur skulle jag då kunna beskriva känslan, som är så främmande för så många, av att känna ett tvång, ett verkligt tvång, av att behöva ge mig ut på en orimligt lång löprunda idag, enbart på grund av hur gårdagen såg ut? Vad jag gör, avgör direkt, linjärt, hur mycket som sen ska bort. En vanlig lördag, och jag kan nöja mig med en halvmil på söndagen.

 

Ida blir det en mil. Minst. Jag orkar inte strida om det idag. Jag tänker inte ens försöka. Idag ska jag bara rida ut stormen. Ge Honom en lång löptur ikväll.

 

Men innan dess ska jag ha trevligt. Jag vet vad som väntar ikväll, behöver inte utkämpa det slaget redan i förväg. L, H och pojkarna har bott på hotell inatt, de var här för dopet, och H och jag ska shoppa. Aggressivt. Vi ska skratta, på riktigt. Jag ska umgås med fina människor hela dagen. Jag ska slappna av i att jag kan träna ikväll. Det är så det får bli, och jag vet att om jag gör det, då blir gårdagens beteende inte riktigt lika ångestfylld att se tillbaka på.

 

Skratta. Prata. Umgås. Ha trevligt, från hjärtat.

Helen...

 

Fantastiska Helen.

 

Älskade verkligen konserten, från början til slut. Sågottsom alla låtar gick rakt in i hjärtat. Tårarna letade sig fram, flera gånger, och när hon sen avslutade huvuddelen av konserten med Gabriellas Sång, kom verkligheten ikapp totalt.

 

Jag sjöng den, en gång, för drygt ett år sen. Jag har alltid tyckt om den, den har aldrig gått att lyssna sönder. Men, som jag påpekat förr, jag väljer aldrig en sång jag inte kan relatera till fullständigt. Blir jag ombedd att sjunga vid dop, bröllop, gudstjänster och annat, så gör jag låtarna till mina sågott jag kan. Jag blir tvungen att, i hjärta och huvud, ge texterna en ny betydelse, om jag inte kan hitta en källa till interpretation i min direkta närhet.

 

Den gången, för ett år sedan, var den min. Gabriellas Sång. Jag kunde ge den all den själ den förtjänar. Jag var stolt efteråt.

 

Sen kan jag aldrig komma upp i Helens nivå, det är mer eller mindre omöjligt. Men jag kunde sjunga sången, många år efter att filmen kommit ut. Oavsett orsak till att jag kunde välja den, är jag glad att jag till sist kunde göra den till min, utan att behöva spela teater kring det.

 

Lite folk träffade vi också, Finaste och jag. Mest gamla körvänner, men även lite annat löst folk.

 

Nu sitter vi däckade i soffan. Svärisarna är här, men de är nere hos svågern. Vi slötittar på MasterChef och dricker varsin Tuborg. Känns fint. Vi är grymt trötta och under vår snabba tur till Coop gick vi bara och fnissade, skrattade och flummade. Övertrötthet, japp!

 

 

Sådär. Bebishen är kristnad och klar och sången gick bra. Visserligen fick vi börja om mitt i andra versen, eftersom jag fullständigt tappade texten, men när vi väl tog allt från börja, så flöt det fint, och jag tog inte speciellt allvarligt på det. Sånt händer, helt enkelt.

 

Nu ska vi nyttja Finastes födelsedagspresent från mig!