...som en jävla fästing biter jag mig fast...
Nej.
Nej, nej, NEJ!
Det var ju så bra idag, sen började det. Det började slita, slita och dra.
Det sliter nu. Det sliter och det drar och jag blev så besviken. Vet ni att en kan bli det? Besviken över att en dag, så många stunder, kan kännas så bra och sen bara kraschar alltihop. Huvudet är fyllt av en massa antingen och eller och det blev plötsligt så många nackdelar som vill vägas mot fördelar.
Jag är trött på fönsterkuvert. Trött på kallelser, på läkarbesök, trött på Landstingets fantasilösa, jävla logga och den förbannade skogsstjärnan. Jag njöt av den i somras; i år kommer jag inte tåla se fanskapet där den kryper upp i varenda, förbannad Värmlandsskog.
Jag blev plötsligt trött på att vara sådär liten och hjälpsökande och klängig och behövande. Andras krafter sinar, de tar slut. Och så verkar jag otacksam och bortskämd. Igen. Lever på andra utan att ge, utan att tillföra som en jävla fästing biter jag mig fast, helt utan att tillföra någonting till systemet. Jag bara suger, suger ut andras energi och vem hade inte tröttnat?
Alla ord, alla handlingar som ska stötta. Ikväll blir allt betydelselöst, fruktlöst och nu står de maktlösa igen, de som blivit så viktiga och så kraftfulla i kampen mot Honom. Ibland känns det som om de kämpar, har kämpat, förgäves och då blir jag så arg på mig själv, som inte kan svara igen på allt de ger mig. De kämpar, de slåss, lika hårt som jag, men de får ingenting tillbaka. Ingenting får de, som visar den tacksamhet jag egentligen känner, men aldrig har ork att visa.
Det sliter och det drar ikväll. Jag orkar inte längre räkna de gentjänster jag är skyldig. För jag kan inte tro, att ingen motprestation i slutändan kommer att avkrävas mig.
Kommentarer
Trackback