Söndag

Här har söndagen varit lugn. Jag cyklade (eller vad man nu ska kalla det) i nysnö och iskyla ner till gymet där det först blev fyrtiofem minuter crosstrainer, sen ett PowerSteppass följt av lite core. Instruktören var en av dem jag hade på ett par pass igår och hon erkände faktiskt att gårdagen hade satt sig på hennes muskler också. Herrejistanes, hela min kropp värker (sen kan nog en del av det bero på att jag har kört tre BodyCombatpass under veckan som gått)!
 
Efter passen blev det snabb dusch och fix innan jag mötte upp med Finaste. Vi hade planerat en liten fika med min kollega J och hans sambo. Så sjukt trevligt att träffas privat och prata om allt annat än jobb. Det styr vi lätt upp fler gånger!
 
En snabbvisit till kyrkan, där jag hade lyckats glömma min älskade mössa strax före jul, när vi hade våra julkonserter. Jag har varit in där flera gånger, men då har kyrkan varit tom och bakre delen av kyrkan, där körsalen (bland annat) ligger, har varit låst. Nu hade Oratoriekören övning där, så jag kunde slinka in och hämta min grönrandiga skatt. Lycka! En snabb sväng till Ikea och sen Coop fick fullända dagen. Väl hemma stekte jag fetaostbullar, vilka fick agera middag.
 
 Bästa kombinationen av pass; heeela kroppen får sig en genomkörare!
 
 Mina axlar tyckte att stången hade räckt gott som vikt. Instruktören tyckte annorlunda.
 
 Core.
 
 Äntligen! Finaste mössan är på!
 
 Fetaostbullar.
 
Recept
•1 ägg
•1/2dl ströbröd
•1/2dl vetegroddar
•60g hackad gul lök
•2dl majsmjöl (eller polenta)
•100g riven ost
•200g fetaost
•370g krossade tomater

•Rör ihop alla ingredienser utom tomaterna i en skål. Salta, peppra och ha i lite örter (jag hade basilika och persilja, och dessutom örtsalt). Mixa med stavmixer till en fast massa.
•Rulla massan till bollar (jag gjorde ca 35st, ganska små).
•Koka bollarna i ett par liter vatten, tillsammans med en buljongtärning, i ca 4min.
•Stek därefter bollarna i olja eller smör tills de fått färg. Tillsätt tomaterna och låt allt bli varmt.

Jag åt dem som de var, Finaste åt dem med lite pasta. De var grymt mättsamma; fem stycken räckte gott åt mig.

Dagarna som gått

 
I onsdags fick jag ett paket på posten. Hade beställt skivan till höger på bilden, och artisten tyckte väl att hon dröjde med att skicka den, så hon skickade med sin julskiva. Sjukt glad, blev jag!
 
Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).
 
Hittade lite ledsen spenatsoppa på golvet i torsdags, på jobbet...
 
De tre första av tordagens totalt fyra gruppass; Cykel, CoreBall och FLX (stretch). Alla pass gick sjukt bra! Särskilt CoreBall, där fick jag massor av beröm från instruktören. Hon har ju sett mig några gånger nu och såg väl säkert en förbättring, hon också.
 
 Torsdagen fick avslutas med BodyCombat (kampsport och boxning, fast i luften). Var förbannad efteråt för att styrkan på slutet inte satt, men rent fightingmässigt gick det bra.
 
 Favoritåterhämtningen: Havregrynsgröt toppad med linfrön, och så kaffe.
 
 Ja.
 
Igår morse var bussen framme nästan en timme innan jag började jobba, så jag klev av ungefär två kilometer från jobbet och fick således en tjugominuters morgonpromenad på drygt två kilometer.
 
 Trots morgonlöpning, cykel till bussen, promenad till och från jobb och sen cykel hem, var jag pigg i benen igårkväll och tog en rask promenad på nästan sju kilometer.
 
 För att orka med Super Saturday på gymet, blev det megafrukost idag; gröt, kaffe och ägg.
 
 Två av tre pass; BodyJam (dans) och CxWorx (core).
 
 Någon som kan komma på en bra förklaring till frågetecknet? "Har du tur, så får du dansa"? "Är du säker på att du vill utsätta dig för det här?"? Eller står det helt enkelt för förvirringen som skulle visa sig uppstå under alla nya danssteg?
 
 Snabb tvagning och lätt mejk, innan det blev lunch på stan med svärisarna. Jag tog en sallad (där oliver, rödlök, färska tomater och konserverad sparris plockades bort, visserligen (hatar allt av det)) för att slippa vara alltför tung i magen inför nästa pass. Dessutom hann jag en halvtimme på crosstrainern innan mitt sista pass för dagen.
 
 Även lördagen avslutades med BodyCombat. Nya releasen visade sig vara den bästa på riktigt, riktigt länge och jag kunde köra fullt ut hela passet!
 
 Tröttare än på länge, men galet nöjd med min Super Saturday! Tre kilometer cykel, en timmes dans, en halvtimmes core, en halvtimme på crosstrainern (fem kilometer), en timmes slagsmål och sen tre kilometer cykel uppför backarna i snörusket. Så jäkla bra!

Nästa steg

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.
 
Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.
 
Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.
 
Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.
 
Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.
 
Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.
 
Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.
 
Så. Varför gör jag så mot mig själv?
 
Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.
 
När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.
 
Så enkelt.
 
Tack, Janne.

Jag var alltid den som fattade först.

Ögonen går i kors av trötthet, men hjärnan går på högvarv. Ögonlocken trillar ner av sig själva, men resten av kroppen kommer inte till ro.
 
Jag trivs inte med det här, blir inte tillfreds med det kaos jag skapat. Jag var alltid den som fattade först. Tog fakta till mig, efter bara några korta frågor. Plötsligt står jag handfallen, fattar ingenting. Ingen fakta är min och då vill jag bara ge upp, för jag blir så frustrerad när jag inte förstår. Jag är så van att lära mig direkt, jag är inte van att behöva öva. Nu måste, måste, måstejag öva och läsa på, och jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör för att vara vanlig. Vad är vanliga tankar, vanlig fysik?
 
Summerar dagen. Jag når inte upp och jag sviker mig själv, ignorerar de mål jag satt upp. Jag förstår inte, för jag når ju alltid dit jag vill. Direkt.
 
Ni förstår inte. Ni är förstående, men förstår inte. Det är skillnad på de två. Och ingen fattarIngen förstår de tankar jag försöker förmedla. Och jag är så rak i det här, men ingen förstår vart jag vill komma. Ingen har hört Rösten, så ingen vet vad man ska lyssna efter. När kommer den som vet att det är dags att sluta låtsas förstå? Den som fattar tag om mina överarmar och skriker att Såhär gör man inte!? Den som ruskar om mig, bankar vett i mig? Sluta låtsas, för ni har aldrig varit där, varit här och då är den här fåniga låtsasleken inget annat än ren improvisation. För det här går inte att studera, här måste man ha varit.
 
Hjärnan spinner. Minnen, minnen, minnen.
 
Sluta leka med mig. Det sköter jag så bra själv. Agera, eller låt mig bara vara,

Startar mitt lilla projekt

Idag är officiellt den dag då mitt lilla tillfrisknadsprojekt ska startas. Varje dag ska ses som en seger, så ja, jag tänker fira att dagen har gått bra.
 
Till frukost blev det havregrynsgröt (gjord på fiberhavregryn och mjölk), en halv deciliter mjölk till det, och så toppades det med en halv matsked linfrön. Dessutom ett ägg. Och kaffe. Massor med kaffe.
 
Förmiddagsmellis blev en halv banan.
 
Lunchen bestod av mina fina biffar och babyspenat.
 
Eftermiddagsmellis fick bli en ny grej jag gjort; Mellanmålsbit kallar jag dem. Ni får beskrivning. Snart.
 
Till middag blev det ett smördegsknyte från igår, hundra gram klyftpotatis, ett par matskedar bearnaisesås och en sallad gjord på grönsallad, spenat, gurka och paprika.
 
Allt som allt - 1240kcal.
 
Nu undrar alla, inklusive jag själv, vem jag försöker lura. Jag räknar in i minsta detalj och en löptur har det blivit. Men jag måste få lov att börja i någon ände. I min värld har jag ätit massor idag. Och ja, jag vet att en normalviktig kvinna av min längd ska äta runt 1700kcal, minst, om hon inte motionerar. Jag tränar dagligen och bör därför äta runt 2000kcal. Av de 1240kcal jag ätit idag, är 460 bortlöpta.
 
Så nej, jag uppfyller inte min kvot på långa vägar. Men vet ni vad? Jag ligger på plus. Bara det är en stor framgång. Att jag har fått i mig fem regelbundna mål (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag) idag är ett jättesteg. Jag behöver få räkna, just för att jag ska se att jag får i mig tillräckligt. Jag vill kunna få i mig minst 1700 kcal, gärna uppemot 2000. Och tack vare att jag räknar, ser jag att jag inte är i mål. Slutsatser? Jo, jag får punktmarkera de tillfällen då jag kan öka. Helt enkelt. Jag ska aldrig ligga på minus; gärna 1700 plus efterträning. Det gör jag inte idag, men det är mitt mål. Små, små steg. Ett steg i taget. Jag tänker visserligen aldrig kräva av mig själv att äta typ 4000kcal, om jag tränat hårt, men så hårt blir det bara i undantagsfall.
 
Jag vet att jag verkar neurotisk. Och jag är lite knäpp, jag vet. Men det ska bli ändring nu. Jag fixar det här, med rätt hjälp och stöd.
 
Jag behöver att ni stöttar mig. Tror på mig. Inga pekpinnar. Fast det är klart, ni får skrika på mig om jag inte verkar komma loss ur räknandet, till sist. För det är dit jag vill. Befästa en vana så att jag slipper räkna, slipper tänka.
 
Visst, skrik så mycket ni vill. Men gör det av rätt orsaker. Var oroliga, ni får det. Och oro kan göra mycket med människor och hur de uttrycker sig, det är jag fullt medveten om. Men. Sätt er inte på så höga hästar att jag inte hör er. Döm inte. Bara hjälp mig (och ja, ett ilsket illvrål kan också hjälpa). Bär mig. Dra mig. Knuffa på.
 
Applådera ibland.

Stå hos mig när jag höjer hakan

Det sliter
Det sliter och det drar
Tankar som skaver, en underarm som svider
Ofullständig, otillräcklig, känslor som glider
 
Mår jag illa?
Är jag hungrig?
Är jag mätt?
Kan inte skilja, inget blir rätt
 
Ofullständig, otillräcklig
Känsloliv på svaj
Behöver rätas upp
Allt är snett, jag är fel
När är det min tur att bli rätt och hel?
 
Skulden lyckas alltid vara min
Min, ingen annans
Jag är fel, jag felar igen
 
Det sliter och det drar
En kamp inombords
Två starka viljor
Två; min och Hans
 
Det suger inom
Det knycklar sig
En långsam, inåtsugande implosion
För Honom är den oviktig, min version
 
Han styr, ställer
Bestämmer
Jag knäböjer
Hukar mig, kryper
 
Ta mina händer, båda två
Res mig
Res mig upp igen
Stå hos mig när jag höjer hakan
Höjer den, lyfter blicken
Ser Honom i ögonen
 
Han vet vad som sker
Han vet vad som ska ske
Hans ilska vet inga gränser
Hans sjuka fantasier
Perversionen i det Han planerar
Det Han tänker göra om jag inte ångrar mig
Om jag inte säger stopp nu
Redan innan jag börjat
 
Jag vill inte ångra mig
Jag vill fullfölja det här
Han ska inte få vinna
Inte igen
Aldrig mer
 
Res mig
Stå hos mig

Blandat

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.
 
Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.
 
 
Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.
 
Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?
 
Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.
 
Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.
 
Från det ena till det andra.
 
Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.
 
Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.
 
Ikväll och inatt.